(Bilden visar KMK:s exemplar av 1 Öre 1625, det tydligaste av endast 2 kända ex från det året.)
En kompis sa en gång att ”gravörerna bara blev latare och latare”. Det var naturligtvis en generalisering men på ett sätt ligger det ändå något i det. Hur många gånger har det inte hänt att mångåriga mynttyper ”degenerat” med tiden; dvs förkortningarna blev fler. Ett typiskt exempel är Gustav II Adolfs stockholmsören i silver. 1615-1621 hade alla helt årtal, men 1622 började årtalet förkortas; först 622 och sedan bara 22. Därefter har åren 1623-1625, så vitt man vet, endast 2 siffror i årtalet och slutligen försvann även detta och varianten ”utan årtal” bildades.
Den viktiga lärdomen av detta är att om man har ett slitet exemplar som verkar ha fler än 2 siffror i årtalet, så är det med största sannolikhet präglat senast 1622.
Det är inte varje dag man upptäcker en ny mynttyp, speciellt inte när man faktiskt aldrig sett den på bild. Ovanstående bild är nämligen hopsatt av två mynt; sm 73)(74. Eller om man så vill Typ V)(VI.
Anledningen till att jag hittade den var att jag tittade i förteckningen över Sven Svenssons samling, som skrevs på 1930-talet, för att variantbestämma SS 2368. Som synes är beskrivningen mycket tydlig; inget ornament (bladslinga) under drottningens bröstbild och frånsidans omskrift börjar nedanför skölden. Endast 1 försäljning och det var på SNF:s auktion 55 (dec 1964) där det inte visades några bilder. Förhoppningsvis dyker det upp en bild så småningom, nu när myntet blivit omnämnt. Alltid lika kul att hitta något som ingen tänkt på tidigare!
Intensiv höst! 10 intressanta auktioner på 96 dagar är nästan mer än man pallar med. För min del har det inneburit 265 raritetssidor att uppdatera, varav 170 innebar införandet av tidigare okända exemplar. Hoppas att det blir lugnt nu några månader;-)
Jag är inte mycket till kopparsamlare, men det här myntet tycker jag är intressant. Det präglades med anledning av den unge kungens besök i Avesta den 9:nde juli 1794. Det var först tänkt som en medalj, men värdet blev senare satt till 1/2 Skilling. Till en början bör dock värdet ha varit satt till 1 Öre sm eftersom den verkliga skillingmyntningen inte startade förrän 1802.
Under perioden 1778-1802 låg den svenska kopparmyntningen i träda och 1794 bör bristen på på skiljemynt ha börjat bli akut. Mot bakgrund av detta kan man ha förståelse för att beslutsfattarna fann det lockande med en nödlösning; att låta Avestamedaljen som egentligen väger 10% för lite få samma värde som 1 Öre sm. Nedan en tabell över diametrar och vikter över kända ”Avestapräglingar”
SM-nr
Rand
Diameter i mm
Vikt i gram
67a
rutad rand
31-32 mm
14,2 g*
sällsynt
67b
räfflad rand
30-32 mm
11-13 g
vanlig
67c
-”-
ca 29
9-10 g
RRR
67e
-”-
ca 29
4,5-6 g
RRR
-”-
27,4
ca 6 g
RRRR
-”-
26,8
ca 9 g
RRRR
slät rand
31-32 mm
ca 12 g
RRRR
67d
-”-
ca 30 mm
ca 7 g
RRR
*Enligt myntordningen för 1 Öre sm.
Diametrarna varierar mellan 26,8 och 32 mm, och vikterna mellan 4,5 och 14,2 g. Det är bara de största, de med rutad rand, som håller måtten för 1 Öre sm. Enligt SM-boken är dessa de första som präglades, men logiskt sett borde de ju ha kommit sist, efter att värdet blivit officiellt. Alla andra präglingar, de med lägre vikter, bör ha kommit tidigare; innan det fanns något krav på värde. Förmodligen är de flesta av dessa präglade på olika pollettämnen, varav de flesta är oidentifierade. SM 67b, som är den vanligaste varianten, är förmodligen också den som ursprungligen var tänkt som ämne för medaljen. Kanske präglades exemplaret som såldes nu ännu tidigare; innan man fick de ordinarie plantsen färdiga. Det väger nämligen 9,52 g och har diametern ca 29 mm. Okänt myntämne som det för närvarande bara finns 3 kända ex av. SM 67c och inte 67b som angetts.
Ja, jag har inga bevis för en del av mina funderingar ovan, men det verkar ingen annan heller ha. Jag tror emellertid att det ibland kan vara bra att röra om i grytan. Kunskap kan ibland bli gammal p.g.a. att det inte är någon som tagit upp och tittat på det på länge.
Det är ingen tvekan om att detta 4 Öre klipping 1569 är det sällsyntaste svenska myntet på denna auktion. I privat ägo finns endast 3 kända ex av detta årtal, och dessa kan dessutom delas in i två viktiga varianter.
Under 1569 sänkte man silverhalten på mynten flera gånger; först från 87,5% till 75,0% och slutligen till 62,5%, och för att mynträknarna skulle veta vilken halt det var så införde man små hemliga kännetecken. Dessa tecken hittar man på frånsidan; bladet längst upp kan ha ett skaft, en punkt eller inget alls. Detta kan man också läsa om i SM-boken.
Extra roligt är att man kan förlänga den proveniens som Stack´s anger på myntet. Det är nämligen säkerställt att Humble köpte myntet på Bokauktionskammarens auktion den 4/10 1847, vilket ger en obruten provenienskedja ända från Nechers samling i början av 1800-talet. Detta gör myntet jämställt med 1/2 Gyllen 1523 och Västeråsdalern 1540. Inget dåligt sällskap!
Klippet är hämtat från Bokauktionskammarens auktion i juni 1844 när andra delen av Carl Scharps stora samling såldes. Som synes är objektsbeskrivningarna tämligen vaga, vilket gör det svårt att identifiera vad som såldes. Men vi får väl göra ett försök.
De två första är vid närmare studium ändå rätt lätta; ”half figur” som förekommer både 1534 och 1535 är det vi numera kallar ”spiran”. Detta bekräftas också av att ”POTETAS” i frånsidans omskrift byts ut mot ”POTESTAS” det andra året.
Nr 428 bör vara ”kronan” eftersom det är den enda dalern 1534 som har årtalet på sidorna av frånsidans sköld.
Det stora problemet stöter vi på när vi ska identifiera ”1 Riksdaler 1528”. Något sådant mynt är inte känt men det var just så som 1 Gyllen 1528 beskrevs när det såldes på Bukowskis auktion 155 (1903). I det här fallet ska dock årtalet finnas vid kungens sidor och det stämmer ju inte.
Om vi i stället antar att årtalet helt enkelt är felskrivet så passar beskrivningen helt in på ”Baretten” 1534. Det verkar nästan för enkelt för att vara sant, men i brist på andra förklaringar så känns det ändå som det riktiga alternativet. Men helt säker kan man inte bli förrän man verifierat proveniensen ända fram till dags dato, vilket kommer att bli mycket svårt. Köpare på den här auktionen ska ha varit någon som hette ”Richter” och jag har ingen aning om vem det var.
Det sista myntet (nr 430) har noteringen ”spur”, vilket är en förkortning av ”spurius”. I gamla kataloger användes det ordet som synonymt för ”falsk”.
Den första bilden kommer från Bonde 3 och den andra är Myntgalleriets. Om ni tittar efter noga kan ni nog se varför jag anser att det är två bilder av samma mynt; före och efter en reparation. Roger Jonsson anser dock att det är två olika mynt. Anledningen är att det, enligt honom, är omöjligt att reparera en sådan skada så bra att man inte kan se reparationen när man håller myntet i handen och luppar det. Han tycker sig även se en del små stampvariationer.
Det är upp till var och en att förstora bilderna och bilda sig sin egen uppfattning, men till dess jag känner mig överbevisad kommer jag i alla fall att betrakta det som samma ex
Det såldes många av Karl XI:s 2-marker denna gång och med tanke på att Myntkompaniet varit så okarakteristiskt duktiga på att ange Göhle-referenser för dem alla så ligger det nära till hands att utgå från att det är dubbletter ur Göhles stora samling. Speciellt intressant tycker jag att de sju 2-markerna från 1669 är. Samtliga med referensen sm 124 trots att porträtten skiljer sig en hel del.
Delzanno
SM-boken
Falcoin
Göhle
25
23
22½
5
26
22
22
1
27
23
22½
3 och 5
28
23
23
2 och 4
Bilden visar Delzannos typindelning av 1669 års 2-marker översatt till arabiska siffror. Tabellen jämför Delzanno med de andra tillgängliga förteckningarna. Delzanno har alltså 4 typer, sm-boken har 2, jag har 3 och Göhle 5! Själv har jag försökt följa sm-boken men var ju bara tvungen att lägga till typ 22½. Göhle har egentligen 3 porträttyper men delar också upp de som saknar mm i egna typer. Han börjar dessutom om från typ 1 med varje nytt årtal.
Det jag vill visa är att alla som gör en myntförteckning sitter i sin kammare och gör en förteckning efter sitt eget huvud, utan att fråga sig vad andra har för åsikt. Resultatet blir ett antal olika referenser som inte har någon gemensam grund. Det sägs att mångfald berikar, men i det här fallet ökar det nog bara förvirringen. Jag brukar ibland dagdrömma om en framtida typförteckning som är resultatet av ett brett samarbete och inte av någon enstaka individs åsikter, men jag är rädd att något sådant lär vi nog aldrig få uppleva.
Felaktig beskrivning
En mycket intressant beskrivning av detta objekt! Efter att jag dechiffrerat texten så insåg jag att man menade att det är ett blyavslag av en 1/2 Riksdaler som präglades till Gustav II Adolfs begravning 1634. Problemet är bara att det inte finns någon känd 1/2 Riksdaler med detta porträtt; åtsidesstampen verkar bara ha använts till 1/4 Riksdalrar. Att avslaget råkar ha ungefär samma vikt som en 1/2 Riksdaler spelar ju ingen roll när det är fel metall som använts. Det är ett avslag av en 1/4 Riksdaler och ingenting annat!
Jag är rätt dålig på engelska och känner mig därför tämligen hämmad av Myntkompaniets beskrivningar. Är det något mynt jag känner mig intresserad av så måste jag ofta kopiera texten till en översättare för att vara säker på att jag inte missat något. Myntkompaniet är faktiskt den enda auktionsfirma jag känner till som inte beskriver det egna landets mynt på det egna språket. Varför gör man så? Man kan ju jämföra med Holmasto som faktiskt beskriver svenska mynt på 3 språk.
1534 började man, som bekant, för första gången prägla dalrar i Stockholm. Det var ingen försiktig början; det blev inte mindre än 4 typer samma år. Namnet på dessa är nog bland det första som nutidens alla myntintresserade lär sig om Gustav Vasas myntning: Baretten, Kronan, Svärdet och Spiran. Det har dock inte alltid varit så enkelt. Faktum är att dessa exakta benämningar inte kommit i bruk förrän under de senaste 50 åren. Före det så var beskrivningarna i auktionskatalogerna både vagare och mer kompicerade.
Exempelvis så såldes tre av dessa typer på Hirsch 1 (Svenssonauktionen 1966) och då med följande beskrivningar: nr 156. 1 Daler 1534, ”majkransen”, app 478. nr 157. 1 Daler 1534 med krona och liten kåpa, app 482. nr 158. 1 Daler 1534, ”kronan”, app 484. Tack vare bilderna i katalogen kan man identifiera dessa som Baretten, Svärdet och Spiran! Det hade varit betydligt svårare att identifiera typerna i en katalog från 1800-talet, där man varken hade bilder eller Appelgrens referenser att luta sig mot.
Att skilja ut Baretten och Kronan var egentligen inget större problem då heller; båda har en konung i helfigur men förutom huvudbonaden så har ”Baretten” årtalet på åtsidan och MONETA NOVA på frånsidan. ”Kronan” har årtalet på frånsidan och OMNIS POTESTAS i omskriften. Något av detta kunde även dåtidens katalogmakare oftast (men inte alltid) precisera. Värre var det med ”Svärdet” och ”Spiran”.
Bilden ovan visar det exemplar av ”Spiran” som nu såldes på Stack´s auktion. Det har proveniensen Humble (1852) –> Bille-Brahe (1852-1922) –> Bruun. Det enda i Humbles katalog som tyder på att det är Spiran som säljs är stavningen ”POTETAS” i frånsidans omskrift (jfr bilden av Svärdet nedan).
(Foto MISAB 15)
Jag har många gånger reflekterat över de monumentalt annorlunda förutsättningar som 1800-talets numismatiker och myntsamlare upplevde, jämfört med det vi har idag. Bristen på referenslitteratur och de långa avstånden var problem vi knappt kan föreställa oss idag. 1852, när Humbles auktion hölls, fanns ingen järnväg i Sverige. Bodde man inte i Stockholm var det båt eller häst och vagn som gällde. Bille-Brahe prioriterade ändå att vara på plats på åtminstone de större auktionerna. För många andra var skriftliga bud med utgångspunkt från otillfredsställande kataloger det enda rimliga alternativet.
Som nr 306 såldes en Ädelforsdukat 1796 och MISAB presenterar en lång och fin provenienskedja:
Denna provenienskedja är hämtad från Ahlström 63. Till en början är den endast en variation på ett närmast oräkneligt antal liknande fall: Nordqvist –> Bukowski 125 (1899) –> Meissner (1899-1904) –> Bukowski 159 (1904) –> C.W.Burmester (1904-1906) –> Berghman (1906-1913) –> Svensson Bukowskis kataloger är ofta fullständigt försedda med köparnoteringar eftersom firman faktiskt sålde dessa till kunder som ville betala en slant för det. Sedan är det allmänt känt att Israel Berghman köpte Burmeisters samling 1906 och sedan i sin tur sålde allt till Svensson 1913. En proveniensforskningens ”motorväg” från 1800-talets slut till dess att försäljningen av Svenssonsamlingen påbörjades på 1960-talet. Dessvärre har jag sett exempel på mynt som Burmeister uppenbarligen köpt, men som INTE hamnat i Svenssons samling. Därför frågade jag Sonny Serrestam, som skrivit provenienskedjan ovan, om han var säker på att Ädelforsdukaten i fråga verkligen hamnade hos Svensson.
Det visade sig att Sonny i sin ägo har en inbunden förteckning som Svensson gjort över sin samling fram till 1917. Var denna bok funnits under alla år kan man bara spekulera över, men huvudsaken är trots allt att den finns bevarad. I den boken står det klart och tydligt att dukaten i fråga ägdes av Svensson 1917. Därmed kan man nog lugnt utgå från att provenienskedjan ovan är riktig fram till dess. Problemet är bara bilden här nedan.
Den här bilden hittar man i Reichmans katalog XXXV där Karl Vogelsangs samling såldes i oktober 1925. Den där repan under L i ADOLPH visar utan minsta tvekan att dukaten är identisk med det exemplar som nu sålts på MISAB. Enligt Reichmans anteckningar var det också mycket riktigt Sven Svensson som var köpare 1925.
Visst är det fantastiskt! Här hade vi en provenienskedja som verkade vattentät och så slås den sönder på det mest oväntade sätt. Nu står vi här med två proveniensändar som inte passar ihop och vi har ingen aning om hur det hänger ihop. Vi har ingen aning om vad som hände med Svenssons första ex och vi vet inte var Karl Vogelsang köpte det andra, och därmed är allt vi kan bidra med spekulationer.
Det här visar med all önskvärd tydlighet att nästan inga provenienser där foto saknas är 100%-igt säkra. Det finns nästan alltid en viss osäkerhet inblandad. Man får ofta utgå från att det mest sannolika scenariot är det rätta och hoppas på att det en dag dyker upp en ny pusselbit som ökar säkerheten.
Eftersom det är så många intressanta auktioner som passerar förbi för närvarande har jag märkt att jag börjat upprepa mig själv. Det känns inte så bra. Därför har jag bestämt mig för att inte skriva så mycket om auktionerna och låta tabellerna tala för sig själv. I stället kommer jag att längst ner skriva om något enskilt mynt som som jag tycker är intressant. Det är mycket roligare!
Som nr 156 sålde Schulmans 1 Öre (Karl IX) utan tydligt årtal. Beskrivningen var: ”På föreliggande mynt verkar gravören ha blandat ihop platserna för årtal respektive valör. Detta har resulterat i att på valörens egentliga plats återfinns 11 från årtalet istället för R, resultatet blir alltså ’årtalet’ 1Ö11′. Denna variant är tidigare ej publicerad och uppenbarligen mycket sällsynt.” Det må så vara men man bör nog inte lägga så stor vikt vid något som kan vara en synvilla på grund av dålig utprägling och slitage. Det finns emellertid två andra viktiga detaljer som är mycket tydligare; de stora 5-uddiga stjärnorna kl. 1 och 7 i frånsidans omskrift. Sådana stjärnor har jag inte lyckats hitta på någon annan frånsida. Nedan har jag bilder på två mynt som är närbesläktade men inte riktigt samma.
Den här frånsidan kan faktiskt vara jämförbar med Schulmans ex, men stjärnorna är mindre och har spetsigare uddar. Det som är intressant är att även här är valören synnerligen otydlig. Åtsidan är emellertid annorlunda med stjärnor även vid årtalet. Eftersom den också har ett bladornament överst så är den för närvarande placerad på den variantens raritetssida, men eventuellt kommer jag att ändra indelningen framöver. (foto Haljak 31)
Detta är ett ex som Hans Menzinsky hittat på KMK. Trots den låga bildkvalitén kan man se att frånsidans stjärnor är desamma som på föregående ex och den stjärntypen återfinns även överst på åtsidan. Detta är de enda tre ex jag hittat med stora 5-uddiga stjärnor och alla tre har en svårläst valör. Vad detta betyder, om det betyder något, är det nog ingen som vet. Förhoppningsvis är det någon som en dag gräver fram sanningen.
Stora stjärnor finns även på ett ex med årtalet 1611, på två ex utan årtal, samt på två ex med årtalet 1612 men nu är stjärnorna 6-uddiga.
Detta är ett område som till största delen är outrett. SM-boken redovisar 5 olika ”gravörstilar”, men man förklarar inte vad som utmärker dem. Dessa gravörstilar har alla olika bitecken på åtsidan, men på frånsidan verkar de förekomma lite hur som helst. Betyder dessa gravörstilar att det är olika gravörer på dem alla eller är det bara några få gravörer som velat variera sig lite? Det senare alternativet verkar mer troligt nu när vi konstaterat åtminstone 8 olika bitecken. Mer forskning krävs!
Även om dessa bitecken saknar numismatisk betydelse så är det ett spännade samlarområde för variantsamlaren och det finns ju fortfarande så mycket okänt att upptäcka.
