Auktionerna med svenskintresse duggar så tätt nu att man nästan inte hinner med. På söndagen den 15/9 avslutades även MISABs 60:e nätauktion och även den är väl värt att komma ihåg; 17 rariteter varav endast 5 ex som varit kända sedan tidigare. Förmodligen beror detta, åtminstone till en del, på att man på en sådan här auktion väljer att sälja mynt som inte tillhör de högre prisklasserna och därmed oftare sålts utan bild på tidigare auktioner. Till detta kommer att också plåtmynten mycket sällan avbildats i exempelvis Ahlströms kataloger. Han sålde genom åren nästan 1100 plåtar på sina auktioner, men visade bild på endast 92. Det lär väl ta 15 år till innan vi återhämtat oss från det bildunderskottet. Mörkertalet är alltså betydligt större på plåtmynt och lågvalörer än på framförallt dukater och riksdalrar
Det känns lite som ett antiklimax att gå från den otroliga Bruun-auktionen till en mer normal auktion som hölls samma dag, men nog känns det lite befriande också. Auktion 30 får nog också anses vara en av Myntkompaniets svagare auktioner med endast 9 rariteter och få höga kvalitéer. Det man kan fundera över är var Myntkompaniet hittar sina mynt eftersom de flesta aldrig fångats på bild tidigare och därför här markerats med ”ny”. Kan i alla fall konstatera att man hade 2 st 1 Öre 1615 vilket medför att det nu finns 16 kända ex av dessa och att vi därför inte kommer att uppdatera den årgången längre.
Som jag skrev igår fanns det en del skillnader mellan Ingemars och min uträkning om priserna på den sistlidna Bruunauktionen. Det visade sig att Ingemar tagit sina slutpriser från Stacks hemsida och jag tog dem från NumisBids. Det visade sig att man på Stack´s hemsida lagt på 20% provision på myntet, vilket man inte påpekat, och när Ingemar lade på 20% till så blev det ju fel. Dessutom är man inte helt tydlig med vilken provision man drar. Tydligen är det 20% för handlare och 25% för vanligt folk.
Inte nog med det så talade jag med en svensk köpare idag och han var lite missnöjd för att det blev dyrare än han tänkt sig. I lördags var euro-kursen 11, 33, i måndags var den 11,32 och när köparen fick fakturan hade man gått efter kursen 11,38. Frakten från Danmark gick på en dryg tusenlapp och betalningen skulle ske till ett eurokonto i Kanade vilket visade sig vara väldigt besvärligt och det kostade i slutändan en tusenlapp även det. I slutändan blev det speciella myntet 6000 kr dyrare än tänkt, vilket kan tyckas lite i sammanhanget, men det visar att det alltid blir dyrare än man tänkt sig och att det alltid är köparen som får betala.
Min tabell stämmer alltså inte till fullo eftersom det beror på vem köparen är och på att jag räknat på fel eurokurs. Min slutsats är att det nog är lika bra att avhålla sig från dylika beräkningar i framtiden.
Min vana trogen tänkte jag göra en liten tabell över rariteterna även på den omtalade Bruunauktionen som Stack´s höll i Köpenhamn i lördags, men det drog ut på tiden. På grund av de omtumlande priserna så har jag lagt till 3 kolumner längst till höger. Dels är det givetvis den angivna kvalitén satt av NGC och det totala priset i svenska kronor inclusive provision. Priset påverkas av många faktorer, men mest av kvalitet och förekomst på marknaden, samt av om budgivarna är variantsamlare, årtalssamlare eller typsamlare. Mest åtråvärda bör ju svåra typmynt i hög kvalitet vara och därför har jag även lagt in en kolumn där jag, så gott jag kunnat, angivit ungefär hur många ex som kan finnas av varje typ. Det är vanskligt eftersom mörkertalet bara blir större och större desto vanligare typen är. Det jag angivet får ses som ett minimiantal.
Sedan kom jag på att jag nog ville visa resultatet för alla 46 mynt med svenskanknytning, även besittningsmynten, men då började ju tabellen halta eftersom jag inte har någon raritetsstatistik för dem. Där jag inte har någon statistik har jag inte skrivit något,
*En asterisk vid sm-numret betyder att det är ett typmynt.
Antalet mynt och prismedeltalet skiljer något mot det som Ingemar kommit fram till och jag vet inte varför. Det är upp till var och en att kontrollräkna.
Endast 3 mynt lär ha köpts av närvarande svenskar, övriga gick till utlandet.
Nu borde jag väl komma med något djupsinnigt om myntmarknaden, men jag känner mig mållös. Det räcker med att konstatera att om man vill ha myntsamlandet som en livslång hobby så kan man inte betala 156000 kr för en 2-krona 1912.
Denna dubbelriksdaler 1633 med kungen på den stegrande hästen framför staden Augsburg är för närvarande känd i 10 exemplar i privat ägo. Ett såldes i helgen på Bruunauktionen och genom ett ödets nyck säljs ytterligare tre av dessa på auktion under de närmaste veckorna. Först ut är Künker som på sin auktion 410 nästa måndag saluför inte mindre än 2 ex, varav det ena är attribuerat till Augsburg och det andra till Stockholm. Anledningen till denna tvehågsenhet hittar man i deras bilagda förklaring:
”Som redan noterats i katalogen över Karl-Erik Schmitz viktiga samling av svenska mynt (Schweiziska Bankföreningen och Spink & Son-auktionen, Zürich 1989, nr 579), är staden som avbildas bakom den ridande svenske kungen Augsburg. Medan Bjarne Ahlström och författarna till den nya upplagan av Sveriges Mynt har tilldelat de svenska kejserliga myntverken och Stockholmsmyntverket myntet, är det möjligt att det är ett mynt från ett Augsburgskt myntverk.”
Även på MISABs kvalitetsauktion 45 säljs ett exemplar och även där har man bifogat en lång notis där man förklarat varför myntet är präglat i Stockholm. Där skriver man bland annat:
”Gravören bakom dessa praktfulla mynt är troligen Hans Weiler; frånsidorna på 1632 års multiplar är nämligen mycket lika det stora sigill som han graverade för regeringens räkning.
Roger Jonsson var inte riktigt nöjd med dessa förklaringar. Hans Weiler hade ju redan 1625 befordrats till myntguardian, dvs chef för alla Sveriges myntverk och det fanns väl ingen anledning till att han skulle gravera mynt så sent som 1633. Han tänkte att det måste väl finnas någon detalj på myntet som visar vem som graverat det. Sagt och gjort så har han nu luppat alla de aktuella exemplaren; på tre av dem kunde han inte se något på grund av förslitning, men på ett av Künkers ex (nr 71) hittade han svaret.
Detta är en förstoring av det lilla fältet under den bakre framhoven. Där hittar man ett ingraverat M som knappast kan vara något annat än Petter Mickelssons gravörsignum. Han pillade ju in ett M även mellan frälsarens fötter på 1642 års riksdalrar men den gången blev han påkommen och beordrad att sluta med sådant ofog. Tydligen är det ingen som förrän nu sett att han lyckades med bedriften redan 9 år tidigare.
Jag har just lagt in lite intressant historik om det enda kända exemplaret av 4 Penningar 1545. Intressant även för de som inte samlar på Gustav Vasa.
För den som till äventyrs inte såg vad det var för speciellt med Riksdalern 1743 som jag visade härom dagen så kan jag avslöja att det var stavningen av kungens namn det handlade om. Den vanliga stavningen är FREDERICVS men här har man använt stavningen FRIDERICUS. För gamla ringrävar som vet vilka detaljer man ska titta på så var det nog inga problem, men det kan ha varit en nyttig övning för nybörjaren.
Ibland glömmer man saker, det är bara så. Jag håller just nu på att detaljgranska Hirsch katalog 2 och upptäckte då att jag faktiskt satt RRRR på den här riksdalern från 1743. När jag sedan gick in bland mina bildmappar så såg jag att jag hade två mappar för 1743, den ena med 17 bilder och så denna med bara 1 bild. Det är alltså ett XR-mynt som jag glömt att göra en raritetssida åt. Den finns inte med i SM-boken och inte i Delzannos bok och vad jag vet finns den inte beskriven någon annanstans heller. Om man känt till den så skulle den varit given i nämnda böcker. Ser ni vad som är speciellt med den? Jag ska inte tala om det för jag tänkte att den här gången får ni jobba lite själva. Jag lägger ut den på raritetssidan till helgen. Lycka till!
Efter ett tips så hittade jag det här rara myntet på ett ryskt myntforum. Sigismund sm 31! Ägaren ville tydligen veta hur sällsynt myntet var. Extra roligt med denna långväga information eftersom jag inte tidigare kände till något exemplar i privat ägo. Så nu fick jag starta upp en ny raritetssida igen!
Jag har försökt att räkna hur många raritetssidor jag har gjort, men av någon anledning kommer jag till olika resultat varje gång. Det är i alla fall över 1600 aktiva sidor, så det börjar bli lite svårt att hålla reda på dem alla.
Det jag håller på med nu är att gå igenom en massa svenska kataloger från 1950- och 1960-talet där foto saknas. Även om jag inte direkt kan identifiera ett visst mynt så ger ju antalet försäljningar av en viss variant en antydan om hur sällsynt varianten är. Det första problemet man stöter på är dock att identifiera varianten. Årtalsvarianter och en del andra varianter är givetvis lätta, men det finns svårare fall som exempelvis Gustav II Adolfs 1/2 Riksdaler 1631. Där finns det fyra viktiga varianter och det gäller verkligen för katalogförfattarna att vara precisa i sin beskrivning.
Typen med skärpknut är vanligtvis lätt, men de tre andra är svårare. De tydligaste skillnaderna dem emellan är att sm 40a har små blommor först och sist i omskriften, och sm 40c har stavningen SVECORUM. SM 40b har en omskrift som 40a men med punkter istf blommor. Har katalogförfattarna preciserat det så är allt gott och väl, men oftast har man använt Oldenburgs myntförteckning som referens och då kan det bli problem. Oldenburg saknade nämligen både sm 39 och 40b i sin förteckning.
Nu är dessa mynt inte till salu så ofta, men när det händer så brukar både sm 39 och sm 40b beskrivas som ”old 763”, vilket ju är helt fel.
Anledningen till att jag började skriva det här inlägget var dessa båda Svenssonmynt som bjöds ut på SNF 56 i maj 1965. Det första har ju bandrosett (=skärpknut) och är alltså sm 39, men man refererar felaktigt till old 763. Den andra (nr 73) gjorde mig dock mycket förvirrad. Enligt Yngve Almers anteckningar i Svensson förteckningen skulle det vara ss1896 som såldes, men den skulle ju ha stavningen SVECORVM. Det enda mynt Svensson hade som passade in på old 764 var ss1898 men den såldes ju inte förrän SNF 154 i november 2007. När jag granskade bilden i den katalogen så upptäckte jag att det var ett mynt som passade in på beskrivningen av ss1896.
Efter att ha läst beskrivningarna i både originalförteckningen och i de båda SNF-katalogerna kom jag till slut fram till att den enda rimliga förklaringen till felet var att man i hanteringen av Svenssonmynten råkat förväxla myntpåsarna som mynten skulle ligga i. Tänk så mycket fortare det går att göra ett fel än det går att rätta till det igen.
I princip kan man säga att det inte finns något som heter ”100% säkerhet” inom raritets- och proveniensforskningen. Det vanligaste problemet är att man vet att man förmodligen inte känner till alla exemplar som finns på marknaden. Ett mycket tydligt exempel på detta är dukaten 1756:
Sedan numismatikens barndom har det bara funnits 1 känt exemplar av denna årgång och det har legat i Erimitagets samlingar i St. Petersburg. Så dyker det här exemplaret upp på Morton & Edens auktion 116 (2022) och skapar uppståndelse. En nästan 100%-ig säkerhet har i ett slag förbytts mot en osäkerhet huruvida det nu finns 2 exemplar eller om det kanske är Erimitagets ex som kommit på avvägar. I dagsläget är det av kända orsaker inte så lätt att fråga Erimitaget om något, och om det hade gått så är det långt ifrån säkert att man fått svar.
I vanliga fall är de avväganden man måste göra mindre spektakulära än detta. De val jag oftast blir tvingad till är att avgöra är om katalogförfattarna gett rätt objektsbeskrivning och ifall de visar rätt bild. Det stämmer nästan alltid, men det händer att det blir fel ibland. Vid ett tillfälle hade exempelvis C.O. Algård två exemplar av en sällsynt dukat, varav han säljer den ena till Julius Hagander. Han uppger dock det andra exemplarets proveniens vilket får till följd att proveniensen blir fel även i katalogen när Haganders samling säljs. I det här fallet hade jag bild på båda Algårds dukater så det var ju lätt att upptäcka felet.
Avväganden om sannolikheter behöver inte alltid vara ett problem, det kan ibland också vara ett redskap i forskningen. Ett exempel är Hans Schulmans auktion i New York den 23/3 1956. Den svenska delen där tillhör det bästa som har sålts utanför Sveriges gränser och utgjordes av den Malmöfödde svenskamerikanen Holger Nyströms samling, vilken innehöll totalt 242 guldmynt från åren 1632-1925, varav 165 dukatvalörer.
Bilden visar ett utdrag från Schulmans auktion (kryssen längst till höger betyder att dessa mynt återfanns i Kinnmarks lagerkatalog).
På grund av fåtaliga och dåliga bilder har tyvärr de flesta mynten förlorat sin fina proveniens. Jag är dock helt övertygad om att Håkan Kinnmark, Moneta i Göteborg, direkt eller indirekt, var en storköpare på auktionen. I sin 6:e lagerkatalog (1958) hade han ett ovanligt stort utbud av guldmynt med; 91 st dukatvalörer för att vara exakt. Av dessa hade 52 st (57%) sina direkta motsvarigheter i Schulmans auktion vilket är en alldeles för hög andel för att bero på slumpen. Jag har inte brytt mig om att räkna hur stor andel av de samlingsbara svenska dukatvalörersårtalen som Nyström ägde, men det behövs inte heller. Det räcker exempelvis med att konstatera att han hade 13 av 36 från Gustav III. Om man så slumpvis väljer en av Gustavs dukater så är det alltså bara 13/36 = 36% chans att den råkar ha en motsvarighet i Holger Nyströms samling. Håkan Kinnmark lyckades med bedriften att pricka in 3 av 3 och sannolikheten för det ligger på under 5%. Försök sedan att slumpvis välja 91 dukater så kommer ni att finna att det i praktiken är omöjligt att 57% av dem har sina motsvarigheter i Nyströms samling. Det är bara att konstatera att många av Kinnmarks mynt kom från Schulmans auktion.
Samma fenomen hittar man även hos Harry Glück, men i betydligt mindre skala. I nästa steg kan jag, enligt min Hellströmföteckning, också konstatera att Per Hellström köpte 10 guldmynt av Kinnmark och Glück under 1957-1958, varav 6 hade motsvarigheter i Holger Nyströms samling. Därefter kommer man dessvärre inte så mycket längre eftersom ingen av herrarna Kinnmark, Glück eller Hellström visade bilder på mynten. Slutresultatet är att en Dukat 1800 som såldes på SNY 300 (1996) och dukater 1720 och 1787 som såldes på Ahlström 63 (2001) med rätt stor säkerhet kommer från Holger Nyströms samling. Det får man vara nöjd med i det här gebitet, men förhoppningen är ju att man med tiden ska hitta fler pusselbitar som förbättrar resultatet.
