Jag börjar bli alltmer begeistrad över gamla myntkataloger, speciellt om de har blivit inbundna och är fulla av anteckningar. Man kan nog säga att det är mitt viktigaste samlarområde för närvarande. Detta har naturligtvis sin upprinnelse i min raritetsforskning och mina försök att få till långa provenienskedjor, men man kan även dra andra slutsatser av fullklottrade gamla kataloger. För att illustrera vad jag menar så har jag jämfört 3 kataloger enligt tabellen nedan.
| antal köparnoteringar (antal nr totalt) | antal köpare | ||||
| J.P.Westrings samling | 1837 | 969 (av 1655) | 57 | ||
| Johan Scharps samling del 1 | 1851 | 697 (av 1307) | 52 | ||
| Axel Frölings samling del 1 | 1857 | 531 (av 686) | 37 |
Som synes fattas det köparnoteringar på en hel del nummer, men detta gäller främst medaljer samt mynt efter 1750. De svenska mynten fram till och med Fredrik är mycket noga bokförda. Adolf Fredrik och framåt var väl helt enkelt för “moderna” mynt på den tiden. På Scharps auktion såldes exempelvis en 4 dukat, men man brydde sig inte ens om att tala om ifall årtalet var 1846 eller 1850.
Det första jag själv slogs av var antalet köpare på auktionerna. Att det skulle vara 57 köpare i samma lokal i Stockholm 1837 känns nästan osannolikt. Numera börjar väl MISABs köpare per auktion närma sig 200, om man inte redan överskridit det antalet, men vi har ju internet och snabba resemöjligheter. 1837 fanns det ju inte ens telefon och snabbaste färdmedlet var häst och vagn. Vi får nog anta att rätt många av buden kom via brev.
En annan sak värd att notera är att det nog skedde en generationsväxling bland myntsamlarna under dessa år. Av de 57 köparna på Westrings auktion fanns endast 7 kvar på Scharps auktion 1851, och det var endast 3 köpare som var med på alla tre auktionerna: KMK, Lunds Museum och Riksbanken.
1837 var Johan Scharp den obestridde kungen bland myntsamlare. Han köpte 191 nummer vilket i stort sett var 1/5 av mynten. Den som köpte näst mest var en numera bortglömd herre som hette “Born” som kom upp i 104 nr. Inte heller KMK och Riksbanken var några små köpare vid denna tid; de kom upp i sammanlagt 135 resp. 103 nummer på de 3 auktionerna.
På Scharps auktion 1851 deltog bland andra 3 “ungdomar” som senare kom att göra sig stora namn inom numismatiken; Olof Hallborg (36 år), Wilhelm Theodor Strokirk (28 år) samt Johan Otto Wedberg (25 år). Detta var kanske Wedbergs första större auktion och han köpte bara 1 mynt, en Riksdaler 1632. Än intressantare var kanske att det även var en viss “Bonnier” som köpte 13 medeltidsmynt. Lite svårt att tänka sig att det skulle ha varit Isidor Adolf Bonnier som senare gjorde sig känd för att ha skapat den dittills största samlingen av Karl XI:s mynt; han var nämligen bara 3 år 1851. Att det skulle ha funnits en äldre Bonnier som också samlade mynt är helt nytt för mig och säkerligen även för de flesta andra. Man lär så länge man lever!
När jag gick i genom dessa auktionskataloger gjorde jag excell-ark där jag förde in alla köpare och vad de hade köpt. Döm om min förvåning när jag kom till sista sidan av Frölings katalog och hittar en uppställning som är nästan identisk med den jag just hade gjort. Min mani är alltså inte unik, det har funnits andra som lidit av samma bokstavskombination;-)
Skämt åsido så hette katalogens förste ägare Carl von Nackreij. Efter att ha googlat har jag bara hittat 1 person med det namnet som passar in och han föddes 1833 och dog ogift 1874, utan att ha gjort något utmärkande som historikerna uppmärksammat. Förutom anteckningarna i denna katalog vill säga.
För att förklara uppställningen så anger den första siffran efter namnen antalet mynt/medaljer som köparen köpt och siffrorna längst till höger anger deras totala köpesumma. På den här auktionen var Meinander nästan lika dominerande som Scharp var på auktionen 1837. Som man också kan se så köpte von Nackreij själv 6 nummer; 3 medeltidsmynt, 1/48 Thaler 1691 från Bremen samt 2 medaljer från Gustav II Adolf.
