Nyupptäckt variant

Jag har med tiden gått och skaffat mig en ganska njugg inställning till varianter. För att jag ska tycka att en variant är intressant så bör för det första skillnaden vara så stor att man inte behöver ha jämförelsematerial med sig när man har hittat något på en mässa. Mindre skillnader kan dock vara intressant om det är tecken på något annat, exempelvis en annan gravör. Men nog är det roligast när man stöter på något som man nästan studsar till när man ser.

Härom dagen fick jag mig tillsänd denna bild av en 1 Mark 1664 med SVECI och de gamla sveakronorna. Den stampkombinationen finns inte med i Bonniers bok, inte heller i SM-boken och jag har inte sett den avbildad i någon av alla de auktionskataloger som jag gått igenom. Jag var tvungen att förskjuta hela nummerserien på min typsamlingssida för att få plats med den som typ 3:4. Det kallar jag en variant!

Det där med kronorna behöver dock förtydligas något. Både Bonnier och SM-boken bemödade sig att sätta etiketter på de olika krontyperna på 2-markerna, dock ej på 1-markerna. Den första av 2-markernas krontyper, A-kronorna, har dock sin motsvarighet även bland 1-markerna och de användes på alla mynt med mm GW, men endast på ett fåtal med mm IK. I det här fallet är det dock INTE A-kronor det är frågan om eftersom dessa saknar treklöver under toppbladet. I stället är det de första B-kronorna, vilka är graverade i samma slarviga stil som A-kronorna.

Efter att man gjort några misslyckade värvningsförsök av utländska gravörer blev Petter Michelsson 1661 åter anlitad som chefsgravör i Stockholm. Han började då vara ganska så till åren kommen och när Isak Kock, som var myntmästare i Avesta, 1664 åtog sig uppgiften även i Stockholm, så förstod säkerligen denne att det måste till en förnyelse på gravörsidan. Eftersom Kock ambulerade mellan Avesta och Stockholm så ligger det nära till hands att anta att han redan från början utnyttjade den mycket yngre gravören Johan Georg Breuer som var stationerad i Avesta. Breuer blev ju annars inte officiellt förflyttad till Stockholm förrän några år senare. I vilket fall så är åtsidan på detta mynt med stor säkerhet graverat av Breuer, medan frånsidan är Michelssons.

PS. Detta är inget aprilskämt 😉

Äldre myntbok

I dessa dagar då Roberto Delzanno lagt ribban på en ny höjd för hur en redovisning över svenska mynt ska se ut så kan det vara kul att gå tillbaka och titta på en tidig föregångare. 1894 utgav Daniel Holmberg ut den lilla skrift som bilden visar och bildformatet råkar vara så att boken får ganska exakt naturlig storlek när man ser den på datorn. Boken innehåller 60 sidor, vilket då ska jämföras med Delzannos mastodontverk på över 1300 sidor.

Vad får man då plats med på 60 sidor? Ja, som det lilla smakprovet visar så är det inte så mycket. Holmberg nöjde sig med att redovisa vilka årtal som varje valör blivit präglad och lite om sällsyntheten. Någon hänsyn till att det kanske är flera olika typer av samma valör och samma årtal tas som regel inte. Dukater med guld från Småland, Dalarna och Ostindien är dock redovisade var för sig.

I dag skulle en sån här liten årtalslista naturligtvis inte vara mycket att komma med. 1894 hade man säkert stor nytta av den eftersom det helt enkelt inte fanns någon bättre årtalsförteckning. Att kunskapen var begränsad även bland numismatiker bevisas av att Holmberg kände sig tvungen att 1899 ge ut ett tillägg med ytterligare 8 sidor. Anledningen var att han under de 5 år som gått fått in mängder av tips om mynt och årtal som han själv inte kände till. Bland de nytillkomna årtalen hittar vi exempelvis riksdalern 1653, alla tre markvalörerna 1642, ½ Riksdaler 1766 samt ädelforsdukaterna 1781 och 1784. Han fick då också tillfälle att ta bort en del mynt som han blivit övertygad om inte fanns, exempelvis 2 Mark 1720 (Ulrika) och ½ Riksdaler 1756.

Man skall inte förakta gamla referensverk eftersom de fyllde sin funktion på sin tid och om man läser lite mellan raderna så kan vi fortfarande lära en hel del av dem.

Svåra bedömningar

Som nog de flesta redan räknat ut så lägger jag ner en hel del tid med att sitta och jämföra myntbilder för att se om ett visst mynt redan finns på mina raritetssidor eller om det är “nya” exemplar. Med övning kommer som bekant färdighet och det är inte så ofta nu för tiden som jag behöver inhämta någon annans åsikt. Det finns dock vissa årtal och valörer där jag och förmodligen alla andra får se oss besegrade. Man ser helt enkelt inga kännetecken som utmärker mynten. Främst gäller detta ringpräglade mynt i hög kvalitet och då speciellt småmynten som i alla kataloger är avbildade i naturlig storlek. Svårast är alltså 25- och 10-öringarna 1862 som endast i något undantagsfall har något särdrag som man kan känna igen i 2 eller flera kataloger. I övrigt får man nöja sig med att redovisa exemplar som man vet har legat i olika samlingar vid samma tidpunkt (exempelvis Bonde, Ekström, Schmitz, Smith och Svensson). Av nämnda 25- och 10-öringar har jag vågat mig på att slå fast 8 “kända ex” vardera, men med tanke på antalet försäljningar så bör det rent statistiskt finnas ytterligare minst 4-5 ex av varje. Detta kan jag dock inte bevisa. Inte än i alla fall.

Äldre mynt är lättare eftersom det finns färre i hög kvalitet och framför allt så är de inte ringpräglade. Centreringen och randens utseende är av mycket stor betydelse när man ska identifiera ett mynt. Ibland kan det dock slå fel även då och jag ska visa några talande exempel:

Bilderna visar 4 olika exemplar av 1/2 dukat 1746 och uppifrån har de tillhört Ekström (sålt 1987), Bonde (såld 2010), Hagander (1986-2012) och PO Nordin (1970-1994). Det är alltså garanterat olika exemplar och ändå har de en särpräglad rand som är nära nog identisk. Skillnaderna skulle i vanliga fall kunna bero på skiftande bildkvalitet. Om ett av dessa skulle dyka upp utan proveniens på en auktion i nutid så skulle det vara mycket svårt att avgöra vilket det är.

1/2-dukaterna 1747 är inte ett dugg bättre; snarare då värre! Uppifrån räknat är det exemplar från Bonde (såld 2007), Nordin (1962-1985 och sedan till Hagander), Lars Brun Uppsala (1964-2011) och Otto Smith (såld 1977 och sedan till Schmitz).

Hur kan det komma sig att mynt av en viss valör och ett visst årtal kan se ut som om de blivit präglade i en “pepparkaksform” och året därpå är det likadant men med den skillnaden att det då ser ut som att man använt en annan form. Om någon kan komma med en förklaring på den frågan, som i någon mån skingrar min förvirring kring dessa mynt, vore jag ytterst tacksam!

Rariteter är ojämnt fördelade

I likhet med så många andra myntsamlare har jag vant mig med att kontinuerligt gå in på CoinArcives för att se vad intressant som är till salu. Det är ett fantastiskt hjälpmedel och man får vara tacksam att man lever i en tid när sådant är möjligt. Jag köper dock nästan aldrig något; samlar i stället på bilder av rara svenska mynt. Dessutom sparar jag på länkarna till de auktioner som innehåller eller kan innehålla svenska rariteter. Eftersom jag ännu inte gjort raritetssidor från Gustav Vasa till Gustav II Adolf så kan jag ju inte riskera att glömma någon auktion där det finns någon raritet från den perioden.

Ändå är utfallet magert! De senaste 10 åren har i storleksordningen 4500 nya numismatiska auktioner hamnat på CoinArcives, men av dessa är det endast ca 330 som varit värda att spara (MISAB och Myntkompaniet är ej inräknade). När jag nu återigen gått igenom dessa 330 utländska kataloger för att söka efter Kristinas rariteter så hittar jag bara 10 försäljningar totalt. Detta kan då jämföras med att det på samma period anordnats 59 svenska auktioner med Kristinamynt där det sålts 109 rariteter. Jag gillar tabeller och i det här fallet blir det så här:

Antal auktionerAntal försäljningarFörsäljningar per auktion
Utländska auktioner330100,03
Svenska auktioner591091,85

De svenska auktionerna är MISAB live (24 st), MISAB webb (16 st) och Myntkompaniet (19 st). Att det fattas en del MISAB-auktioner beror på att de endera anordnades före 2012 eller att de inte innehöll svenska mynt. Haganders auktioner finns inte med alls eftersom man ju kan diskutera om de var svenska eller utländska. Men de tre rara riksdalrar han hade skulle ändå inte ha påverkat uträkningen nämnvärt.

Nu gäller den här uträkningen enbart Kristinas mynt, men om resultatet är gångbart även för övriga regenter så betyder det att det krävs 60 utländska auktioner med svenska mynt för att man ska hitta lika många rariteter som i en normal svensk auktionskatalog. Det är beräkningar som denna som gett mig uppfattningen att man uppfångat 90% av raritetsförsäljningarna när man gått igenom de svenska katalogerna plus de bästa utländska, kanske runt 1000 kataloger totalt.

Nu ska man givetvis inte stanna där; man måste ju fortsätta med fler kataloger och på så sätt kapa ytterligare procentenheter och tiondelar. Till 100% når man dock aldrig hur många kataloger man än går igenom eftersom det alltid kommer att komma fram mynt som aldrig tidigare blivit sålda på en auktion.

Man ska också komma ihåg att försäljningar på utländska auktioner ibland kan utgöra rejäla fynd. Bland de där 10 försäljningarna jag hittade på CoinArcives fanns ett tidigare okänt ex av 2 Riksdaler 1649 som såldes på Classical Numismatic Group (CNG) auktion 105 i maj 2017. Det känns lite som lilla julafton när man i ett slag kan fördubbla antalet kända ex. På Künker 337 i somras såldes även en 2 Mark 1647 vilken utgör det bästa av de 3 kända exemplaren. Och ej att förglömma så återfann jag Lars Emil Bruuns exemplar av 4 Mark 1649 (sm 52a)Spinks auktion i juni 2014. Det är sådana små guldkorn som gör min lilla hobby så givande.

Kristinas rariteter

Som en del redan sett så publicerade jag raritetssidorna för Kristinas mynt härom dagen. 78 rariteter med max 15 kända ex. Av dessa är 11 “omöjliga” att hitta på den privata marknaden och kvar blir då 67 nya sidor att hålla ordning på. Den här gången har jag roat mig med att undersöka vilka samlare som kommit längst med sina Kristinasamlingar, dvs figurerar i flest provenienskedjor på raritetssidorna. Resultatet är intressant och kanske lite förvånande.

Sten Törngren77
Sven Svensson69
Karl Erik Schmitz49
Bonde32
Åke Järnum31
Ove Karlsson29
Ottar Ertzeid18
Olle Algård17
Per Hellström17
Gunnar Ekström16

Nu ska det klart sägas att jämförelsen inte är rättvis eftersom alla samlingar inte är lika genomlysta. För att ta några ytterligheter så vet vi ju det mesta om Ottar Ertzeids samlande, men för Åke Järnum finns det ingen förteckning. Där är man helt hänvisad åt Sten Törngrens anteckningar om mynt som han och Schmitz köpt ur Järnums samling. Detta gör ju den höga siffran för Järnum än mer imponerande.

Det faktum att Törngren hamnade i topp kräver också en ytterligare analys. Om man räknar åt andra hållet och ser hur många rariteter som Törngren och Svensson saknade så är dock ordningen snart återställd. När de 11 “omöjliga” mynten är borträknade så saknade Svensson 12 rariteter och Törngren 17. Skillnaden beror på att Törngren mer än någon annan gillade att variantsamla även bland rariteterna och det är på många sidor som han har ägt både 2 och 3 mynt. Det kunde Svensson också ha fast i mindre omfattning. I sammanhanget är det rätt kul att kunna nämna att Svensson faktiskt ägde 3 exemplar av Göteborgsöret 1635 med årtalet i omskriften, vilket så sent som igår var känt i endast 2 ex! Det ska också sägas att han även ägde några av de nämnda “omöjliga” mynten, vilka numera finns i KMK:s samlingar.

Detta förtar dock inte Sten Törngrens prestation nämnvärt. Han “dammsög” i princip marknaden på 1980-talet och det är ju bara att titta i katalogen från Londonauktionen för att se hur väl han lyckades. 185 nummer av silvermynt bara från Kristina och det är ju långt ifrån allt han ägde under årens lopp. Inte desto mindre så har jag ändå upptäckt några luckor i hans samlande; jag har exempelvis inte kunnat hitta någon riksdaler 1653 och inget öre 1633 med voluter. Min gissning är dock att han ägde dem också även om det gått mitt väderkorn förbi.

10 Daler sm som betalningsmedel

Bertel Tingström poserar med det exemplar av 10 Daler SM som finns bevarat på Avesta Myntmuseum.

Jag satt och läste Bengt Hemmingssons artikel “Ännu en 10 Daler sm 1644?” som publicerades i Samlad Glädje 2009. En mycket intressant artikel som belyser problemen som kan uppstå vid all proveniensforskning där bilder saknas. Men nu var det inte det som jag tänkte skriva om denna gång utan en liten passus där Hemmingsson i förbifarten nämner att Carl Reinhold Berch var så skeptisk till plåtmyntens likvärdighet som betalningsmedel, jämfört med de ordinarie mynten, att han inte ens nämner dem i sin beskrivning över svenska mynt och medaljer som utkom 1773. Varför då? tänkte jag.

Tja, efter att frågan fått rassla runt på hjärnkontoret ett tag så kom jag fram till att åtminstone de högre valörerna kanske inte användes som betalningsmedel särskilt ofta. Finessen med mynt är ju att de ska användas vid betalning av varor och tjänster. Det är mycket möjligt att inte ett enda exemplar av 10 Daler SM någonsin fick den funktionen. Enligt Tingström ska man 1644-1646 ha sålt 21317 stycken till utlandet där de definitivt inte fungerade som betalningsmedel. Och betalt fick man i guld och silver! Så egentligen är det kanske rättare att betrakta 10 Daler SM som en kopparplåt med en inpräglad prislapp på. En prislapp som dessvärre blev inaktuell tämligen fort; redan 1646 hade kopparpriset ökat så att 20 kg var värt 12 Daler SM.

Vad gäller de lägre valörerna så gick ju även där väldigt mycket på export, men man kan inte utesluta att till och med en 8 Daler SM någon gång användes som det var tänkt, som betalningsmedel.

Rariteter på MISAB 35

Ja, det var ju så sant; MISAB hade sin 35:e liveauktion sistlidna helg och den missade jag i stort sett totalt. Inte bara att jag inte kunde åka till Stockholm, jag hade heller inte tid att bevaka den i realtid som man annars fick möjlighet till. Jag hade helt enkelt för många andra åtaganden som måste gå före. Var i alla fall in och lade ett antal bud klockan 1 natten till lördagen och trodde att jag då skulle vara tämligen ensam, men tji fick jag. Enligt räkneverket så var det 48 andra nattugglor där samtidigt som jag. Det kändes nästa trångt.

I vilket fall så ska jag redovisa de raritetssidor som jag fått anledning att uppdatera och denna gång blev det 45 stycken, varav 25 på grund av mynt som kommer från Ove Karlssons samling (märkt med “ex OK”. Inget rekord men helt klart en av MISABs intressantaste auktioner.

nr 266     Riksdaler 1642 med gs M     sm–          7 kända ex

nr 267     1 Riksdaler 1642 med mm mellan fötterna     sm 14b     (ex OK)       6 kända ex

nr 271     1 Riksdaler 1646 med mm AG     sm 18a     (ex OK)          15 kända ex

nr 273     1/2 Riksdaler 1639 med stor bild     sm 23a     (ex OK)          6 kända ex

nr 274     1/2 Riksdaler 1639, mindre bild och MDCXXXIX sm 23c (ex OK) 13 kända ex

nr 281     1/4 Riksdaler 1641 med odelat årtal     sm 36b          1 känt ex

nr 283     1/4 Riksdaler 1643 med mm upptill     sm 38a     (ex OK)          9 kända ex

nr 290     2 Mark 1642     sm 55     (ex OK)          3 kända ex

nr 291     2 Mark 1649     sm 60     (ex OK)          8 kända ex

nr 295     1 Mark 1647 utan lockar och ornament      sm 71          5 kända ex

nr 297     1 Mark 1651     sm 78      (ex OK)         12 kända ex

nr 307     1 Öre i koppar 1641     sm 108          8 kända ex

nr 335     1 Dukat 1658     sm 8     (ex OK)          6 kända ex

nr 346     1 Öre 1659 med mm GW     sm 31b     (ex OK)          13 kända ex

nr 406     1 Dukat 1681 med FACT     sm 35          11 kända ex

nr 407     1 Dukat 1691     sm 46          7 kända ex

nr 416     2 Mark 1664     sm 100b          9 kända ex

nr 429     2 Mark 1671     sm 122a          9 kända ex

nr 432     2 Mark 1674     sm 127a          2 kända ex

nr 458     1 Dukat 1699     sm 4     (ex OK)          8 kända ex

nr 459     1 Dukat 1709     sm 11     (ex OK          8 kända ex

nr 460     1 Dukat 1716     sm 18     (ex OK)          13 kända ex

nr 461     1 Dukat 1717     sm 19      (ex OK)         12 kända ex

nr 474     2 Mark 1699 (axelharnesk)     sm 59          7 kända ex

nr 499     1 Dukat 1719     sm 12     (ex OK)          13 kända ex

nr 512     1 dukat 1740     sm 23     (ex OK)          9 kända ex

nr 536     4 Mark 1732     sm 108          6 kända ex

nr 537     2 Mark 1732 (mantel med kronor)     sm 115b          11 kända ex

nr 553     1 Dukat 1753     sm 5     (ex OK)          10 kända ex

nr 554     1 Dukat 1754 (Östra Silverberget)     sm 8          5 kända ex

nr 563     5 Öre 1761     sm 107          ca 11 privata ex

nr 572     1 Dukat 1775     sm 9      (ex OK)         5 kända ex

nr 575     1 Dukat 1783     sm 23     (ex OK)          14 kända ex

nr 576     1 Dukat 1783 (Ädelfors)     sm 24          4 kända ex

nr 577     1 Dukat 1791     sm 35          10 kända ex

nr 578     1 Dukat 1792     sm 36      (ex OK)         5 kända ex

nr 586     1/6 Riksdaler 1787     sm 85          13 kända ex

nr 637     1 Dukat 1825     sm 20          14 kända ex

nr 638     1 Dukat 1826     sm 26     (ex OK)          11 kända ex

nr 640     1 Dukat 1829     sm 24     (ex OK)          14 kända ex

nr 642     1 Dukat 1831     sm 26          14 kända ex

nr 643     1 Dukat 1832     sm 27     (ex OK)          14 kända ex

nr 667     4 Dukater 1846     sm 1     (ex OK)          15 kända ex

nr 713     1 Dukat 1867 med mm TS     sm 8b          (ex OK)          6 kända ex

nr 721     1 Carolin 1871 med stort öra     sm 12b     (ex OK)          10 kända ex

Ove Karlssons myntsamling

MISABs 35:e auktionskatalog damp ner i postlådan igår och det är tämligen fullmatad läsning. Jag har inte hunnit med mer än att bläddra lite i den ännu, men jag har i alla fall hunnit se att en stor del av mynten, kanske rent av stommen i hela katalogen, kommer från Ove Karlsson samling.

Som många redan vet så var Ove verkstadsägare och myntsamlare från Gävle, och under de senaste 30 åren byggde han upp en av nutidens absolut största samlingar av svenska mynt. Han samlade efter SM-boken och ville ha alla nummer som var förtecknade där. Av rena kostnadsskäl var det givetvis lite glest bland de dyraste mynten och plåtmynt samlade han inte på alls, men annars hade han kommit längre än någon annan jag känner.

För mig är det en självklarhet att en samling av den här digniteten ska dokumenteras för eftervärlden som ett bevis för en storslagen numismatisk livsgärning. Det tragiska är dock att nu när samlingen börjar säljas så sker det helt anonymt och Oves namn verkar inte nämnas alls i katalogen. I det fallet ska dock ingen skugga falla över Dan Carlberg och MISAB eftersom dessa inte har något annat val än att följa inlämnarnas önskemål. Jag måste ju själv vara försiktig med vad jag skriver på min hemsida, så jag vet hur det är. I fallet Ove Karlsson har jag dock inga andra förpliktelser än mot Ove själv och jag är mycket väl förtrogen med hur han ville ha det. När jag publicerat nya raritetssidor så var nämligen Ove alltid den förste som ringde och ville komplettera med sina egna mynt. Hade jag redan en bild så behövdes ju bara info om var han köpt myntet och i annat fall så skickade han en bild. Det blev med tiden rätt många sådana kontakter och även om vi kan ha missat något mynt så är alla hans rariteter från Karl XII och framåt med på mina raritetssidor.

Jag minns mycket väl sista gången vi talades vid på telefon. Det var i slutet av augusti 2019 och vi hade gått igenom Karl XI:s högre valörer och han lät som alltid lika glad och hurtig; “Nästa gång går vi igenom 2-markerna”! Nu blev det aldrig någon “nästa gång” eftersom han, till stor sorg för alla oss som kände honom, dog i skelettcancer någon dryg månad senare.

Även om vi nu aldrig kommer att få se hela omfattningen av Ove Karlssons samling så kommer jag i alla fall att jobba med en förteckning över hans viktigaste mynt, hans svenska rariteter. Förmodligen blir den aldrig helt komplett, men med lite hjälp från mina och Oves gemensamma vänner så lär jag nog nå ganska långt. Det tycker jag att jag är skyldig honom.

Lika som bär

Den övre bilden har jag fått av Roger Jonsson som ville ha in den på raritetssidan. Han köpte den på en Stack’s auktion i USA ca 2014. Det undre myntet ligger för närvarande ute till försäljning på en auktion i Luxemburg.

Vid en första blick ser man bara den grova repan på kinden som det nedre myntet har. Tittar man närmare upptäcker man dock att plantsfelen som syns tydligt på Rogers mynt har sina exakta motsvarigheter på det andra myntet. Till och med det inristade R:et på åtsidans fält kl 2 kan anas även på den nedre bilden.

Varför repan på kinden har tillkommit begriper jag inte, men annars är myntet som nu är till salu en kopia av Rogers mynt. Jag avråder bestämt från att bjuda på myntet.

PS. Efter mitt blogginlägg har auktionsfirman ändrat i objektsbeskrivningen och tydliggjort att det är en kopia.

1/6 Riksdaler 1804/3

Hittade den här bilden i mitt arkiv som jag faktiskt gjorde i ordning redan för två år sedan. Den föreställer frånsidorna till 2 stycken 1/6 Riksdaler 1804 som såldes på MISAB 23 respektive 28. Båda gångerna har man angett att 4:an i årtalet är ompunsat på en 3:a. Men det är ju tämligen tydligt att det inte är samma stamp som använts. Till exet från MISAB 23 har en fräsch stamp använts och där syns ju ompunsningen tydligt även utan större förstoring än så här. Det andra exet har en mängd små stampklumpar/sprickor och det är ingen tydlig ompunsning.

Jag tror nog att man gjorde ett misstag på MISAB 28 och det man tog för en överpunsad 3:a egentligen bara är ytterligare en stampklump. Att det ska finnas två stampar med samma ompunsning är också mycket osannolikt, även om det inte är omöjligt.