Intressanta vikter på Karl X Gustavs kastmynt

(Foto MISAB 25)

Det började med att jag skulle göra en raritetssida om multipelriksdalrarna som präglades med anledning av Karl X Gustavs begravning 1660. Vilken valör dessa mynt har har varit ett stående problem för auktionskatalogförfattare genom åren och man har angivit 2 1/2 Rd, 2 2/3 Rd respektive 2 3/4 Rd. Osäkerheten angående valören hade dock det goda med sig att man oftast angav vikten, vilket är till god hjälp om man vill identifiera ett visst mynt.

Av Bengt Hemmingsson fick vi i SNT 2005:1 veta att valören egentligen skulle vara 3 1/6 Riksdaler och att den präglades i 6 lod, dvs 78,9 g. Detta stämmer också mycket väl med de flesta av de i dagsläget kända exemplaren som har en medelvikt på 78,5 g. Några exemplar med de avvikande vikterna 74,5 g resp 64,2 g finns dock, men dessa härrör förmodligen från senare präglingar.

Det Hemmingsson inte gav något svar på var varför man valde en så udda valör och varför de skulle vara så “lätta” som 78,9 g. Enligt rådande myntordning skulle riksdalervikten nämligen vara 28,77 g vilket gör 91,1 g för 3 1/6 Riksdaler. Och det under en tid när metallvärdet skulle vara detsamma som valören.

Dessa funderingar fick mig att vilja titta närmare på vikterna för Karl X Gustavs övriga kastmynt också, och det utmynnade så småningom i nedanstående tabell.

Rätt vikt
gram
Vägd vikt
medeltal i gram
Antal%
3 1/3 Riksdaler (begravn.)91,1 78,7 686
1 Riksdaler (ordinarie)28,77 28,96 24101
1 Riksdaler (begravningen)28,77 27,05 och 28,24296
2/3 Riksdaler (begravningen)19,18 17,28 1990
1/3 Riksdaler (begravningen)9,59 8,67 2690
2 Mark (ordinarie)10,4 9,95 9596
2 Mark (kastmynt)10,4 10,26 3899
4 Mark (kastmynt)20,8 18,33 och 20,14292

“Rätt vikt” är det som myntordningen föreskriver och “vägd vikt” är det verkliga utfallet när man tar medeltalet på ett antal befintliga mynt. “Antal” är givetvis antalet exemplar som ingår i det vägda medeltalet. Procentkolumnen visar hur mycket det vägda resultatet avviker från den “rätta vikten”. I två fall finns bara 2 kända vikter och där redovisas dessa i stället för ett medeltal.

Läs och begrunda! Här hittar man alltså ytterligare frågetecken; varför stämmer kastmynten med riksdalervalörer så dåligt med myntordningen och varför stämmer kastmynten i 2 Mark bättre än de ordinarie präglingarna gör? Jag har inga svar, men jag vill gärna veta. Förhoppningsvis skriver någon en lärd avhandling i ämnet i SNT någon gång. Det ser jag framemot!

En betydande samling?

Det finns många sätt att samla mynt; det finns storsamlare och det finns de som bara sparar mynt som råkar komma i deras väg. Det finns bulksamlare och det finns rena konnässörer som bara samlar det bästa av det bästa. Frågan är vad som gör en samling så speciell att den förtjänar att bli ihågkommen?

MISAB har startat en lovvärd tradition att ge ut fristående samlingskataloger över samlingar som är lite utöver det vanliga. Det sträcker sig från Klaus Selinheimos tunna skrift innehållande 39 Åbomynt till Ottar Ertzeids betydligt bredare samling på över 1400 mynt. Det kan vara intressant att veta hur man gör urvalet och att citera Dan Carlberg ger väl det bästa svaret: “Det är inte enbart en samlings ekonomiska värde som avgör om det är motiverat att upprätta en egen katalog över samlargärningen. Samlingens innehåll och dess sammansättning är också viktiga faktorer inför ett sådant övervägande.”

Senast i raden är “Samling Bengt Svensson” och det kan vara av intresse att göra en lite djupare analys.

(Text och foto från MISABs katalog över Bengt Svenssons samling)

Katalogen består av ca 800 nummer, från Gustav Vasa till Gustav V, varav drygt 82% är silvermynt. Guldmynt samlade han bara på i de fall han fick dem till ett bra pris och de flesta kopparmynt och billigare silvermynt är redan avyttrade på annat sätt än genom auktion. Silvermynten var Bengt Svenssons styrka och detta illustreras kanske bäst av att han ägde fler än 220 riksdalrar vilket faktiskt är mer än vad exempelvis storsamlaren Gunnar Ekström hade.

När jag så småningom får tillgång till bra bilder från Numisbids så kommer jag, pga Svenssons silvermynt, att ha fullt upp med att uppdatera 66 raritetssidor från Karl XII och framåt. Med samma premisser så figurerar Ekström “bara” på 52 sidor. Detta är givetvis ingen rättvis jämförelse mellan de båda samlingarna i sin helhet eftersom Ekström var överlägsen i så mycket annat, men det ger en bra bild av hur framträdande Bengt Svensson var inom just sin nisch.

Det mest uppseendeväckande är dock att Bengt Svensson fick ihop en så fin samling och ändå lyckades förbli så anonym för de flesta. Om inte den här samlingskatalogen hade blivit gjord så skulle även hans samlargärning ha blivit bortglömd. Det hade varit tråkigt!

Myntordningar och mynttyper

I korta ordalag är en myntordning ett direktiv för en mynttyps vikt, diameter och metallinnehåll, och dessa bestäms av myntherren eller hans företrädare. Sedan är det myntmästarens ansvar att se till så att direktiven efterföljs. Med dagens exakta myntningstekniker så är detta givetvis inga problem, men man kan ju tänka sig att uppgiften var betydligt mer grannlaga med tidigare århundradens primitivare verktyg.

En ny myntordning för en mynttyp innebär alltså att någon eller flera av parametrarna vikt, diameter och/eller metallinnehåll ändras, och därför kan man inte heller betrakta mynttypen som oförändrad. Beslutsdatum för en ny myntordning bör alltså också utgöra skiljelinjen mellan två olika mynttyper. Detta till trots så är det ändå ganska vanligt att myntordningen inte föranlett en ny typ i våra referensböcker och det beror framför allt på man ofta inte kan se någon skillnad på mynten före och efter beslutsdatumet. Exempelvis så sänktes silverhalten från 25% till 19,4% på 1 Öre 1716 och det är ju en stor förändring. Men man kan inte se det utan en ordentlig metallanalys.

Än värre är det på 1830-talets dukater! Enligt 1835 års myntordning höjde man målvikten från 3,48 g till 3,49 g och den ändringen är så liten att den faller inom felmarginalen. Man kan alltså inte väga en dukat från 1835 och utifrån det avgöra vilken myntordning myntet tillhör.

Utan att reflektera så mycket över vad som är rätt eller fel så har jag i min typförteckning valt att alltid låta myntordningarna utgöra en av grunderna för typindelningen, oavsett hur små förändringarna är. I annat fall ställs man snart inför avvägningsproblem angående storleken på de förändringar som ska föranleda typbyte. Oavsett detta så är myntordningarna dessutom intressant information som förtjänar att lyftas fram.

Sveriges enda minnesmynt i koppar

(Foto MISAB 7)

Jag håller fortfarande på att återställa typsidor. En del mynttyper går fort, andra tar längre tid. Minnesmyntet efter kungens besök i Avesta den 9:e juli 1794 har tagit mig en vecka att få till. Man kan ju tycka att det är enkelt; SM-boken tar upp 2 varianter, rutad och räfflad rand. I en artikel av Sonny Serrestam i Myntgalleriets lagerkatalog 10 (den så kallade “kopparlistan”) nämns även även en “grupp” som är präglad på tunna pollettämnen som egentligen var ämnade för 6 Öre km. På sin hemsida har Lennart Castenhag tagit med 5 grupper eller typer. Det blir med andra ord bara mer och mer komplicerat ju mer man gräver.

Detta är egentligen inte så konstigt eftersom detta är ett mynt utan fast myntordning. Vikterna på kända exemplar varierar mellan 4,5 och 14,97 g, och diametrarna mellan 26,8 och 34 mm. Man har använt diverse olika plants till präglingarna och det är just plantstyperna som ligger till grund för min uppställning. Jag har tagit med 5 typer men frågan är om det inte hade behövts 3-4 typer till. Det finns nämligen ett flertal udda präglingar, men det är inte så givande att dra typgränser när man bara har unika exemplar att gå efter.

Jag har i alla fall gjort ett försök att bringa lite ordning i oredan, men det är ju inte min sak att avgöra om jag lyckats. Kom gärna med synpunkter, det uppskattas. Till sidan

Numismatik i Illustrerad Vetenskap

Förra veckan fick jag Illustrerad Vetenskaps årsbok 2019 i brevlådan och för ovanlighetens skull så var numismatiken representerad i den genom nedanstående notis.

En skanner som har så hög upplösning att den kan fota ett mynts “fingeravtryck”. Det kan ju vara kul att spåna lite i vad en sådan teknisk bedrift kan betyda för numismatiken. För det första borde det ju vara en önskedröm för officiella samlingar som vill ha sina mynt ordentligt registrerade. Man kan ju tänka sig skannern uppkopplad mot en gemensam databas. Det enda polisen behöver göra för att identifiera ett mynt man misstänker är stulet från ett museum är att skanna det och på några sekunder får man veta ifall det matchar något mynt i databasen.

Det största problemet då är ju den motvilja mot registrering av samlingarna som en del museer har uppvisat. Har man inte kunnat registrera tidigare så lär det ju inte bli bättre av en bättre skanner.

Det kan ju heller inte finnas någon anledning till att privata samlare inte ska kunna registrera sina mynt på samma sätt. Inte minst ur försäkringssynpunkt så vore det ju intressant. Dessvärre tror jag dock inte att så många skulle utnyttja den möjligheten. Det finns väldigt många samlare som inte vill att deras mynt ska finnas i register som de inte har kontroll över.

Ett annat möjligt användningsområde för en hyperkänslig skanner är att den bör kunna användas till en objektiv kvalitetsbedömning. Kvalitén är ju som bekant en utvärdering av slitaget och gränserna där bör ju gå att inprogrammera. Att skanna ett mynt borde kunna bli både billigare och minst lika tillförlitligt som att anlita ett “slabbningsföretag”.

En skanner av den här kalibern skulle alltså kunna bli ett mycket bra hjälpmedel inom numismatiken. Frågan är bara om marknaden är beredd att ta till sig den nya tekniken.

En undersökning om ärlighet

I nämnda årsbok fanns också med en intressant artikel som inte handlade om numismatik men väl om människors ärlighet och om pengars värde. Det var ett forskarlag som planterat ut 17000 “borttappade” plånböcker med en varierande mängd pengar i 40 olika länder. Det man ville veta var i hur stor utsträckning plånböckerna blev återlämnade.

Resultatet blev att Peru, Mexiko och Kenya låg sämst till med under 20% återlämnade plånböcker. Danmark, Sverige och Nya Zeeland låg bäst till med över 80%. Intressantast är dock att ärligheten bland upphittarna blev större ju mer pengar som fanns i plånboken.

Pojkören

(Foto MISAB 19)

Få företeelser i den svenska mynthistorien omges av så många frågetecken som det så kallade pojköret 1772; d.v.s att stampar till 1 Öre km använts på plants med en större diameter. Enligt sägnen ska själva uttrycket “pojköre” ha uppstått redan 1746 när en lärling på myntverket ska ha behövt dryga ut lönen och därför ägnat sig åt en del illegal verksamhet nattetid. Något känt pojköre från den tiden finns dock inte och de flesta lärde tvivlar starkt på den historien.

Trovärdigare är då nedanstående kommentar som man hittar i Den Svenska Mynthistorien (SMH) 1719-1818:

(Skannat från SMH)

En annan möjlighet är att pojkörena kanske tillhör samma kategori som nedanstående företeelse.

(Foto Ahlström 51)

Stampar till 1 Öre km 1772 har använts till överpräglingar av 1/12 Riksdaler 1777, 1778 (detta ex) och 1779 samt till 1/24 Riksdaler 1778. Då rör det sig förmodligen om souvenirer; d.v.s mynt som besökare på myntverket haft i fickorna och som man använt som plants när präglingsmaskinen demonstrerats. Är det då så långsökt att tro att vanliga pojkören även det är demonstrationsexemplar, men präglade på oanvända och överblivna plants? Man kunde för övrigt inte använda ordinarie plants till 1 Öre km eftersom det då skulle bli en illegal prägling av äkta mynt, och det kunde man inte tillåta ens i undantagsfall. Att använda plants i fel diameter eller fel metall kunde dock tillåtas eftersom det då inte blev giltiga betalningsmedel.

Mer att läsa i ämnet finns i artikeln “1 Öre km 1772 präglad på irreguljära plants” av Jan-Olof Björk i Samlad Glädje 2009.

Rättelse

Alla som varit på en myntauktion torde väl ha sett en “erratalista”? För de som inte varit det så kan jag tala om att det är en lista över felaktigheter som man upptäckt i katalogen efter att den redan blivit tryckt. Oftast är det rena skrivfel, men ibland kan det vara några myntbilder som råkat byta plats eller kanske någon förfalskning som upptäckts i efterhand. Detta beror på att auktionskataloger alltid görs under en viss tidspress eftersom ett auktionsdatum brukar bestämmas ganska långt i förväg. Detta till trots brukar erratalistorna sällan överstiga ett tiotal påpekanden och jag kan inte påminna mig att jag hört talas om någon katalog som varit behäftad med så grova fel att man behövt ställa in auktionen. Här nedan har jag dock ett exempel från SNF:s auktion 53 (1963), dvs den första Svensson-auktionen, där man kan fråga sig om det inte varit berättigat att åtminstone flytta fram auktionsdatum till dess man hunnit göra något åt felaktigheterna.

Auktionsförrättaren Georg de Laval hade skickat ut katalogen till föreningens medlemmar den 28:e oktober 1963 och två veckor senare var han alltså tvungen att även skicka ut denna rättelse. Med dagens mått mätt var det dock inte mycket till “katalog”, mer då en utropslista; 26 maskinskrivna A4-ark som häftats ihop. Inga bilder och objektsbeskrivningarna rymdes oftast på en rad.

Även om det är rätt roande att spekulera i hur något sånt här kan hända (“hoppsan, jag råkade bedöma alla mynt fel”, “hoppsan, jag råkade använda fel skala i bedömningen”, “hoppsan, jag råkade be min 5-årige son bedöma mynten” etc,) så är det ändå rätt meningslöst eftersom man ändå inte kommer fram till något trovärdigt svar. Däremot kan man fundera över varför man lät auktionen fortgå utan annan åtgärd än en utsänd rättelse. Det hade ju ändå varit relativt enkelt att radera angivna bedömningar, skriva in nya och skicka ut den redigerade listan före auktionen. Ändå gjorde man inte det! Varför?

Svaret måste ligga i en helt annan inställning till mynt och myntauktioner än den vi har idag. Kundkretsen var begränsad till att endast medlemmar fick bjuda på SNF:s auktioner och medlemskap var begränsat till de som råkade ha någon tidigare medlem som kunde rekommendera dem. För långväga resenärer var resan till Stockholm tämligen jobbig och målgruppen var alltså i första hand välbeställt folk från Stockholmsområdet. “Socialdemokrater från landsorten”, som en dåtida auktionsutropare lär ha uttryckt saken, fick komma i andra hand. Man var heller inte van vid annat än knapphändiga objektsbeskrivningar och i bästa fall undermåliga bilder. Ville man veta vad man köpte så var man tvungen att besikta mynten själv på plats eller också anlita en mynthandlare man hade förtroende för. Så egentligen hade alla felaktigheter i katalogen kanske inte så stor betydelse.

En intressant tanke är dock hur Dan Carlberg skulle ta sig till om något liknande skulle hända MISAB. Nu är väl risken inte så stor att han behöver ligga vaken på nätterna för den sakens skull. Men tänk om…

Varianter på 1720-talets riksdalrar

(Foto MISAB 12)

1725-1730 var myntverkets chefsgravör Carl Hedlinger tjänstledig och bortrest från Sverige i nästan 5 år. I hans ställe tjänstgjorde Daniel Haesling. Gravörsbytet märks dock inte mycket på riksdalrarna eftersom de olika porträttstamparna överlag är mycket lika. Uppenbarligen gjorde Hedlinger det lätt för sin vikarie genom att ha flera stampar och dessutom en patris (porträttpuns) färdiga för användning.

Traditionellt har man talat om 3 porträtt; 1723 års, 1724 års samt 1726 års porträtt. Med en liten stampstudie har jag dock funnit att åtminstone 6 olika åtsidesstampar blivit använda. För den som är intresserad har jag försökt att bringa lite ordning i oredan på den här sidan.

Rolig variant av 1 Mark 1567

Jag missade uppenbarligen en rolig variant på Frimärkshusets auktion 150 som gick nu i helgen. Redan på lördag eftermiddag blev jag dock uppmärksammad på min miss av en överlycklig köpare som ringde och talade om det. Utropet var 1500 kr och det enda motståndet var ett telefonbud som drev upp slutpriset till 12000 kr. “De andra i auktionslokalen tittade på mig som om de trodde att jag mist förståndet”.

Nu var det tvärtom så att han hade sett något som nästan alla andra hade missat; det är 5 ettor i konungens ordningstal! Erik XIIIII eller “Erik den 15:e” som man uttalar det. En synnerligen rolig variant som kanske aldrig blivit beskriven tidigare.

Detta är ett bra exempel på hur viktigt det är att göra hemläxan och ha ögonen med sig när man läser auktionskatalogerna. Det lönar sig alltid, även om det kanske går långt mellan fynden av den här kalibern. Grattis till ett bra köp!

Förvillande lika

Två bilder av samma mynt med en karakteristisk nedre kant? Nej, det är faktiskt två olika ex av dukat 1781. Bilden till höger har jag fått av en samlare som köpte myntet ganska nyligen och som inte har en tanke på att avyttra det. Myntet till vänster säljs nu på Frimärkshusets auktion 150 som objekt 419. Jag trodde givetvis först att det var samma mynt men efter kontakt med ägaren till det högra exet så insåg jag snabbt misstaget. Tittar man på andra kännetecken som repor och dylikt så finns det en hel del som bilderna inte har gemensamt. Jag skriver hela tiden om “bilderna” eftersom bildkvalitén kan vara vilseledande. En repa som är tydlig på en bild kan vara osynlig på en annan. Därför är det bra när man har ett facit.

Här är bilder från Ahlström 33 (1986) och Stockholms Auktionsverk (1991) och nu stämmer speciellt reporna under kungens haka perfekt med Frimärkshusets bild. På Auktionsverkets bild (th) ser man även fläcken vid US. Så nu är det ingen tvekan om att dukaten 1781 som Frimärkshuset säljer har följande proveniens:

Ahlström 33 (1986) –> Westerlund –> Hyllengren –> Hirsch Myntkonsortier –> Stockholms Auktionsverk (1991) –>?–> Frimärkshuset 150 (2019)

Intressant detta att 2 mynt kan få så likartade plantsdefekter att man nästan inte kan skilja dem åt. Tillverkningsprocessen är inte min starka sida och jag tänker inte ge mig in i några spekulationer, men det här är inte första gången som jag stöter på ett dylikt problem. Det mest störande exemplet är ½ Dukat 1747 där ett flertal exemplar har likartade ojämnheter i kanten. Det kan omöjligt vara samma ex som kommer igen eftersom de legat i olika samlingar under samma period. Där blev jag faktiskt så förvirrad att jag gav upp försöken att säkerställa provenienskedjorna och nu hoppas jag mest på att få någon kompletterande information som löser upp knutarna.

Vad gäller Frimärkshuset 150 så är det inte samma guldfest som det var på auktionen i maj, men jag fick ändå anledning att uppdatera sidorna för Dukat 1738 (ostindiskt guld) och 4 Dukat 1838. Där hade man dock redan angivit korrekta provenienskedjor och därmed var ju hanteringen av dem, ur min synvinkel, inte lika intressant som med 1781:an.

Och “Gunnar B.” som äger den andra 1781:an (till höger längst upp) förlorade den fina provenienskedja som jag gett honom tidigare. Trist, men sånt är livet. “Lätt fånget, lätt förgånget”.