Karl XI:s 1 Öre SM 1673 är ett mycket intressant årtalsmynt. Den delas traditionellt in i 5 (eller 6?) varianter beroende på åtsidans krona och frånsidans bitecken i den nedre pilvinkeln. Varianterna fördelas enligt nedanstående tabell, ordnade efter sm-nummer.

Krontyper

Bitecken

1 Öre SM förekommer med 12 årtal, varav 11 med endast 1 variant. Samtliga varianter förekommer 1673! Varför denna snedfördelning? Vad hände 1673? Ja, man vet ju att man just det året övergick till att använda koppar från Garpenberg och därför började märka både plåtmynt och rundmynt med stjärnor. Rosen var ju märket man använde när kopparn kom från Falu koppargruva. En annan fråga är vad det tredje bitecknet, ”bladtecknet”, står för? Och varför har man just 1673 använt en åtsideskrona som inte förekommer något annat år? Det kan knappast ha något med gravören att göra eftersom Johan Planting är den enda vi känner till under perioden 1669-1688. Någon myntmästare var inte tillsatt; efter 1669 låg Avesta under Stockholm. En intressant tillfällighet(?) är att det var ett byte av myntmästare i Stockholm just 1673. Kanske berodde denna mångfald av varianter på något rent politiskt?

Jag har ordnat bitecknen i den förmodade tidsordningen, vilket av någon anledning avviker från SM-bokens ordning. Den stora stjärnan bör väl vara den som skapades sist eftersom det var den enda som användes under kommande år. Man kan också fråga sig om sm 253b (krona B och ros) verkligen finns. Jag har i alla fall inte funnit något bildbevis på det.

Slutligen kan jag väl nämna att det här ”bladtecknet” har haft många namn under årens lopp. När Oldenburgs ex såldes så kallades den för ”ofullständig ros”, men ”lilja” har nog varit det vanligaste efter det. I senaste sm-boken kallas den lite överraskande för ”eld”. Själv tycker jag att man lika gärna kan kalla den för ”julgran”.

Sven Svenssons samling, ss3782 –> SNF 55-306 (1965) –> L.M. Björkqvist –>?

Jag har lyckats få tillgång till en del bilder av Svenssonmynt som såldes på SNFs auktioner 54, 55 och 65. Dessa auktioner saknade som bekant bilder och därför är det många provenienser som tappats bort. Den bifogade 8-marken 1699 är ett bra exempel, även om en bild i det här fallet inte förlänger provenienskedjan ett enda dugg. Detta är nämligen ett mynt som jag inte sett någon bild av tidigare. Efter 1965 är det spårlöst försvunnet.

På auktionen 1965 stod Lars-Magnus Björkqvist som köpare. Han var till professionen psykolog, men hade som bisyssla en liten mynthandel i Örebro. Första anteckningen jag har om honom var från Sothebys auktion av kung Farouks samling i London 1954. Han var där för att handla i kompanjonskap med Berndt Ahlström. Faktum är att de bjöd hem så mycket att de inte hade råd att lösa ut det. Det slutade med att Berndt Ahlströms far fick rycka in och göra utlägget. Stämningen i den Ahlströmska familjen lär ha varit ganska tryckt under den perioden, men i slutändan visade det sig vara en god affär. Sista gången jag sett Björkqvists namn som köpare på en auktion var på Ahlström 15 (1977).

För att återgå till 8-marken så kan Björkqvist ha sålt det när som helst efter 1965. Hur det nu än är med den saken så är myntet numera det 16:e kända exemplaret av denna årtalsvariant. Var det finns nu vet vi inte, men förr eller senare brukar försvunna mynt återkomma i ljuset

Rariteterna 1852

Som Bengt Hemmingsson skriver i SNT 5-2019 så tillverkade man förmodligen 4 årsset 1852 av en inte helt identifierad anledning. Valörerna 4 Dukat, 2 Dukat, 1/2 Riksdaler och 1/4 Riksdaler är förmodligen präglade enbart för dessa årsset och är alltså inte reguljära präglingar 1852. Ett av dessa årsset hamnade tydligen i Universitetets Myntkabinett i Oslo, men de övriga skingrades. Numera finns det 4 kända exemplar vardera av de båda silvervalörerna, men endast 2 exemplar vardera av de båda guldvalörerna.

Nu har emellertid det sensationella hänt att ett tredje, tidigare okänt exemplar av 2-dukaten 1852 lagts ut till försäljning på MDC Monaco i maj. Utropet är 150000 euro! Naturligtvis är min främsta undran var detta exemplar legat de senaste 174 åren. Om det är någon som har goda kontakter med MDC Monaco så vore det kanske en god idé att höra om de kan dela med sig lite mer om proveniensen.

Jag passar också på att visa en bild på KMK:s exemplar av 2-dukaten 1852. Det är Oldenburgs exemplar som såldes på Bukowski 119 (1899). I likhet med alla andra av dessa mynt så är det helt ocirkulerat, men det ser ju inte alls lika skarpt ut som det ex som ska säljas nu. Detta kan givetvis bero på fototekniska orsaker, men det troliga är att det är resultatet av över 100 års minutiös rengöring.

Slutligen kan jag också nämna att det finns en 4 dukat 1852 i Bruuns samling. Det ska bli intressant att se hur MDC:s försäljning påverkar Stack’s val av tidpunkt för försäljningen av denna 4-dukat.

23 rariteter, varav 9 som jag inte känt till tidigare

Avestakopek på mindre plants

Jag återtar min påbörjade tradition att skriva något om ett intressant mynt på varje auktion (med minst 10 svenska rariteter) och denna gång faller valet på denna rara pjäs. Bakgrundshistorien för Avestakopekerna beskrevs mycket väl när myntet såldes på Schulman 382 (okt 2024) men en komplettering kan jag göra. Då skrev man nämligen att man kände till totalt över 50 exemplar totalt i privata och officiella samlingar (Serrestam i SNT 9-10 1991). Numera har en polsk forskare, som specialiserat sig på Avestakopeker, kunnat bekräfta 12 ex (1764) + 15 ex (1778) och 153 ex (1787) vilket ger totalt 170 exemplar. Exemplaret köptes enligt uppgift av Richard Shenberg, Lettland, och sedan kan det ha sålts på någon av Shenbergs auktioner. Jag har dock inte lyckats hitta den försäljningen.

Den här typen av präglingar på felaktig plants är med stor sannolikhet gjorda i efterhand när man på myntverket fått någon prominent besökare. Besök på myntverk verkar ha varit ett självklart utflyktsmål för samlare på den tiden. Numera känner man till 2 exemplar av denna variant, varav det andra ligger på Avesta Myntmuseum.

När jag nu ändå håller på så kan jag också tillägga att det finns ännu en rar variant värd att nämna; Avestakopeken 1787 som saknar myntmästermärket EM. Även den är känd i två exemplar, båda i officiella samlingar.

Jag har inte skrivit så mycket på senare tid eftersom jag hållit på med sådant som kanske inte ger så många goda uppslag. Nu senast har jag i alla fall uppdaterat Karl XI:s 1-öringar i silver; en valör jag uppenbarligen försummat totalt. Bland annat visade det sig att jag hade material för 6 raritetssidor som jag aldrig publicerat. Till stor del beror det på att jag försöker att göra en bedömning av sällsynthetsgraden även av de mindre varianterna som SM-boken tar upp. Dessvärre är SM-boken inte alltid rättvisande. En del medtagna varianter kan man inte hitta i verkliga livet, och andra varianter, som man vet finns, är inte medtagna. Ett bra exempel är 1 Öre 1666

SM-boken tar upp 2 varianter 1666 (sm 126a och 126b) beroende på 2 olika sveakronor. Det första problemet är att när man konsulterar Källerholms bok så hittar man hela 8 varianter beroende på 2 typer av åtsideskrona och 4 sveakronstyper. Det finns alltså 6 lika viktiga varianter som saknas i SM-boken.

Bry er inte så mycket om kronbeteckningarna jag angivit. Det finns ju inga vedertagna kronbeteckningar för dessa 1-öringar och därför har jag fått hitta på egna.

Det andra problemet är att det finns så få bilder på dessa 1-öringar i auktionskatalogerna. På Ahlströms auktioner har det sålts 36 exemplar på drygt 40 år, men bara 5 av dessa är avbildade (14%). Källerholm visar upp 61 exemplar i sin bok och det är för närvarande den enda verkliga bildkällan.

I ovanstående tabell visas de kända bilderna som går att använda. I det här läget brukar jag utgå från att antalet kända ex fördubblas med tiden och därför är det fyra av varianterna som är intressanta att jobba med.

Jag har inte tagit med SMB i tabellen eftersom Delzanno inte brytt sig om krontyperna. I stället påvisar han att ettan i årtalet ibland är romersk och ibland arabisk, men detta har inget direkt samband med krontyperna.

Jag gillar den här typen av forskning, men jag undrar ibland hur många som kommer att ha nytta av det. Vanliga samlare kan ju knappast ha behov av att veta hur många ex det kan finnas av en viss kronkombination. Det enda är att jag har en vag tanke om att det alltid är bra med grunddata. Kanske kan en framtida forskare exempelvis få ledtrådar om vem som graverat vad. Under andra delen av 1660-talet känner man bara till Breuer och Karlsten och förmodligen även Michelsson. Utifrån Göhles och Källerholms böcker verkar det ha färdiggjorts minst 350 stampar i Stockholm 1666. Hur många gravörer kan det ha behövts för det antalet?

(Bilden visar KMK:s exemplar av 1 Öre 1625, det tydligaste av endast 2 kända ex från det året.)

En kompis sa en gång att ”gravörerna bara blev latare och latare”. Det var naturligtvis en generalisering men på ett sätt ligger det ändå något i det. Hur många gånger har det inte hänt att mångåriga mynttyper ”degenerat” med tiden; dvs förkortningarna blev fler. Ett typiskt exempel är Gustav II Adolfs stockholmsören i silver. 1615-1621 hade alla helt årtal, men 1622 började årtalet förkortas; först 622 och sedan bara 22. Därefter har åren 1623-1625, så vitt man vet, endast 2 siffror i årtalet och slutligen försvann även detta och varianten ”utan årtal” bildades.

Den viktiga lärdomen av detta är att om man har ett slitet exemplar som verkar ha fler än 2 siffror i årtalet, så är det med största sannolikhet präglat senast 1622.

Det är inte varje dag man upptäcker en ny mynttyp, speciellt inte när man faktiskt aldrig sett den på bild. Ovanstående bild är nämligen hopsatt av två mynt; sm 73)(74. Eller om man så vill Typ V)(VI.

Anledningen till att jag hittade den var att jag tittade i förteckningen över Sven Svenssons samling, som skrevs på 1930-talet, för att variantbestämma SS 2368. Som synes är beskrivningen mycket tydlig; inget ornament (bladslinga) under drottningens bröstbild och frånsidans omskrift börjar nedanför skölden. Endast 1 försäljning och det var på SNF:s auktion 55 (dec 1964) där det inte visades några bilder. Förhoppningsvis dyker det upp en bild så småningom, nu när myntet blivit omnämnt. Alltid lika kul att hitta något som ingen tänkt på tidigare!

Intensiv höst! 10 intressanta auktioner på 96 dagar är nästan mer än man pallar med. För min del har det inneburit 265 raritetssidor att uppdatera, varav 170 innebar införandet av tidigare okända exemplar. Hoppas att det blir lugnt nu några månader;-)

11 rariteter varav 9 nya på denna auktion

Besöket i Avesta 1794

Jag är inte mycket till kopparsamlare, men det här myntet tycker jag är intressant. Det präglades med anledning av den unge kungens besök i Avesta den 9:nde juli 1794. Det var först tänkt som en medalj, men värdet blev senare satt till 1/2 Skilling. Till en början bör dock värdet ha varit satt till 1 Öre sm eftersom den verkliga skillingmyntningen inte startade förrän 1802.

Under perioden 1778-1802 låg den svenska kopparmyntningen i träda och 1794 bör bristen på på skiljemynt ha börjat bli akut. Mot bakgrund av detta kan man ha förståelse för att beslutsfattarna fann det lockande med en nödlösning; att låta Avestamedaljen som egentligen väger 10% för lite få samma värde som 1 Öre sm. Nedan en tabell över diametrar och vikter över kända ”Avestapräglingar”

Diametrarna varierar mellan 26,8 och 32 mm, och vikterna mellan 4,5 och 14,2 g. Det är bara de största, de med rutad rand, som håller måtten för 1 Öre sm. Enligt SM-boken är dessa de första som präglades, men logiskt sett borde de ju ha kommit sist, efter att värdet blivit officiellt. Alla andra präglingar, de med lägre vikter, bör ha kommit tidigare; innan det fanns något krav på värde. Förmodligen är de flesta av dessa präglade på olika pollettämnen, varav de flesta är oidentifierade. SM 67b, som är den vanligaste varianten, är förmodligen också den som ursprungligen var tänkt som ämne för medaljen. Kanske präglades exemplaret som såldes nu ännu tidigare; innan man fick de ordinarie plantsen färdiga. Det väger nämligen 9,52 g och har diametern ca 29 mm. Okänt myntämne som det för närvarande bara finns 3 kända ex av. SM 67c och inte 67b som angetts.

Ja, jag har inga bevis för en del av mina funderingar ovan, men det verkar ingen annan heller ha. Jag tror emellertid att det ibland kan vara bra att röra om i grytan. Kunskap kan ibland bli gammal p.g.a. att det inte är någon som tagit upp och tittat på det på länge.

Klippet är hämtat från Bokauktionskammarens auktion i juni 1844 när andra delen av Carl Scharps stora samling såldes. Som synes är objektsbeskrivningarna tämligen vaga, vilket gör det svårt att identifiera vad som såldes. Men vi får väl göra ett försök.

De två första är vid närmare studium ändå rätt lätta; ”half figur” som förekommer både 1534 och 1535 är det vi numera kallar ”spiran”. Detta bekräftas också av att ”POTETAS” i frånsidans omskrift byts ut mot ”POTESTAS” det andra året.

Nr 428 bör vara ”kronan” eftersom det är den enda dalern 1534 som har årtalet på sidorna av frånsidans sköld.

Det stora problemet stöter vi på när vi ska identifiera ”1 Riksdaler 1528”. Något sådant mynt är inte känt men det var just så som 1 Gyllen 1528 beskrevs när det såldes på Bukowskis auktion 155 (1903). I det här fallet ska dock årtalet finnas vid kungens sidor och det stämmer ju inte.

Om vi i stället antar att årtalet helt enkelt är felskrivet så passar beskrivningen helt in på ”Baretten” 1534. Det verkar nästan för enkelt för att vara sant, men i brist på andra förklaringar så känns det ändå som det riktiga alternativet. Men helt säker kan man inte bli förrän man verifierat proveniensen ända fram till dags dato, vilket kommer att bli mycket svårt. Köpare på den här auktionen ska ha varit någon som hette ”Richter” och jag har ingen aning om vem det var.

Det sista myntet (nr 430) har noteringen ”spur”, vilket är en förkortning av ”spurius”. I gamla kataloger användes det ordet som synonymt för ”falsk”.