31 rariteter varav 27 tidigare okända exemplar

2 Mark 1669

Det såldes många av Karl XI:s 2-marker denna gång och med tanke på att Myntkompaniet varit så okarakteristiskt duktiga på att ange Göhle-referenser för dem alla så ligger det nära till hands att utgå från att det är dubbletter ur Göhles stora samling. Speciellt intressant tycker jag att de sju 2-markerna från 1669 är. Samtliga med referensen sm 124 trots att porträtten skiljer sig en hel del.

Bilden visar Delzannos typindelning av 1669 års 2-marker översatt till arabiska siffror. Tabellen jämför Delzanno med de andra tillgängliga förteckningarna. Delzanno har alltså 4 typer, sm-boken har 2, jag har 3 och Göhle 5! Själv har jag försökt följa sm-boken men var ju bara tvungen att lägga till typ 22½. Göhle har egentligen 3 porträttyper men delar också upp de som saknar mm i egna typer. Han börjar dessutom om från typ 1 med varje nytt årtal.

Det jag vill visa är att alla som gör en myntförteckning sitter i sin kammare och gör en förteckning efter sitt eget huvud, utan att fråga sig vad andra har för åsikt. Resultatet blir ett antal olika referenser som inte har någon gemensam grund. Det sägs att mångfald berikar, men i det här fallet ökar det nog bara förvirringen. Jag brukar ibland dagdrömma om en framtida typförteckning som är resultatet av ett brett samarbete och inte av någon enstaka individs åsikter, men jag är rädd att något sådant lär vi nog aldrig få uppleva.

Felaktig beskrivning

En mycket intressant beskrivning av detta objekt! Efter att jag dechiffrerat texten så insåg jag att man menade att det är ett blyavslag av en 1/2 Riksdaler som präglades till Gustav II Adolfs begravning 1634. Problemet är bara att det inte finns någon känd 1/2 Riksdaler med detta porträtt; åtsidesstampen verkar bara ha använts till 1/4 Riksdalrar. Att avslaget råkar ha ungefär samma vikt som en 1/2 Riksdaler spelar ju ingen roll när det är fel metall som använts. Det är ett avslag av en 1/4 Riksdaler och ingenting annat!

Jag är rätt dålig på engelska och känner mig därför tämligen hämmad av Myntkompaniets beskrivningar. Är det något mynt jag känner mig intresserad av så måste jag ofta kopiera texten till en översättare för att vara säker på att jag inte missat något. Myntkompaniet är faktiskt den enda auktionsfirma jag känner till som inte beskriver det egna landets mynt på det egna språket. Varför gör man så? Man kan ju jämföra med Holmasto som faktiskt beskriver svenska mynt på 3 språk.

Hittills har Stack´s sålt ca 20% av de svenska mynten. Det bör betyda att vi kan se fram emot ytterligare 4 år med det nuvarande utbudet.

28 rariteter på denna auktion

Sveriges första dalermynt

1534 började man, som bekant, för första gången prägla dalrar i Stockholm. Det var ingen försiktig början; det blev inte mindre än 4 typer samma år. Namnet på dessa är nog bland det första som nutidens alla myntintresserade lär sig om Gustav Vasas myntning: Baretten, Kronan, Svärdet och Spiran. Det har dock inte alltid varit så enkelt. Faktum är att dessa exakta benämningar inte kommit i bruk förrän under de senaste 50 åren. Före det så var beskrivningarna i auktionskatalogerna både vagare och mer kompicerade.

Exempelvis så såldes tre av dessa typer på Hirsch 1 (Svenssonauktionen 1966) och då med följande beskrivningar:
nr 156. 1 Daler 1534, ”majkransen”, app 478.
nr 157. 1 Daler 1534 med krona och liten kåpa, app 482.
nr 158. 1 Daler 1534, ”kronan”, app 484.
Tack vare bilderna i katalogen kan man identifiera dessa som Baretten, Svärdet och Spiran! Det hade varit betydligt svårare att identifiera typerna i en katalog från 1800-talet, där man varken hade bilder eller Appelgrens referenser att luta sig mot.

Att skilja ut Baretten och Kronan var egentligen inget större problem då heller; båda har en konung i helfigur men förutom huvudbonaden så har ”Baretten” årtalet på åtsidan och MONETA NOVA på frånsidan. ”Kronan” har årtalet på frånsidan och OMNIS POTESTAS i omskriften. Något av detta kunde även dåtidens katalogmakare oftast (men inte alltid) precisera. Värre var det med ”Svärdet” och ”Spiran”.

Bilden ovan visar det exemplar av ”Spiran” som nu såldes på Stack´s auktion. Det har proveniensen Humble (1852) –> Bille-Brahe (1852-1922) –> Bruun. Det enda i Humbles katalog som tyder på att det är Spiran som säljs är stavningen ”POTETAS” i frånsidans omskrift (jfr bilden av Svärdet nedan).

Jag har många gånger reflekterat över de monumentalt annorlunda förutsättningar som 1800-talets numismatiker och myntsamlare upplevde, jämfört med det vi har idag. Bristen på referenslitteratur och de långa avstånden var problem vi knappt kan föreställa oss idag. 1852, när Humbles auktion hölls, fanns ingen järnväg i Sverige. Bodde man inte i Stockholm var det båt eller häst och vagn som gällde. Bille-Brahe prioriterade ändå att vara på plats på åtminstone de större auktionerna. För många andra var skriftliga bud med utgångspunkt från otillfredsställande kataloger det enda rimliga alternativet.

34 rariteter, varav 14 nya

Mysteriet med Svenssons Ädelforsdukat 1796

Som nr 306 såldes en Ädelforsdukat 1796 och MISAB presenterar en lång och fin provenienskedja:

Denna provenienskedja är hämtad från Ahlström 63. Till en början är den endast en variation på ett närmast oräkneligt antal liknande fall: Nordqvist –> Bukowski 125 (1899) –> Meissner (1899-1904) –> Bukowski 159 (1904) –> C.W.Burmester (1904-1906) –> Berghman (1906-1913) –> Svensson
Bukowskis kataloger är ofta fullständigt försedda med köparnoteringar eftersom firman faktiskt sålde dessa till kunder som ville betala en slant för det. Sedan är det allmänt känt att Israel Berghman köpte Burmeisters samling 1906 och sedan i sin tur sålde allt till Svensson 1913. En proveniensforskningens ”motorväg” från 1800-talets slut till dess att försäljningen av Svenssonsamlingen påbörjades på 1960-talet. Dessvärre har jag sett exempel på mynt som Burmeister uppenbarligen köpt, men som INTE hamnat i Svenssons samling. Därför frågade jag Sonny Serrestam, som skrivit provenienskedjan ovan, om han var säker på att Ädelforsdukaten i fråga verkligen hamnade hos Svensson.

Det visade sig att Sonny i sin ägo har en inbunden förteckning som Svensson gjort över sin samling fram till 1917. Var denna bok funnits under alla år kan man bara spekulera över, men huvudsaken är trots allt att den finns bevarad. I den boken står det klart och tydligt att dukaten i fråga ägdes av Svensson 1917. Därmed kan man nog lugnt utgå från att provenienskedjan ovan är riktig fram till dess. Problemet är bara bilden här nedan.

Den här bilden hittar man i Reichmans katalog XXXV där Karl Vogelsangs samling såldes i oktober 1925. Den där repan under L i ADOLPH visar utan minsta tvekan att dukaten är identisk med det exemplar som nu sålts på MISAB. Enligt Reichmans anteckningar var det också mycket riktigt Sven Svensson som var köpare 1925.

Visst är det fantastiskt! Här hade vi en provenienskedja som verkade vattentät och så slås den sönder på det mest oväntade sätt. Nu står vi här med två proveniensändar som inte passar ihop och vi har ingen aning om hur det hänger ihop. Vi har ingen aning om vad som hände med Svenssons första ex och vi vet inte var Karl Vogelsang köpte det andra, och därmed är allt vi kan bidra med spekulationer.

Det här visar med all önskvärd tydlighet att nästan inga provenienser där foto saknas är 100%-igt säkra. Det finns nästan alltid en viss osäkerhet inblandad. Man får ofta utgå från att det mest sannolika scenariot är det rätta och hoppas på att det en dag dyker upp en ny pusselbit som ökar säkerheten.

Eftersom det är så många intressanta auktioner som passerar förbi för närvarande har jag märkt att jag börjat upprepa mig själv. Det känns inte så bra. Därför har jag bestämt mig för att inte skriva så mycket om auktionerna och låta tabellerna tala för sig själv. I stället kommer jag att längst ner skriva om något enskilt mynt som som jag tycker är intressant. Det är mycket roligare!

31 rariteter, varav 21 nya.

Identifieringsproblem

Som nr 156 sålde Schulmans 1 Öre (Karl IX) utan tydligt årtal. Beskrivningen var: ”På föreliggande mynt verkar gravören ha blandat ihop platserna för årtal respektive valör. Detta har resulterat i att på valörens egentliga plats återfinns 11 från årtalet istället för R, resultatet blir alltså ’årtalet’ 1Ö11′. Denna variant är tidigare ej publicerad och uppenbarligen mycket sällsynt.”
Det må så vara men man bör nog inte lägga så stor vikt vid något som kan vara en synvilla på grund av dålig utprägling och slitage. Det finns emellertid två andra viktiga detaljer som är mycket tydligare; de stora 5-uddiga stjärnorna kl. 1 och 7 i frånsidans omskrift. Sådana stjärnor har jag inte lyckats hitta på någon annan frånsida. Nedan har jag bilder på två mynt som är närbesläktade men inte riktigt samma.

Den här frånsidan kan faktiskt vara jämförbar med Schulmans ex, men stjärnorna är mindre och har spetsigare uddar. Det som är intressant är att även här är valören synnerligen otydlig. Åtsidan är emellertid annorlunda med stjärnor även vid årtalet. Eftersom den också har ett bladornament överst så är den för närvarande placerad på den variantens raritetssida, men eventuellt kommer jag att ändra indelningen framöver. (foto Haljak 31)

Detta är ett ex som Hans Menzinsky hittat på KMK. Trots den låga bildkvalitén kan man se att frånsidans stjärnor är desamma som på föregående ex och den stjärntypen återfinns även överst på åtsidan. Detta är de enda tre ex jag hittat med stora 5-uddiga stjärnor och alla tre har en svårläst valör. Vad detta betyder, om det betyder något, är det nog ingen som vet. Förhoppningsvis är det någon som en dag gräver fram sanningen.

Stora stjärnor finns även på ett ex med årtalet 1611, på två ex utan årtal, samt på två ex med årtalet 1612 men nu är stjärnorna 6-uddiga.

Detta är ett område som till största delen är outrett. SM-boken redovisar 5 olika ”gravörstilar”, men man förklarar inte vad som utmärker dem. Dessa gravörstilar har alla olika bitecken på åtsidan, men på frånsidan verkar de förekomma lite hur som helst. Betyder dessa gravörstilar att det är olika gravörer på dem alla eller är det bara några få gravörer som velat variera sig lite? Det senare alternativet verkar mer troligt nu när vi konstaterat åtminstone 8 olika bitecken. Mer forskning krävs!

Även om dessa bitecken saknar numismatisk betydelse så är det ett spännade samlarområde för variantsamlaren och det finns ju fortfarande så mycket okänt att upptäcka.

För närvarande håller jag på att gå igenom Oldenburgs samling. I första hand gäller det att försöka utreda vart hans mynt hamnat via de köparnoteringar jag har.. Det är inte så lätt och det mest konkreta är att jag kan sortera ut många mynt som hamnat på olika museer. Glädjeämnena är när jag kan identifiera mynt som med stor säkerhet hamnat i någon större samling som Bruuns, Svenssons eller Ekströms. Det tråkiga är att alltför många mynt ändå förlorar sina provenienser. De fåtaliga framgångarna är ändå tillräckliga för att motivera mig att fortsätta.

En annan sida av saken är att jag alltid måste börja med att identifiera vilken typ och variant som bjöds ut. På 1800-talet beskrev man ofta mynten på ett helt annat sätt än idag och man betonade ofta helt andra faktorer än vi nu är vana vid. Exempelvis var man ofta vaga vad gäller porträtten, men mycket precisa med omskrifternas stavningar. Jag kommer nog framöver att redovisa många intressanta exempel, men den här gången ska jag koncentrera mig på 2 Öre Kalmar 1624.

Myntet i fråga såldes på Bukowski 115 som nr 1206. Man klargjorde att detta var det exemplar som beskrevs som nr 808 i Oldenburgs samlingsförteckning. Köpare var KMK.

När man tittar på den här beskrivningen slås man först av de båda ”konerna” i åtsidans omskrift men inser sedan att det bara är bokstaven A i GVSTA ADOLF. Det andra man inser är att detta är en beskrivning av sm 24 med 1623 års släta sköld.

Bilden föreställer Svenssons ex som såldes på SNF 150 och är det enda jag känner till i privat ägo. Utöver detta känner jag bara till Oldenburgs ovan beskrivna exemplar, samt ett exemplar i Antells samling i Helsingfors. Det intressantaste med allt detta är dock varianten nedan.

Bilden är hämtad från MISAB 30 och visar sm 115 som har sköldar med voluter 1624. Denna åtsida finns inte avbildad varken i SM-boken eller hos Delzanno eller i någon värderingsbok jag tittat i. Man visar bara bilder på 1623 eller 1625. Omskriften med stavningen GUSTA finns heller inte beskriven någonstans. Den finns helt enkelt inte i litteraturen! Ändå har jag bilder på 6 ex i privat ägo.

Detta har ingen betydelse ur raritetshänseende, men det antyder att det kan ha varit en annan gravör som gjort stampen. Det finns dessutom åtminstone två stampar vilket visar att stavningen GUSTA inte var en slump. Spännande!

Det är som ”lilla julafton” varje gång en av de här Bruunaktionerna publiceras. Man vet att alla mynt varit borta från marknaden i över 100 år och de flesta har inte bjudits ut offentligt sedan 1800-talet. För en proveniensforskare som jag är det rena skattfyndet. Det spelar inte så stor roll om det är de stora auktionerna med utvalda objekt eller de mindre mellanauktionerna; det är lika spännande ändå. Den här auktionen var inget undantag; den innehåller 19 av de rariteter jag håller koll på, varav 1 verklig pärla.

Ett intressant mynt

Pärlan är en 1 Öre 1627, Göteborg, som uppenbarligen inte varit ute till försäljning sedan auktionen i Köpenhamn 1880. Trots den undangömda placeringen gick den från ett utrop på 300 euro till ett slutpris på 3400 euro + provision. Det enda andra kända exemplaret finns i Uppsala Universitets Myntkabinett.

Raritetsmässigt en bra auktion som gav mig anledning att uppdatera 28 raritetssidor. Av dessa var 11 st nya mynt som ökade på antalet kända ex. 1 Mark 1710 överskred nu 15 ex och därför kommer jag inte att uppdatera den sidan längre. Men länken finns som vanligt kvar på typsamlingsidan för den som vill kolla något.

Intressanta mynt

Vilka mynt som är intressantast på en auktion är väldigt individuellt och beror på vad köparna samlar på. Typsamlarna borde ju ha ansett att nedanstående båda mynt var intressantast denna gång eftersom båda, som typ betraktat, är kända i endast 10 ex vardera.

Den övre är 1 Riksdaler 1633 och den såldes för respektabla 175 000 kr + provision. Den undre är 1 Mark 1648 (typ 8), en tvåårstyp som såldes för 11 000 kr + provision. Båda typerna är alltså lika sällsynta och kvalitéerna jämförbara, men prisskillnaden är enorm. Det innebär helt enkelt mer status att äga en riksdaler än en mark. En inställning som samlaren inom mig vänder sig mot!
Marken såldes för övrigt också på Stack´s auktion i juni och priset för köparen blev då 12 386 kr. Eftersom han nu bara fick 11 000 kr med samma valutakurs så blev det ju en förlustaffär.

Själv tycker jag att det här var auktionens intressantaste mynt. Alltid lika spännande när det dyker upp ett XR-mynt som man inte känt till tidigare. Enligt Myntkompaniet ska det dessutom finnas ett tredje känt privat ex. Det vill jag gärna ha bildbevis på.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev 2 Öre 1609 ganska dyr i förhållande till utropet på MISABs webbauktion 71 (lot 50) förra helgen. Det kan vara intressant att titta närmare på detta.

Sm-boken delar in dessa 2-öringar av typ II i två varianter: Gravörstil 1 (1608-1609) och gravörstil 2 (1609-1611). Dessvärre förklarar man inte vad som är skillnaden mellan dessa gravörstilar. Detta får man försöka lista ut själv utifrån bilderna.

Om vi jämför 2 Öre 1608 som alltid har gravörstil 1 med 2 Öre 1610 som har gravörstil 2, så kan man se en del mer eller mindre tydliga skillnader. I Myntårsboken 2025 har Delzanno förtjänstfullt listat de 5 viktigaste: sköldarnas form, ornamentet kl 12 på frånsidan, årtalssiffrornas storlek, punkten i sveaskölden och sveakronornas höjd. Själv nämner jag bara sköldarnas form eftersom det är den tydligaste skillnaden.

1609 är det mer komplicerat eftersom det faktiskt finns fler varianter det året.

Dessa 3 mynt finns i verkligheten och såldes på MISAB 10, Ahlström 18 respektive MISAB 19. Jag har satt siffror och bokstäver på dem för att underlätta förklaringen.

Det ska sägas att variant 1A och 2B samsas för närvarande på samma raritetssida och det får de fortsätta göra ett tag till. Jag kan dela upp dem senare. Det mynt som nu såldes på MISAB webb 71 var ”hybrid 2” och inte sm 71b som MISAB ville göra gällande. Det förklarar också det relativt höga priset.

Ur raritets hänseende var det här en av MISABs bästa webbauktioner och det var 16 raritetssidor som jag fick anledning att uppdatera. 13 av dessa var nya bekantskaper som jag inte hade på bild tidigare. Plåtmynten hamnar ju allt som oftast i den kategorin eftersom i synnerhet Ahlström så sällan visade bild på dem. Uttrycket ”ex privat” betyder att det är Tingströms siffror som redovisas.

16 Öre klipping 1562 med kors över valören och punkt i sveaskölden (sm 43c) är numera känd i 16 exemplar i privat ägo och det betyder att jag plockar bort länken från raritetslistan och slutar att uppdatera den. Varianten är naturligtvis fortfarande sällsynt och den intresserade kan fortfarande hitta den via typsamlingssidan.

Den här gången har jag också roat mig med att ta med en kolumn där utrop och slutbud redovisas. Den visar bland annat att 2 Öre 1609 såldes till ett pris som var mer än 8 gånger högre än utropet. Jag kommer nog att specialstudera den varianten i ett kommande inlägg.

Det kommer väl inte som någon överraskning, men jag ägnar en rätt stor del av min tid till att gå igenom auktionkataloger i mitt sökande efter svenska myntrariteter. Det är en ändlös uppgift som jag aldrig kommer att bli färdig med, men för varje genomgången katalog så ökar säkerheten för mina raritetssidor. Jag har ibland undrat hur många myntauktioner som anordnats genom tiderna, men det är svårt att komma med annat än spekulationer. Om man räknar bort Tradera, Ebay och andra småauktioner med ett oräkneligt antal mynt så har det på Numisbids lagts ut ca 9440 auktioner sedan september 2012; dvs ca 770 auktioner/år. Detta är naturligtvis kraftigt i underkant jämfört med det verkliga utbudet, men det går i alla fall att räkna på. Av dessa 9440 auktioner är det 401 (4,25%) som innehåller minst 1 svensk raritet. I genomsnitt måste man alltså kolla igenom 23,5 auktioner för att hitta minst 1 rart mynt som är känt i max 15 ex.

Redan efter de första raritetssidorna jag gjorde namngav Morten Eske Mortensen (MEM) mig som en bluffmakare som inte hade en aning om vad jag höll på med. Enligt honom kan man inte uttala sig om ”antalet kända ex” om man inte först gått igenom 6000 auktionskataloger. Jag förstod inte vad han menade då och jag förstod än mindre när jag själv passerade 6000 kataloger och insåg att jag fortfarande bara skrapat på ytan av det väldiga material som finns. Enligt mina beräkningar behöver man gå igenom 141 000 auktionskataloger (6000×23,5) för att hitta de 6000 som innehåller något av värde. Om MEM ska kunna behålla någon trovärdighet så bör han nog precisera en lista på vilka auktionskataloger han menar ingår i dessa 6000.

Det är tråkigt med MEM; han är en av de mest kunniga inom raritetsforskningen och det hade varit en fantastisk tillgång ifall han hade använt sin kreativitet till att hjälpa till med kartläggningen av rariteterna i stället för att ideligen påtala andras bristande kunnande. Samtidigt är det till mycket stor del hans förtjänst att jag idag har över 1700 raritetssidor; utan hans ständiga pikar som sporre hade jag nog inte kommit så långt.