Bladet och ekollonet

Bruket att sätta en eller flera symboler på mynten för att på så sätt visa vem eller vilka som ansvarat för myntningen kom igång på allvar i slutet av 1530-talet när de i princip ersatte de tidigare myntortssymbolerna. Under Gustav Vasas tid var det inte bara myntmästaren som skulle ha ett märke utan även myntskrivaren, dvs den person som hade hand om bokföring och ekonomi.

1538 fick Mårten Jönsson tjänsten som myntskrivare på myntverket i Västerås och Året efter installerades Hans Hansson som myntmästare. Den förstnämnde tog sig ett “bladtecken” som myntskrivarmärke. Även om det till utförandet fick en mängd olika utseenden så placerades det alltid som sluttecken i åtsidans omskrift. Hans Hanssons myntmästarmärke blev ett ekollon och även om utförandet var mer enhetligt så blev placeringen i stället mer slumpartad. Oftast satt det kl. 12 på frånsidan, men det kunde någon gång hamna på åtsidan också, och dessutom bli upp till 3 st på samma mynt. I vilket fall så kom dessa märken att återfinnas på nästan alla mynt från Västerås, Svartsjö och Åbo 1539-1558, dvs de tre myntorter där de båda herrarna arbetade tillsammans. I de fall något märke blev utelämnat så berodde det nog på gravörens slarv. Flera intressanta årtal kan nämnas när dessa märken spelar en stor roll för dagens variantindelning.

1 Mark 1541 i Svartsjö finns med tre varianter beroende på myntmästarmärket:

Vanligaste varianten är den då ekollonet används som skiljetecken mellan orden i omskriften. Den ordinarie varianten med ekollonet endast kl 12 är faktiskt sällsynt detta år. SM-boken har den inte ens med i uppställningen. I stället har man som sm 184b en variant som ska sakna ekollon, men den tvivlar jag på att den existerar. Då har man lyckats bättre med 1 Mark 1543 utan mm (sm 186b), för den vet jag att den finns. Det ska också sägas att Appelgren kände till några exemplar med 2 ekollon 1541, men dessa har jag inte hittat någon bild på.

Vi har ett liknande fenomen på 1 Mark Åbo 1556 där ekollonen hamnat lite hur som helst. Man kan ju undra varför det blev så vissa år. Även där har SM-boken missat en variant.

Vi kan väl i sammanhanget också nämna Markmynten Stockholm till vilka gravören Erik Olofsson hade med sig åtsidesstampar från det nyligen nedlagda myntverket i Åbo. Mårten Jönssons bladtecken kom alltså till heders även i Stockholm, trots att han själv aldrig arbetade där. Det komplicerade också variantförteckningen ordentligt dessa år. Speciellt vad gäller ½-markerna 1558-1560 så gäller det att vara tålmodig i sitt samlande. Totalt 7 varianter varav 4 kanske bara finns i 1 ex vardera. Bilden ovan är den kanske “vanligaste” av dessa varianter med sin 7 kända ex.

Ser ni vilken den enda viktiga skillnaden på dessa båda frånsidor är? Svaret är det lilla myntmästarmärket kl. 12. Den visar i det här fallet inte bara vilken myntmästare det var utan även myntorten. Hans Hanssons mm till vänster talar om att myntet är präglat i Åbo och Host Höijers mm till höger talar om att det myntet kommer från Stockholm.

Jag har inte sett det nedskrivet någonstans men om det jag hört är sant så var Host Höijer en av fyra lärlingar som började på myntverket i Svartsjö 1544. Tydligen var han en inte riktigt lika duktig gravör som sin kompis Erik Olofsson och därför blev han anställd som myntmästare i Stockholm 1556 i stället. Om det är sant så var det ju en ödets ironi att han blev myntmästare på ett myntverk utan anställd gravör med påföljd att han fick gravera stamparna själv i två år. Det är nästan så att man får lust att dra på smilbanden.

Sådär, då känner jag att bloggarinspirationen börjar sina, så nu blir det längre mellan inläggen igen. Men man vet ju aldrig när man får någon ny idé som man måste vädra. Till dess får jag önska er alla en skön sommar!

Porträtt av Gorius och Ulrich

Det var två intressanta förändringar som ägde rum när man präglade mynten i Västerås 1540; det första var att silverhalten sänktes och det andra var att man bytte gravör. Det förstnämnda är det inget problem med eftersom sänkningen är väl utmärkt på mynten, men det andra är nog det största brydderi man kan ha med Gustav Vasas mynt.

Olderick von Nürnbergh, eller “Ulrich” som han är mer känd som, blev anställd som gravör på myntverket 15/11 1540 för att ersätta den tidigare gravören Gorius. Om Ulrich var upphovsman till stampar redan 1539 är inte fastställt men klart är att de båda gravörerna arbetade parallellt under en del av 1540. I nya SM-boken har detta belysts genom att sm 153 (1 Mark), sm 158 (½ Mark) och sm 161 (2 Öre) har delats in i a och b. Eftersom min ambition är att utreda förekomsten av samtliga sm-nummer så gäller det alltså för mig att sortera dessa mynt efter gravör. Vilket sannerligen inte är lätt. I jämförelserna nedan är Gorius graveringar lagda till vänster och Ulrich till höger.

1 Mark

Skillnaden på porträtten ser man tydligast på att Gorius krona ser solid ut medan Ulrich krona ser ut att vara gjord av gummi. Mellanting förekommer givetvis vilket försvårar identifieringen. Säkrare är då att titta på “sluttecknet” mellan svärdet och huvudet vilket på 1-markerna säkert identifierar gravören. Dessvärre är de ju inte alltid lika tydliga som på dessa två ex.

½ Mark

1/2 Mark är lättare eftersom Gorius porträtt alltid är mindre.

2 Öre

Största problemet gäller 2-öringarna som här illustreras av två ytterligheter. Mellanformerna är så många fler. Frågar man olika “kännare” så har de alla olika detaljer som de anser vara tillförlitliga att titta på. Viss hjälp har man av sluttecknet som ligger efter SWECIE. En flikad treklöver betyder alltid Gorius och om det inte finns något sluttecken så är det alltid Ulrich. Det finns dock fler sluttecken än så.

A är alltid Gorius och C är alltid Ulrich. Dessvärre förekommer B på både Gorius och Ulrich graveringar. När man sedan räknar in problemet med slitage och otydligheter så kommer det tyvärr alltid att finnas exemplar där man inte säkert kan avgöra vem som var gravör. På raritetssidorna har jag sorterat så gott jag kunnat, men jag kan inte garantera att alla hamnat rätt.

Silverinnehållet

Gustav Vasa var en lurig kung som var expert på att lura allmänheten att tro att mynten var värda mer än de i verkligheten var. Någon gång under våren 1540 sänktes silverhalten från 62,5% till 50% vilket alltså innebar en minskning av värdet med 20%. För att mynträknarna skulle veta vad som var vad så införde man redan vid årsskiftet 1539/40 ett hemligt tecken i form av 2 prickar ovanför frånsidans sköld som visade på den högre silverhalten..

När dessa inkom till växlingskontoren så lades de undan för nersmältning. Av fyra gamla mynt fick man därefter 5 nya vilket ju var en bra affär för staten. Bilden visar en ½ Mark 1540 med den stora bilden vilket bevisar att även Ulrich stampar användes till mynt med det högre silverinnehållet. Det ska också sägas att eftersom varianterna med prickar präglades före de andra varianterna 1540 så borde de ju också ha placerats först i SM-boken, men så blev det av någon outgrundlig anledning inte. (Foto MISAB 16)

Min normala åsikt om intressanta varianter är att man ska kunna stå på en mässa och se vilken variant man håller i handen utan att behöva ha med sig jämförelsematerial. Vad tror ni då att jag tycker om varianter som man inte kan identifiera ens när man har jämförelsematerialet till hands?

Appelgrens förteckning – 1 Fyrk Stockholm

Stockholmsfyrken typ XI finns i SM-boken upptagen med 4 årtal (1529-1532) samt två varianter som saknar årtal. Den första utan årtal är sm 92 och den anses vara präglad 1529. Kännetecknet för den är en sexuddig stjärna med hål (s.k. “stungen stjärna”) kl. 12 på frånsidan. Den är mycket sällsynt och upptagen i Appelgrens förteckning som nr 397. Själv har jag endast hittat två exemplar av den, varav ovanstående från MISAB 43 är det enda tydliga.

Den andra varianten utan årtal som är medtagen i SM-boken som sm 99 (präglad 1532-34) är en mysko företeelse. Som kännetecken ska den ha en sexuddig stjärna utan hål och någon sådan står inte att finna. Den finns inte med i Appelgrens förteckning och jag har inte sett någon antydan om att den finns någon annanstans heller. Förutom då i SM-boken! Jag tycker nog att det är dags för Hemmingsson att skriva en artikel om hur det där hänger ihop.

Sedan är då frågan vad vi ska göra med alla andra varianter utan årtal som inte har något sm-nummer som de kan sortera under. Appelgren tar i sin förteckning upp 24 stycken (app 437-461), men jag skulle vara helt nöjd om endast 2 kom med; de som i stället för en ostungen stjärna har ett bladkors eller ett katangakors kl. 12 på frånsidan.

Bladkorset på myntet till vänster är den dominerande varianten och den är vanligt förekommande. Katangakorset till höger är även den ganska vanlig. Märkligt nog är bladkorsen oftast otydliga medan katangakorsen är lätta att identifiera. Dessa båda varianter borde ha förärats med sm-nr 99a och b. Sedan kan man givetvis lägga till ett sm 99c också för “ostungen stjärna”, om den nu finns.

Appelgrens förteckning – 1 Öre Västerås

Nu när irritationen jag kände häromdagen för att jag inte fick något att stämma har runnit av mig så börjar jag se saker i ett nytt ljus. Kanske beror motviljan jag anat för att visa ovanstående frånsida på bild på att den kan associeras till det troligen falska mynt som J.O. Björk skrev om i SNT nr 3-2020. (bild nedan). Det vore ju synd i så fall för de äkta mynten är ju synnerligen intressant med sina nästan löjliga kronor och sina bågar inne i skölden. De är definitivt inte falska eftersom ovanstående åtsida även är kopplad till den andra frånsidan med de smalare kronorna. I stället är det förmodligen så att det är en annan gravör än den ordinarie som gjort denna och detta borde ju ha resulterat i att denna variant fått sm-nr 15b. (Foto från Schmitz katalog)

Detta är Appelgrens bilder av de båda frånsidorna som har dessa kronor. (Efter lite uppfräschning så blev ju bilderna riktigt bra.) Myntet till höger med årtalet “30” är i alla fall det som jag bråkade om i förrförra inlägget. Förmodligen är det kopplat till en åtsida av typ 2 (med rock, sm 14b) och alltså identiskt med det unika ex som finns i KMK:s samlingar.

Här det exemplar av förfalskningen som såldes på Nordlinds auktion 2006. Det jag själv reagerar på mest är ju den onormalt spinkiga kungen, men synar man myntet närmare så hittar man också andra avvikelser. Exempelvis så saknas den sedvanliga blomman efter årtalet och vasen i skölden ser inte riktigt ut som den ska. De breda kronorna är dock mycket lika originalen, om än med lite längre “toppar”. Enligt Appelgren ska denna frånsida inte förekomma 1529, så årtalet är ju i sig självt ett falskhetstecken.

Appelgrens förteckning – 1 Öre Stockholm

Som jag skrev i förra inlägget så har jag börjat lägga in numren från Appelgrens förteckning på Typsidorna, och det var ju inte det lättaste. Visserligen tar han typerna före årtalen, vilket jag också gör, men typindelningen var inte riktigt densamma då som nu. Dels har det framkommit ny forskning som ändrat om en hel del och dels har vi numera andra tankar om vad som är viktigt. Detta märks kanske tydligast bland varianterna där han exempelvis inte anser att helt eller delat årtal (“1529” eller “29”) är så mycket att bry sig om och därför kommer de lite slumpartat i förteckningen.

I vilket fall såg jag att jag fick börja med att göra en översättningstabell från app-nr till sm-nr. Är det någon som har lust att korrekturläsa så vore jag tacksam, för jag kan absolut inte lita på att jag gjort allt rätt. Den kommer att vara bra att ha när man i någon gammal katalog ser ett app-nr som referens för då blir det ju lätt att översätta till sm-nr.

Under arbetets gång har jag upptäckt en del skiljaktigheter gentemot dagens referensböcker som jag härmed tänkte redogöra för, och vi börjar väl med 1 Öre Stockholm 1523-1533.

Bortglömd typ/variant. Detta ex från 1528 har en åtsida utan bård i fältet och med G i sköld mellan kungens fötter samt en frånsidessköld med en vase ovanför tre kronor. Appelgren hade två varianter med nr 198 och 199, och själv har jag hittat 2 ex (Hirsch 2 och Bonde 6) som båda ser ut att vara app 199. Enligt nya SM-bokens utmärkta tabell så ska det vara typ C/3 men den typen finns inte med eget sm-nummer bland de kända varianterna. Delzanno har den heller inte med, men han har väl i det stora hela använt uppgifter från gamla SM-boken som han sammanställt på ett nytt och fräschare sätt.

Hopblandade varianter? Sm 59 som är typ F/7 från 1533 kan jag inte hitta i Appelgrens förteckning och jag har själv inte heller hittat någon bild av den varianten. Å andra sidan hade Appelgren som nr 212 en typ G/7 från 1532 som varken jag eller någon annan verkar känna till idag. Jag får erkänna att jag själv inte kan reda ut vad som rätt och fel, och lämnar därför med varm hand problemet vidare till någon som sitter inne med mer information.

Jag har en enorm respekt för Appelgrens arbete med den där förteckningen, men det vore ju nästan otänkbart att inte han också gjorde fel någon gång. Problemet är att det inte längre går att korrekturläsa hans arbete. Exempelvis skriver han klart och tydligt för nr 212 (som nämns här ovan) att kungen ska ha en vasesköld mellan fötterna, men bilderna han hänvisar till har alla en vase utan sköld. Så vad är rätt och vad är fel?

Jag återkommer med fler nedslag bland Gustav Vasas mynt. Det här tycker jag är kul!

Förvirrande referensböcker

(Bilder från Ahlström 56, MISAB 22 respektive Schmitz katalog)

Jag har börjat så smått att integrera Appelgrens referensnummer till mina typsidor för Gustav Vasas mynt. Det kommer nog att ta en hel del tid om det fortsätter som det börjat. Bilderna ovan visar 1 Öre Västerås typ 2 och 3 med årtalet 1530. Ett problem är att det tydligen finns två olika frånsidessköldar, vilket våra nyare referensböcker inte kommenterar med ett ord. Även om man inte kan tala om olika typer så är det ju intressanta varianter som borde poängteras på något sätt. Ett annat problem är att det även ska finnas en variant med årtalet “30” och även där är våra referensböcker otydliga och oeniga.

Den förvirrande omständigheten är att SM-boken inte visar någon bild på sm 14b, varianten med årtalet “30”. Det man kan utläsa av uppställningen är att myntet ska ha samma åtsida och frånsida som den översta bilden (typ 2), men med förkortat årtal. Delzanno å sin sida refererar till typ 3 men visar bild på typ 2. Appelgren ger Sm-boken rätt i att åtsidan ska vara typ 2, men att frånsidan är den högra i jämförelsen här ovan. Sammanfattningsvis så vet vi inte hur åtsidan på varianten med årtalet “30” ser ut och därmed inte heller vilken typ den sorterar under. Jag litar nog själv på Appelgren i det fallet.

Det spelar kanske inte så stor roll eftersom varianten med “30” är ett unikt ex på KMK, men det är ändå irriterande att våra referensverk ger oss så olika information. Rätt ska ju vara rätt!

Skadeståndsdomen fastställd

Alla har väl kanske inte sett det här ännu, så jag lägger väl ut det till allmän beskådan. Själv är jag less på eländet och de konstiga lagar vi har i det här landet. Frågan är ju inte om man begått ett brott utan om lagarna täcker in alla upptänkliga aspekter i det specifika fallet. Varför ska det exempelvis finnas preskriptionstid för så här grova stölder?

Göteborgsposten

Aftonbladet

Inte “fler än 15 ex” längre

Har fått lite tid nu att gå igenom mina sidor och göra en del förändringar som jag tänkt på ett tag. Vi kan väl börja med en liten tabell hur jag numera graderar förekomsten av olika mynt på raritetssidorna.

SällsyntAntalet kända ex har överstigit 15 ex, men jag raderar inte
raritetssidan pga det. Jag har i stället flyttat länken till Typsidan
där den som är intresserad kan hitta den. Dessa sidor uppdateras
oftast inte längre, utom i några få fall där jag av någon anledning
vill fortsätta uppdatera. I dessa fall finns även länken kvar i raritetsregistret.
“Minst 25 ex”Min första kataloggenomgång omfattar Ahlströms, Nordlinds och MISABs
kataloger där jag antecknar samtliga försäljningar i en excellfil. Jag påbörjar
en raritetssida för alla mynt av vilka jag hittat färre än 20 försäljningar i
denna genomgång. För mynt med 20-25 försäljningar i första omgången
fortsätter jag anteckna försäljningar i fler kataloger till dess jag är säker på
att antalet överstiger 30. En del mynt når dock inte så högt.
“Ganska vanlig”De mynt som jag är säker på har förekommit på minst 30 auktioner
från 1966 och framåt.
“Vanlig”60-100 försäljningar i första kataloggenomgången.
“Mycket vanlig”Mer än 100 försäljningar i första genomgången, vilket i princip är
1 försäljning per auktion.

Jag gillade inte uttrycket “fler än 15 ex” eftersom det innefattade allt mellan 15-30 ex. Jag tyckte att jag behövde vara lite mer specifik. 25-30 kända exemplar räcker ju inte heller det till för alla samlare, men det blir för rörigt att försöka hålla koll på dem alla. För de som eventuellt vill göra någon egen raritetsundersökning av något mynt ställer jag gärna upp med grunddata. Dock ej för 1800-talsregenterna där jag tyvärr aldrig sparade grunddata för mynt jag inte gjorde raritetssidor till. Därför finns också “fler än 15 ex” kvar på en del 1800-talsmynt. Man ska aldrig vara konsekvent…

Nygammal dukatvariant inlagd bland varianterna

Den här dukaten såldes på Künker 373 (2022) och den kan vara det enda exemplaret med detta porträtt i privat ägo. Den illustreras inte i SM-boken där man bara visar bild på 1666 års variant (se nedan) av typ 7 för 1666, 1667 och 1668. I gamla sm-boken illustrerar man dock sm 11 med ett dåligt ex av denna variant. Den bilden har man förmodligen fått från KMK.

Om man jämför med 1666 års porträtt så ser man att skillnaden är rätt stor. Man kan väl inte säga att det är fel hänföra båda till typ 7, men nog borde det ha funnits en bild av 1668 års variant i nya sm-boken. Delzanno å sin sida visar bild på 1666 och 1667 års varianter (där skillnaderna är små), men inte på 1668 års.

Förmodligen finns inte 1666 års porträtt med årtalet 1668, men jag måste ändå ha med den i uppställningen på grund av att SM-boken har det.

Gustav Eriksson Vasa – Rebellen

Inför senaste tågresan hem från Stockholm så köpte jag denna bok för att slå ihjäl tågtimmarna med. Det kändes passande när jag ägnat ett antal månader åt Gustav Vasas myntning att även förkovra mig lite vad gäller bakgrundsscenariot. Den visade sig riktigt bra och tågtimmarna sveptes undan med önskvärd snabbhet. På baksidan står bland annat att det är en berättelse om “osannolika men sanna händelser”, vilket man naturligtvis får tas med en nypa salt. Jag föreställer mig att man skriver en dylik bok genom att hoppa mellan tuvor av kända fakta och sedan är det upp till författaren att fylla i luckorna däremellan. Behållningen för mig var i alla fall att jag fick ett bättre grepp om vilka dåliga odds den unge Gustav hade och vilka tillfälligheter som ledde till att han blev Sveriges kung.

Jag hade givetvis hoppats att boken även skulle ta upp något om den svenska myntningen under Gustav Vasas tid som upprorsman och riksföreståndare, vilket ju hade en central betydelse för finansieringen av frihetskampen, men där bedrog jag mig. Gustav Vasa var ju synnerligen ekonomiskt begåvad och hans finter och knep inom detta område är fascinerande. Men kanske står det mer i “Härskaren” som är nästa bok i serien.