Min SF-samling

Ända sedan min gröna ungdom har jag varit en passionerad läsare och samlare av science fiction, fantasy och med dem närbesläktad litteratur. Det började med att man på ICA här i byn sålde pocketserien “Rymdböckerna” för ca 2 kr/st. Det kan ju tyckas lite men det var på den tiden när man fortfarande kunde köpa en kola för 5 öre. Jag köpte naturligtvis efterhand som veckopengen räckte alla nummer av serien som man hade i lager. Dessvärre saknades nr 12 och den har jag fortfarande efter alla år inte sett röken av, så är det någon som råkar ha den i sin ägo så är jag en ivrig köpare. I vilket fall så fortsatte samlandet av främst pocketböcker på 1970-talet för att på 1980-talet och framöver övergå mer till inbundna böcker. Idag ståtar jag med över 1000 böcker av den här typen i min samling.

Nu har jag hunnit bli 68 år och efter en del avskräckande exempel i bekantskapskretsen så har jag insett vikten av att man i tid funderar över vad som kan hända med samlingen den dag man är borta. Har man samlat på något av högt ekonomiskt värde så är det mer regel än undantag att det är någon “barmhärtig samarit” som tar kontakt med de efterlevande och erbjuder sin hjälp att avyttra de värdefulla kvarlåtenskaperna, men egentligen är de bara ute efter att själva få så stor del av kakan som möjligt. Där gäller det att verkligen instruera sina arvingar i tid så att dom kan undvika sådana fallgropar.

I mitt fall är läget i stort sett det omvända; min boksamling har inget större ekonomiskt värde och eftersom mina släktingar inte har tillräckligt med intresse för att bereda plats för det här biblioteket så kommer det mesta tyvärr att hamna i någon sopcontainer. Och då är frågan om jag vill det? Nej, det är mycket bättre att erbjuda böckerna till likasinnade som förhoppningsvis får lika mycket glädje av dem som jag har haft. Därför har jag nu börjat så smått att lägga ut dem på Tradera och första bokpaketet med 11 böcker är redan sålt. Jag kommer inte att ha bråttom; det räcker gott och väl att jag säljer 100 böcker per år för att jag om 10 år ska ha en betydligt mer hanterlig samling. Och går det bra så kanske det går jämt upp ekonomiskt mot alla nya böcker jag kommer att hinna köpa på de åren;-)

Auktionsstatistik

I höstas var det någon som nämnde att han var så imponerad av mängden mynt som bjöds ut via NumisBids. Jag minns inte vem det var, men frågan hängde kvar och till slut satte nörden i mig ner foten och krävde svar. Så det var bara att sätta igång att gräva bland NumisBids aktörer för att få reda på hur mycket som egentligen säljs. Det korta svaret är att under 2023 så lade 190 auktionsfirmor från 36 olika länder ut 1139 auktioner på NumisBids. Tillsammans bjöd man ut 1 245 111 loter till försäljning. Resten av allt intressant jag upptäckte tar lite längre tid att förmedla.

Länder

Koncentrationen av auktionsfirmor från Europa är mycket stor och endast 10 av 36 länder representerar andra världsdelar; Argentina, Australien, Indien, Israel, Japan, Kanada, Mexico, Nya Zeeland, Turkiet och USA. På samma sätt är några få länder dominerande på marknaden; 27 auktionsfirmor kommer från Tyskland, 16 från England, 14 från Schweiz och 14 från USA.

Firmor och auktioner

Självklart skulle man ju vilja veta vad de olika firmorna omsatt, men det är ju inte bara att trycka på en knapp. Jag vet inget annat sätt än att printa ner de enskilda resultaten från över en miljon loter och sedan lägga ihop alltihop. Sanningen är att jag nog vill göra annat också under mitt resterande liv än att hålla på med detta. Det näst bästa är att räkna auktioner och utbjudna objekt.

I det sammanhanget är det också intressant att se hur olika firmorna ser på hur stor en lämplig auktion ska vara. Medeltalet ligger på 1152 loter/auktion och de flesta hamnar väl där plusminus 500-600 loter/auktion, men variationen är stor. De genomsnittligt minsta auktionerna har en firma som heter VCD Auctions som fördelat ut 99 objekt på 4 aktioner. Där skulle det ju gå hyfsat fort att räkna fram omsättningen, speciellt som 41 objekt blev osålda. Betydligt jobbigare skulle det bli med Heritage Europes båda “monsterauktioner” på 8638 resp. 9625 loter

Heritage Europe ingår ju i Heritagekoncernen men skillnaden i tänkesätt gentemot Heritage World är frapperande. Heritage World har häpnadsväckande nog under 2023 lagt ut 80 auktioner på NumisBids. Man har stadigt kört med 6-7 auktioner/månad även på sommaren när många andra firmor tagit det lugnare.

Vad gäller antalet loter/år så är Heritage World med sina 35547 loter ändå inte värst. Både Stack’s med 55228 loter och Katz med 73735 loter är värre. Här kan man dock verkligen fundera över vilka medelpriser man kan spekulera i för de olika firmorna. Vi lärde oss ju redan i tonåren att storleken inte är det viktigaste och jag har svårt att tro att Katz ens är i närheten av att ha samma kvalitet på utbudet som de andra stora firmorna. Som exempel kan jag några auktioner som Spinks (26954 loter 2023) haft tidigare. I september 2021 hade man en auktion med 52 engelska guldmynt som inbringade 27,8 miljoner i svenska kronor räknat. 534811 kr/mynt! I september 2022 var det ändå mer tillspetsat med en auktion med bara 1 lot, och den såldes för 560000 USD eller drygt 6 miljoner i svenska kronor.

Så kan man då också spekulera i vilket medelpris man ska sätta för de 1245111 loter som bjudits ut genom NumisBids under 2023. Sätter man 1000 kr så blir det 1,2 miljarder i omsättning, sätter man 10000 kr så blir det över 12 miljarder. Hisnande!

Jag slutar för den här gången men återkommer säkert i ämnet. Jag har många funderingar och exempel som jag inte hann med i kväll.

Falsk klipping

Jag hittade den här förfalskningen på Katz 21 (2019) och tänkte att det kan ju vara intressant för många att se hur de kan se ut. Och jämföra den med ett äkta exemplar av den svåra varianten som saknar kors. Nu är ju den här så dåligt gjord att man nästan studsar när man ser den, men det finns dessvärre de som är bättre gjorda också. Katz bjöd ut den för 5 euro vilket tyder på att man var medveten om att något var fel. Men inget ord om detta i objektsbeskrivningen. Nog är det dålig stil av en auktionsfirma.

Addenda & Corrigenda

Jag fick ett mail av Dan Carlberg där han skrev att man var mycket väl medvetna om den felaktiga bilden på typ VI på Fredriks riksdalrar (som jag skrev om härom dagen) och att man lagt in rätt bild på SM-bokens hemsida. Jag har själv varit in på den hemsidan några gånger, mest för att se hur många privata plåtar som Tingström kände till, men jag hade aldrig varit in på sidan som är märkt “Addenda & Corrigenda”. På vanlig svenska så betyder det i alla fall “Tillägg och Rättelser” och där finns alla fel upptagna som man känner till så här långt.

Eftersom jag själv inte ägnat den där hemsidan så mycket uppmärksamhet så antar jag att detta gäller även för de flesta andra. Därför kan kanske det här blogginlägget hjälpa till att höja medvetandet om den.

Sidorna med Erik XIV och hertigarna Johan och Carl är öppnade

Sådär, då tycker jag att även dessa sidor är mogna att visa upp. Jag vet ju att sidorna redan blivit besökta av rätt många, men nu har jag lagt ut länkarna vilket väl förhoppningsvis är ett lättare sätt att komma in. Jag har fortfarande rätt många utländska kataloger att gå igenom, men det får man väl betrakta som normal uppdatering.

Jag har även passat på att göra två raritetssidor som jag missat tidigare:

3 Daler sm 1770 med 11 serafer

Kröningen 1772 med gs FEHRMAN

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag fick idag än en gång anledning att tänka på Mikael Wiehes klassiker från 1970-talet när han och Hoola Bandoola Band ifrågasatte vem man kan lita på. I proveniensforskningen får jag ju allt som oftast sätta min tillit till andras anteckningar om vem som har köpt och sålt olika mynt. Ibland upptäcker jag att dessa anteckningar inte stämmer. Den här gången gäller det en 4 Öre klipping 1564:

N.A. Bolins samling (-1948) –> Claes-Olof Algårds samling (1948-1977) –> Österlunds auktion (mars 1977) –> Leif Jansson –>?–> Svea 4 (1978) –> Hans Menzinsky –> Karl-Erik Schmitz samling (1978-1989) –> SBC och Spinks auktion i Zürich (1989) nr 250 –> Håkan Westerlund –>?

En fin och, trodde jag, tämligen säker provenienskedja. Jag har foton från 3 auktioner som stämmer överens och dessutom anteckningar av Sten Törngren och Per Österlund (Svea 4) om vilka som var köpare på dessa auktioner. Utöver det så finns även den av Yngve Almer, i Österlunds katalog, angivna proveniensen om varifrån Algård fick myntet. Niklas Alexander Bohlin var Olle Algårds morfar och 1948 ärvde Algård dennes mycket gedigna samling. Enligt Yngve Almer skulle alltså denna klipping komma därifrån och den ska då ha legat kvar i Algårds samling ända till Österlunds auktion 1977. Idag hittar jag nedanstående bild i Ahlströms lagerlista 43 från 1973 och den fina provenienskedjan havererar totalt.

Det är ju inget som helst tvivel om att det är samma mynt och det ligger alltså i Ahlströms lager vid ett tillfälle då det enligt uppgift ska ha legat stilla i Algårds samling. Bildbevis slår ju allt annat och den i Österlunds katalog angivna proveniensen är felaktig. Almers fel torde ligga i att han litade på Algårds uppgifter och denne var nog inte den ordningsammaste. Jag har stött på flera exempel när han haft flera ex av samma årtal och blandat ihop dem. Värst var väl när han slarvade bort en Paykulldukat efter att ha använt den som bokmärke….

I vilket fall så kan ju Algård vid något tillfälle ha sålt denna klipping till Ahlström och sedan köpt tillbaka den igen, men det är bara spekulationer. Det enda säkra är att den fanns på Ahlströms lagerlista och sedan hamnade den i Algårds samling. Inget annat att göra än att förkorta provenienskedjan med 25 år. Men det är bara att “bryta ihop och komma igen” som Per Elofsson brukade uttrycka det.

Röriga varianter

Dessvärre blev jag just idag uppmärksammad på ett fel som smugit sig in i nya sm-boken och jag får väl göra ett försök att reda ut begreppen. Det gäller Fredriks riksdaler typ VI där man råkat lägga in fel bilder.

Så här ser Fredriks riksdalrar typ III (t.v.) och typ VI (t.h.) ut. Man ser skillnaden tydligast vid axeln och på bröstet. Felet som gjorts i sm-boken är att man lagt in en bild av typ III för att illustrera hur typ VI ska se ut. Störst blir felet vid sm 72b där man har lagt in en bild på sm 70.

Det är ingen mening att vara kritisk till sådana fel eftersom det är så lätt hänt. Jag gör dem själv ideligen, men jag har ju den fördelen att jag kan rätta felen lika fort som jag ser dem. I en referensbok som sm-boken får det ju rätt långvariga konsekvenser. Nu får ju var och en göra en egen rättelse i sm-boken. Det bästa är väl att leta upp rätt bild på nätet, skriva ut den och helt enkelt klistra över de båda felaktiga bilderna i boken.

För den som vill fördjupa sig mer har jag även några sidor där jag visar porträttvarianter för de båda typerna. Man kan ju diskutera om det ska vara 5 eller 6 varianter för typ III, men det beror mest på hur noga man ska vara.

Fem porträttvarianter av typ III

Fyra porträttvarianter av typ VI

Rariteter på Myntkompaniet 27

Lite sent kanske, men här är en lista på auktionen som hölls redan förra helgen. Ibland blir det ju så att man har annat att göra.

Det är i alla fall rätt intressant att det på en sådan här auktion så ofta kommer fram så många mynt som aldrig varit på en stor auktion tidigare. Fortsätter det så här så kommer det kanske en dag då det inte finns myntrariteter längre.

LotValörÅrVariantSm-nrFörekomst
Johan III301 Mark1591blommor62a4 kända ex
472 Mark klipping1570stjälk139a4 kända exny
Sigismund511/2 Öre1597REG SVE23b10 kända exny
Kristina1081 Öre16386 rosor113a13 kända exny
Karl XI1362 Mark1664krontyp C103c10 kända exny
Karl XII1871 Mark1707896 kända exny
1895 Öre170210212 kända exny
Fredrik2242 Daler sm17242196 privata exny
2251/2 Daler sm172528215 privata exny
2261/2 Daler sm173329012 privata exny
Gustav III2741 Riksdaler1790Ljungbergers
porträtt
52b12 kända exny

Nödvändig räddningsåtgärd?

Jag hade inte tänkt kommentera det här inlägget i senaste SNT, men så insåg jag att det är nog bäst att jag själv skriver ner mina tankar om det i stället för att bara haka på någon annan skribent. Men jag tycker nog att det hade varit mycket bättre om Ewing och Tunefalk aldrig skrivit något. Det här visar bara vilken avgrund som finns mellan myntsamlares och museifolks åsikter om myntvård.

Dessutom skriver man faktiskt att mynten led mer skada av 36 år i KMK:s vård än de gjort under flera 100 års vandring mellan oräkneliga ägares händer. Hur jag än vänder och vrider på detta så kan jag inte se annat än att man självmant nedvärderat den egna kompetensen. Varför ska vi då tro på att bedömningen av rengöringsbehovet var riktig?

Man skriver att syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade före deponeringen på KMK, men det har man definitivt inte lyckats med för då skulle det inte synas att de var rengjorda. En av de tydligaste exemplen är riksdalern 1707 som av Ahlström bedömde till kvalitet 0, “praktexemplar” och som 1987 av många ansågs vara ett av 1700-talets vackraste kvarvarande mynt överhuvudtaget. Nu är det bara ett i mängden och det kommer aldrig att återfå sin forna skönhet.

Det museerna inte förstår och förmodligen inte kan förstå är att vi myntsamlare ser det här som jämförbart med helgerån. För oss är det som heliga reliker som blivit misshandlade. Varför kan ni inte stanna upp och bara beundra ett vackert, orört mynt med fantastisk ålderspatina i stället för att se det som ett smutsigt arbetsmaterial? Och tänka på att en rengöring aldrig kan göras ogjord.

Det är med sorg i hjärtat som jag ser en framtid när våra efterkommande aldrig fått se ett sådant mynt eftersom alla blivit rengjorda. Är det verkligen så ett kulturarv ska vårdas?

Dubbel dubbelprägling?

För en del år sedan så hade jag ett blogginlägg om denna företeelse med 5 ettor i Eriks ordningsnummer, alltså XIIIII. Då blev jag i det närmaste förlöjligad för att jag, som det sades, “trodde att en dubbelprägling var en variant”. Jag hade vid det tillfället bara 1 bild att visa upp, men nu har jag 2. Den vänstra bilden visar 1 Mark 1564 och såldes på MISAB 17 nr 80. Den andra är 1 Mark 1567 som såldes på Ahlström 18 nr 295. De båda mynten är som synes inte stampidentiska. Jag erkänner gärna att jag aldrig kommer att kunna lika mycket numismatik som jag vill kunna, men nog måste det väl till ett jäkla sammanträffande om två dubbelpräglingar skulle få samma effekt?

Nu finns det förvisso en känd dubbelprägling också och det är väl den som har bringat lite oordning i leden. Åtsidan är stampidentisk med den vänstra bilden där uppe och har alltså blivit dubbelpräglad från 5 ettor i stället för 4 ettor som man trodde tidigare. (Foto MISAB 41)