Efter att ha gått igenom Gustav II Adolfs sidor har jag nu konceptet klart hur jag ska göra med resten också. På raritetssidorna har jag fokuserat på att det ska vara så sökbart som möjligt och därför ordnat alla mynt i samma ordning som Nya sm-boken. Dessutom ligger det nya sm-numret i kolumnen längst till höger. Vet man bara vilket sm-nummer myntet man vill söka på har så bör det inte vara några svårigheter att hitta vad man vill. Det kärvade dock lite på rundmynten i koppar (speciellt 1 Öre Säter 1628-1629) eftersom sm-boken tar upp ett antal varianter som jag tycker är ovidkommande. Jag blir fullständigt förvirrad av alla krontyper och sköldtyper, och det jag tycker är intressant att visa upp är när något viktigt har tillkommit eller försvunnit (exempelvis NOVA, mm, lejon på vänstra skölden, M i årtalet osv). Jag börjar även bli lite skeptisk till stavningsvarianter. Tittar man på Castenhags hemsida så kan man kanske hitta 10 olika stavningar på dom där mynten och vad är de då för mening att ta med 2? Så vill man veta hur sällsynt en viss krontyp stavningsvariant är så är min sida definitivt fel ställe att söka på.
Jag har dessutom utvidgat begreppet “Förekomst” något genom att ge en antydan till hur många mynt det kan finnas på marknaden även av mynt som inte är rariteter. Det bygger helt på antalet försäljningar som jag hittat i Ahlströms och MISABs kataloger. “Fler än 15 ex” betyder at jag tror att antalet kända ex ligger någonstans mellan 15 och 30. Men det är bara mellan tummen och pekfingret och en del av dem kan det nog finnas uppemot 50 ex av. Utöver det så finns även begreppen “ganska vanliga”, “vanliga” och “mycket vanliga” och där törs jag inte alls ange någon mängd. En del mynt kan det nog fortfarande finnas över 1000 ex.
På typsidorna har jag inte ändrat lika mycket. Jag har lagt in dom nya sm-numren och snyggat till lite, men oftast inte ändrat så mycket på den inbördes ordningen. Provmynten har jag dock inte haft något emot att flytta upp bland de reguljära mynten, men jag har haft betydligt svårare än SM-boken att ta bort beteckningen “provmynt”. Så länge som möjligheten inte kan uteslutas anser jag att utmärkelsen bör stå kvar.
Nu ska jag sätta mig en stund med katalogen till MISAB 42 för en sista planering inför morgondagen. Ha det så gott!
När jag skulle leta efter rariteter i MISABs och Myntkompaniets kommande auktioner så upptäckte jag att jag nästan inte höll på att hitta någonting. Anledningen är att man nu refererar efter de nya referensböckerna och jag har kvar mina referenser från gamla sm-boken. Det går ju inte att ha det så och därför har jag nu börjat att uppdatera speciellt raritetsregistren. Jag måste dock ha kvar dom gamla sm-referenserna också eftersom alla tidigare kataloger går efter dem.
Det är där som den stora förvirringen griper in, speciellt när man håller på med exempelvis Gustav II Adolfs stormynt i silver. Mynt har försvunnit och andra har kommit till, och flera 4- och 2-riksdalrar går nu efter markräkning, bara för att nämna några krångligheter. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Jag måste göra den här uppdateringen, det är bara så. Det är ju de som skriver böcker som bestämmer utvecklingen framöver, och vi andra får ju rätta oss efter det. Jag kan väl kanske tycka att man i nya sm-boken kunde förklarat mer vilka förändringar man gjort och varför man gjort dem, men att komma och kritisera i efterhand duger ju inte mycket till. Nu är det ju som det är.
Det kommer alltså att märkas en del “tumult” på raritetssidorna en tid framöver, speciellt för regenterna på 1600-talet. MISAB säljer normalt fler svenska rariteter än alla andra auktionsföretag tillsammans och därför blir det ju deras referensbok som jag kommer att gå efter på raritetssidorna.. Men jag måste ju även ha de gamla sm-numren kvar. Vi får verkligen hoppas att de inte blir alltför rörigt. Men jag passar ju på att städa en del också, så kanske jämnar det ut sig i längden.
Ibland är det förunderligt svårt att bena ut vad som är rätt- eller felbeskrivet i gamla kataloger. Ett bra exempel gäller mynttypen som visas på bilden. Det är en 1/4 Daler eller en 1/8 Daler 1575. Båda dessa är präglade med samma stampar och man vet inte vilken valör det är förrän man har vägt myntet. I sin förteckning över Johan III:s mynt anger Astley Levin att han kände till 8 exemplar, varav 3 privata, av 1/4 Daler (Levin 178) och endast 3 ex av 1/8 Daler (Levin 181), alla i officiella samlingar. När de privata exemplaren senare säljs på auktion blir dock samtliga sålda som åttondelar. Svenssons (SNF 145) och Otto Smiths (Ahlström 58) exemplar är fortfarande åttondelar även i modern tid.
Sånt här gör att man blir väldigt skeptisk till det skrivna ordet; skribenten kan ju ha misstagit sig. Vi vet idag inte hur Astley Levin avgjorde vilken valör det var; vägde han mynten och hur välkalibrerad var vågen eller bedömde han bara tjockleken på mynten. Hur han än gjorde så blev det tydligen fel och tyvärr kan man inte utesluta att det blivit fel även på andra ställen i hans beskrivning.
När jag nu ändå håller på så kan jag väl lika gärna redovisa de exemplar som Levin kände till.
Levin 178 (kvartsdaler)
4 ex. KMK, Uppsala, Köpenhamn och Antell hade ett ex vardera.
ex. Oldenburg –> Bukowski 113 (1898) –> Wedberg –> Otto Smith –> Ahlström 58 (1998) –> Ahlström 60 (1999) såld som 1/4 Daler på Bukowskis auktion men som 1/8 på de senare auktionerna.
Levin 181 (åttondelsdaler)
3 ex. KMK, Uppsala och Antell hade ett ex vardera.
Sedan dess har ytterligare ett ex framkommit på Sonntag 38.
Jag fick för första gången någonsin en direktreklam från Oslo Myntgalleri. Det var riktigt roligt! Jag var naturligtvis tvungen att googla på “Bessaker” och det visar sig vara en liten fiskeby ca 10 mil norr om Trondheim, vilka tydligen gör sitt bästa för att konkurrera med Frimynt. För mig är det bara hälften så långt som till Helsingborg så det är ju en tanke att göra något helt oväntat. I vilket fall så gillar jag företagaranda i alla dess former!
Var härom dagen inbjuden till NKU i Uppsala för att tala om rariteter och proveniensforskning. Bland annat hade jag tänkt ta upp lite om problemen med proveniensforskning i äldre kataloger utan bilder. Dessvärre blev det lite teknikstrul, vilket gjorde att jag inte kunde visa det jag tänkt och därför är det väl lika bra att jag redovisar de här i stället.
Det jag gjort hittills på raritetssidorna bygger på auktionskataloger med bilder, d.v.s. auktioner som hållits de senaste 50 åren. När jag gjort färdigt de myntherrar som är kvar t.o.m. Gustav Vasa så hade jag dock tänkt fördjupa mig mer i de äldre katalogerna och se om jag kan förlänga ett antal provenienskedjor. Det är dock som sagt en del problem förknippat med det.
Första problemet är att identifiera mynten och det är svårare ju äldre katalogen är. Jämfört med idag så hade man förr andra åsikter om vad som var relevant att beskriva, och en del varianter som vi idag tycker är viktiga går inte att hitta. Det kan också vara vissa problem med att exempelvis beskriva skillnaden mellan porträtten på dukaterna 1732 eller på 4 Mark 1647-1648.
Nästa problem är bristen på köparnoteringar. För att kunna följa ett mynts vandringar så måste man ju vid varje försäljningstillfälle veta vem som köpte myntet. Jag har själv samlat på köparnoteringar länge nu, men det jag har att tillgå är bara en droppe i havet. För att komma någonstans så kan jag ju inte sitta och vänta på att jag kanske kommer att få köpa bra kataloger (med noteringar) någon gång i framtiden. Det jag behöver göra är att besöka litteratursamlare och dammiga arkiv och där föra över noteringarna som finns i deras kataloger till mina egna “rena” kataloger. En inte helt oangenäm framtidsutsikt att få se mig omkring lite i landet…
Privata försäljningar. Precis som det är idag så gjordes många mynttransaktioner på 1800-talet och framåt upp privat. Var köpte exempelvis Oldenburg mynten? Han är endast sporadiskt förekommande som köpare på 1800-talets auktioner. På Scharps (1851) och Frölings (1857-1858) auktioner finns han exempelvis inte med som köpare. Har man inte en stor tur och hittar informationen på annat sätt (exempelvis genom brev eller köparkvitton) så är detta problem olösligt. Naturligtvis är de mest sällsynta mynten, som bara är kända i några enstaka exemplar, undantagna. Når det inte finns så många alternativ kan man ofta använda uteslutningsmetoden.
Skriftliga auktionsbud och mynthandlare som köpare och ombud. Har alltid varit ett problem för proveniensforskningen och kommer väl förmodligen att vara det i framtiden också.
För att exemplifiera problemen har jag gått igenom alla kataloger jag har före år 1900 och sökt efter Sigismunds rariteter, vars sidor jag nyligen publicerat. Totalt har jag funnit 66 relevanta försäljningar och av dessa är det endast 13 som jag kunnat härleda längre än till år 1900. Av dessa har 8 hamnat på olika museer och bara 1 i en för mig känd samling.
När Elliots exemplar såldes 1892 var det förmodligen första gången denna variant såldes på auktion. Oldenburg fanns med i salen, men köpte inte myntet, vilket förmodligen betyder att han redan ägde ett exemplar. Vem Merzbacher var som köpte Oldenburgs ex är inte känt. På Wikipedia kan man dock hitta en Gottfried Merzbacher som skulle kunna passa in.
Den här uppställningen tog jag bara med för att visa hur obekymrade man var på den här tiden att både köpa och sälja förfalskningar. Tydligen var det helt accepterat att äga kopior om äkta mynt inte fanns att tillgå. Skall även tilläggas att förhållandet såg likadant ut även på Dalrarna 1594 (rättstavade ex) och 1597. Här nedan redovisas fortsättningsvis endast mynt som beskrivs som äkta.
Som man kan se så är det fler försäljningar av Dalrarna 1895 och 1897 än det är kända ex idag, och man kan anta att det är flera av provenienskedjor som rör samma exemplar. Detta kan man dock inte veta säkert förrän vi har fler köparnoteringar.
1 Daler 1598 (idag finns inga kända ex i privat ägo)
Man kan anta att detta är samma exemplar, dvs att det var Oldenburg som var köpare 1872.
1/2 Daler 1594 (0 kända ex idag)
ex. Borg (1839) –> Reischel –> förmodligen Erimitaget
Reischel var stadsråd i St. Petersburg och därför är det troligt att han köpte för Erimitagets räkning. Av 1/2-dalrarna 1595, 1597 och 1598 fanns inga noterade försäljningar under 1800-talets andra hälft och det finns heller inga kända exemplar i privat ägo i nuläget.
Som regel brukar det vara hopplöst att identifiera småmynten i gamla kataloger, men 2 Öre 1594 är ett lysande undantag; här har man nästan undantagslöst skrivit in omskriftens stavning i objektsbeskrivningen vilket underlättar identifieringen ordentligt.
Så har jag gjort i ordning sidorna om Karl IX myntning innan han blev utsedd till kung. Jag hade inte satt mig in i denna myntherres myntning tidigare men det var klart fascinerande. Exempelvis ser man tydliga skillnader i valda valörer och motiv mellan de tre rollerna som han hade. Som hertig var det Daler- och Markvalörer som gällde och när han var riksföreståndare så var det i stället Daler- och Öresvalörer. Som hertig var han dessutom ofta på resande fot och präglade mynt på 6 olika myntorter. Som riksföreståndare blev han fast bosatt i Stockholm.
Vad gäller rariteterna så var det inga stora överraskningar. Med några få undantag så kan man säga att raritetsbeteckningarna från gamla SM-boken fortfarande stämmer. Bilderna visar två av de sällsyntaste mynttyperna. Överst ser vi en Daler 1587 som såldes på Bonde 6 och som köptes av KMK. Nedan har vi 1/2 Ort 1599 som jag inte hittat någon försäljning alls av.
Så har det varit en stor svensk auktion på Künker igen. Om jag inte missminner mig så är det den största sedan Hagander 4 för drygt 10 år sedan. Precis som då var det mestadels guldmynt även denna gång. I mindre skala givetvis; en 1/4-dels Hagandersamling var det ju inte. Men god nog för att det blev lite feststämning. 20 raritetssidor har jag fått uppdatera varav dukaten 1794 två gånger. Såg att jag kanske borde dela upp dukaterna 1751 och 1765 beroende på om de har gs eller inte. Får väl se om jag känner mig hågad någon dag
Åtminstone för perioden 1604-1611 när han var kung. Det blev ett 70-tal raritetssidor även den här gången så man kan ju inte säga att rariteter är någon sällsynt företeelse. Många olika men få av varje.
Jag besväras av en efterhängsen skrivkramp för närvarande så jag ska inte säga så mycket mer. Gå in på sidorna i stället och känn er som hemma. Ni har väl det ni gör ett tag. Själv ska jag bekanta mig med Karl som riksföreståndare.
Jag börjar bli alltmer begeistrad över gamla myntkataloger, speciellt om de har blivit inbundna och är fulla av anteckningar. Man kan nog säga att det är mitt viktigaste samlarområde för närvarande. Detta har naturligtvis sin upprinnelse i min raritetsforskning och mina försök att få till långa provenienskedjor, men man kan även dra andra slutsatser av fullklottrade gamla kataloger. För att illustrera vad jag menar så har jag jämfört 3 kataloger enligt tabellen nedan.
antal köparnoteringar (antal nr totalt)
antal köpare
J.P.Westrings samling
1837
969 (av 1655)
57
Johan Scharps samling del 1
1851
697 (av 1307)
52
Axel Frölings samling del 1
1857
531 (av 686)
37
Som synes fattas det köparnoteringar på en hel del nummer, men detta gäller främst medaljer samt mynt efter 1750. De svenska mynten fram till och med Fredrik är mycket noga bokförda. Adolf Fredrik och framåt var väl helt enkelt för “moderna” mynt på den tiden. På Scharps auktion såldes exempelvis en 4 dukat, men man brydde sig inte ens om att tala om ifall årtalet var 1846 eller 1850.
Det första jag själv slogs av var antalet köpare på auktionerna. Att det skulle vara 57 köpare i samma lokal i Stockholm 1837 känns nästan osannolikt. Numera börjar väl MISABs köpare per auktion närma sig 200, om man inte redan överskridit det antalet, men vi har ju internet och snabba resemöjligheter. 1837 fanns det ju inte ens telefon och snabbaste färdmedlet var häst och vagn. Vi får nog anta att rätt många av buden kom via brev.
En annan sak värd att notera är att det nog skedde en generationsväxling bland myntsamlarna under dessa år. Av de 57 köparna på Westrings auktion fanns endast 7 kvar på Scharps auktion 1851, och det var endast 3 köpare som var med på alla tre auktionerna: KMK, Lunds Museum och Riksbanken.
1837 var Johan Scharp den obestridde kungen bland myntsamlare. Han köpte 191 nummer vilket i stort sett var 1/5 av mynten. Den som köpte näst mest var en numera bortglömd herre som hette “Born” som kom upp i 104 nr. Inte heller KMK och Riksbanken var några små köpare vid denna tid; de kom upp i sammanlagt 135 resp. 103 nummer på de 3 auktionerna.
På Scharps auktion 1851 deltog bland andra 3 “ungdomar” som senare kom att göra sig stora namn inom numismatiken; Olof Hallborg (36 år), Wilhelm Theodor Strokirk (28 år) samt Johan Otto Wedberg (25 år). Detta var kanske Wedbergs första större auktion och han köpte bara 1 mynt, en Riksdaler 1632. Än intressantare var kanske att det även var en viss “Bonnier” som köpte 13 medeltidsmynt. Lite svårt att tänka sig att det skulle ha varit Isidor Adolf Bonnier som senare gjorde sig känd för att ha skapat den dittills största samlingen av Karl XI:s mynt; han var nämligen bara 3 år 1851. Att det skulle ha funnits en äldre Bonnier som också samlade mynt är helt nytt för mig och säkerligen även för de flesta andra. Man lär så länge man lever!
När jag gick i genom dessa auktionskataloger gjorde jag excell-ark där jag förde in alla köpare och vad de hade köpt. Döm om min förvåning när jag kom till sista sidan av Frölings katalog och hittar en uppställning som är nästan identisk med den jag just hade gjort. Min mani är alltså inte unik, det har funnits andra som lidit av samma bokstavskombination;-)
Skämt åsido så hette katalogens förste ägare Carl von Nackreij. Efter att ha googlat har jag bara hittat 1 person med det namnet som passar in och han föddes 1833 och dog ogift 1874, utan att ha gjort något utmärkande som historikerna uppmärksammat. Förutom anteckningarna i denna katalog vill säga.
För att förklara uppställningen så anger den första siffran efter namnen antalet mynt/medaljer som köparen köpt och siffrorna längst till höger anger deras totala köpesumma. På den här auktionen var Meinander nästan lika dominerande som Scharp var på auktionen 1837. Som man också kan se så köpte von Nackreij själv 6 nummer; 3 medeltidsmynt, 1/48 Thaler 1691 från Bremen samt 2 medaljer från Gustav II Adolf.
Efter en del uppmuntran av Janne Holmberg fick jag i helgen för mig att uppgradera typsidan med 1 Öre km 1719-1720. Det går rätt fort när man väl kommer igång och det är ju synd att det händer så sällan. Jag har ju över 2000 sidor att hålla ordning på nu och bland dem så är det rätt många som borde ses över.
I vilket fall så har jag utgått ifrån Nya SM-boken, men i vanlig ordning gjort min helt egna uppställning. Det mest drastiska är att jag delat in de överpräglade varianterna i 3 typer beroende på deras vikt för att göra uppställningen mer överskådlig. Rätt intressant det där att ju djupare man dyker i variantträsket desto fler typer vill man ha att sortera varianterna under. När jag lever mitt liv som typsamlare vill jag tvärtom att det ska vara så få typer som möjligt så att det inte ska bli så dyrt att förvärva dem…
Det som fattas nu är bilder till raritetssidorna som bör göras till de svårare varianterna och där behöver jag hjälp. Så jag tar tacksamt emot alla bilder som ni vill dela med er av.
