Så har det varit myntauktion i Oslo igen och där fortsätter man att portionera ut valda delar av samma samling som man sålde av förra året. Jag har med 10 rariteter på min lista och eftersom jag har tidigare försäljningspriser för de flesta av dem så har jag roat mig med att jämföra med slutpriserna denna gång. Jag har inte brytt mig om att korrigera för provisioner och valutakurser; det får den intresserade göra själv. Det man kan se utan korrigeringar är att i genomsnitt har priserna nästan fördubblats på 10 år, men att det är några få ”nyckelobjekt” som dragit det unga lasset. Reseriksdalern 1731 gick inte alls bra och får väl anses ha blivit ett riktigt klipp för köparen denna gång. Det är alltså ingen självklarhet att alla mynt ökar i värde som en del vill göra gällande; Det är som vid aktieköp att kursen kan gå åt vilket håll som helst och det är var och ens eget ansvar att köpa vid rätt tillfälle och till rätt pris.

En sak jag inte riktigt förstår är varför Myntgalleriet mestadels refererar till gamla SM-boken. Men inte alltid, eftersom exempelvis Fyrken 1628 (nr 579) har fått sm-nummer 180 som ju är av senare datum. Det blir ju extra tydligt på reseriksdalern (nr 589) som ju inte fanns med i första SM-boken. Man kan kanske föreslå att Dan Carlberg skickar ett ex av den nya boken till dem.

När det är lugnt omkring mig i övrigt, inga mail, sms eller telefonsamtal, händer det alltsom oftast att jag gräver ner mig i något som jag faktiskt har svårt att frigöra mig från. Den här gången är det Bukowskis kataloger från slutet av 1800-talet som jag håller på att gå igenom; närmare bestämt är det försäljningarna av Gustav Vasas mynt som intresserar mig just nu. Det jag försöker göra är att passa ihop olika försäljningar i längre och längre provenienskedjor. Det är svårt och många gånger till synes omöjligt att passa ihop ändarna, men man lyckas ändå tillräckligt ofta för att det ska vara intressant att fortsätta.

Första problemet är att identifiera vilket mynt (typ och variant) som såldes. Man hade ju inga bilder, undermålig referenslitteratur och dessutom andra åsikter om vad som är viktigt. Man använde oftast Oldenburgs förteckning och denne ansåg uppenbarligen att exempelvis porträttskillnader inte var så viktiga.

Bilderna föreställer Svartsjömarkerna typ 1 och 3, och dessa beskrev Oldenburg som ”samma porträtt”! I rättvisans namn ska väl också sägas att Bukowski var riktigt duktig några gånger när han nästan helt frångick Oldenburg och Stiernstedt och gjorde en helt egen uppställning.

Bilden kommer från Bukowski 88 när Levins otroliga variantsamling såldes. Här är det inga problem att utläsa vilket mynt som har det första porträttet.

Jag är av naturliga orsaker endast intresserad av att göra provenienskedjor till mynt som är så sällsynta att de fått en egen raritetssida. Om vi nu tar Levins katalog som exempel så såldes det där ca 250 mynt från Gustav Vasa. Av dessa har 79 st hamnat på min lista vilket är mycket bättre utfall än genomsnittet. Dessa fördelar sig på detta sätt:

Av dessa är det givetvis mynten som köpts av privata samlare, och då i synnerhet Burmeister, som är mest intressanta. Dessa går ibland att spåra ända till nutid. Carl Wilhelm Burmeister gjorde sin entré på auktionerna 1890 och blev under den kommande 15 års perioden den kanske störste köparen av alla. Ända tills han 1906 sålde hela sin samling till Israel Berghman. Och han var inte klar då heller eftersom jag sett honom antecknad som köpare av mynt så sent som 1910. Det skulle vara riktigt intressant att försöka räkna hur många mynt han lyckades få ihop totalt. I vilket fall så blev mynten inte kvar hos Berghman så länge eftersom han i sin tur sålde sin samling till Sven Svensson vid årsskiftet 1913/14. Och då kanske man tror att det blir enkelt att göra provenienskedjor om alla Burmeisters mynt hamnade hos Svensson? Nej, naturligtvis tillstöter nya problem.

Det mest irriterande är att Svensson alltför ofta hade flera ex även av mycket sällsynta mynt. Om inte något av dem hade ett mycket tydligt särdrag så kan man ju inte veta vilket som kom från Burmeister. Dessutom har det visat sig att en del av Burmeisters mynt aldrig hamnade hos Svensson.

1 Öre 1523 Uppsala, varianten med båglist på åtsidan (sm 6b), är ett mycket bra exempel på hur förargligt det kan vara ibland. Levin hade två ex av den varianten; den ena perforerad och den andra med stavningen SWECE. Av de sju exemplar jag har bildbevis på är tre perforerade och samtliga har stavningen SWECIE.

Man får vara nöjd med det lilla! Av de 18 mynt som Burmeister köpte på Levins auktion är det bara 4 som jag säkert kunnat knyta ihop med ett visst Svensson mynt. Det kommer att bli fler med tiden; det är jag övertygad om. Man får inte ge upp!

I stället för att splittra proveniensforskningen på alla regenter kommer jag det närmaste året att koncentrera mig på Vasamynten. Jag kommer givetvis att fortsätta med den löpande omvärldsbevakningen men på den ”lediga” tiden däremellan så blir det Gustav Eriksson Vasa för hela slanten.

Jag kanske också ska nämna att jag på raritetssidorna börjat färga alla försäljningar som gått till museer blått för att tydliggöra att de inte längre är tillgängliga på den privata marknaden.

Så har det varit auktion i Stockholm igen. Jag var själv inte närvarande; valde att stanna hemma och bevaka auktionen via det nya budgivningssystemet. Det, får man säga, fungerade alldeles utmärkt. Detta att man har en livebild av auktionslokalen ger en ”närvarokänsla” över förväntan. Jag testade också budgivningssystemet och det får också helt godkänt. Till det negativa hör givetvis att man genom att stanna hemma missar den sociala samvaron, vilken inte kan undervärderas för att hålla intresset vid liv. Jag märkte också att det kräver mer självdiciplin att sitta vid datorn; jag hade tänkt bjuda på ett mynt lite senare på dagen men glömde bort det eftersom jag höll på med något att när det såldes. När man sitter i salen så har man ju inte så mycket annat att ta sig för än att just sitta där.

Det blev en fin raritetslista även denna gång som visar att MISAB än så länge klarar den hårdnande konkurrensen väl. Jag ska inte kommentera den mer än att konstatera hur svårt det är nuförtiden att sia om slutpriserna på en auktion. Skillnaden i efterfrågan på det två Gustav Vasamynten på listan var oväntad; nr 26 hade ett utgångsbud på 50 000 kr och såldes för 62 000 kr. Nr 31 bjöds ut för 10 000 kr och såldes för 94 000 kr. Själv tycker jag nog att värdeskillnaden mellan de båda mynten speglades rätt bra av utropspriserna, men jag verkar ha varit ganska ensam om den åsikten.

Jag brukar ha 10 uppdaterade raritetssidor som minimum för att göra en sådan här sammanfattning och trodde inte att den här webbauktionen skulle nå dit. Men jag hade fel; det blev i alla fall 11 rariteter. Lot nr 40 var dock beskriven som en fyrk 1594 (raritet) men man visade en bild på en 1598. Ser man på prisutfallet kan man nästan fråga sig varför en del auktioner ska kallas ”kvalitetsauktioner”. Jag kan inte tänka mig annat än att säljarna överlag är nöjda med resultatet även på en mindre auktion som den här.

Jag tycker illa om att köpa ett mynt i en skräpig plastlåda. Mynt ska kunna kännas i handen, placeras i vanliga album, och vara tillgängliga att pillas på (med eller utan handskar).

Vad saken gäller, är att skilja på objektet och beskrivningen av objektet. Jämför mynt med ID-kort. Man skulle ju kunna tänka sig att kapsla in innehavaren i en genomskinlig låda, tillsammans med en beskrivning av innehavaren som kan läsas från utsidan. Mycket effektivt och säkert, men ganska otympligt för sitt syfte :- ).

Vad gäller ID-kort, tex körkort, hur gör man i praktiken ? Jo, man identifierar ett sätt att beskriva innehavaren, så man slipper kapsla in densamme.

I fallet ID-kort kan det vara ett fotografi av innehavaren, fingeravtryck och ett antal biometriska mått på innehavarens ansikte, andra mått på innehavaren såsom vikt och längd, färg på hud, ögon och hår, etc. Utförs detta tillräckligt noga, så kan man skilja på världens alla innehavare av ID-kort. Eftersom jag avskyr att ha mina älskade mynt inplastade som billiga souvenirer, föreslår jag helt frankt att utfärda dylika ID-kort på mynten, för att slippa kapsla dem.

Så i fallet för mynt, kan det vara ett högupplöst foto på myntets framsida, baksida och randen, det kan vara icke förstörande metallanalys, olika mått och vikt på myntet, känd typ och variant, uttydning och översättning av valör och annan text, detaljerad beskrivning av skador, ingrepp, sprickor som kanske även förekommer på andra mynt av samma slag, och om känt även vad som skiljer detta mynt från övriga kända mynt av likande ID. Man kan också referera till publika myntförteckningar med SM-nummer och liknande.  Vid förvaring, värdering, försäljning, katalogisering, belåning, äkthetscertifiering eller försäkring av myntet kan man då utgå från denna ID, och myntet behöver inte förflyttas eller transporteras förrän absolut nödvändigt.

Mynt-ID, med alla uppgifter föreslagna ovan, kan läggas i en databas, där ägaren kan logga in, gratis eller genom abonnemang. Ägaren kan här titta runt i sin samling, och placera sina ID i myntalbum efter eget gottfinnande. Ägaren kan också enkelt referera till sina mynt inför hans egna försäljningar, mässor, utställningar, eller liknande. Auktionister, myntbutiker och handlare kan erbjuda mervärde genom att IDn redan är inlagd i databasen. Denna databas kan även kopplas till publika myntförteckningar, auktionisternas kataloger eller varför inte till Falcoins utmärkta internetsidor.

Någon som vill exploatera denna idé tillsammans med mej, Christer Sandahl.

Ibland kan det vara väldigt lurigt att avgöra om två olika bilder visar samma mynt eller inte, speciellt om det är stor skillnad i bildkvalitén. Bilderna ovan kommer från Künker 281 (2016) och Lars Emil Bruuns katalog från 1914. Efter tidens standard får man säga att bilderna på Bruuns mynt nog var det bästa man då kunde åstadkomma och med lite modern fotoredigering blir resultatet inte alls dumt. Problemet med dessa gamla bilder är att de egentligen inte visar själva myntet. Man hade sådana problem med reflexerna att man gjorde gipskopior av myntet och fotograferade dessa i stället. Detta medförde bland annat att det inte finns någon patina som kan hjälpa till vid identifieringen. Man kan heller inte vara säker på om eventuella skador även återfinns på myntet. Det kan ju lika gärna ha varit kopian som fått ett märke. Gips är ju något känsligare än metall, om man säger så.

På grund av kantskadan som syns på Bruuns bild så är det lätt att avfärda dessa båda bilder som föreställande två olika mynt, men när man känner till problemet så kollar man en extra gång. Det första jag brukar tittar på är centreringen och i det här fallet verkar den ju vara lika på båda bilderna. Det avgörande är dock ett litet märke på kanten ovanför andra t:et i ”mitt”. Det finns på båda bilderna och det verkar även vara något liknande snett över h i ”hopp”. Dessa faktorer har nu gjort mig övertygade om att båda bilderna visar samma mynt. Den stora kantskadan på Bruuns bild sitter alltså på kopian och inte på myntet.

Ytterligare en sak som väger in är att när det är mycket få kända ex av ett mynt så är det statistiskt sett mer troligt att en bild visar ett redan känt exemplar. Det kan gå många år innan det dyker upp ett nytt exemplar, om det nu någonsin gör det. I det här fallet gäller det en serafimerriksdaler 1748 med brett valspråk och den är känd i bara 4 exemplar. Även varianten med smalare valspråk är ganska sällsynt vilket gör att typen som helhet är mycket eftertraktad av samlarna. Att ett toppexemplar som Bruuns inte skulle exponeras på någon större auktion på över 100 år är inte sannolikt.