Den som trodde att auktionshösten var över trodde fel. Haljak är väl den utländska auktionsfirma som, näst efter Künker, levererar flest intressanta svenska mynt. Men det är en helt annan kategori av mynt som Haljak bjuder ut, inte statusmynt som bara ett fåtal har råd att köpa, utan till övervägande delen småmynt som ofta kan vara väl så intressanta. Dagens auktion innehöll 11 öresvalörer som jag har på mina raritetssidor och jag har inte sett någon av dem till salu tidigare. Vi får hoppas att samtliga köptes av svenska samlare!
Nedanstående blogginlägg skrev jag redan för 5-6 år sedan, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Det är dock en intressant historia om ett företagsnamn som lever vidare efter över 140 år och nu när man öppnat en filial i Kungsbacka under ledning av Olle Cederholm och ska ha sin första ”svenska” auktion den 26/10 så är det väl ändå dags att visa upp den. Auktionen innehåller också nära 600 svenska mynt så den är väl värd att ta sig en titt på.
Jacob Schulman 1849-1914
Han föddes i staden Hilversum, 3 mil sydost om Amsterdam, i en välbärgad judisk familj. Fadern David Israel Schulman var juvelerare, klockmakare och drev ett antikvariat. Jacques gifte sig 1873 och fick med tiden 7 barn.
Förmodligen till stor del beroende på faderns antikvariat blev Jacques tidigt intresserad av mynt och 1880 startade han sin egen mynthandel i Amersfoort, den näst största staden i Utrecht-provinsen. Redan från början förde han noggranna register på alla mynt och medaljer i lager, försäljningar och auktioner. Det var infört på registerkort på samma sätt som man brukat göra på alla bibliotek. Detta resulterade slutligen i 400000 kort som fortfarande finns bevarat i Schulmans bibliotek.
1902 flyttas verksamheten till Amsterdam och tillsammans med de båda sönerna Maurits och Andreas utvecklar Jakob snart företaget ”J.Schulman BV” till ett av de ledande i mynthandlarna i Europa. För oss svenskar är Schulmans från den tiden främst förknippat med köpet av Israel Berghmans samling 1921, försäljningen av Andreas Bernströms samling 1928 samt försäljningen av Georg de Lavals dubbletter 1933.
Efter att nazisterna kommit till makten på 1930-talet så hårdnade klimatet för judiska affärsmän och medan Andreas Schulman och dennes son Jacques höll ställningarna på hemmaplan började brodern Maurits att förbereda för en eventuell flytt till USA. När 2:a världskriget bröt ut 1939 hade han hunnit så långt att han flyttat över en del av lagret och startat en filial i New York med sin son Hans som föreståndare. Själv blev han dock kvar i Amsterdam tillsammans med sin brorson Jacques.
Efter att Andreas dött 1936 och sedan Maurits 1943 övergick ägandet av moderföretaget i Amstardam och filialen i New York till de båda kusinerna Jacques och Hans. Dessa hade båda vuxit upp inom företaget och förutom studieåren i Paris även arbetat där hela sitt vuxna liv. Som läget var med Jacques hemma i Amsterdam och Hans i New York var det följdriktigt med en delning av företaget och om man ska utgå från vad Hans skrivit på sina lagerkataloger var denna delning klar 1945.
Hans Schulman 1913-1990
Hans Schulman blev naturligtvis helt avskuren från hemmet på grund av kriget och tvungen att klara sig på egen hand, vilket han tydligen inte hade några större problem med. Redan i slutet av 1940-talet hade han arbetat upp företaget ”Hans M. F. Schulman” till en av de främsta i USA; en position han sedan behöll i 20 år. För oss svenskar är auktionen den 23-24/3 1956, när Holger Nyströms imponerande dukatsamling säljs, värd att bli ihågkommen.
Tydligen hade Schulman inga barn som var intresserade att ta över och i stället var det Neil S. Berman, som anställts 1968, som tog över när Schulman började varva ner i slutet av 1970-talet. Företagsnamnet ändrades till Neil S. Berman Inc och på 1980-talet var det i stället Hans Schulman som var medhjälparen. Så sent som 1987-1990 var Schulman medförfattare till boken ”The Investors Guide to United States Coins”.
Jacques Schulman 1906-1991
Tillsammans med sin fru Helena, som också var en kunnig numismatiker, förvaltade Jacques moderföretaget väl ända till slutet av 1980-talet, även om själva ägandet av företaget övergick till de båda sönerna Robert och Laurens redan 1969. Han är också ihågkommen för att han 1945 publicerade ”Handbok för holländska mynt från 1795-1945”. Den numrering han använde då används fortfarande. På Svenssonauktionen 1966 fanns det enligt köparnoteringar en ”Schulman” närvarande och det var förmodligen Jacques som menades då.
Bröderna Robert (född 1938) och Laurens Schulman (född 1948)
Jacques och Helenas båda söner Robert och Laurens Schulman övertog alltså ägandet av mynthandeln 1969 men det är osäkert när överföringen av driften skedde. Robert lär ha flyttat till Sydamerika under en period på 1970-talet för att starta ett barnhem och Laurens sökte sig till andra verksamheter. På 1980-talet var dock Robert hemma igen och var väl den som drev företaget fram till försäljningen 2006. Laurens återvände också till numismatiken när han, tillsammans med sin fru Carla,1987 grundade företaget ”Laurens Schulman BV”. Det företaget lever än idag och drivs numera av dottern Yvette (född 1976) som alltså är den femte generationen av mynthandlarätten Schulman. Hon är också mycket aktiv i föreningslivet och bland annat styrelseledamot i Nederländernas Mynthandlarförening.
Vad hände med moderföretaget?
Efter att Jacques Schulman dragit sig tillbaka för gott 1989 drevs moderföretaget ”J.Schulman BV” vidare med samma höga ambitionsnivå som tidigare en bit in på 2000-talet. Tydligen fanns det inte någon släkting som var beredd att ta över och därför såldes det till Eddy Absil hösten 2006. Han var tidigare under många år mynthandlare i Johannesburg och under hans ledning har företaget åter blivit en ledande aktör på myntmarknaden. Företagsnamnet är numera ändrat till ”Schulman BV”. Den ur familjen Schulman som blev kvar i firman längst var Nicolette, en syster till Robert och Laurens, som valde att stanna tills hon gick i pension 2010. I en jubileumsskrift 2015 skrev man: ”Vi vill tacka våra föregångare av många anledningar, Jacob för hans framsynthet, Jacques för hans fenomenala energi, minne och engagemang för holländska och internationell numismatik, Robert för hans öga för kvalitet, hans varma hjärta och hans många hårda arbeten för att fortsätta sin fars företag på samma höga nivå och slutligen, naturligtvis, Laurens för det förtroende han ger oss att upprätthålla Schulman-namnet”.
På Spink 143 i London (maj 2000) sålde Sten Törngren 25 olika varianter av Dalern 1561, varav 16 ryms i detta bildcollage som han iordningställt. Det påminner mest om ett tallriksunderlägg för den numismatiske finsmakaren. Dessvärre är upplösningen på bilderna inte den bästa, så det är svårt att se vilka varianter han hade med där, men det är ändå en kul kuriositet att ha i sin ägo.
Törngren gick alltså mycket djupt i sitt variantsamlande även på så pass dyra objekt som en 1500-talsdaler. Han älskade stavningsvarianter och olika kombinationer på punkter och bitecken, och samlade detta som ingen annan. De flesta variantsamlare kan dock mycket väl nöja sig med några få viktiga varianter.
Vad är då ”viktiga varianter”? Ja, för det första så anses frånsidesvarianterna på detta årtal vara av underordnad betydelse och intresset numera är helt koncentrerat på porträttets storlek och på konungens krona.
Här är de fem varianter jag själv har dristat mig till att ta med:
A. Stort porträtt, rund krona
B. Stort porträtt, tillplattad krona
C. Mellanstort porträtt
D. Litet porträtt
E. Kronbågar med pärlor
Delzanno har med B, C och D, varav B är uppdelad i 2 varianter beroende på om det finns ett kors eller inte i frånsidans omskrift. Det ska också sägas att storleken på porträttet definieras av hur stor del av pärlringen som bryts.
SM-boken har med A, CD (hopslagna) och E. Det man menar, utan att förklara så bra, är att endera är kronan rund eller tillplattad, eller så är kronbågarna försedda med pärlor.
Om vi återgår till frågan vad som är numismatiskt viktigt så är det utan tvekan A och E. Övriga är ”resten”. A är den första krona som graverades efter Gustav Vasas runda kungakrona som modell. Erik XIV hade dock beställt en ny kungakrona som när den blev färdig visade sig vara något plattare till formen, och därefter återgavs den så även på mynten. A-D är alla graverade av Erik Olofsson, men E som har pärlor på kronbågarna är graverad av Mikael Hoenauer. Denne lär officiellt ha tillträtt 1562 men det finns ett känt ex i Uppsala med hans åtsida kopplad till en frånsida av Erik Olofsson från 1561.
Det lilla problemet med våra referensböcker är alltså att både SM-boken och Delzanno talar om ”stor krona” men menar två olika varianter. SM-boken ligger väl närmast vad som är intressant att veta för en läsare, men man behöver bli mer pedagogiska i sina beskrivningar. I det här fallet räcker det gott och väl att känna till att det finns 3 varianter:
A. Rund krona.
B. Tillplattad krona utan pärlor på kronbågarna.
C. Krona med pärlor på kronbågarna
Själv behåller jag nog även ”stort porträtt med tillplattad krona” eftersom jag har bemödat mig med en raritetssida med den varianten. Lite eftergifter för de egna nyckerna får man ju unna sig.
Jag får väl ord om mig nu att vara väldigt sen av mig, men jag fick häromdagen tips om den här podden. Jag är väl så enkelriktad att jag helt enkelt inte lägger märke till det som händer runtomkring. Nu har jag i alla fall suttit och lyssnat på ett antal inslag på Myntsnack och det tycker jag att fler ska göra. Alltid trevligt när folk tar nya grepp om saker och ting.
(Bilderna kommer från Ahlström 16 respektive Schmitz katalog 1990)
Jag har tidigare klagat över vilka besvär jag haft med att identifiera 1/2-dukaterna 1746 och 1747, och här är ett typiskt exempel. När jag gjorde Fredriks raritetssidor för snart 10 år sedan så bedömde jag det som att detta var två bilder av samma ex. De ser identiska ut och de skillnader man kan hitta kan vara av fotografisk natur. När jag sedan 2017 fick tillgång till Törngrens eget exemplar av Schmitz katalog tillkom en pusselbit som inte alls passade in.
Ovanför objektsbeskrivningen hade Törngren lagt till en egen anteckning som betyder att Olle Algård köpte myntet av Manne Jakobsson 1969 och sedan sålde det till Schmitz samling 1980 för 25000 kr. Detta bör rimligtvis betyda att Algård redan hade ett ex i sin ägo när Otto Smiths ex såldes på Ahlström 16 (1977). Nu vet jag inte vem som var köpare på Ahlström 16 och kan därför inte utesluta att Algård köpte även detta ex. Att ha flera ex av samma mynt var inget som störde honom och jag har sett flera exempel på att han förväxlat provenienserna på sådana dubbletter. Det kan även vara så att Törngren eller Ingvar Nilsson (Schmitz uppköpare) missuppfattat proveniensen. Det finns ingen uppgift om var Otto Smith köpt sitt exemplar och det kan till och med vara så att familjen Jernbeck, som var Smiths arvingar, köpte myntet av Algård efter 1969 för att komplettera samlingen. Det finns ett antal exempel på att sådana kompletteringar gjorts långt in på 1970-talet.
På raritetssidan räknar jag dem nu som två olika ex, men jag är långt ifrån säker på att det är rätt. Jag behöver mer information och då speciellt vem som var köpare på Ahlström 16. Är det någon som sitter inne med sådan information så skulle jag bli mycket glad om ni vill dela den med mig.
Om man vill hålla sig frisk ska man aldrig åka hemifrån. Jag drog på mig något skitvirus nere i Stockholm så nu har jag varit rätt däckad några dagar. Nu har jag i alla fall repat mig så pass att jag kan sitta vid datorn.
MISAB 45 var en fullt godkänd auktion, åtminstone om man, som jag, räknar rariteter. Hur den gick prismässigt bryr jag mig inte så mycket om. Det blev i alla fall 68 raritetssidor att uppdatera, varav 29 var nya bekantskaper. 3 mynt som är så sällsynta att de tidigare bara var kända i 1 ex vardera. Nu är det alltså 2 kända ex av varje. Man kan ju fråga sig hur många år det kommer att gå innan så gott som samtliga mynt som läggs ut på auktion är gamla välkända exemplar. Jag tvivlar faktiskt på att jag kommer att leva så länge så att jag får uppleva det.
För att övergå till det mer negativa med auktionen så blev båda dagarna alldeles för segdragna. Man orkar helt enkelt inte som köpare vara alert i 8 effektiva timmar som det blev på söndagen. Man kunde rent subjektivt märka att antalet rop avverkades snabbare ju längre dagen led pga att det var färre som var med och bjöd. Anledningen är att man nu kan sitta hemma vid datorn och ha samma chans att vinna en budstrid som den som sitter i salen. Med den nya tekniken klarar man tydligen inte av mer än kanske 70 rop i timman och man bör nog i framtiden anpassa antalet rop efter detta. Det bör ju inte vara något större problem eftersom det numera nog inte är några prismässiga skillnader mellan sal och internet. Salsauktioner vill vi samlare gärna ha kvar eftersom det ger oss en chans att träffas.
Ja, det blev så att jag denna gång slog ihop två blogginlägg till ett. Här först har jag den vanliga tabellen från den avslutade auktionen. Künker 410 innehöll totalt 80 nr, i huvudsak praktobjekt, som på något sätt var relaterade till Stormaktstidens Sverige. Det mesta var givetvis besittningsmynt, men där fanns även 8 helsvenska mynt som återfinns på mina raritetssidor. Noterbart är att jag denna gång inte har någon kolumn för ”nya”, tidigare okända mynt, eftersom alla är väldokumenterade bekantskaper. Jag hade inte med det på Bruunaktionen heller, men då var ju anledningen den omvända; allt var nytt på marknaden.
Som så många andra så har jag naturligtvis sett Delzannos och PG Carlssons referat från Bruun-auktionen där de är helt lyriska över de höga priserna. Det är ju självklart att säljarna är glada över prisutvecklingen, men som aktiv myntsamlare kan jag mycket lätt hålla mig för skratt. Men innan jag invecklar mig mer i detta vill jag visa några aktuella resultat från dagens auktion. Lot nr 58, 59 och 60 köptes nämligen av Andreas Kaiser på Bonde 3 och 5 (2008-2009) och då blir det lätt att jämföra med dagens utfall.
16 Mark mark 1617
4 Riksdaler utan år
16 Mark 1620
Pris på Bondeauktionen inklusive provision
126000 kr
144000 kr
116400 kr
Omräknat till dagsvärdet prisindex har gått upp 38%
173880 kr
198720 kr
160632 kr
Pris idag provision ej medräknad
544800 kr
431300 kr
499400 kr
Prisuppgång på 15 år
332%
200%
329%
Jag har inte räknat med någon provision på dagens försäljningar eftersom inlämnarprovisionen är förhandlingsbar och för dylika objekt är den oftast 0. Om prisutvecklingen på mynt följt konsumentprisindex med en uppgång med 38% så skulle en säljare i princip inte få någon vinst alls. Enda möjligheten att få någon förtjänst är att den reella prisuppgången är högre än index, och det är den sannerligen på dessa tre objekt. 7-8 gånger så hög! Även om ovanstående tabell inte på längt när kan användas som mall för alla mynt så är möjligheterna till en fin förtjänst om man säljer på auktion mycket goda i dagens läge.
Myntets andra sida är dystrare! För oss aktiva myntsamlare har priserna på de mynt vi eftersträvar ökat lavinartat, oftast 100-500%. Förr eller senare kommer de flesta av oss till en gräns där vi helt enkelt inte har råd att samla som vi gjort tidigare. Och kom inte med några argument om ”god investering” för det har ingen inverkan. De flesta av oss samlare, som hållit på ett tag, samlar av helt andra orsaker än värdestegringar. Själv kan jag definitivt inte öka min årliga budget pga att det blivit så mycket dyrare, snarare tvärtom. Det innebär att det blir färre mynt i min samling, men då får det väl bli så. Jag får vara nöjd med vad jag har.
Auktionerna med svenskintresse duggar så tätt nu att man nästan inte hinner med. På söndagen den 15/9 avslutades även MISABs 60:e nätauktion och även den är väl värt att komma ihåg; 17 rariteter varav endast 5 ex som varit kända sedan tidigare. Förmodligen beror detta, åtminstone till en del, på att man på en sådan här auktion väljer att sälja mynt som inte tillhör de högre prisklasserna och därmed oftare sålts utan bild på tidigare auktioner. Till detta kommer att också plåtmynten mycket sällan avbildats i exempelvis Ahlströms kataloger. Han sålde genom åren nästan 1100 plåtar på sina auktioner, men visade bild på endast 92. Det lär väl ta 15 år till innan vi återhämtat oss från det bildunderskottet. Mörkertalet är alltså betydligt större på plåtmynt och lågvalörer än på framförallt dukater och riksdalrar
Det känns lite som ett antiklimax att gå från den otroliga Bruun-auktionen till en mer normal auktion som hölls samma dag, men nog känns det lite befriande också. Auktion 30 får nog också anses vara en av Myntkompaniets svagare auktioner med endast 9 rariteter och få höga kvalitéer. Det man kan fundera över är var Myntkompaniet hittar sina mynt eftersom de flesta aldrig fångats på bild tidigare och därför här markerats med ”ny”. Kan i alla fall konstatera att man hade 2 st 1 Öre 1615 vilket medför att det nu finns 16 kända ex av dessa och att vi därför inte kommer att uppdatera den årgången längre.
Som jag skrev igår fanns det en del skillnader mellan Ingemars och min uträkning om priserna på den sistlidna Bruunauktionen. Det visade sig att Ingemar tagit sina slutpriser från Stacks hemsida och jag tog dem från NumisBids. Det visade sig att man på Stack´s hemsida lagt på 20% provision på myntet, vilket man inte påpekat, och när Ingemar lade på 20% till så blev det ju fel. Dessutom är man inte helt tydlig med vilken provision man drar. Tydligen är det 20% för handlare och 25% för vanligt folk.
Inte nog med det så talade jag med en svensk köpare idag och han var lite missnöjd för att det blev dyrare än han tänkt sig. I lördags var euro-kursen 11, 33, i måndags var den 11,32 och när köparen fick fakturan hade man gått efter kursen 11,38. Frakten från Danmark gick på en dryg tusenlapp och betalningen skulle ske till ett eurokonto i Kanade vilket visade sig vara väldigt besvärligt och det kostade i slutändan en tusenlapp även det. I slutändan blev det speciella myntet 6000 kr dyrare än tänkt, vilket kan tyckas lite i sammanhanget, men det visar att det alltid blir dyrare än man tänkt sig och att det alltid är köparen som får betala.
Min tabell stämmer alltså inte till fullo eftersom det beror på vem köparen är och på att jag räknat på fel eurokurs. Min slutsats är att det nog är lika bra att avhålla sig från dylika beräkningar i framtiden.
