Det finns inga plåtmynt från Semlan?

Tidigare postat 5/12 2016

(Foto MISAB 16)

Jag fortsätter min genomgång av Adolf Fredriks mynt och nu blev det ett litet stopp igen, denna gång vid plåtmynten från Semlan i Jämtland. Här upptäcker jag en mycket intressant sak: Enligt “Den Svenska Mynthistorien” så stämplades inga plåtar i Semlan 1752 och det av den enkla anledningen att myntverksutrustningen inte flyttades från Huså förrän 1754. Semlanplåtarna 1752 är alltså egentligen stämplade i Huså! SMH gavs ut 2007 och deras info grundas på en artikel som Magnus Hedberg skrev redan i SNT 1-1994.

Vad gjorde man då vid Semlan? Ja enligt ofullständiga räkenskaper så kan man 1754-1763 ha stämplat plåtmynt i Semlan till ett totalt värde av 44000 Daler SM. Inte en enda av dessa plåtar har överlevt till eftervärlden och det beror förmodligen på att dom såldes till utlandet där dom smältes ner igen.

PS.

Med lite distans till det jag skrev ovan så finns det naturligtvis ytterligare en möjlighet: Man gjorde bara stampar med årtalet 1752! Det var ett privat bolag som exporterade koppar i form av plåtar och att kassera stampar bara för att de blev ett nytt år ansågs nog säkerligen vara en onödig kostnad. Köparna skulle ju ändå bara smälta ner dem igen.

Därmed står vi på ruta ett igen! En “Semlanplåt 1752” kan vara stämplad i Huså 1752 eller i Semlan 1754-1763, men vi vet inte vilket. För att slippa en mycket krånglig objektsbeskrivning så är det naturligtvis enklast att benämna dem efter det som står på stämpeln: Semlan 1752.

Man kan säga att det är nöjaktigt men inte tillfredsställande…

Mästarprov?

Tidigare postat 1/12 2016

(Aurums foto)

Jag har ibland undrat vilken lärling som kan ha gjort det så kallade “lärlingsporträttet” på riksdalern 1780. Härom dagen slog det mig plötsligt att det med stor sannolikhet är Lars Grandels mästarprov! Grandel gick i lära hos Gustav Ljungberger från 1771 till just 1780 när han erhöll Konstakademins resestipendium för att fortsätta sina studier utomlands. 1780 var Grandel 30 år gammal och det känns självklart att han ville ha sitt mästarbrev innan han åkte. Det kan givetvis även vara så att mästarbrevet var en förutsättning för att få stipendiet. Att han redan vid denna tid var en erkänt kunnig gravör bevisas av att han 1784, när han bodde i Rom, fick en beställning av Gustav III att göra en medalj över “Revolutionen 1772”, trots att denne hade kunniga gravörer på hemmaplan. Ser man på bilden ovan så tyder även utförandet av riksdalerporträtt på en kunnig konstnär och inte på en halvt utbildad lärling.

För att bli mästare inom ett hantverksskrå krävdes även att man kunde tillverka sina egna verktyg. Under Ljungbergers tid som chefsgravör så förekom det experimenterande med mönstret på kronringarna vid 2 tillfällen, 1780 och 1788, precis dom år då lärlingsporträtten uppträder. Sannolikt ingick dessa kronpunsar även de i mästarproven. Att Ljungberger avled 1787 spelar ingen roll i sammanhanget, det var ändå inte han som utfärdade mästarbreven. Det gjordes av oberoende bedömare från gravörsskrået.

Det finns alltså en hel del som tyder på riktigheten i min teori om att “lärlingsporträtten” egentligen är mästarprov. Vem som gjorde provet 1788 har jag inte klurat ut ännu, men att Lars Grandel är upphovsman till porträttet 1780 betvivlar jag icke. Nu är det upp till någon annan att försöka motbevisa mig

PS.

Efter att det ovanstående skrevs så har jag hört rykten om att det var frilansaren Carl Enhörning som lejdes in som vikarie efter Ljungbergers död 1787. Något bevis för detta har jag inte sett, men det förefaller mycket troligt att så var fallet. Det är i alla fall inte känt att det vid denna tid fanns någon lärling på myntverket som var tillräckligt duktig för att axla ansvaret som vikarie.

Falsk dukat 1676

(Foto MISAB 20)

Våren 2016 såldes denna förfalskning på en auktion i London och köptes då av en svensk mynthandlare som senare lämnade in den till försäljning på MISAB 20 i september samma år. Där köptes den av en svensk storsamlare som dock fick lämna tillbaka den när äkthetsdebatten drog igång. Även den engelska auktionsfirman tog sitt ansvar och tog tillbaka myntet. Uppenbarligen är dock historien inte slut där eftersom förfalskningen åter dyker upp på Künker 306 i mars 2018 och nu dessutom slabbad av NGC. Skall också sägas att förfalskningen är präglad av 24 karats guld i stället för de 23,5 karat (97,6%) som gäller för de äkta dukaterna.

Gravörsbyte 1765

Tidigare postat 28/11 2016

Jag fortsätter mitt projekt med Typsamlingssidan och förundras allt mer på hur lite vikt man i myntkretsar ibland lägger på vem som är konstnären bakom reguljära mynt. Med medaljer är det annat, då är det självklart att framhäva vem som är gravör. Ett bra exempel är dom två varianterna av 1/4 Riksdaler 1765; den övre är sm 73b och den undre sm 73a. Varför jag lagt dem i fel ordning? Därför att jag tycker dom ska ligga i den ordning dom tillverkades. Stamparna till det övre myntet är definitivt graverade av Daniel Fehrman vilket man ser på att porträttet, inklusive gs F, användes redan 1760 samt att han hade 9 serafer i serafimerkedjan. När sonen Carl Gustav tog över använde han inget gs på 1/4-riksdalrarna och serafimerkedjan ändrade han till att innehålla bara 7 serafer. Så han är upphovsman till det nedre myntet. Varför har då SM-boken lagt dem i fel ordning? Jag har svårt att tänka mig någon annan anledning än att man inte tyckte det var viktigt. Kunskapen måste man ju ha haft, man använde den bara inte. Men jag klagar inte, sånt här ger mig ju ämnen att skriva om…

Varianter på Riksdaler 1769

Tidigare postat 26/11 2016

Varken SM-boken eller Tonkin nämner det, men det har varit känt sedan länge att det finns två åtsidesvarianter på Riksdalern 1769, litet och stort porträtt. Som den vänstra och högra bilden visar så är skillnaden rätt uppenbar. Det som komplicerar det hela är att det finns ett tredje porträtt som aldrig nämns. Bilden i mitten visar det man kan kalla “det mellanstora porträttet”. Den är förmodligen mycket sällsynt 1769, men vanligt förekommande året före.

Både SM-boken och Tonkin tar dock upp att det finns två varianter på frånsidan med avseende på om det är 7 eller 9 serafer i Serafimerkedjan. Båda varianterna är ganska vanliga.

Udda varianter är roliga och eftertraktade av alla, men blir det för många så är det som regel bara specialsamlarna som orkar med dem. I det här fallet är både det stora och det lilla porträttet kopplat till båda frånsidorna, och det mellanstora porträttet är kopplat till frånsidan med 9 serafer. Sammanlagt 5 varianter för samma årtal. Själv tycker jag det är roligt att bena ut hur det hänger ihop, men jag kommer aldrig att försöka få alla varianterna i min samling. Dessutom ifrågasätter jag lite om man verkligen kan säga att det finns två frånsidesvarianter. I min värld är det alltid 9 serafer, men 2 av dem är ibland mer eller mindre skymda av kronan. Jag har gjort en sida där jag börjat lista mynt med olika antal serafer. Där ser man tydligt att man gjort helt olika kedjor till exempelvis 3 Daler SM 1770 eller till Troyska ass 1827. Då är det inget snack om att det är varianter! I fallet med Riksdalern 1769 tycker jag dock inte så.

Jämförelse mellan 7, 9 och 11 serafer

Tidigare postat 25/11 2016

1 Riksdaler 1769

På Riksdalrarna 1769 är det alltid 9 serafer. Att man ibland talar om 7 serafer beror på att 2  st ibland är mer eller mindre dolda av kronan. Detta kan nog inte anses vara en äkta variant eftersom det varierar mellan olika stampar hur mycket av dom gömda seraferna som syns.

3 Daler SM 1770

I motsats till Riksdalrarna 1769 så ser man här en tydlig skillnad mellan serafimerkedjorna. Det är endera 9 eller 11, punkt slut.

16 Öre 1773 och 1774

På 16-öringarna ser man en tydlig skillnad mellan ordenskedjornas grovlek.

Troyska ass 1827 och 1829

Frånsidorna till Troyska ass 1827 och 1829 visar en tydlig skillnad på ordenskedjornas form. Den runda formen på kedjan med 9 serafer tyder på att det var den första som gjordes eftersom den kedja som fanns 1826 och tidigare.

Trevlig proveniens

Tidigare postat 21/11 2016

Peter Österlund skickade detta trevliga prov på korrespondens som deras mynthandel hade för 35 år sedan. Det gällde 2 st dukater som man skulle förmedla från Povel Ramel till Karl-Erik Schmitz samling. Att Povel Ramel var myntsamlare fick vi ju veta redan för något år sedan i en artikel som Dan Carlberg skrev (hittar det inte nu), där han berättade om ett samtal med Bjarne Ahlström. Att Povels samling skulle vara av den klass som ovanstående mynt antyder fick vi dock inte veta. Att ha Povel Ramel i provenienskedjan bör ju förhöja värdet på ett mynt en hel del tycker jag.

Angående värdet så kan man ju reflektera lite över Povels prislappar. Han satte dem säkert efter vad han själv betalat, och 35000 kr (ca 100000 kr i dagens penningvärde) är inget att säga om för ett praktexemplar av 1742 års dukat. Att han däremot ville ha mer, 40000 kr (113000 idag), för dukaten 1770 som är något mindre svår både som typ och som årtal, och dessutom i betydligt sämre kvalitet; det kan man ju finna roande. Nu fick han ju naturligtvis vad han begärde, Ingemar Nilsson som var Schmitz uppköpare var inte direkt känd för att pruta.

Jag har tyvärr inte resultatlistan från Künker 230 (2013) när dukaten 1742 såldes senast, men jag tror nog inte att prislappen ökat så mycket mer än prisindex sedan 1981. Anledningen till att vi tycker att priserna ökar mycket nu är nog mer den väldiga prisnedgången på 1990-talet. Det gäller som alltid att köpa och sälja vid rätt tidpunkt.

PS.

Sedan detta inlägg skrevs har nya uppgifter framkommit som visar att Schmitz redan hade dessa båda årgångar. Anbudet gick därför vidare till Algård som köpte åtminstone 1742 och förmodligen även 1770.

Falsk dukat 1666

(Foto Gorny & Mosch)

I september 2018 såldes denna förfalskning på Gorny & Mosch auktion. Det karikatyrmässiga porträttet som bland annat liknar “Kievtian” tyder på att den tillverkats i öststaterna.

Raritetssidorna är återställda

Så är det midsommar och raritetssidorna är återställda som utlovat. Sista sidan blev Nödmyntet IVPITLR (felstavningen) och den är återställd i dubbel bemärkelse. Jag har ju alltid haft en gräns på ca 15 exemplar och det har berott dels på att mitt gamla program inte kunde ta fler bilder per sida och dels på att det ofta blir så svårt att hålla isär exemplar som är mycket lika. Jag tror det är dukaten 1803 där jag har 12 säkra exemplar och därtill 6 bilder som jag inte säkert kan identifiera. Exempelvis så såldes 2 ex på Nordlinds auktion i november 2011 och dessa var så lika att jag inte skulle se skillnaden ifall jag tog bort märkningen på bilderna. Och det var ju ändå mycket bra foton.

Med IVPITLR är det annorlunda: jag känner till 17 ex nu och det är ingen svårighet alls att se skillnaden på dem. Dessutom är den så gott som alltid avbildad i katalogerna vilket är mycket ovanligt för ett kopparmynt. Klart att man ska visa alla ex när det faktiskt finns plats!

Roligt också att se att alla sidor har blivit besökta. Finessen att kunna se antalet besök/sida fanns inte i mitt gamla program och det här är ju en klar förbättring.

Annars så lovar jag nu att inte lova något mer. Resten av återställandet får komma när det kommer. Typförteckningen kommer nog att ändras något eftersom jag fått en del idéer efter hand och det är ju nu jag har chansen att göra ändringarna. Men det gör ju också att det kommer att ta längre tid än när man bara kopierar. Men det finns väl ingen anledning att jäkta? Nu tycker jag att vi firar midsommar i stället. 😉

Långväga samlare

Tidigare postat 10/7 2016

Det sägs ibland att det finns lika många sätt att samla som det finns samlare, och det är nog sant. Man kan dock med ett visst fog påpeka att det finns en del samlarområden som är betydligt populärare än andra. Exempelvis är det för oss svenska myntsamlare naturligast att samla på svenska mynt. Även om man specialsamlar inom en liten del av detta område så har man ändå många givande diskussionsämnen när man träffar andra samlare. På många sätt är dock dom annorlunda samlarna mest intressanta, dom som samlar på något udda som dom är så gott som ensam om. Hur tänker dom och hur började deras hobby? 

Jag fick härom dagen tips om den här auktionen. Enligt objektsbeskrivningen kommer myntet från något så ovanligt som en japan som årtalssamlade svenska och danska riksdalrar. Hur kom det sig att han blev intresserad av dessa mynt och hur lyckades han i sitt samlande? Bor man i Japan så är det ju inte nästgårds precis att vara med på skandinaviska auktioner. Speciellt inte som det mesta köptes in på 1980-talet när det inte fanns något internet. Är det någon som vet något mer om den här samlaren och hans samling så vore det jättekul om ni skickade ett mail och delade med er av kunskapen.

Om myntet ifråga kan jag säga att det är väl känt sedan tidigare och det finns med på min sida med Riksdaler 1814 med NORR. Det härstammar från Svenssons samling och hamnade senare hos Sten Törngren. Det är lätt igenkännbart på ett antal småmärken kl 5 på åtsidan. En sak som inte stämmer i objektsbeskrivningen är att det inte är inköpt före 1991. Det blev sålt på Törngrens auktion i London år 2000 och det måste ha varit då det blev inköpt till japanens samling. Jag börjar dock bli van vid sådana motstridiga uppgifter, det händer titt som tätt.