Jag brukar ha 10 uppdaterade raritetssidor som minimum för att göra en sådan här sammanfattning och trodde inte att den här webbauktionen skulle nå dit. Men jag hade fel; det blev i alla fall 11 rariteter. Lot nr 40 var dock beskriven som en fyrk 1594 (raritet) men man visade en bild på en 1598. Ser man på prisutfallet kan man nästan fråga sig varför en del auktioner ska kallas ”kvalitetsauktioner”. Jag kan inte tänka mig annat än att säljarna överlag är nöjda med resultatet även på en mindre auktion som den här.

Jag tycker illa om att köpa ett mynt i en skräpig plastlåda. Mynt ska kunna kännas i handen, placeras i vanliga album, och vara tillgängliga att pillas på (med eller utan handskar).

Vad saken gäller, är att skilja på objektet och beskrivningen av objektet. Jämför mynt med ID-kort. Man skulle ju kunna tänka sig att kapsla in innehavaren i en genomskinlig låda, tillsammans med en beskrivning av innehavaren som kan läsas från utsidan. Mycket effektivt och säkert, men ganska otympligt för sitt syfte :- ).

Vad gäller ID-kort, tex körkort, hur gör man i praktiken ? Jo, man identifierar ett sätt att beskriva innehavaren, så man slipper kapsla in densamme.

I fallet ID-kort kan det vara ett fotografi av innehavaren, fingeravtryck och ett antal biometriska mått på innehavarens ansikte, andra mått på innehavaren såsom vikt och längd, färg på hud, ögon och hår, etc. Utförs detta tillräckligt noga, så kan man skilja på världens alla innehavare av ID-kort. Eftersom jag avskyr att ha mina älskade mynt inplastade som billiga souvenirer, föreslår jag helt frankt att utfärda dylika ID-kort på mynten, för att slippa kapsla dem.

Så i fallet för mynt, kan det vara ett högupplöst foto på myntets framsida, baksida och randen, det kan vara icke förstörande metallanalys, olika mått och vikt på myntet, känd typ och variant, uttydning och översättning av valör och annan text, detaljerad beskrivning av skador, ingrepp, sprickor som kanske även förekommer på andra mynt av samma slag, och om känt även vad som skiljer detta mynt från övriga kända mynt av likande ID. Man kan också referera till publika myntförteckningar med SM-nummer och liknande.  Vid förvaring, värdering, försäljning, katalogisering, belåning, äkthetscertifiering eller försäkring av myntet kan man då utgå från denna ID, och myntet behöver inte förflyttas eller transporteras förrän absolut nödvändigt.

Mynt-ID, med alla uppgifter föreslagna ovan, kan läggas i en databas, där ägaren kan logga in, gratis eller genom abonnemang. Ägaren kan här titta runt i sin samling, och placera sina ID i myntalbum efter eget gottfinnande. Ägaren kan också enkelt referera till sina mynt inför hans egna försäljningar, mässor, utställningar, eller liknande. Auktionister, myntbutiker och handlare kan erbjuda mervärde genom att IDn redan är inlagd i databasen. Denna databas kan även kopplas till publika myntförteckningar, auktionisternas kataloger eller varför inte till Falcoins utmärkta internetsidor.

Någon som vill exploatera denna idé tillsammans med mej, Christer Sandahl.

Ibland kan det vara väldigt lurigt att avgöra om två olika bilder visar samma mynt eller inte, speciellt om det är stor skillnad i bildkvalitén. Bilderna ovan kommer från Künker 281 (2016) och Lars Emil Bruuns katalog från 1914. Efter tidens standard får man säga att bilderna på Bruuns mynt nog var det bästa man då kunde åstadkomma och med lite modern fotoredigering blir resultatet inte alls dumt. Problemet med dessa gamla bilder är att de egentligen inte visar själva myntet. Man hade sådana problem med reflexerna att man gjorde gipskopior av myntet och fotograferade dessa i stället. Detta medförde bland annat att det inte finns någon patina som kan hjälpa till vid identifieringen. Man kan heller inte vara säker på om eventuella skador även återfinns på myntet. Det kan ju lika gärna ha varit kopian som fått ett märke. Gips är ju något känsligare än metall, om man säger så.

På grund av kantskadan som syns på Bruuns bild så är det lätt att avfärda dessa båda bilder som föreställande två olika mynt, men när man känner till problemet så kollar man en extra gång. Det första jag brukar tittar på är centreringen och i det här fallet verkar den ju vara lika på båda bilderna. Det avgörande är dock ett litet märke på kanten ovanför andra t:et i ”mitt”. Det finns på båda bilderna och det verkar även vara något liknande snett över h i ”hopp”. Dessa faktorer har nu gjort mig övertygade om att båda bilderna visar samma mynt. Den stora kantskadan på Bruuns bild sitter alltså på kopian och inte på myntet.

Ytterligare en sak som väger in är att när det är mycket få kända ex av ett mynt så är det statistiskt sett mer troligt att en bild visar ett redan känt exemplar. Det kan gå många år innan det dyker upp ett nytt exemplar, om det nu någonsin gör det. I det här fallet gäller det en serafimerriksdaler 1748 med brett valspråk och den är känd i bara 4 exemplar. Även varianten med smalare valspråk är ganska sällsynt vilket gör att typen som helhet är mycket eftertraktad av samlarna. Att ett toppexemplar som Bruuns inte skulle exponeras på någon större auktion på över 100 år är inte sannolikt.

Långa provenienskedjor på över 100 år hör inte till vanligheterna; det är mest i samband med äldre samlingar som Svensson, Ekström, Bonde, Smith och Pripp som dessa förekommer. Nu när Bruuns 2:a samling börjat säljas ser vi också kedjor som sträcker sig ända tillbaka till 1850-talets början. Det är inte så många, men det finns några få mynt med en känd historia som är ännu längre. Här nedan är historien om ett av dem; en Västeråsdaler 1540.

D.G. Neschers samling –> Bondes samling på Ericsberg (1808-1847) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1847) –> C.P. Humble (1847-1852) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1852) –> Meinanders samling (1852-1871) –> samlingen såld till KMK (1872) –> KMK:s dubbletter (1872-1891) –> bytesaffär med Levin –> Astley Levins samling (1891-1894) –> Bukowski 88 (1894) –> Holmberg som ombud –> J.F.H. Oldenburgs samling (1894-1898) –> Bukowski 113 (1898) –> Bukowski som ombud –> Carl Snoilskys samling (1898-1903) –> Bukowski 155 (dec 1903) –> Palm som ombud –> Lars Emil Bruuns samling (1903-1914) –> Hess auktion (maj 1914) –> Axel Lagermans samling (1914-1918) –> Israel Berghmans samling (1918-1921) –> Schulmans mynthandel (1921) –> Virgil Brands samling (1921-1926) –> i brodern Armin Brands ägo –> i brorsdottern Jane Brand Allens ägo (-1981) –> Sothebys auktion ”Brand part 1” (1982) –> C.O. Algårds samling (1981-1996) –> MM:s samling

Historien börjar i tidigt 1800-tal när myntet dyker upp i Neschers samling. Denne storsamlare är porträtterad i den nyligen utkomna boken ”Daniel Georg Nescher – samlaren och stormästaren” (Carlberg, Golabiewski-Lannby och Jonshult) vilken jag starkt kan rekommendera. Man vet inte var och när Nescher förvärvade Dalern 1540 men det måste ha varit efter 1796 när hans samlarbana började. Den fanns i alla fall med när han, inför det ryska invasionshotet, paniksålde sin samling till David Gotthard Hildebrand på Ericsberg i maj 1808. Förmodligen beroende av att Hildebrand dog senare samma år och fideikommisset övertogs av systersonen Carl Carlsson Bonde d ä så blev Neschers samling aldrig helt införlivad med Bondesamlingen. Förutom en del urplockade mynt, som exempelvis 1/2 Gyllen 1523, så såldes hela samlingen 1847 till Axel Fröling, C.F. Meinander och C.P. Humble, 3 av den tidens främsta myntsamlare. Genom ett rent förbiseende från Bondes sida följde den ytterst sällsynta dalern 1540 med i det köpet.

Fröling, Meinander och Humble löste betalnings- och fördelningsfrågan på så sätt man ordnade en auktion i Bokauktionskammarens regi i oktober 1847 där det var Humble som förvärvade dalern 1540. På auktionen efter honom 1852 gick myntet vidare till Meinander som behöll myntet i 19 år tills han 1871 sålde hela sin samling till KMK.

På Bokauktionskammarens auktioner i mars och april 1872 sålde KMK de dubbletter som uppstod vid köpet av den Meinanderska samlingen, men där fanns dalern 1540 inte med. I stället låg den kvar i KMK:s ägo till 1891 när Astley Levin bytte till sig den mot en Svartsjödaler 1546. En fin affär för Levin kan man tycka; 1546 är ju ett ytterst sällsynt årtal, men det är ändå inget typmynt som Västeråsdalern är.

J.F.H. Oldenburg hade med dalern 1740 i beskrivningen över sin samling som han färdigställde 1883, men det visade sig att det exet var en gjuten kopia och han var därför mycket ivrig att förvärva ett äkta ex. (Läs Appelgrens kommentar om nr 96 i Bernhard Olofssons katalog från 1946). Därför var det knappast någon överraskning att det var han som köpte Neschers exemplar på Levins auktion 1894.

Skalden Carl Snoilsky sålde sin myntsamling redan 1878, men behöll då en handfull av sina största klenoder. På auktionen efter hans död 1903 såldes sålunda hans kvarvarande 8 mynt och 1 medalj, varav det sist förvärvade var Västeråsdalern som han köpt på Oldenburgs auktion 1898. Snoilskys klenoder hamnade nu hos grosshandlare Lars Emil Bruun; det enda han missade var 8 Mark 1649 där C.W. Burmeister blev för svår.

På Bruuns auktion 1914 var det provinsialläkaren Axel Lagerman som köpte Västeråsdalern plus ett antal andra toppobjekt. Han var sjuklig och hade svårt att gå, och till sin hjälp hade han den gode vännen Israel Berghman. Det var nog mycket tack vare den vänskapen som Berghman också fick köpa hela Lagermans samling 1918. Möjligen var kopplingen mellan dessa herrar större än eftervärlden har känt till. Berghman sålde sin samling, inklusive Västeråsdalern, till Schulman i Amsterdam i slutet av 1921 och avslutade därmed sin samlarkarriär. Var det en slump att Lagerman dog tidigare samma år eller var det kanske en del av orsaken till att Berghman tappade samlargnistan? I MISAB 2 skriver Sten-M. Rosenund: ”Vid Stigs bortgång 2008 blev det för tomt och ensamt att fortsätta med samlandet”. Kanske var samarbetet något liknande mellan Lagerman och Berghman. Det är en intressant tanke som ingen nämnt tidigare.

Schulman förmedlade Berghmans samling, och därmed även Nechers Västeråsdaler, till amerikanen Virgil Brand som (näst efter Joakim von Anka) var tidernas störste myntsamlare. Han lär ha haft över 360000 mynt från hela världen när han dog och samlingen fördelades mellan hans båda bröder Armin och Horace. De flesta av Berghmans mynt hamnade hos Horace Brand, varav många senare köptes av Gunnar Ekström, men Västeråsdalern gick till den andra brodern Armin.

Det kan inte ha varit någon enkel uppgift att sälja 180000 mynt som var och en av de båda bröderna ärvde. Horace hade ändå sålt det mesta till 1950, men Armin gick det trögare för. En stor del gick i arv till hans dotter Jane Brand Allen, som nog inte sålde något alls förrän början av 1980-talet.

På 10 auktioner 1982-1985 sålde Sothebys i London det sista av Brandsamlingen. Det svenska materialet hittade man i del 1 (juli 1982) och i del 4 (nov 1983), och det var Claes Olof Algård som köpte Västeråsdalern i del 1. När han sedan även köpte det andra kända exemplaret i privat ägo på Schmitz auktion 1989 så blev han den ende som ägt båda samtidigt. 1992 erbjöd han Julius Hagander att köpa ett av dem och Hagander valde Schmitz ex som var i lägre kvalitet (och billigare)! 1996 sålde Algård slutligen Nechers Västeråsdaler till den nuvarande ägaren, som därmed blev den 16:e ägaren på 200 år.

Håll med om att det ger en extra dimension åt myntsamlandet när man känner till ett mynts historia under en så lång tidsperiod!

Jag höll på att lägga in Lars Emil Bruuns exemplar av 2 Öre 1549, som såldes auktionen 1914 (lot 415), på raritetssidan när jag såg att det ex som redan låg där har ett helt annat porträtt.

Bilden till vänster visar Bruuns ex (1544 års porträtt) och det till höger såldes på MISAB 25. Skillnaden ser man lite på skägget, men tydligast är ju de bågformade linjerna på bröstet som man ser på Bruuns ex. Appelgren benämner dem typ 117 och 118. Enligt honom förekommer den förra 1544-1549, medan typ 118 är nämnda för 1545-1547. Den kända förekomsten är i nuläget enligt nedanstående tabell. Idel rariteter kan man säga.

Appelgren kände alltså till typ 118 för både 1545 och 1546, men dessa är numera okända i privat ägo. Däremot visste han ju inte att typen även förekommer 1549.

Stilskillnaden mellan dessa båda porträtt är så tydlig att jag är förvånad att inte SM-boken uppmärksammat det. Den är ju mycket tydligare än skillnaden mellan 1539 och 1540 års porträtt av 2-öringar och dessa är ju preciserade. Det ligger också nära till hands att tro att typ 117 är Ulrich verk och typ 118 är Erik Olofssons.

Graf Robert Douglas samling –> Hess/Leu 34 (nov 1967) –> Harry Glück –> Hirsch lagerlista 53-61 (jan 1968 – juni 1970) –>?–> Hirsch 7 (1978) –> Claes-Olof Algårds samling –>?–> Hirsch myntkonsortier –>Stockholms Auktionsverk (1991) –> Julius Haganders samling (1991-2011) –> Künker 185 auktion Hagander 1 (2011) –>?

Detta är en provenienskedja för en dukat 1741 som jag just lyckats pussla ihop. Det började med att jag länge har misstänkt att Harry Glück var med på plats när Hess/Leu 34 hölls i november 1967. Det är nämligen ett antal rariteter som såldes då som har en motsvarighet i Hirsch lagerlistor från januari 1968 och framåt; 2 Mark 1590, 1/4 Riksdaler 1641 och 1643, 1 Dukat 1782 och nu också 1 Dukat 1741. Det avgörande ”beviset” var nog ändå den unika 8 Mark 1617 (sm 51) som såldes på just den auktionen och sedan dyker upp i Hirsch lagerlista 53 några månader senare. Det kan knappast vara en tillfällighet.

När jag höll på att göra uppdateringen för den nämnda dukaten 1741 så upptäckte jag en annan sak som jag inte sett tidigare.

Det här är två bilder av samma mynt, tagna med 44 års skillnad i bildkvalitet. Künkers bild är naturligtvis bättre och trevligare, men den kamouflerar också en del skavanker som syns mycket tydligt på Hess/Leus bild. När jag gjorde Fredriks sidor var jag helt enkelt inte tillräckligt tränad för att se likheterna för att skillnaden mellan bilderna var så stor. Nu såg jag likheten nästan med en gång, men för att vara säker så ”förbättrade” jag också Künkers bild något.

Efter att ha ökat kontrasten och ändrat ljuset till lämplig nivå så fick jag det här resultatet. Nu ser man skrapmärket till höger om skölden tydligare och det avgörande tecknet på att det är samma ex är den lilla rispan kl 9 på frånsidan. I ett slag har alltså två provenienskedjor slagits samman och antalet kända ex i privat ägo är nu bara 5. En trevlig dag på jobbet kan man säga!

Jag kan också tillägga att även Julius Hagander var närvarande på Hess/Leus auktion. Då var han i början av sin samlarkarriär och mycket försiktigare i sina inköp än han blev senare. De mynt jag känner till att han köpte var 10 Mark klipping 1626, dukater 1677 och 1745 samt 1/4 dukat 1733.