Jag fick idag än en gång anledning att tänka på Mikael Wiehes klassiker från 1970-talet när han och Hoola Bandoola Band ifrågasatte vem man kan lita på. I proveniensforskningen får jag ju allt som oftast sätta min tillit till andras anteckningar om vem som har köpt och sålt olika mynt. Ibland upptäcker jag att dessa anteckningar inte stämmer. Den här gången gäller det en 4 Öre klipping 1564:
N.A. Bolins samling (-1948) –> Claes-Olof Algårds samling (1948-1977) –> Österlunds auktion (mars 1977) –> Leif Jansson –>?–> Svea 4 (1978) –> Hans Menzinsky –> Karl-Erik Schmitz samling (1978-1989) –> SBC och Spinks auktion i Zürich (1989) nr 250 –> Håkan Westerlund –>?
En fin och, trodde jag, tämligen säker provenienskedja. Jag har foton från 3 auktioner som stämmer överens och dessutom anteckningar av Sten Törngren och Per Österlund (Svea 4) om vilka som var köpare på dessa auktioner. Utöver det så finns även den av Yngve Almer, i Österlunds katalog, angivna proveniensen om varifrån Algård fick myntet. Niklas Alexander Bohlin var Olle Algårds morfar och 1948 ärvde Algård dennes mycket gedigna samling. Enligt Yngve Almer skulle alltså denna klipping komma därifrån och den ska då ha legat kvar i Algårds samling ända till Österlunds auktion 1977. Idag hittar jag nedanstående bild i Ahlströms lagerlista 43 från 1973 och den fina provenienskedjan havererar totalt.
Det är ju inget som helst tvivel om att det är samma mynt och det ligger alltså i Ahlströms lager vid ett tillfälle då det enligt uppgift ska ha legat stilla i Algårds samling. Bildbevis slår ju allt annat och den i Österlunds katalog angivna proveniensen är felaktig. Almers fel torde ligga i att han litade på Algårds uppgifter och denne var nog inte den ordningsammaste. Jag har stött på flera exempel när han haft flera ex av samma årtal och blandat ihop dem. Värst var väl när han slarvade bort en Paykulldukat efter att ha använt den som bokmärke….
I vilket fall så kan ju Algård vid något tillfälle ha sålt denna klipping till Ahlström och sedan köpt tillbaka den igen, men det är bara spekulationer. Det enda säkra är att den fanns på Ahlströms lagerlista och sedan hamnade den i Algårds samling. Inget annat att göra än att förkorta provenienskedjan med 25 år. Men det är bara att “bryta ihop och komma igen” som Per Elofsson brukade uttrycka det.