Jag hittade den här förfalskningen på Katz 21 (2019) och tänkte att det kan ju vara intressant för många att se hur de kan se ut. Och jämföra den med ett äkta exemplar av den svåra varianten som saknar kors. Nu är ju den här så dåligt gjord att man nästan studsar när man ser den, men det finns dessvärre de som är bättre gjorda också. Katz bjöd ut den för 5 euro vilket tyder på att man var medveten om att något var fel. Men inget ord om detta i objektsbeskrivningen. Nog är det dålig stil av en auktionsfirma.
Jag fick ett mail av Dan Carlberg där han skrev att man var mycket väl medvetna om den felaktiga bilden på typ VI på Fredriks riksdalrar (som jag skrev om härom dagen) och att man lagt in rätt bild på SM-bokens hemsida. Jag har själv varit in på den hemsidan några gånger, mest för att se hur många privata plåtar som Tingström kände till, men jag hade aldrig varit in på sidan som är märkt “Addenda & Corrigenda”. På vanlig svenska så betyder det i alla fall “Tillägg och Rättelser” och där finns alla fel upptagna som man känner till så här långt.
Eftersom jag själv inte ägnat den där hemsidan så mycket uppmärksamhet så antar jag att detta gäller även för de flesta andra. Därför kan kanske det här blogginlägget hjälpa till att höja medvetandet om den.
Sådär, då tycker jag att även dessa sidor är mogna att visa upp. Jag vet ju att sidorna redan blivit besökta av rätt många, men nu har jag lagt ut länkarna vilket väl förhoppningsvis är ett lättare sätt att komma in. Jag har fortfarande rätt många utländska kataloger att gå igenom, men det får man väl betrakta som normal uppdatering.
Jag har även passat på att göra två raritetssidor som jag missat tidigare:
Jag fick idag än en gång anledning att tänka på Mikael Wiehes klassiker från 1970-talet när han och Hoola Bandoola Band ifrågasatte vem man kan lita på. I proveniensforskningen får jag ju allt som oftast sätta min tillit till andras anteckningar om vem som har köpt och sålt olika mynt. Ibland upptäcker jag att dessa anteckningar inte stämmer. Den här gången gäller det en 4 Öre klipping 1564:
En fin och, trodde jag, tämligen säker provenienskedja. Jag har foton från 3 auktioner som stämmer överens och dessutom anteckningar av Sten Törngren och Per Österlund (Svea 4) om vilka som var köpare på dessa auktioner. Utöver det så finns även den av Yngve Almer, i Österlunds katalog, angivna proveniensen om varifrån Algård fick myntet. Niklas Alexander Bohlin var Olle Algårds morfar och 1948 ärvde Algård dennes mycket gedigna samling. Enligt Yngve Almer skulle alltså denna klipping komma därifrån och den ska då ha legat kvar i Algårds samling ända till Österlunds auktion 1977. Idag hittar jag nedanstående bild i Ahlströms lagerlista 43 från 1973 och den fina provenienskedjan havererar totalt.
Det är ju inget som helst tvivel om att det är samma mynt och det ligger alltså i Ahlströms lager vid ett tillfälle då det enligt uppgift ska ha legat stilla i Algårds samling. Bildbevis slår ju allt annat och den i Österlunds katalog angivna proveniensen är felaktig. Almers fel torde ligga i att han litade på Algårds uppgifter och denne var nog inte den ordningsammaste. Jag har stött på flera exempel när han haft flera ex av samma årtal och blandat ihop dem. Värst var väl när han slarvade bort en Paykulldukat efter att ha använt den som bokmärke….
I vilket fall så kan ju Algård vid något tillfälle ha sålt denna klipping till Ahlström och sedan köpt tillbaka den igen, men det är bara spekulationer. Det enda säkra är att den fanns på Ahlströms lagerlista och sedan hamnade den i Algårds samling. Inget annat att göra än att förkorta provenienskedjan med 25 år. Men det är bara att “bryta ihop och komma igen” som Per Elofsson brukade uttrycka det.
Dessvärre blev jag just idag uppmärksammad på ett fel som smugit sig in i nya sm-boken och jag får väl göra ett försök att reda ut begreppen. Det gäller Fredriks riksdaler typ VI där man råkat lägga in fel bilder.
Så här ser Fredriks riksdalrar typ III (t.v.) och typ VI (t.h.) ut. Man ser skillnaden tydligast vid axeln och på bröstet. Felet som gjorts i sm-boken är att man lagt in en bild av typ III för att illustrera hur typ VI ska se ut. Störst blir felet vid sm 72b där man har lagt in en bild på sm 70.
Det är ingen mening att vara kritisk till sådana fel eftersom det är så lätt hänt. Jag gör dem själv ideligen, men jag har ju den fördelen att jag kan rätta felen lika fort som jag ser dem. I en referensbok som sm-boken får det ju rätt långvariga konsekvenser. Nu får ju var och en göra en egen rättelse i sm-boken. Det bästa är väl att leta upp rätt bild på nätet, skriva ut den och helt enkelt klistra över de båda felaktiga bilderna i boken.
För den som vill fördjupa sig mer har jag även några sidor där jag visar porträttvarianter för de båda typerna. Man kan ju diskutera om det ska vara 5 eller 6 varianter för typ III, men det beror mest på hur noga man ska vara.
Lite sent kanske, men här är en lista på auktionen som hölls redan förra helgen. Ibland blir det ju så att man har annat att göra.
Det är i alla fall rätt intressant att det på en sådan här auktion så ofta kommer fram så många mynt som aldrig varit på en stor auktion tidigare. Fortsätter det så här så kommer det kanske en dag då det inte finns myntrariteter längre.
Jag hade inte tänkt kommentera det här inlägget i senaste SNT, men så insåg jag att det är nog bäst att jag själv skriver ner mina tankar om det i stället för att bara haka på någon annan skribent. Men jag tycker nog att det hade varit mycket bättre om Ewing och Tunefalk aldrig skrivit något. Det här visar bara vilken avgrund som finns mellan myntsamlares och museifolks åsikter om myntvård.
Dessutom skriver man faktiskt att mynten led mer skada av 36 år i KMK:s vård än de gjort under flera 100 års vandring mellan oräkneliga ägares händer. Hur jag än vänder och vrider på detta så kan jag inte se annat än att man självmant nedvärderat den egna kompetensen. Varför ska vi då tro på att bedömningen av rengöringsbehovet var riktig?
Man skriver att syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade före deponeringen på KMK, men det har man definitivt inte lyckats med för då skulle det inte synas att de var rengjorda. En av de tydligaste exemplen är riksdalern 1707 som av Ahlström bedömde till kvalitet 0, “praktexemplar” och som 1987 av många ansågs vara ett av 1700-talets vackraste kvarvarande mynt överhuvudtaget. Nu är det bara ett i mängden och det kommer aldrig att återfå sin forna skönhet.
Det museerna inte förstår och förmodligen inte kan förstå är att vi myntsamlare ser det här som jämförbart med helgerån. För oss är det som heliga reliker som blivit misshandlade. Varför kan ni inte stanna upp och bara beundra ett vackert, orört mynt med fantastisk ålderspatina i stället för att se det som ett smutsigt arbetsmaterial? Och tänka på att en rengöring aldrig kan göras ogjord.
Det är med sorg i hjärtat som jag ser en framtid när våra efterkommande aldrig fått se ett sådant mynt eftersom alla blivit rengjorda. Är det verkligen så ett kulturarv ska vårdas?
För en del år sedan så hade jag ett blogginlägg om denna företeelse med 5 ettor i Eriks ordningsnummer, alltså XIIIII. Då blev jag i det närmaste förlöjligad för att jag, som det sades, “trodde att en dubbelprägling var en variant”. Jag hade vid det tillfället bara 1 bild att visa upp, men nu har jag 2. Den vänstra bilden visar 1 Mark 1564 och såldes på MISAB 17 nr 80. Den andra är 1 Mark 1567 som såldes på Ahlström 18 nr 295. De båda mynten är som synes inte stampidentiska. Jag erkänner gärna att jag aldrig kommer att kunna lika mycket numismatik som jag vill kunna, men nog måste det väl till ett jäkla sammanträffande om två dubbelpräglingar skulle få samma effekt?
Nu finns det förvisso en känd dubbelprägling också och det är väl den som har bringat lite oordning i leden. Åtsidan är stampidentisk med den vänstra bilden där uppe och har alltså blivit dubbelpräglad från 5 ettor i stället för 4 ettor som man trodde tidigare. (Foto MISAB 41)
Sincona har den här veckan haft några auktioner med riktigt intressant svenskt material. Först ut var auktion 84 med två bekantingar, 5 kopeker 1764 och 1778. De verkar följas åt de där två eftersom båda såldes även på Höiland 127 (2008).
På Sincona 87 som väl avslutades nu idag så var det än mer svenskt. Dessa mynt kommer från en svensk samlare som tragiskt nog avled nu i våras endast 52 år gammal. Jag kände honom inte närmare men vi hade en del mailkontakt när han skrev och hade någon uppdatering till mina raritetssidor. Han gillade i alla fall rariteter och 1700-talets markmynt, vilket man också kan ana utifrån mynten som såldes.
Eller jag ska kanske säga att uppdateringen är påbörjad. Jag upptäckte nämligen att jag nog fuskat en del när jag gick igenom materialet och letade efter sällsyntheter. Förmodligen berodde det på att det är ännu sällsyntare med bilder. Dessvärre hade jag dessutom kastat grundmaterialet för de årgångar som jag inte brydde mig om att göra raritetssidor åt. Detta behöver jag ju nu när jag också vill göra en antydan om ifall årgången/varianten är vanlig eller till och med mycket vanlig. Så det var bara att börja om från början igen med allt utom dukater och riksdalrar som tack och lov hade grunddata kvar.
Så nu har jag gått igenom Ahlströms och MISABs kataloger igen och hittat 7 årgångar av de lägre riksdalervalörerna som har väldigt få försäljningar. Mest förbigånget verkar Kröningen 1772 med gs FEHRMAN ha blivit. Den kan kanske till och med vara värd ett RR. Vi får se! Sedan har vi även myntpolletterna 1790 och 1791 som jag inte räknade på alls förra gången.
Så det blir en blandad kompott jag har att hålla reda på vid nästa stora sökning; Erik XIV, hertigarna Johan och Karl, plåtmynten, och nu även G3-mynten. Ja det var förresten en 3 Daler 1770 med 11 serafer som också skulle med. Det tar lite längre tid, men det går nog bra.
Lärlingsporträtt?
Så till något helt annat! I gamla sm-boken så brydde man sig inte alls om att göra någon åtskillnad för gravörstilar. För Gustav III:s riksdalrar var det bara 1781 med 1772 års porträtt som togs med. Nu är det annat och det är ju kul. Eftersom jag jobbat en del med dom här riksdalrarna så har jag en del synpunkte
Gustaf Ljungberger dog den 5/11 1787 och därefter blev Carl Gustaf Fehrman utsedd till chefsgravör på Myntverket. Det blev dock ingen tydlig övergång från den ene gravören till den andre, delvis beroende av att Ljungberger vid sin död (enligt Hemmingsson) efterlämnade 86 färdiggjorda stampar. Av nygjorda stampar förekommer två typer; den ena som efterliknar Ljungbergers stil med uppåtkammat hår (bilden till höger) och den andra med avvikande bakåtkammat hår. Om det avvikande porträttet (det nedre porträttet) skriver Ahlström i sin katalog 27 (1983):
“Ett par åtsidesstampar har dock en avvikande stil (mindre lyckad) och de får anses vara utförda av någon elev till Ljungberger.”
Den tanken har sedan levt kvar genom åren och benämningen “elevporträtt” har sedan förekommit i ett flertal auktionskataloger. Ett sådant tankemönster kan vara svårt att bryta. Därför tycker jag att det är roligt att Hemmingsson & co. har kommit till samma slutsats som jag att det måste vara Fehrmans porträtt. Jag tror dock inte att vi kommit till den slutsatsen på samma sätt; Bengt Hemmingsson vill ha tydliga bevis för allt, vilket oftast är bra, och i det här fallet känner man inte till att det fanns någon annan gravör på myntverket under de här åren och därför måste det vara Fehrman som graverat “lärligsporträtten”. Punkt. Själv resonerade jag som så att det bakåtkammade håret var ju Fehrmans stil, det hade han på alla sina myntporträtt.
Här jämförs Riksdalern 1788 med en Riksdaler 1793, med Begravningen 1792 och med en Dukat 1791; alla med Fehrmans bakåtkammade hår.
Så långt är vi alltså överens, men dessvärre kan jag inte svälja att Fehrman även ska ha graverat de andra nya stamparna 1788-1792; alltså de där Ljungbergers stil efterliknas. Det är alltför svårt att tro på. Fehrman och Ljungberger var nämligen inga goda vänner. När osämjan började är svårt att säga men den var ju rätt tydlig när Ljungberger i en skrivelse till Kammarkollegiet 1775 betonar att han tidigare åtagit sig att “till alla myntsorter sticka nya stämplar, dem unge Fehrman, som ännu mindre öfvad, kunde hafwa sig till eftersyne”. Detta var nog mer än den “unge Fehrmans” stolthet kunde tåla. Han var ju stolt över att ha klarat jobbet själv och efter det så ironiserade han (enligt Rasmusson) över Ljungberger så ofta han fick tillfälle. Även efter Fehrmans hemkomst 1779 så anmärker G.J. Ehrensvärd på att “den unge Fehrman tycks vilja eclipsera vår snälla Ljungberger”. Så de var inte vänner och även om Fehrman kanske blev klokare med åren så är det ändå inte troligt att han tog sig för att efterlikna Ljungbergers stil.
Jag har ett argument till och det är tidsaspekten. Om jag räknat rätt så graverade Fehrman 24 medaljer under perioden 1788-1792. Jag kan inte det här med medaljer så bra, men efter vad jag förstått fick man räkna med 2 månaders jobb från idé till färdig medalj. Det kan alltså inte ha blivit så mycket tid över till att gravera myntstampar. Det bör alltså ha funnits en gravör till på myntverket de här åren. Jag har inget bevis, men Hemmingsson har inget bevis på motsatsen heller.
Detta betyder också att jag får ge Hemmingsson rätt i att Fehrman mycket väl kan ha graverat även riksdalrarna 1780-1781 med bakåtkammat hår. Jag har ju själv ivrigt argumenterat för att det är Fehrmans stil. Där vill jag dock även fortsättningsvis hålla dörren öppen för att det kan ha varit Grandel som var upphovsman. Den möjligheten kan inte uteslutas förrän vi vet vad Grandel hade för sig på myntverket 1779-1780.
Det behövs mer arkivforskning! Bengt Hemmingsson är dessvärre nästan ensam inom sitt gebit och han kan ju inte hinna med allt. Jag var själv på Riksarkivet en gång och det jag lärde mig var att man måste bo i närheten så att man kan gå dit dag efter dag efter dag. Annars kan man inte uträtta mycket.
