Lite nytt på Karl XI:s sidor

Jag har inte bloggat så mycket på sistone men det betyder inte att jag inte har jobbat med hemsidan. Som en del redan har upptäckt så har jag bland annat lagt in Karl XI:s 8 Mark och 4 Mark på både Raritetssidan och Typsamlingssidan. Nu senast blev typsidan med 2 Mark typ 2 klar, inklusive 10 satellitsidor (4 med varianter och 6 med rariteter).

Nu har vi blivit lovade att katalogen till MISAB 33 är på gång så då lär jag få annat att göra ett tag. Men någon typsida till ska jag väl hinna få klar innan dess.

Typsidan för OSCAR II är färdig

Det tog lite längre tid än det borde behöva ta att få Oscars sida färdig, men det beror mest på att det finns så mycket annat som man kan sysselsätta sig med på sommaren. Nu är det ändå färdigt och jag får erkänna att jag har hädat. Jag har förkastat urgamla traditioner genom att degradera ett antal typer till att bli enbart varianter. Men jag får väl säga som den gamle Brask: “Härtill var jag nödd och tvungen”.

För att förtydliga vad jag menar så börjar jag med att visa två åtsidor till Karl XI:s 2 Mark 1671. Båda är upptagna i SM-boken som nr 122a trots att den ena har SVECIAE i omskriften och den andra har SVE. Detta plus otaliga andra exempel har format min åsikt om omskriftens betydelse för typindelningen: Så länge som omskriftens betydelse inte ändras så är stavningen inte typgrundande! Inte heller när det rör sig om uppenbara gravörsmissar som exempelvis när Hindrich Zedritz blandade ihop höger och vänster och graverade IX på en Mark 1671. Om man däremot punsar in NORR på en riksdalerstamp 1814 så ändras betydelsen och då blir det en ny typ. Rätt så klart rättesnöre tycker jag.

När jag nu återvänder till Oscar II efter att jag inte intresserat mig för honom på många år så slås jag genast av att O och OCH betyder två olika typer. Och inte nog med det; i SM-boken är 2 Kr 1878 och 1880 med OCH också är olika typer, trots att skillnaden mellan porträtten inte är större än på 2-markerna ovan.

På 2 Kr 1890 så flyttas gravörsignumet upp på halsavskärningen och även det innebär en ny typ. I det fallet behöver man inte gå längre tillbaka än till Adolf Fredriks riksdaler 1754 där samma ändring inte innebär mer än att man lägger in ett b på sm 44.

Okej, nu kan man givetvis hävda att den tekniska nivån på Oscars tid var betydligt högre än det var ett eller två århundraden tidigare och att även små förändringar var mer betydelsefulla. Men det är ju det som är den springande punkten; ska man vara konsekvent i typindelningen eller bara relativt konsekvent beroende på den tekniska nivån? Själv tycker jag att typindelning kan vara nog så bekymmersfull även om man sätter upp helt konsekventa regler.

Nu är jag mycket väl medveten om att det jag skrivit här inte har den minsta betydelse. Man kan inte vända ett hangarfartyg med hjälp av en liten åra. Intresset för samlare att äga en 2 Kr 1878 med OCH kommer inte att minska ett dugg bara för att jag inte tycker att det är någon egen typ. Det märks inte särskilt mycket ens i min egen uppställning. Om något är det väl bara mer översiktligt när alla 12 årtalen (1876-1904) av 2-kronorna hamnar på samma typsida.

PS

Jag har även lagt in de artiklar jag hade i artikelarkivet.

Vem var “EGO”?

Tidigare postat 13/4 2017

I höstas fick jag i min ägo en liten svit Ahlströmkataloger, nr 1-24, som var fullklottrade med köparnoteringar. Som vanligt i modernare kataloger så det ju mestadels spadnumren som är antecknade och de tillhörande namnen på köparna förekommer mer sporadiskt. De köpare som är namngivna är oftast välkända handlare och samlare, som exempelvis Selin, Westerlund, Österlund, Törngren, Algård osv. Mycket intressant för en proveniensforskare!

Vem som skrivit dessa anteckningar går dock inte att utläsa; han har konsekvent benämnt sig själv som “EGO”. Jag upptäckte dock en ledtråd till den mystiske katalogägaren: på en handfull köpare hade han skrivit in förnamnet, som om deras identitet var så självklar att det inte behövdes mer. Främst 3 namn, Anders, Johan och Ted, förekom i så gott som alla kataloger och därutöver förekom även Rolf och Hugo ganska flitigt. Min tanke blev att detta måste vara namnen på “EGO:s” närmaste myntkompisar. Visste man bara vilka dessa var så skulle även namnet på EGO vara givet?

Jag skickade iväg min fråga till Kjell Holmberg, som ju varit med länge, och fick napp direkt: “Kombinationen av namn får mig genast att tänka på Ted Malmstedt, Anders Frösell, Johan Wilander, Johans kompis Hugo samt Rolf Sjöberg. Ring till Johan Wilander så kanske han kan hjälpa dig.”

Detta resulterade i ett mycket trevligt samtal med en rolig och synnerligen speciell farbror. Johan har nyligen fyllt 84 år och har varit med i auktionssammanhang ända sedan 1960-talet. Om någon skulle förtjäna att bli behandlad i en egen artikel så är det han, men det får bli någon annan gång. På frågan vilken EGO kunde vara så kunde han först inte säga säkert, det här var ju för över 30 år sedan och han har ju naturligtvis med åren skaffat sig en omfattande bekantskapskrets. Lösningen kom genom att han frågade om vilka mynt EGO köpt och genom sina egna anteckningar kunde han genast säga: “Det var Erik Kroon som köpte dessa mynt!”

Erik Kroon var en mycket välkänd myntprofil på 1970- och början av 1980-talet, bland annat SNF:s klubbmästare under många år. Han dog hastigt och alldeles för tidigt i april 1985, och numera är det inte många i samlarkåren som kommer ihåg honom. Även om hans samling inte var speciellt känd och min kunskap om honom är mager, så har jag ändå givit honom en plats bland “Kända samlingar”. Kanske kommer det fler pusselbitar med tiden.

Myntträff hemma hos Johan Wilander bara några månader innan Erik Kroons frånfälle. Det är Erik som sitter närmast kameran. Övriga på bilden är Anders Frösell och Rolf Sjöberg med fruar, Ted Malmstedt samt den mer anonyme Hugo Lundqvist (mitt i bild, under tavlan). Johan Wilander befinner sig bakom kameran. Myntträffarna med likasinnade var då som nu en av hörnstenarna som myntsamlandet vilar på. 

Bankanekdot

Tidigare postat 13/2 2017

Jag läste en rolig anekdot i tidningen idag. Det var på mitten av 1990-talet då nästan alla banker fick tas om hand av statens bankakut. Chefen för en bankfilial i en av Sydsveriges småstäder hade frågat sin 7-årige son hur det hade varit i skolan i dag.

-Vi skulle berätta vad våra pappor jobbar med.

-Jaha, vad sade du då?

-Sotare!

-Va! Varför sa du så?

-Jag kunde ju inte säga “bankdirektör” heller ! 😉

Ett gammalt brev

Tidigare postat 22/1 2018

Jag såg att Ulf Ottosson nämnde på Facebook att August Strindberg just den här dagen för 106 år sedan blev uppvaktad av 10000 människor på sin 63 års dag. Han var onekligen populär den gode Strindberg, dock inte i alla läger. Jag har tagit del av Johan Otto Wedbergs brevsamling som finns bevarad på Riksarkivet och där finns nedanstående brev med, daterat den 29:e mars 1911.

“Broder Wedberg!

Ehuru jag personligen tillhör det konservativa lägret, med undantag av spannmålstullarna, vill jag likvisst läsa vad som rör sig inom antipoderna, och då nu von Heidenstam vågat sig på att svara på guden Strindbergs alla otidigheter, prenumererade jag 1/3 på hans organ “Aftontidningen” för att se de eventuella giftosprutningarna.

Då jag ej vet om du har alla tidningarna har jag för din samling “numismatiska utklipp” 2 artiklar om “Sveriges Anor”, varuti Strindberg använder numismatiken såsom bevismaterial uti sin avhandling utav vilken jag ej begriper en smul, då jag därför är alldeles för okunnig uti lingvistiken och hela den bevisföring som Strindberg anför. Vad säger han för nonsens om 3 kronor på Anund Jakobs mynt? Jag har inga uppslagsböcker till handa, men kan omöjligen erinra mig dessa heraldiska tecken på Anunds få mynt?

Så snart jag får höra av min bror i Amerika rörande dina frågor får du höra utav 

Din gamle vän

Magnus Lagerberg

Vad Strindbergs sammelsurium om 3 kronor beträffar, återfinns ju dessamma uti såväl tyska som engelska med flera städers vapenbilder, för att ej tala om personvapen.” 

Allt fler äldre fortsätter att arbeta

Tidigare postat 13/10 2010

Rubriken hittade jag i en tidning för några veckor sedan. Enligt den senaste undersökningen så jobbar 12,5% av svenskarna mellan 67 och 74 år. Någon anledning till detta angavs inte, men man kan väl anta att det helt enkelt beror på att pensionärerna har för lite kvar efter skatt för att ha råd att leva ett pensionärsliv medan dom fortfarande är friska.

Men inget nytt under solen! Tittar vi i våra historieböcker så finner vi t.ex. en hel del krutgubbar (och en krutgumma) bland våra tidigare mynt- och medaljgravörer. Faktum är att dom oftast hade jobbet kvar tills dom dog. Då, som nu, så dog ju en del en för tidig död, men listan över 70-åriga gravörer på myntverket är imponerande lång.

Carl Gustav Hartman Stockholm 72 år 1738

Carl Norman  Avesta 70 år 1790

Carl Enhörning  Stockholm  73 år 1818 när han gjorde två kastmynt

Christopher Norman  Avesta  71 år 1824

Lars Grandel  Stockholm  80 år när han “fick avsked” 1830

Lea Ahlborn  Stockholm  71 år 1897

Adolf Lindberg  Stockholm  77 år 1916

Erik Lindberg  Stockholm  71 år 1944

Det man kan förundras över är ju att gravörskonsten är ett mycket grannlaga “pillergöra” som kräver både stadig hand och god syn, och det är mycket imponerande att så många kunnat hålla yrkesskickligheten upp så länge. Vad jag vet så är det bara Christopher Normans stampar från 1824 som var så dåliga att dom inte klarade tidens krav. Men han är också speciell för att han är den ende vi vet som inte hade någon medhjälpare. När hans son Carl Gustav Norman, som var gravör 1808-1823, dog, så fanns det helt enkelt ingen annan än Christopher som kunde gravörskonsten i Avesta. Och han övertalades att hoppa in tillfälligt. Vilken otur att just han skulle vara darrhänt!

Min teori är att han inte var ensam om detta problem. Jag tror att även många av de andra fick lägga verktygen på hyllan åratal tidigare. Men dom fick ha kvar sin tjänst för att man behövde deras kunnande. Mycket troligt att dom fortfarande gjorde skisserna och övervakade graveringen, men det var yngre händer och ögon som gjorde det praktiska gravörsjobbet!

Lars Grandel exempelvis, fick inte minnesmyntet 1821 färdigt förrän 1825, och då är det ju svårt att tro att han skulle ha hunnit med allt annat som skulle göras. Han var ju trots allt ansvarig för hela Karl XIV Johans första myntserie och det borde ju ha tagit betydligt mer tid i anspråk

Nåja, det spelar kanske ingen roll, var dom chefer så hade dom ju ändå ansvaret ända in i det sista. Och av dåtidens system att tillvarata kompetensen har vi nog en hel del att lära i dagens samhälle. Även om livet som “pensionär” var betydligt hårdare då än nu.

Gustav V:s upplagor

Jag har sysslat med att få till en förteckning över Gustav V:s mynt. Kanske inte den mest inspirerande uppgiften, men något jag ansåg måste göras. Lite roande var det ändå att räkna ut de totala upplagorna per typ, eftersom det var en del resultat som jag inte väntat mig. I listan nedan är typerna ordnade efter just upplagan.

TypAntal i miljoner ex
1 Öre bronsca 172,6
1 Öre järnca 126,5
10 Öre typ 3ca 98,4
2 Öre järnca 90,5
10 Öre typ 1ca 89,7
1 Krona typ 2ca 80,4
2 Öre bronsca 75,3
5 Öre bronsca 54,2
5 Öre järnca 53,7
25 Öre typ 3ca 53,7
1 Krona typ 1ca 42,6
25 Öre typ 1ca 42,5
10 Öre nickelca 17,4
50 Öre typ 3ca 14,7
50 Öre typ 1ca 9,9
2 Kronor typ 2ca 8,8
25 Öre nickelca 8,4
2 Kronor typ 1ca 6,0
50 Öre nickel ca 5,1
5 Kronor jubileum 1935ca 0,7
2 Kronor jubileum 1938ca 0,5
20 Kronor guld 1925ca 0,4
2 Kronor jubileum 1921ca 0,3
2 Kronor jubileum 1932ca 0,3
5 Kronor guld 1920ca 0,1

Totalt ungefär 1052,7 miljoner mynt präglade under Gustav V:s tid. Av dessa blev 130,1 miljoner präglade med årtalet 1950, dvs 12,4% av den totala präglingen. Detta är en mycket hög andel och man kan kanske förmoda att en del av det präglades 1951.

2 porträtt på 1725 års dukater

Tidigare postat 15/1 2018

Jan Olof Björk ringde för några veckor sedan och sa att han upptäckt att det fanns två olika porträtt  av dukaten 1725 som jag redovisat på Raritetssidan. Däremot hade jag inte sagt ett ord om det på Typsamlingssidan. Bilden till vänster är det vanliga “1720 års porträtt” och till höger det förbisedda porträttet som för närvarande bara är känt med årtalet 1725. Skillnaden är så pass stor att det känns lite märkligt att jag inte reagerat när jag jämfört mynten, men det är nog så att man är så koncentrerad att se vissa detaljer att man blir blind för andra. Nu är jag inte ensam om att ha gjort denna miss eftersom inte heller SM-boken har med den. Den fanns inte heller med i Haganders samling, förmodligen för att den helt enkelt inte blev ihågkommen. Däremot kan man hitta den i Torgny Lindgrens mer svårlästa uppställning från 1949.

Även om porträtten är mycket olika så är det nog ändå Hedlinger som gjort båda. Daniel Haesling som vikarierade för Hedlinger 1726-1729 hade inte börjat jobba på Myntverket ännu och det är inte troligt att Hedlinger överlät uppgiften på någon annan så länge han var kvar.

Man kan också se att det är ännu större skillnad på Haeslings porträtt från 1726. Nu känner jag visserligen inte till något exemplar i privat ägo från 1726, men det råkade vara så att ett av de beslagtagna mynten som stulits från KMK och som redovisades i förundersökningsmaterialet förra året var just en 1726:a. Och det hade definitivt Haeslings porträtt.

En intressant sak i sammanhanget är att 1732 uppstår samma fenomen en gång till. Även då förekommer två olika porträtt av Hedlinger; 1720 års porträtt till vänster och ett annat porträtt till höger som enbart förekommer 1732. I det fallet var dock Almer med på noterna när Sm-boken skrevs och gav dem SM-nummer 15a och 15b.

PS.

Nu i september 2019 utkommer en ny bok om Sveriges guldmynt, skriven av Roberto Delzanno. Där kommer båda porträtten på 1725 års dukater att finnas med.

Varianter på 10 Öre 1920

Nedanstående artikel var insatt i Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer nr 10 – 1978

Nu på Frimynt i april frågade “Abaxa-Rune” mig om jag visste något om 10 Öre 1920 med litet W på stort W, eftersom han hade den varianten. Jag svarade något om att nog visste jag, men jag hade det inte i minnet just då. Det tog alltså nästan 3 månader att hitta mitt “minne” igen…

I sammanhanget ska också nämnas att Håkan Widjestrand skrev en artikel i Mynttidningen nr 2-1994. Han beskrev där en en 10-öring 1920 han hade i sin ägo med ett litet W punsat på ett stort W. Med tanke på den ocirkulerade kvalitén så är det mycket troligt att det är just det exemplaret som numera har Rune som ägare. Det är också så att det är endast på ocirkulerade mynt som man kan se överpunsningen, eftersom spåren efter det lilla W:et är det första som nöts bort vid slitage.

1 Öre 1873 med SVF

Artikel hämtad från Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer nr 10-1978

Det intressanta är meningen “Det är således helt klart att F:et härrör frän en söndrig E-puns, där undre delen av bokstaven brutits av”. Numera är numismatikerna tämligen överens om att det här rör sig om svagprägling; d.v.s att det är slagg som fastnat i stampens nedsänkta E och omöjliggjort en ren prägling. Den tanken hade nog inte blivit tänkt ännu 1978.