Tja, det var ju en hel del rariteter den här gången och jag har väl som vanligt missat en del. För den som eventuellt orkar scrolla ända ner så har jag lagt in ett blogginlägg som vanligt.

Uppdämt marknadsflöde

När jag återupptog mitt samlande för 17-18 år sedan var min första strävan att fylla luckorna i min gamla samling. Exempelvis saknade jag 5 Öre 1909 med stort kors och när en sådan dök upp på Tradera i kvalitet 01 så var jag inte sen att slå till. Jag tror det var Peter Österlund som berättade för mig att det var flera år sedan som ett så bra exemplar varit till salu. Jag fick betala dyrt men jag var så glad över mitt förvärv. I två veckor! Sedan lades två ex i kvalitet 01/0 ut till försäljning med någon veckas mellanrum och min nöjdhetskänsla mattades något. Enda trösten var att dessa gick till ännu högre priser. Detta var mitt första möte med det jag kallar ”uppdämt marknadsflöde”. Ett mynt som inte varit till salu på många år och sedan dyker det upp flera stycken på kort tid.

Hur många försäljningar har ni sett av 1/2 Dukat 1701 de senaste 15 åren? Jag kan bara påminna mig två; Haganders ex och Anders Kihlbergs ex. Jämförelsevis kan nämnas att det under samma period sålts 10 olika exemplar av dukaten 1715, som för närvarande är känd i totalt 17 exemplar (uppdelat på 2 raritetssidor). Halvdukaten 1701 bör alltså vara betydligt sällsyntare. Varför har jag då ingen raritetssida för den? Det beror på att jag redan på ett tidigt stadium kunde konstatera att det finns åtminstone 16 exemplar ute i samlarleden, varav de flesta sålts på Ahlströms auktioner. Jag har väntat i flera år nu på att även denna uppdämning ska brista. (Nu har jag förstått att det finns de som ifrågasätter om jag räknat dessa halvdukater rätt, så jag får väl ta mig i kragen och så småningom göra en sida och visa vad jag har. Då gör jag väl en sida med dalern 1550 också eftersom den ifrågasatts på samma sätt.)

En sak jag inte på något sätt kunde förutse är det som nu hänt med 1/6 Riksdaler 1805/4. Inom en månad har jag fått kännedom fyra exemplar som samtliga överträffar tidigare kända exemplar i kvalitet (se raritetssidan). Varifrån kommer dessa? Man skulle nästan kunna tro att de legat bortglömda i något kassaskåp på Riksbanken. Det har ju hänt att en del guldmynt kommit ut på marknaden efter att något land beslutat sig för att lätta på sin guldreserv, men att det skulle hända även med silvermynt vore ju något nytt. Ja, ja, det är bara att fastslå att man inte kan begripa allt. Intressant är det i alla fall!

Nu när jag ändå är inne på ämnet så är det en sak jag behöver klargöra. De här tre varianterna av 1/6 Riksdaler 1804/3, 1805/4 och 1806/5 lade jag upp raritetssidor för redan när jag höll på att iordningställa Gustav IV Adolfs sidor. Då var jag inne i att gå igenom alla Ahlströms kataloger och räkna försäljningar, och sedan har jag fortsatt med alla kataloger jag gått igenom efter det. 1805/4 är lätt att känna igen pga stampklumparna ovanför RD och därför har antalet kända ex också ökat som det gjort. De båda andra är svårare och jag har lätt kunnat missa rätt många av 1806/5 utan att veta om det.

Jag får rätt ofta förslag på att ta upp nya varianter som folk upptäcker, men numera är jag mycket försiktigare med att tillmötesgå dessa önskemål. Dels är det säkert något 100-tal varianter det handlar om vid det här laget och dels kan jag ju inte gärna gå igenom alla kataloger jag redan gått igenom på jakt varianter som knappt går att identifiera. Här nedan har vi ett intressant eempel:

Exemplet är en Riksdaler 1807/6 där förstoringen tydligt visar att sjuan är punsad på en sexa. Det är dock så svagt att man inte kan se det utan lupp. Det kan mycket väl vara så att det här är den vanligaste varianten, men nästan ingen känner till det eftersom det är så svårt att se. Om jag inte gör någon raritetssida så beror det alltså inte på att jag är ointresserad, utan för att jag inte tycker jag kan göra något med kunskapen. Det här är numismatiskt intressant, men det ska finnas med som en kommentar i kommande referensverk. Christian Hamrin, som luppat 1000-tals mynt, kan säkert ge en seriös bedömning om sällsyntheten, men jag kan det inte.

Det ”numismatiskt intressanta” är frågan; varför behövde man punsa om årtalen så ofta i början av 1800-talet? Lars Grandel införde ju matrisen, en stamp till stampen, som arbetsmetod redan vid sekelskiftet,. Detta underlättade graveringen ordentligt och gjorde det enklare att tillverka en ny stamp. Detta ser man på att alla porträtt 1800-1809 är nära nog identiska. Det vore ju konstigt om man inte gjorde samma sak även med frånsidorna, men där man på matrisen utelämnade den sista siffran i årtalet. Visserligen gick det nog något fortare att bara punsa över den sista siffran än att färdigställa en ny stamp, men inte så mycket fortare att det förklarar varför det snarare var rutin än undantag. Och varför bry sig om att återanvända en trasig stamp som 1/6 Riksdaler 1804? Vad var det jag skrev här ovan? Bara att konstatera att man inte begriper allt!

Den övre bilden kommer från Appelgrens auktion 15 där första delen av Wedbergs samling såldes i oktober 1912. Det är en 1/2 Riksdaler 1632 och när jag såg porträttet så var min första tanke att det måste vara en förfalskning. Ett sådant ansikte har jag aldrig tidigare sett. Appelgren nämnde dock inget om saken och han var ju nycket noga med sådant. Den nedre bilden är en jämförelse av samma mynttyp som såldes på MISAB 27. När man jämför frånsidorna så ser man att de faktiskt är stampidentiska och frågan är om inte åtsidorna är det också. Men frågan är då hur ansiktet kan vara så olika på de båda mynten? Jag begriper inte! Hjälp!

Holed star

Det här var det, i mitt tycke, roligaste myntet på den här auktionen; en fyrk från Stockholm utan år (1529) med en stjärna med hål i längst upp på frånsidan. Detta är faktiskt den enda tydliga bild jag sett av denna variant. Det enda andra exemplaret jag känner till lyckades jag bara identifiera pga att frånsidan var stampidentiskt med detta ex.

Årtalet saknas men av någon anledning betyder den där stjärnan att myntet präglades 1529. Alla andra mynt utan årtal och av samma typ ska vara präglade 1532-34. Bland dem ska det också finnas en variant med en stjärna utan hål, men den har jag inte ens hittat någon bild av. Inte ens i Appelgrens förteckning. Jag kanske är ensam om den åsikten; men så glad jag hade varit ifall man struntat i värderingstabellerna i sm-boken och i stället utnyttjat utrymmet till tydliga bilder och förklaringar. I det här fallet skulle det verkligen ha behövts.

Tydligen är det fler än jag som tycker att detta är intressant; från ett utropspris på 1000 kr så seglade den iväg till 18000 kr innan klubban föll. Än en gång ett underskattat mynt, och det i än högre grad än plåten jag skrev om förra gången.

Jag fick ett mail från Fredrik Klys härom dagen där han sa att han hittat en variant av 1 Öre 1637 med SVECI som han tyckte att jag skulle lägga in på mina sidor.

Det här är ingen ”ny” variant; SM-boken har med den inom parantes på nummer 88a, NOVA REGNI SVEC(I). Däremot har Delzanno tydligen missat den. Den är inte numismatiskt intressant som exempelvis SM 88b där gravören råkat kasta om orden i omskriften så att det blev REGNI NOVA SVECI. Så fick inte en gravör göra. Däremot spelade det ingen roll om det var SVEC eller SVECI; då handlade det bara om hur många bokstäver som fick plats.

När jag sparade Fredriks bild till mitt arkiv så upptäckte jag att jag redan hade en i iordninggjord mapp för den, men den var tom. Tydligen tänkte jag en gång ta med den men hittade inga bilder. Problemet är ju att kataloger före 2000-talet oftast bara visar bild på 10-20% av småmynten och då är det en väldigt vansklig uppgift att gräva fram en sådan här variant ur ett annars ganska vanligt årtal. Man måste vara specialintresserad av mynttypen för att klara det.

Jag har med tiden blivit mer försiktig med att ta med fler varianter än nödvändigt; det blir för rörigt i uppställningarna. Jag har så långt det är möjligt försökt att redovisa förekomsten av varianter som tas upp i SM-boken, men ibland är det bara att ge upp. Att dela upp ett sm-nummer i a, b, c. går an, men när det börjar bli g, h, i, j, blir det bara för mycket.

Å andra sidan har jag ju själv ibland gått mycket längre än SM-boken gjort. Ta exempelvis 2 Mark 1669-1672 där jag tycker att SM-boken genat för mycket och därför har jag lagt till 3 porträttgrupper. Men då handlar det ju om mitt eget intresse och dessutom har jag ju den fördelen att jag inte behöver tränga in allt på samma sida som man måste göra i en bok; jag kan ha en övergripande sida och sedan länka till mer ingående sidor, och sedan är upp till var och en hur djupt man vill tränga in i labyrinten.

För att återgå till den ursprungliga tråden så kanske någon undrar varför jag tagit med en så, i mitt eget tycke, ointressant variant som ”Ostindiendukat med punkter vid mm”. Svaret är att den är sällsynt och superlätt att redovisa. Till skillnad mot 1-öringen 1637 så är nästan samtliga försäljningar sedan 1970-talet försedda med bild. Då är det lätt att räkna antalet!

Oavsett vad man tycker om saken i övrigt så var det ju ett trevligt mynt som Fredrik hittat.

Underskattad plåt

Jag hajade faktiskt till när jag såg att den här plåten bara hade 1500 kr i utropspris. Jag samlar inte plåtmynt, men den här 1-dalern hade jag faktiskt kunnat göra ett undantag för. Varför? Ja, det är ju ett årtal som nästan inte finns! Tingström kände till 3 exemplar i privat ägo, men jag har hittills bara hittat två och det här är det kvalitetsmässigt bästa av dem. Det är roligt att ha sådant som nästan ingen annan har.

Nu var det dessvärre fler än jag som sett att plåtmyntet var undervärderat och slutpriset hamnade på 17000 kr, mer än 11 gånger utropet. Så det blev ingen god affär och egentligen tycker jag nog att det var lika bra; plåtmynt behöver ju så mycket utrymme…

Här är en jämförelse mellan dukaterna 1783 och 1789. Den till vänster är graverad av Gustaf Ljungberger med hjälp av en porträttpuns som han alltid använde till dukaterna de sista åren 10 åren av sitt liv (han dog 1787). Den till höger bär Carl Gustaf Fehrmans kännetecken med det bakåtkammade håret. Men om ni tittar på håret under örat så är båda porträtten exakt lika! Inte en hårslinga som ligger fel. Fehrman har uppenbarligen använt Ljungbergers porträttpuns som mall och sedan gjort slutgraveringen i sin egen stil.

Om man nu skulle tänka sig att Fehrman i stället graverat stampen efter Ljungbergers stil; vem skulle man då ha ansett ha varit gravören? Den som gjorde förlagan eller den som gjorde stampen? Frågan tillspetsas ju ännu mer på 1800-talet när man introducerat matriserna. En matris var som en vanlig stamp, men graverad upphöjt. Med matrisen slog man in myntbilden i den blivande stampen. Bilden blev då nedsänkt som den ska vara på en stamp, men inte så tydlig. Bilden blev mer som en mall som måste förbättras manuellt. Det hände säkerligen många gånger att det var olika personer som gjorde matriserna och stamparna.

ag har roat mig med att gå igenom Sten Törngrens auktion i London ordentligt. I sin bok skriver Törngren att han ”fått för sig att inte sälja genom Ahlström.”, så när han fick ett bra anbud från Spinks i London nappade han på det. Det skulle visa sig att han nog fick ångra det beslutet.

Törngren bjöd inte ut hela sin samling; han hade bland annat lagt undan sina ”pärlor” (över 100 st), Kristinas riksdalrar (över 200 st), Kristinas kopparören (över 350 st), Gustav III:s riksdalrar (över 200 st) och inte minst Karl XI:s 2 Mark (8-900 st). Eftersom Törngren variantsamlat på i princip allt var innehållet i katalogen ändå synnerligen imponerande; totalt 1623 myntloter, varav 305 ”rariteter” som jag, min vana trogen, har samlat i tabeller. Det finns inte många myntkataloger som ens kommer i närheten av detta. (Någon gång ska jag göra en topplista över de raritetstätaste katalogerna, men vi är inte riktigt där än.) Innehållsmässigt var alltså auktionen rena drömmen, speciellt för samlare av silvermynt. Ändå blev resultatet rena katastrofen. För att citera Törngren:

”Spinks personal var mycket trevlig att ha att göra med, men resultatet av deras arbete lämnade mycket i övrigt att önska. För det första jäktade de. Samlingen skulle ha sålts ett halvår senare. Nu blev det så att många svenskar inte fick katalogen förrän det var för sent. Många frågade om de angivna priserna var minimipriser, som inte syntes särskilt attraktiva, och fick beskedet att så var det. Detta var ju helt fel! På auktionen så såldes mycket för nedåt halva estimeringen.”

Den största utmaningen en auktionsfirma har när man planerar en auktion är att sätta lämpliga utropspriser. Ligger man för lågt tar budgivningen alldeles för lång tid och ligger man för högt har budgivningen svårt att komma igång med många osålda objekt som följd. På auktionen i London blev andelen osålt 45% och det som såldes gick ofta alldeles för billigt på grund av för få budgivare. Det är nog det sämsta resultat jag hört talas om. Tänk vilken succé det kunnat bli om Ahlström fått sköta försäljningen i stället!

Efterspelet till auktionen blev att Törngren hade en mycket stor del av samlingen kvar. Mycket av det sålde han privat till bland andra Ove Karlsson och en del såldes anonymt på exempelvis Aurums första auktioner. Karl XI:s 2-marker såldes till Berndt Göhle 2008 och Kristinas riksdalrar gick till Olav Furre 2015. Sina ”pärlor” sålde han på MISAB 7 (2012) och även det blev en missräkning för Törngren. Tydligen fick han för mycket att säga till om när det gällde utropspriserna vilket resulterade i att 31 av 139 objekt förblev osålda (22%). Slutpriserna på det som såldes hamnade på 23% över utrop vilket var godkänt, men inte anmärkningsvärt. För MISABs del blev nog auktionen en viktig lärdom och man har framgångsrikt undgått att göra om samma misstag man gjorde då.

Sten Törngrens samlande får väl anses tillhöra de mest väldokumenterade av storsamlarna, men det finns ändå så många luckor. Det är välen del av det som gör proveniensforskningen inte bara fascinerande utan även tämligen frustrerande.

Enligt reklamen är Auctionet ”Europas ledande marknadsplats för auktioner, där anslutna auktionshus säljer konst, möbler, antikviteter, samlarföremål och mycket mer”. Oftast är det ”mycket mer” som gäller, och det som kan vara intressant förekommer mycket sporadiskt. Man kan också se att det statistiska utfall som man finner på vanliga numismatiska auktioner eller ens på Tradera inte gäller här. Kronguld och loter med silvermynt är vanligast. Man får leta länge innan man hittar rariteter på dessa sidor. Men de finns!

Efter att nu, i efterhand, ha gått igenom de 10000 loter som auktionerades ut november 2023 – april 2026 har jag hittat ett drygt 50-tal rariteter att uppdatera mina sidor med och av dessa är ca 95% plåtmynt! Bara några få av dem är plåtar som jag har bild på sedan tidigare. (Det finns jäkligt många kopior också, vilket väl beror på att specialiserade auktionsfirmor inte vill sälja sådant). Problemet är att dessa ”guldkorn” är så sällsynta i det stora utbudet att, i alla fall jag, glömmer att hålla koll på vad som säljs.

Anledningen till att jag nu åter igen blev påmind om Auctionets existens var det ståhej som uppstod när nedanstående mynt såldes under maj-juni. Det lär ha varit ett dödsbo som ansåg att Södermanlands Auktionsverk var det självklara valet för att sälja dessa supersvåra dukater och plåtmynt.

Om det nu verkligen är så att alla dessa mynt har samma inlämnare så tyder ju dukaten 1670 och 1 Daler sm 1720, som båda blev inköpta på MISAB-auktioner, att det inte är någon gammal samling som legat bortglömd i något hörn. Å andra sidan har inget av de andra mynten sålts på någon stor auktion de senaste 50 åren. Ibland blir man nästan snurrig av att fundera över hur allt hänger ihop.

1 Dukat 1666 och 1 Ädelforsdukat 1743, två av de mer spektakulära mynten i samlingen. Hur har dessa kunnat glida under radarn alla dessa år? (Foto Södermanlands Auktionsverk)

Om jag inte missat någon så var det här den 10:e Bruunauktionen. Jag har fått det till att man hittills har sålt 803 helsvenska mynt från Gustav Vasa och framåt. Detta är en knapp tredjedel av det som ska ha funnits i Bruuns samling. Enligt ”price realized” som anges på NumisBids så har man hittills sålt för 2 789 922 euro. Detta ger ett snitt på 3474 euro per mynt, men det är stor skillnad på de enskilda auktionerna. Den första hade ju ett snitt på 31784 euro och exempelvis den här sista hamnar på 324 euro. Men, det finns rariteter även bland de enklare mynten!

Besvärliga varianter

Den här gången väljer jag inte att tala om någon av rariteterna i listan ovan; i stället hamnar mitt fokus på lot 11050 som är en 2-öring 1665. Den är helt felbeskriven, men frågan är hur den egentligen ska beskrivas.

Räknar man in alla detaljer på myntet (årtal, valörtvåa, myntmästarmärke, kronor, krans och punkter) så är det Göhles nr 67. För de allra flesta spekulanter saknar detta betydelse eftersom de inte satt sig in i mångfalden av kronor och kransar. Det finns kanske bara en handfull specialsamlare som förstår innebörden. De flesta ser bara en välpräglad 2-öring som kan vara trevlig att äga. Hur gör man en beskrivning som är till nytta för så många som möjligt?

Viktigast är att i grunden ha ett referensverk som tydligt visar de typer och årtal som förekommer. Där kan man också lägga till viktiga varianter som betyder något (som exempelvis myntmästarmärket). Alla övriga varianter bör man överlåta åt variantförteckningar. Dessvärre anser jag att både SMB och SM-boken avsatt alltför mycket utrymme åt kronvarianter, utan att nämna något om den uppsjö av kronor som förekommer på dessa 2-öringar. Det blir bara förvirrande! SM-boken har exempelvis med 8 varianter för 1665, men ingen av dessa finns i verkligheten eftersom man visar fel bilder. Om jag fått bestämma så skulle SM-bokens uppställning sett ut så här:

Här har jag också tagit med valörtvåan som en variant. Den är kanske inte så viktig, men det blir ju en tydlig uppdelning av 1664 och 1665. Det blir totalt 9 huvudvarianter och detta vore fullt tillräckligt för de allra flesta samlare. De som vill veta mer om kronor och kransar med mera kan fördjupa sig i exempelvis Göhles variantförteckning som innehåller 347 nummer. Det är fler än de som uppräknas i tabellen, men han har ju även med alla variationer.

Jag försöker vanligtvis så gott det går att ange sällsynthetsgrad på alla sm-nummer men när det gäller dessa 2-öringar och en del andra myntgrupper så är det bara att kasta in handduken. Som synes kan jag inte ens göra det i denna förenklade sm-version.

Ett svårbestämt mynt

Det rullar in en hel del svåra varianter även på de lite enklare auktionerna. Den här gången blev det 12 st varav 9 som jag inte haft någon bild på sedan tidigare. Ett av dem jag hade bild på redan var nr 97, en 4-öring 1669 utan mm. Den såldes förra gången i Antikörens lagerlista 20 (1990) men då såg det helt annorlunda ut än det gör nu. Dels är det en helt annan bildkvalitet och dessutom har myntet blivit hårt gnidet under mellantiden så det är sannerligen inte lätt att känna igen. Jag är säker på att det är samma mynt men jag har full förståelse för om det kan finnas andra åsikter. Bedöm själva!

Det första jag såg var mönstret i patinan just under andra 6:an i årtalet. Sedan hittade jag fler små detaljer runt om på myntet som knappast kan vara en slump att de finns där. Viktigast av allt är att centreringen av myntet också verkar stämma, även om det är rätt otydligt på Antikörens bild. Men man vet aldrig; Ottosson har kanske en originalbild liggande någonstans som avslöjar hur fel jag har. Skulle inte förvåna mig ett dugg!