Om jag inte missat någon så var det här den 10:e Bruunauktionen. Jag har fått det till att man hittills har sålt 803 helsvenska mynt från Gustav Vasa och framåt. Detta är en knapp tredjedel av det som ska ha funnits i Bruuns samling. Enligt ”price realized” som anges på NumisBids så har man hittills sålt för 2 789 922 euro. Detta ger ett snitt på 3474 euro per mynt, men det är stor skillnad på de enskilda auktionerna. Den första hade ju ett snitt på 31784 euro och exempelvis den här sista hamnar på 324 euro. Men, det finns rariteter även bland de enklare mynten!

Besvärliga varianter

Den här gången väljer jag inte att tala om någon av rariteterna i listan ovan; i stället hamnar mitt fokus på lot 11050 som är en 2-öring 1665. Den är helt felbeskriven, men frågan är hur den egentligen ska beskrivas.

Räknar man in alla detaljer på myntet (årtal, valörtvåa, myntmästarmärke, kronor, krans och punkter) så är det Göhles nr 67. För de allra flesta spekulanter saknar detta betydelse eftersom de inte satt sig in i mångfalden av kronor och kransar. Det finns kanske bara en handfull specialsamlare som förstår innebörden. De flesta ser bara en välpräglad 2-öring som kan vara trevlig att äga. Hur gör man en beskrivning som är till nytta för så många som möjligt?

Viktigast är att i grunden ha ett referensverk som tydligt visar de typer och årtal som förekommer. Där kan man också lägga till viktiga varianter som betyder något (som exempelvis myntmästarmärket). Alla övriga varianter bör man överlåta åt variantförteckningar. Dessvärre anser jag att både SMB och SM-boken avsatt alltför mycket utrymme åt kronvarianter, utan att nämna något om den uppsjö av kronor som förekommer på dessa 2-öringar. Det blir bara förvirrande! SM-boken har exempelvis med 8 varianter för 1665, men ingen av dessa finns i verkligheten eftersom man visar fel bilder. Om jag fått bestämma så skulle SM-bokens uppställning sett ut så här:

Här har jag också tagit med valörtvåan som en variant. Den är kanske inte så viktig, men det blir ju en tydlig uppdelning av 1664 och 1665. Det blir totalt 9 huvudvarianter och detta vore fullt tillräckligt för de allra flesta samlare. De som vill veta mer om kronor och kransar med mera kan fördjupa sig i exempelvis Göhles variantförteckning som innehåller 347 nummer. Det är fler än de som uppräknas i tabellen, men han har ju även med alla variationer.

Jag försöker vanligtvis så gott det går att ange sällsynthetsgrad på alla sm-nummer men när det gäller dessa 2-öringar och en del andra myntgrupper så är det bara att kasta in handduken. Som synes kan jag inte ens göra det i denna förenklade sm-version.

Ett svårbestämt mynt

Det rullar in en hel del svåra varianter även på de lite enklare auktionerna. Den här gången blev det 12 st varav 9 som jag inte haft någon bild på sedan tidigare. Ett av dem jag hade bild på redan var nr 97, en 4-öring 1669 utan mm. Den såldes förra gången i Antikörens lagerlista 20 (1990) men då såg det helt annorlunda ut än det gör nu. Dels är det en helt annan bildkvalitet och dessutom har myntet blivit hårt gnidet under mellantiden så det är sannerligen inte lätt att känna igen. Jag är säker på att det är samma mynt men jag har full förståelse för om det kan finnas andra åsikter. Bedöm själva!

Det första jag såg var mönstret i patinan just under andra 6:an i årtalet. Sedan hittade jag fler små detaljer runt om på myntet som knappast kan vara en slump att de finns där. Viktigast av allt är att centreringen av myntet också verkar stämma, även om det är rätt otydligt på Antikörens bild. Men man vet aldrig; Ottosson har kanske en originalbild liggande någonstans som avslöjar hur fel jag har. Skulle inte förvåna mig ett dugg!

C.G. Fehrmans första porträtt

1764 drabbades dåvarande myntgravören på Myntverket i Stockholm, Daniel Fehrman, av en stroke som gjorde att han blev oförmögen att fullgöra sitt arbete. Den ende tillgänglige ersättaren var hans son Carl Gustaf som vid det tillfället inte var 18 år fyllda. Som lärling var denne redan insatt i grunderna, men för att få förtroendet av Kammarkollegiet på längre sikt måste han bevisa sitt kunnande. Även om Daniel Fehrmans händer blivit alltför fumliga så kunde han fortfarande undervisa och sonen förkovrade sig snabbt under de kommande åren. Denna dukat 1665 är av allt att döma C.G. Fehrmans första helt egna porträttgravering, förståndigt nog också märkt med gravörsignumet CF. Personligen tycker jag att detta porträtt är snäppet bättre än det är på de båda andra dukatvarianterna 1665, där han använt faderns gamla porträttstamp.

Hur stor upplagan blev på denna signerade stamp är omöjligt att veta, men förmodligen blev det nog bara några få ex. Stampen användes inte fler år och detta är det enda kända exemplaret i privat ägo.

39 rariteter, varav 10 nya

Viktproblem?

Jag brukar ofta anteckna de angivna vikterna på mynt som säljs på auktioner eftersom det ibland kan vara värdefullt när det är svårt att identifiera ett specifikt exemplar. Man kan inte förvänta sig att vikterna ska vara exakt lika från gång till gång eftersom det kan skilja några hundradelar beroende på de olika vågarnas korrelering. Skiljer det 5 hundradelar så är det ovanligt mycket. Vad ska man då säga om denna 1/2 Riksdaler 1647 som har en skillnad på 30 hundradelar mellan första och sista vägningen? Det är Svenssons ex och när det såldes på SNF 152 (2006) vägde det 14,34 g, på MISAB 5 och Myntkompaniet 22 vägde det 14,09 g och nu väger det slutligen 14,04 g. Naturligtvis är ju den givna misstanken att SNF skrivit fel vikt i sin katalog, men frågan kvarstår ju hur det kunde skilja så mycket som 5 hundradelar mellan MISABs båda vägningar.

Detta verkar även i övrigt vara en otursförföljd slant. Oslo Myntgalleri sålde den i november 2024 och satte då inte ut någon vikt men lyckades i stället ange fel proveniens. I stället för Svenssons ex så angav man att det var det exemplar som såldes på Bonde 1 (2007). Det exemplaret ska förresten också ha vägt 14,34 g vilket är ytterligare ett märkligt sammanträffande.

Tja, så här skulle jag kunna hålla på länge, men jag tror att jag slutar för den här gången.

Aes Rude, Chiasso, var en auktionsfirma som höll 17 auktioner 1977-1996. Utbudet var mestadels antikt och sydeuropeiska mynt. Det enda svenska inslaget var mestadels några få vanligt förekommande mynt från 1850 och framåt. I auktion 7 (1981) bjöd man dock ut ett viktigt undantag; en dukat 1699 som jag för närvarande har listat 9 exemplar i privat ägo. Efter jämförelse av två mycket olika fotokvalitéer har jag kommit fram till att det är Haganders ex som såldes av Künker 2011. Som man kan se så är det inte helt säkert att ett svartvitt foto visar ett mynt sämre. Detta mynt har tydligen en liten bucklighet som nästan helt maskeras på Künkers foto.

Detta är proveniens- och raritetsforskningens vardag; en väldig mängd kataloger som måste undersökas för att hitta någon enstaka guldklimp. Jag har under de senaste 14 åren haft stenkoll på de auktioner som lagts ut på Numisbids. Av totalt ca 10450 kataloger har jag hittat något intressant svenskt i ca 470; dvs i 1 av 22 kataloger! I de utländska katalogerna har jag totalt hittat 1158 raritetsförsäljningar som jag noterat på respektive raritetssida. MISAB och Myntkompaniet har under samma period bjudit ut 2929 rara mynt. I jämförbara termer innebär det att det behövs 328 utländska auktioner för att saluföra lika många rariteter som på en enda svensk auktion. Vi kan nog anta att detta förhållande gällde även före den Numisbidiska eran, kanske i ännu högre grad.

Inte desto mindre är det i de utländska katalogerna som man kan göra de mest oväntade upptäckterna. Exempelvis så såldes Herman Vogels eminenta samling på 3 auktioner anordnade av Adolph Hess Nachfolger 1927-1928. Jag har tidigare inte brytt mig om att titta i de katalogerna eftersom ”alla vet” att Gunnar Ekström köpte den svenska delen redan 1926. Så vad kunde väl finnas kvar att hitta där? Detta visade sig vara fel; det fanns ett 10-tal svenska mynt kvar och bland dem en 2 Dukat präglad till Gustav II Adolfs begravningen 1634. En av de största svenska rariteterna överhuvudtaget; en mynttyp känd i endast 1 (eller2) ex i privat ägo! Det är sådana upptäckter som gör att jag får motivationen att fortsätta att söka igenom alla höstackar efter de dyrbara nålarna.

Angående ”1 (eller 2) ex i privat ägo” så anger man i MISAB 29 att det såldes ett ex på Hess/Divo 301-158 (2005). Man anger dock att det var Bruuns ex men det var ju felaktigt eftersom Bruuns ex vid det tillfället låg i Haganders samling. Tyvärr saknar jag den katalogen så jag kan inte kontrollera uppgiften. Är det någon som kan hjälpa mig med den saken så vore jag tacksam.

Karl XI:s 1 Öre SM 1673 är ett mycket intressant årtalsmynt. Den delas traditionellt in i 5 (eller 6?) varianter beroende på åtsidans krona och frånsidans bitecken i den nedre pilvinkeln. Varianterna fördelas enligt nedanstående tabell, ordnade efter sm-nummer.

Krontyper

Bitecken

1 Öre SM förekommer med 12 årtal, varav 11 med endast 1 variant. Samtliga varianter förekommer 1673! Varför denna snedfördelning? Vad hände 1673? Ja, man vet ju att man just det året övergick till att använda koppar från Garpenberg och därför började märka både plåtmynt och rundmynt med stjärnor. Rosen var ju märket man använde när kopparn kom från Falu koppargruva. En annan fråga är vad det tredje bitecknet, ”bladtecknet”, står för? Och varför har man just 1673 använt en åtsideskrona som inte förekommer något annat år? Det kan knappast ha något med gravören att göra eftersom Johan Planting är den enda vi känner till under perioden 1669-1688. Någon myntmästare var inte tillsatt; efter 1669 låg Avesta under Stockholm. En intressant tillfällighet(?) är att det var ett byte av myntmästare i Stockholm just 1673. Kanske berodde denna mångfald av varianter på något rent politiskt?

Jag har ordnat bitecknen i den förmodade tidsordningen, vilket av någon anledning avviker från SM-bokens ordning. Den stora stjärnan bör väl vara den som skapades sist eftersom det var den enda som användes under kommande år. Man kan också fråga sig om sm 253b (krona B och ros) verkligen finns. Jag har i alla fall inte funnit något bildbevis på det.

Slutligen kan jag väl nämna att det här ”bladtecknet” har haft många namn under årens lopp. När Oldenburgs ex såldes så kallades den för ”ofullständig ros”, men ”lilja” har nog varit det vanligaste efter det. I senaste sm-boken kallas den lite överraskande för ”eld”. Själv tycker jag att man lika gärna kan kalla den för ”julgran”.

Sven Svenssons samling, ss3782 –> SNF 55-306 (1965) –> L.M. Björkqvist –>?

Jag har lyckats få tillgång till en del bilder av Svenssonmynt som såldes på SNFs auktioner 54, 55 och 65. Dessa auktioner saknade som bekant bilder och därför är det många provenienser som tappats bort. Den bifogade 8-marken 1699 är ett bra exempel, även om en bild i det här fallet inte förlänger provenienskedjan ett enda dugg. Detta är nämligen ett mynt som jag inte sett någon bild av tidigare. Efter 1965 är det spårlöst försvunnet.

På auktionen 1965 stod Lars-Magnus Björkqvist som köpare. Han var till professionen psykolog, men hade som bisyssla en liten mynthandel i Örebro. Första anteckningen jag har om honom var från Sothebys auktion av kung Farouks samling i London 1954. Han var där för att handla i kompanjonskap med Berndt Ahlström. Faktum är att de bjöd hem så mycket att de inte hade råd att lösa ut det. Det slutade med att Berndt Ahlströms far fick rycka in och göra utlägget. Stämningen i den Ahlströmska familjen lär ha varit ganska tryckt under den perioden, men i slutändan visade det sig vara en god affär. Sista gången jag sett Björkqvists namn som köpare på en auktion var på Ahlström 15 (1977).

För att återgå till 8-marken så kan Björkqvist ha sålt det när som helst efter 1965. Hur det nu än är med den saken så är myntet numera det 16:e kända exemplaret av denna årtalsvariant. Var det finns nu vet vi inte, men förr eller senare brukar försvunna mynt återkomma i ljuset

Rariteterna 1852

Som Bengt Hemmingsson skriver i SNT 5-2019 så tillverkade man förmodligen 4 årsset 1852 av en inte helt identifierad anledning. Valörerna 4 Dukat, 2 Dukat, 1/2 Riksdaler och 1/4 Riksdaler är förmodligen präglade enbart för dessa årsset och är alltså inte reguljära präglingar 1852. Ett av dessa årsset hamnade tydligen i Universitetets Myntkabinett i Oslo, men de övriga skingrades. Numera finns det 4 kända exemplar vardera av de båda silvervalörerna, men endast 2 exemplar vardera av de båda guldvalörerna.

Nu har emellertid det sensationella hänt att ett tredje, tidigare okänt exemplar av 2-dukaten 1852 lagts ut till försäljning på MDC Monaco i maj. Utropet är 150000 euro! Naturligtvis är min främsta undran var detta exemplar legat de senaste 174 åren. Om det är någon som har goda kontakter med MDC Monaco så vore det kanske en god idé att höra om de kan dela med sig lite mer om proveniensen.

Jag passar också på att visa en bild på KMK:s exemplar av 2-dukaten 1852. Det är Oldenburgs exemplar som såldes på Bukowski 119 (1899). I likhet med alla andra av dessa mynt så är det helt ocirkulerat, men det ser ju inte alls lika skarpt ut som det ex som ska säljas nu. Detta kan givetvis bero på fototekniska orsaker, men det troliga är att det är resultatet av över 100 års minutiös rengöring.

Slutligen kan jag också nämna att det finns en 4 dukat 1852 i Bruuns samling. Det ska bli intressant att se hur MDC:s försäljning påverkar Stack’s val av tidpunkt för försäljningen av denna 4-dukat.

23 rariteter, varav 9 som jag inte känt till tidigare

Avestakopek på mindre plants

Jag återtar min påbörjade tradition att skriva något om ett intressant mynt på varje auktion (med minst 10 svenska rariteter) och denna gång faller valet på denna rara pjäs. Bakgrundshistorien för Avestakopekerna beskrevs mycket väl när myntet såldes på Schulman 382 (okt 2024) men en komplettering kan jag göra. Då skrev man nämligen att man kände till totalt över 50 exemplar totalt i privata och officiella samlingar (Serrestam i SNT 9-10 1991). Numera har en polsk forskare, som specialiserat sig på Avestakopeker, kunnat bekräfta 12 ex (1764) + 15 ex (1778) och 153 ex (1787) vilket ger totalt 170 exemplar. Exemplaret köptes enligt uppgift av Richard Shenberg, Lettland, och sedan kan det ha sålts på någon av Shenbergs auktioner. Jag har dock inte lyckats hitta den försäljningen.

Den här typen av präglingar på felaktig plants är med stor sannolikhet gjorda i efterhand när man på myntverket fått någon prominent besökare. Besök på myntverk verkar ha varit ett självklart utflyktsmål för samlare på den tiden. Numera känner man till 2 exemplar av denna variant, varav det andra ligger på Avesta Myntmuseum.

När jag nu ändå håller på så kan jag också tillägga att det finns ännu en rar variant värd att nämna; Avestakopeken 1787 som saknar myntmästermärket EM. Även den är känd i två exemplar, båda i officiella samlingar.

Jag har inte skrivit så mycket på senare tid eftersom jag hållit på med sådant som kanske inte ger så många goda uppslag. Nu senast har jag i alla fall uppdaterat Karl XI:s 1-öringar i silver; en valör jag uppenbarligen försummat totalt. Bland annat visade det sig att jag hade material för 6 raritetssidor som jag aldrig publicerat. Till stor del beror det på att jag försöker att göra en bedömning av sällsynthetsgraden även av de mindre varianterna som SM-boken tar upp. Dessvärre är SM-boken inte alltid rättvisande. En del medtagna varianter kan man inte hitta i verkliga livet, och andra varianter, som man vet finns, är inte medtagna. Ett bra exempel är 1 Öre 1666

SM-boken tar upp 2 varianter 1666 (sm 126a och 126b) beroende på 2 olika sveakronor. Det första problemet är att när man konsulterar Källerholms bok så hittar man hela 8 varianter beroende på 2 typer av åtsideskrona och 4 sveakronstyper. Det finns alltså 6 lika viktiga varianter som saknas i SM-boken.

Bry er inte så mycket om kronbeteckningarna jag angivit. Det finns ju inga vedertagna kronbeteckningar för dessa 1-öringar och därför har jag fått hitta på egna.

Det andra problemet är att det finns så få bilder på dessa 1-öringar i auktionskatalogerna. På Ahlströms auktioner har det sålts 36 exemplar på drygt 40 år, men bara 5 av dessa är avbildade (14%). Källerholm visar upp 61 exemplar i sin bok och det är för närvarande den enda verkliga bildkällan.

I ovanstående tabell visas de kända bilderna som går att använda. I det här läget brukar jag utgå från att antalet kända ex fördubblas med tiden och därför är det fyra av varianterna som är intressanta att jobba med.

Jag har inte tagit med SMB i tabellen eftersom Delzanno inte brytt sig om krontyperna. I stället påvisar han att ettan i årtalet ibland är romersk och ibland arabisk, men detta har inget direkt samband med krontyperna.

Jag gillar den här typen av forskning, men jag undrar ibland hur många som kommer att ha nytta av det. Vanliga samlare kan ju knappast ha behov av att veta hur många ex det kan finnas av en viss kronkombination. Det enda är att jag har en vag tanke om att det alltid är bra med grunddata. Kanske kan en framtida forskare exempelvis få ledtrådar om vem som graverat vad. Under andra delen av 1660-talet känner man bara till Breuer och Karlsten och förmodligen även Michelsson. Utifrån Göhles och Källerholms böcker verkar det ha färdiggjorts minst 350 stampar i Stockholm 1666. Hur många gravörer kan det ha behövts för det antalet?