Svåra bedömningar

Som nog de flesta redan räknat ut så lägger jag ner en hel del tid med att sitta och jämföra myntbilder för att se om ett visst mynt redan finns på mina raritetssidor eller om det är “nya” exemplar. Med övning kommer som bekant färdighet och det är inte så ofta nu för tiden som jag behöver inhämta någon annans åsikt. Det finns dock vissa årtal och valörer där jag och förmodligen alla andra får se oss besegrade. Man ser helt enkelt inga kännetecken som utmärker mynten. Främst gäller detta ringpräglade mynt i hög kvalitet och då speciellt småmynten som i alla kataloger är avbildade i naturlig storlek. Svårast är alltså 25- och 10-öringarna 1862 som endast i något undantagsfall har något särdrag som man kan känna igen i 2 eller flera kataloger. I övrigt får man nöja sig med att redovisa exemplar som man vet har legat i olika samlingar vid samma tidpunkt (exempelvis Bonde, Ekström, Schmitz, Smith och Svensson). Av nämnda 25- och 10-öringar har jag vågat mig på att slå fast 8 “kända ex” vardera, men med tanke på antalet försäljningar så bör det rent statistiskt finnas ytterligare minst 4-5 ex av varje. Detta kan jag dock inte bevisa. Inte än i alla fall.

Äldre mynt är lättare eftersom det finns färre i hög kvalitet och framför allt så är de inte ringpräglade. Centreringen och randens utseende är av mycket stor betydelse när man ska identifiera ett mynt. Ibland kan det dock slå fel även då och jag ska visa några talande exempel:

Bilderna visar 4 olika exemplar av 1/2 dukat 1746 och uppifrån har de tillhört Ekström (sålt 1987), Bonde (såld 2010), Hagander (1986-2012) och PO Nordin (1970-1994). Det är alltså garanterat olika exemplar och ändå har de en särpräglad rand som är nära nog identisk. Skillnaderna skulle i vanliga fall kunna bero på skiftande bildkvalitet. Om ett av dessa skulle dyka upp utan proveniens på en auktion i nutid så skulle det vara mycket svårt att avgöra vilket det är.

1/2-dukaterna 1747 är inte ett dugg bättre; snarare då värre! Uppifrån räknat är det exemplar från Bonde (såld 2007), Nordin (1962-1985 och sedan till Hagander), Lars Brun Uppsala (1964-2011) och Otto Smith (såld 1977 och sedan till Schmitz).

Hur kan det komma sig att mynt av en viss valör och ett visst årtal kan se ut som om de blivit präglade i en “pepparkaksform” och året därpå är det likadant men med den skillnaden att det då ser ut som att man använt en annan form. Om någon kan komma med en förklaring på den frågan, som i någon mån skingrar min förvirring kring dessa mynt, vore jag ytterst tacksam!

Rariteter är ojämnt fördelade

I likhet med så många andra myntsamlare har jag vant mig med att kontinuerligt gå in på CoinArcives för att se vad intressant som är till salu. Det är ett fantastiskt hjälpmedel och man får vara tacksam att man lever i en tid när sådant är möjligt. Jag köper dock nästan aldrig något; samlar i stället på bilder av rara svenska mynt. Dessutom sparar jag på länkarna till de auktioner som innehåller eller kan innehålla svenska rariteter. Eftersom jag ännu inte gjort raritetssidor från Gustav Vasa till Gustav II Adolf så kan jag ju inte riskera att glömma någon auktion där det finns någon raritet från den perioden.

Ändå är utfallet magert! De senaste 10 åren har i storleksordningen 4500 nya numismatiska auktioner hamnat på CoinArcives, men av dessa är det endast ca 330 som varit värda att spara (MISAB och Myntkompaniet är ej inräknade). När jag nu återigen gått igenom dessa 330 utländska kataloger för att söka efter Kristinas rariteter så hittar jag bara 10 försäljningar totalt. Detta kan då jämföras med att det på samma period anordnats 59 svenska auktioner med Kristinamynt där det sålts 109 rariteter. Jag gillar tabeller och i det här fallet blir det så här:

Antal auktionerAntal försäljningarFörsäljningar per auktion
Utländska auktioner330100,03
Svenska auktioner591091,85

De svenska auktionerna är MISAB live (24 st), MISAB webb (16 st) och Myntkompaniet (19 st). Att det fattas en del MISAB-auktioner beror på att de endera anordnades före 2012 eller att de inte innehöll svenska mynt. Haganders auktioner finns inte med alls eftersom man ju kan diskutera om de var svenska eller utländska. Men de tre rara riksdalrar han hade skulle ändå inte ha påverkat uträkningen nämnvärt.

Nu gäller den här uträkningen enbart Kristinas mynt, men om resultatet är gångbart även för övriga regenter så betyder det att det krävs 60 utländska auktioner med svenska mynt för att man ska hitta lika många rariteter som i en normal svensk auktionskatalog. Det är beräkningar som denna som gett mig uppfattningen att man uppfångat 90% av raritetsförsäljningarna när man gått igenom de svenska katalogerna plus de bästa utländska, kanske runt 1000 kataloger totalt.

Nu ska man givetvis inte stanna där; man måste ju fortsätta med fler kataloger och på så sätt kapa ytterligare procentenheter och tiondelar. Till 100% når man dock aldrig hur många kataloger man än går igenom eftersom det alltid kommer att komma fram mynt som aldrig tidigare blivit sålda på en auktion.

Man ska också komma ihåg att försäljningar på utländska auktioner ibland kan utgöra rejäla fynd. Bland de där 10 försäljningarna jag hittade på CoinArcives fanns ett tidigare okänt ex av 2 Riksdaler 1649 som såldes på Classical Numismatic Group (CNG) auktion 105 i maj 2017. Det känns lite som lilla julafton när man i ett slag kan fördubbla antalet kända ex. På Künker 337 i somras såldes även en 2 Mark 1647 vilken utgör det bästa av de 3 kända exemplaren. Och ej att förglömma så återfann jag Lars Emil Bruuns exemplar av 4 Mark 1649 (sm 52a)Spinks auktion i juni 2014. Det är sådana små guldkorn som gör min lilla hobby så givande.

Kristinas rariteter

Som en del redan sett så publicerade jag raritetssidorna för Kristinas mynt härom dagen. 78 rariteter med max 15 kända ex. Av dessa är 11 “omöjliga” att hitta på den privata marknaden och kvar blir då 67 nya sidor att hålla ordning på. Den här gången har jag roat mig med att undersöka vilka samlare som kommit längst med sina Kristinasamlingar, dvs figurerar i flest provenienskedjor på raritetssidorna. Resultatet är intressant och kanske lite förvånande.

Sten Törngren77
Sven Svensson69
Karl Erik Schmitz49
Bonde32
Åke Järnum31
Ove Karlsson29
Ottar Ertzeid18
Olle Algård17
Per Hellström17
Gunnar Ekström16

Nu ska det klart sägas att jämförelsen inte är rättvis eftersom alla samlingar inte är lika genomlysta. För att ta några ytterligheter så vet vi ju det mesta om Ottar Ertzeids samlande, men för Åke Järnum finns det ingen förteckning. Där är man helt hänvisad åt Sten Törngrens anteckningar om mynt som han och Schmitz köpt ur Järnums samling. Detta gör ju den höga siffran för Järnum än mer imponerande.

Det faktum att Törngren hamnade i topp kräver också en ytterligare analys. Om man räknar åt andra hållet och ser hur många rariteter som Törngren och Svensson saknade så är dock ordningen snart återställd. När de 11 “omöjliga” mynten är borträknade så saknade Svensson 12 rariteter och Törngren 17. Skillnaden beror på att Törngren mer än någon annan gillade att variantsamla även bland rariteterna och det är på många sidor som han har ägt både 2 och 3 mynt. Det kunde Svensson också ha fast i mindre omfattning. I sammanhanget är det rätt kul att kunna nämna att Svensson faktiskt ägde 3 exemplar av Göteborgsöret 1635 med årtalet i omskriften, vilket så sent som igår var känt i endast 2 ex! Det ska också sägas att han även ägde några av de nämnda “omöjliga” mynten, vilka numera finns i KMK:s samlingar.

Detta förtar dock inte Sten Törngrens prestation nämnvärt. Han “dammsög” i princip marknaden på 1980-talet och det är ju bara att titta i katalogen från Londonauktionen för att se hur väl han lyckades. 185 nummer av silvermynt bara från Kristina och det är ju långt ifrån allt han ägde under årens lopp. Inte desto mindre så har jag ändå upptäckt några luckor i hans samlande; jag har exempelvis inte kunnat hitta någon riksdaler 1653 och inget öre 1633 med voluter. Min gissning är dock att han ägde dem också även om det gått mitt väderkorn förbi.

10 Daler sm som betalningsmedel

Bertel Tingström poserar med det exemplar av 10 Daler SM som finns bevarat på Avesta Myntmuseum.

Jag satt och läste Bengt Hemmingssons artikel “Ännu en 10 Daler sm 1644?” som publicerades i Samlad Glädje 2009. En mycket intressant artikel som belyser problemen som kan uppstå vid all proveniensforskning där bilder saknas. Men nu var det inte det som jag tänkte skriva om denna gång utan en liten passus där Hemmingsson i förbifarten nämner att Carl Reinhold Berch var så skeptisk till plåtmyntens likvärdighet som betalningsmedel, jämfört med de ordinarie mynten, att han inte ens nämner dem i sin beskrivning över svenska mynt och medaljer som utkom 1773. Varför då? tänkte jag.

Tja, efter att frågan fått rassla runt på hjärnkontoret ett tag så kom jag fram till att åtminstone de högre valörerna kanske inte användes som betalningsmedel särskilt ofta. Finessen med mynt är ju att de ska användas vid betalning av varor och tjänster. Det är mycket möjligt att inte ett enda exemplar av 10 Daler SM någonsin fick den funktionen. Enligt Tingström ska man 1644-1646 ha sålt 21317 stycken till utlandet där de definitivt inte fungerade som betalningsmedel. Och betalt fick man i guld och silver! Så egentligen är det kanske rättare att betrakta 10 Daler SM som en kopparplåt med en inpräglad prislapp på. En prislapp som dessvärre blev inaktuell tämligen fort; redan 1646 hade kopparpriset ökat så att 20 kg var värt 12 Daler SM.

Vad gäller de lägre valörerna så gick ju även där väldigt mycket på export, men man kan inte utesluta att till och med en 8 Daler SM någon gång användes som det var tänkt, som betalningsmedel.

Rariteter på MISAB 35

Ja, det var ju så sant; MISAB hade sin 35:e liveauktion sistlidna helg och den missade jag i stort sett totalt. Inte bara att jag inte kunde åka till Stockholm, jag hade heller inte tid att bevaka den i realtid som man annars fick möjlighet till. Jag hade helt enkelt för många andra åtaganden som måste gå före. Var i alla fall in och lade ett antal bud klockan 1 natten till lördagen och trodde att jag då skulle vara tämligen ensam, men tji fick jag. Enligt räkneverket så var det 48 andra nattugglor där samtidigt som jag. Det kändes nästa trångt.

I vilket fall så ska jag redovisa de raritetssidor som jag fått anledning att uppdatera och denna gång blev det 45 stycken, varav 25 på grund av mynt som kommer från Ove Karlssons samling (märkt med “ex OK”. Inget rekord men helt klart en av MISABs intressantaste auktioner.

nr 266     Riksdaler 1642 med gs M     sm–          7 kända ex

nr 267     1 Riksdaler 1642 med mm mellan fötterna     sm 14b     (ex OK)       6 kända ex

nr 271     1 Riksdaler 1646 med mm AG     sm 18a     (ex OK)          15 kända ex

nr 273     1/2 Riksdaler 1639 med stor bild     sm 23a     (ex OK)          6 kända ex

nr 274     1/2 Riksdaler 1639, mindre bild och MDCXXXIX sm 23c (ex OK) 13 kända ex

nr 281     1/4 Riksdaler 1641 med odelat årtal     sm 36b          1 känt ex

nr 283     1/4 Riksdaler 1643 med mm upptill     sm 38a     (ex OK)          9 kända ex

nr 290     2 Mark 1642     sm 55     (ex OK)          3 kända ex

nr 291     2 Mark 1649     sm 60     (ex OK)          8 kända ex

nr 295     1 Mark 1647 utan lockar och ornament      sm 71          5 kända ex

nr 297     1 Mark 1651     sm 78      (ex OK)         12 kända ex

nr 307     1 Öre i koppar 1641     sm 108          8 kända ex

nr 335     1 Dukat 1658     sm 8     (ex OK)          6 kända ex

nr 346     1 Öre 1659 med mm GW     sm 31b     (ex OK)          13 kända ex

nr 406     1 Dukat 1681 med FACT     sm 35          11 kända ex

nr 407     1 Dukat 1691     sm 46          7 kända ex

nr 416     2 Mark 1664     sm 100b          9 kända ex

nr 429     2 Mark 1671     sm 122a          9 kända ex

nr 432     2 Mark 1674     sm 127a          2 kända ex

nr 458     1 Dukat 1699     sm 4     (ex OK)          8 kända ex

nr 459     1 Dukat 1709     sm 11     (ex OK          8 kända ex

nr 460     1 Dukat 1716     sm 18     (ex OK)          13 kända ex

nr 461     1 Dukat 1717     sm 19      (ex OK)         12 kända ex

nr 474     2 Mark 1699 (axelharnesk)     sm 59          7 kända ex

nr 499     1 Dukat 1719     sm 12     (ex OK)          13 kända ex

nr 512     1 dukat 1740     sm 23     (ex OK)          9 kända ex

nr 536     4 Mark 1732     sm 108          6 kända ex

nr 537     2 Mark 1732 (mantel med kronor)     sm 115b          11 kända ex

nr 553     1 Dukat 1753     sm 5     (ex OK)          10 kända ex

nr 554     1 Dukat 1754 (Östra Silverberget)     sm 8          5 kända ex

nr 563     5 Öre 1761     sm 107          ca 11 privata ex

nr 572     1 Dukat 1775     sm 9      (ex OK)         5 kända ex

nr 575     1 Dukat 1783     sm 23     (ex OK)          14 kända ex

nr 576     1 Dukat 1783 (Ädelfors)     sm 24          4 kända ex

nr 577     1 Dukat 1791     sm 35          10 kända ex

nr 578     1 Dukat 1792     sm 36      (ex OK)         5 kända ex

nr 586     1/6 Riksdaler 1787     sm 85          13 kända ex

nr 637     1 Dukat 1825     sm 20          14 kända ex

nr 638     1 Dukat 1826     sm 26     (ex OK)          11 kända ex

nr 640     1 Dukat 1829     sm 24     (ex OK)          14 kända ex

nr 642     1 Dukat 1831     sm 26          14 kända ex

nr 643     1 Dukat 1832     sm 27     (ex OK)          14 kända ex

nr 667     4 Dukater 1846     sm 1     (ex OK)          15 kända ex

nr 713     1 Dukat 1867 med mm TS     sm 8b          (ex OK)          6 kända ex

nr 721     1 Carolin 1871 med stort öra     sm 12b     (ex OK)          10 kända ex

Ove Karlssons myntsamling

MISABs 35:e auktionskatalog damp ner i postlådan igår och det är tämligen fullmatad läsning. Jag har inte hunnit med mer än att bläddra lite i den ännu, men jag har i alla fall hunnit se att en stor del av mynten, kanske rent av stommen i hela katalogen, kommer från Ove Karlsson samling.

Som många redan vet så var Ove verkstadsägare och myntsamlare från Gävle, och under de senaste 30 åren byggde han upp en av nutidens absolut största samlingar av svenska mynt. Han samlade efter SM-boken och ville ha alla nummer som var förtecknade där. Av rena kostnadsskäl var det givetvis lite glest bland de dyraste mynten och plåtmynt samlade han inte på alls, men annars hade han kommit längre än någon annan jag känner.

För mig är det en självklarhet att en samling av den här digniteten ska dokumenteras för eftervärlden som ett bevis för en storslagen numismatisk livsgärning. Det tragiska är dock att nu när samlingen börjar säljas så sker det helt anonymt och Oves namn verkar inte nämnas alls i katalogen. I det fallet ska dock ingen skugga falla över Dan Carlberg och MISAB eftersom dessa inte har något annat val än att följa inlämnarnas önskemål. Jag måste ju själv vara försiktig med vad jag skriver på min hemsida, så jag vet hur det är. I fallet Ove Karlsson har jag dock inga andra förpliktelser än mot Ove själv och jag är mycket väl förtrogen med hur han ville ha det. När jag publicerat nya raritetssidor så var nämligen Ove alltid den förste som ringde och ville komplettera med sina egna mynt. Hade jag redan en bild så behövdes ju bara info om var han köpt myntet och i annat fall så skickade han en bild. Det blev med tiden rätt många sådana kontakter och även om vi kan ha missat något mynt så är alla hans rariteter från Karl XII och framåt med på mina raritetssidor.

Jag minns mycket väl sista gången vi talades vid på telefon. Det var i slutet av augusti 2019 och vi hade gått igenom Karl XI:s högre valörer och han lät som alltid lika glad och hurtig; “Nästa gång går vi igenom 2-markerna”! Nu blev det aldrig någon “nästa gång” eftersom han, till stor sorg för alla oss som kände honom, dog i skelettcancer någon dryg månad senare.

Även om vi nu aldrig kommer att få se hela omfattningen av Ove Karlssons samling så kommer jag i alla fall att jobba med en förteckning över hans viktigaste mynt, hans svenska rariteter. Förmodligen blir den aldrig helt komplett, men med lite hjälp från mina och Oves gemensamma vänner så lär jag nog nå ganska långt. Det tycker jag att jag är skyldig honom.

Lika som bär

Den övre bilden har jag fått av Roger Jonsson som ville ha in den på raritetssidan. Han köpte den på en Stack’s auktion i USA ca 2014. Det undre myntet ligger för närvarande ute till försäljning på en auktion i Luxemburg.

Vid en första blick ser man bara den grova repan på kinden som det nedre myntet har. Tittar man närmare upptäcker man dock att plantsfelen som syns tydligt på Rogers mynt har sina exakta motsvarigheter på det andra myntet. Till och med det inristade R:et på åtsidans fält kl 2 kan anas även på den nedre bilden.

Varför repan på kinden har tillkommit begriper jag inte, men annars är myntet som nu är till salu en kopia av Rogers mynt. Jag avråder bestämt från att bjuda på myntet.

PS. Efter mitt blogginlägg har auktionsfirman ändrat i objektsbeskrivningen och tydliggjort att det är en kopia.

1/6 Riksdaler 1804/3

Hittade den här bilden i mitt arkiv som jag faktiskt gjorde i ordning redan för två år sedan. Den föreställer frånsidorna till 2 stycken 1/6 Riksdaler 1804 som såldes på MISAB 23 respektive 28. Båda gångerna har man angett att 4:an i årtalet är ompunsat på en 3:a. Men det är ju tämligen tydligt att det inte är samma stamp som använts. Till exet från MISAB 23 har en fräsch stamp använts och där syns ju ompunsningen tydligt även utan större förstoring än så här. Det andra exet har en mängd små stampklumpar/sprickor och det är ingen tydlig ompunsning.

Jag tror nog att man gjorde ett misstag på MISAB 28 och det man tog för en överpunsad 3:a egentligen bara är ytterligare en stampklump. Att det ska finnas två stampar med samma ompunsning är också mycket osannolikt, även om det inte är omöjligt.

SNF:s årsmöte 2020

Förra helgen anordnade Sveriges Numismatiska Förening (SNF) sitt, på grund av pandemin, framflyttade årsmöte i Linköping. Närvarande var 8 styrelseledamöter (inklusive suppleanter) och 4 vanliga medlemmar. Den låga närvaron kan naturligtvis delvis förklaras av rädslan för coronaviruset men den som läst Leif Skarps inlägg i Myntbloggen kan nog ana att en del nog även beror på att styrelsen inte ansträngt sig så mycket för att göra mötet attraktivt. Det Leif dock inte skrivit något om är att medlemmarnas intresse att åka på SNF:s årsmöten i stort sett alltid är lågt, oavsett program.

Av skäl som jag inte tänker gå in på här så förekom det så sent som i somras en hel del oro i SNF:s medlemskår. Folk talade bland annat om att skicka in en skrivelse och kräva ordförandens avgång. Andra skulle visst säga upp sina medlemskap. Enligt min mening är dock dylika viljeyttringar totalt bortkastade eftersom de är bortglömda fortare än bläcket hinner torka på papperet de är skrivna på. Det enda sättet att effektivt göra sin stämma hörd i en förening är att åka på årsmötet och använda sig av sin rösträtt. Dit åker man dock inte och det är fullständigt obegripligt.

Själv hade jag lämnat in en motion till årsmötet och åkte dit för att tala för den. Grunddragen i motionen var taget ur mitt blogginlägg “Krävs det en stadgeändring i SNF?” och den utmynnade i förslaget att ge styrelsen i uppdrag att se över stadgarna för att skapa en bättre medlemsdemokrati. Styrelsen ansåg dock att ett större medlemsengagemang inte nödvändigtvis kräver en stadgeändring och eftersom det uppenbarligen inte finns tillräckligt många engagerade medlemmar så röstades motionen ner.

Inspiration till motionen fick jag från en annan ideell och landsomfattande förening; SRB-föreningen har ca 1000 medlemmar och är väl förankrad i 23 lokala klubbar från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Klubbarna väljer årligen sina ombud till föreningens årsmöte och självklart är det föreningen som betalar ombudens årsmöteskostnader. Trots att de ca 25 ombuden är de enda som har rösträtt på årsmötet så är det sällsynt att det är färre än 100 medlemmar som är anmälda till årsmöteshelgen. För oss inom SRB-föreningen är det här tingens naturliga ordning, men inom numismatikens underbara värld så verkar det vara tankar som aldrig tidigare blivit tänkta.

Det jag reagerat på inom SNF är att man, trots sin nuvarande storlek, fortfarande har stadgar som bäst lämpar sig för en liten lokal förening. Resultatet av detta blir ofrånkomligt att föreningen inte har ett fungerande årsmöte. Styrelsen anser sig kontinuerligt arbeta för ett större medlemsengagemang, men oavsett vilken tidsperiod man jämför med så har man inte lyckats särskilt bra. Ett fungerande årsmöte ska fungera både som bollplank och kontrollorgan, men eftersom styrelsen helt styr årsmötet så blir det intet av detta.

Föreningen har heller ingen förankring någonstans; inte i medlemsleden och nu när man bränt broarna med KMK så har man det inte heller i museivärlden. Och slutligen: eftersom styrelsen styr årsmötena så väljer man också i praktiken själva in vilka som ska sitta i den egna styrelsen. Är det bara jag som blir upprörd av detta?

MISAB 34

Så har man då prövat på den här nymodigheten som kallas “LIVE-bidding” och det är ju alltid kul att ställas inför något nytt. Ett lätt och smidigt sätt att ruinera sig ifall man inte ser upp. Påminner en del om nätkasinon i det att det är så lätt att trycka på budknappen. När man sitter i auktionslokalen så blir man i alla fall trött i armen av att hålla upp spaden länge…

Dan Carlberg är med all rätt lyrisk över resultatet på auktionen, men myntet har två sidor och jag och många med mig är inte alls på humör för lyrik. De flesta av oss är trots allt inte så roade av höga priser på mynt vi vill ha. Nedan en lista på de mest iögonenfallande nya prisrekorden på dukaterna som såldes, jämfört med de tidigare rekordnoteringarna för samma årtal. Kan även kallas “en lista över de guldmynt som mest överskridit sitt bästförepris”. 😉

Nrpris nupris då
525Dukat 17591+/01220000Hagander 3samma ex60000
610Dukat 17991+/0190000Hagander 3jämförbar
kvalitet
39000
611Dukat 18011+)(1+/01115000Hagander 1lite bättre
kvalitet
54000
636Dukat 181701/090000Hagander 1jämförbar
kvalitet
34000
7052 Dukater
1850
01/0330000MISAB 17samma ex140000
7062 Dukater
1857
01110000MISAB 1601/0)(0172000

Självfallet skulle man kunna göra en liknande lista även för silvermynt, men där har jag aldrig kommit mig för med att göra några rekordnoteringar.

Jag har hört ryktas att vissa inlämnare, efter vårens framgångsrika nätauktioner, krävt att deras mynt ska säljas på nätet, men jag tror inte att de får något mer betalt om man gör så. I min egen privata lilla analys av MISAB webb 28 kom jag fram till att de som drev upp priserna mest var folk som sällan eller aldrig missar en liveauktion. Samma sak med listan ovan; de flesta mynten där, eller kanske alla (har inte full koll), vanns av bud från auktionslokalen. Visst är det fler budgivare på webbauktionerna, men det verkar inte vara fler köpare.

Det känns som att vi står i ett vägskäl just nu när det står mellan liveauktioner och webb. Den här kombinationen som prövades på helgens auktion tror jag inte är gångbar i längden eftersom tempot blir för lågt. Man skulle bli tvungen att halvera antalet objekt på sådana auktioner för att hinna med allt på en helg. Att sluta med liveauktionerna vore också förödande eftersom de är en av våra viktigaste träffpunkter, där så mycket annat än bara auktionen hinns med.

Det skulle behövas en större analys där man simulerar hur prisbilden skulle sett ut om alla bud från budgivare som aldrig åker på liveauktion tas bort. Det är bara MISAB som kan göra en sådan analys eftersom det bara är de som har alla uppgifter om budgivningen. Jag hoppas att man gör det!