21 rariteter

Största rariteten och längsta provenienskedjan

D.G. Neschers samling –> Bondes samling på Ericsberg (1808-1847) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1847) –> C.P. Humble (1847-1852) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1852) –> Bille-Brahes samling (1852-1922) –> Lars Emil Bruuns samling (1922-2025) –> Stack´s, Bowers & Ponterios auktion (dec 2025) –>? 

Det är ingen tvekan om att detta 4 Öre klipping 1569 är det sällsyntaste svenska myntet på denna auktion. I privat ägo finns endast 3 kända ex av detta årtal, och dessa kan dessutom delas in i två viktiga varianter.

Under 1569 sänkte man silverhalten på mynten flera gånger; först från 87,5% till 75,0% och slutligen till 62,5%, och för att mynträknarna skulle veta vilken halt det var så införde man små hemliga kännetecken. Dessa tecken hittar man på frånsidan; bladet längst upp kan ha ett skaft, en punkt eller inget alls. Detta kan man också läsa om i SM-boken.

Extra roligt är att man kan förlänga den proveniens som Stack´s anger på myntet. Det är nämligen säkerställt att Humble köpte myntet på Bokauktionskammarens auktion den 4/10 1847, vilket ger en obruten provenienskedja ända från Nechers samling i början av 1800-talet. Detta gör myntet jämställt med 1/2 Gyllen 1523 och Västeråsdalern 1540. Inget dåligt sällskap!

46 rariteter, varav 7 nya. Så här många svenska rariteter har inte lagts upp på någon utländsk auktion sedan Hagander 4 hölls 2012.

Snygg reparation

Den första bilden kommer från Bonde 3 och den andra är Myntgalleriets. Om ni tittar efter noga kan ni nog se varför jag anser att det är två bilder av samma mynt; före och efter en reparation. Roger Jonsson anser dock att det är två olika mynt. Anledningen är att det, enligt honom, är omöjligt att reparera en sådan skada så bra att man inte kan se reparationen när man håller myntet i handen och luppar det. Han tycker sig även se en del små stampvariationer.

Det är upp till var och en att förstora bilderna och bilda sig sin egen uppfattning, men till dess jag känner mig överbevisad kommer jag i alla fall att betrakta det som samma ex

31 rariteter varav 27 tidigare okända exemplar

2 Mark 1669

Det såldes många av Karl XI:s 2-marker denna gång och med tanke på att Myntkompaniet varit så okarakteristiskt duktiga på att ange Göhle-referenser för dem alla så ligger det nära till hands att utgå från att det är dubbletter ur Göhles stora samling. Speciellt intressant tycker jag att de sju 2-markerna från 1669 är. Samtliga med referensen sm 124 trots att porträtten skiljer sig en hel del.

Bilden visar Delzannos typindelning av 1669 års 2-marker översatt till arabiska siffror. Tabellen jämför Delzanno med de andra tillgängliga förteckningarna. Delzanno har alltså 4 typer, sm-boken har 2, jag har 3 och Göhle 5! Själv har jag försökt följa sm-boken men var ju bara tvungen att lägga till typ 22½. Göhle har egentligen 3 porträttyper men delar också upp de som saknar mm i egna typer. Han börjar dessutom om från typ 1 med varje nytt årtal.

Det jag vill visa är att alla som gör en myntförteckning sitter i sin kammare och gör en förteckning efter sitt eget huvud, utan att fråga sig vad andra har för åsikt. Resultatet blir ett antal olika referenser som inte har någon gemensam grund. Det sägs att mångfald berikar, men i det här fallet ökar det nog bara förvirringen. Jag brukar ibland dagdrömma om en framtida typförteckning som är resultatet av ett brett samarbete och inte av någon enstaka individs åsikter, men jag är rädd att något sådant lär vi nog aldrig få uppleva.

Felaktig beskrivning

En mycket intressant beskrivning av detta objekt! Efter att jag dechiffrerat texten så insåg jag att man menade att det är ett blyavslag av en 1/2 Riksdaler som präglades till Gustav II Adolfs begravning 1634. Problemet är bara att det inte finns någon känd 1/2 Riksdaler med detta porträtt; åtsidesstampen verkar bara ha använts till 1/4 Riksdalrar. Att avslaget råkar ha ungefär samma vikt som en 1/2 Riksdaler spelar ju ingen roll när det är fel metall som använts. Det är ett avslag av en 1/4 Riksdaler och ingenting annat!

Jag är rätt dålig på engelska och känner mig därför tämligen hämmad av Myntkompaniets beskrivningar. Är det något mynt jag känner mig intresserad av så måste jag ofta kopiera texten till en översättare för att vara säker på att jag inte missat något. Myntkompaniet är faktiskt den enda auktionsfirma jag känner till som inte beskriver det egna landets mynt på det egna språket. Varför gör man så? Man kan ju jämföra med Holmasto som faktiskt beskriver svenska mynt på 3 språk.

Hittills har Stack´s sålt ca 20% av de svenska mynten. Det bör betyda att vi kan se fram emot ytterligare 4 år med det nuvarande utbudet.

28 rariteter på denna auktion

Sveriges första dalermynt

1534 började man, som bekant, för första gången prägla dalrar i Stockholm. Det var ingen försiktig början; det blev inte mindre än 4 typer samma år. Namnet på dessa är nog bland det första som nutidens alla myntintresserade lär sig om Gustav Vasas myntning: Baretten, Kronan, Svärdet och Spiran. Det har dock inte alltid varit så enkelt. Faktum är att dessa exakta benämningar inte kommit i bruk förrän under de senaste 50 åren. Före det så var beskrivningarna i auktionskatalogerna både vagare och mer kompicerade.

Exempelvis så såldes tre av dessa typer på Hirsch 1 (Svenssonauktionen 1966) och då med följande beskrivningar:
nr 156. 1 Daler 1534, ”majkransen”, app 478.
nr 157. 1 Daler 1534 med krona och liten kåpa, app 482.
nr 158. 1 Daler 1534, ”kronan”, app 484.
Tack vare bilderna i katalogen kan man identifiera dessa som Baretten, Svärdet och Spiran! Det hade varit betydligt svårare att identifiera typerna i en katalog från 1800-talet, där man varken hade bilder eller Appelgrens referenser att luta sig mot.

Att skilja ut Baretten och Kronan var egentligen inget större problem då heller; båda har en konung i helfigur men förutom huvudbonaden så har ”Baretten” årtalet på åtsidan och MONETA NOVA på frånsidan. ”Kronan” har årtalet på frånsidan och OMNIS POTESTAS i omskriften. Något av detta kunde även dåtidens katalogmakare oftast (men inte alltid) precisera. Värre var det med ”Svärdet” och ”Spiran”.

Bilden ovan visar det exemplar av ”Spiran” som nu såldes på Stack´s auktion. Det har proveniensen Humble (1852) –> Bille-Brahe (1852-1922) –> Bruun. Det enda i Humbles katalog som tyder på att det är Spiran som säljs är stavningen ”POTETAS” i frånsidans omskrift (jfr bilden av Svärdet nedan).

Jag har många gånger reflekterat över de monumentalt annorlunda förutsättningar som 1800-talets numismatiker och myntsamlare upplevde, jämfört med det vi har idag. Bristen på referenslitteratur och de långa avstånden var problem vi knappt kan föreställa oss idag. 1852, när Humbles auktion hölls, fanns ingen järnväg i Sverige. Bodde man inte i Stockholm var det båt eller häst och vagn som gällde. Bille-Brahe prioriterade ändå att vara på plats på åtminstone de större auktionerna. För många andra var skriftliga bud med utgångspunkt från otillfredsställande kataloger det enda rimliga alternativet.

34 rariteter, varav 14 nya

Mysteriet med Svenssons Ädelforsdukat 1796

Som nr 306 såldes en Ädelforsdukat 1796 och MISAB presenterar en lång och fin provenienskedja:

Denna provenienskedja är hämtad från Ahlström 63. Till en början är den endast en variation på ett närmast oräkneligt antal liknande fall: Nordqvist –> Bukowski 125 (1899) –> Meissner (1899-1904) –> Bukowski 159 (1904) –> C.W.Burmester (1904-1906) –> Berghman (1906-1913) –> Svensson
Bukowskis kataloger är ofta fullständigt försedda med köparnoteringar eftersom firman faktiskt sålde dessa till kunder som ville betala en slant för det. Sedan är det allmänt känt att Israel Berghman köpte Burmeisters samling 1906 och sedan i sin tur sålde allt till Svensson 1913. En proveniensforskningens ”motorväg” från 1800-talets slut till dess att försäljningen av Svenssonsamlingen påbörjades på 1960-talet. Dessvärre har jag sett exempel på mynt som Burmeister uppenbarligen köpt, men som INTE hamnat i Svenssons samling. Därför frågade jag Sonny Serrestam, som skrivit provenienskedjan ovan, om han var säker på att Ädelforsdukaten i fråga verkligen hamnade hos Svensson.

Det visade sig att Sonny i sin ägo har en inbunden förteckning som Svensson gjort över sin samling fram till 1917. Var denna bok funnits under alla år kan man bara spekulera över, men huvudsaken är trots allt att den finns bevarad. I den boken står det klart och tydligt att dukaten i fråga ägdes av Svensson 1917. Därmed kan man nog lugnt utgå från att provenienskedjan ovan är riktig fram till dess. Problemet är bara bilden här nedan.

Den här bilden hittar man i Reichmans katalog XXXV där Karl Vogelsangs samling såldes i oktober 1925. Den där repan under L i ADOLPH visar utan minsta tvekan att dukaten är identisk med det exemplar som nu sålts på MISAB. Enligt Reichmans anteckningar var det också mycket riktigt Sven Svensson som var köpare 1925.

Visst är det fantastiskt! Här hade vi en provenienskedja som verkade vattentät och så slås den sönder på det mest oväntade sätt. Nu står vi här med två proveniensändar som inte passar ihop och vi har ingen aning om hur det hänger ihop. Vi har ingen aning om vad som hände med Svenssons första ex och vi vet inte var Karl Vogelsang köpte det andra, och därmed är allt vi kan bidra med spekulationer.

Det här visar med all önskvärd tydlighet att nästan inga provenienser där foto saknas är 100%-igt säkra. Det finns nästan alltid en viss osäkerhet inblandad. Man får ofta utgå från att det mest sannolika scenariot är det rätta och hoppas på att det en dag dyker upp en ny pusselbit som ökar säkerheten.