Eller jag ska kanske säga att uppdateringen är påbörjad. Jag upptäckte nämligen att jag nog fuskat en del när jag gick igenom materialet och letade efter sällsyntheter. Förmodligen berodde det på att det är ännu sällsyntare med bilder. Dessvärre hade jag dessutom kastat grundmaterialet för de årgångar som jag inte brydde mig om att göra raritetssidor åt. Detta behöver jag ju nu när jag också vill göra en antydan om ifall årgången/varianten är vanlig eller till och med mycket vanlig. Så det var bara att börja om från början igen med allt utom dukater och riksdalrar som tack och lov hade grunddata kvar.
Så nu har jag gått igenom Ahlströms och MISABs kataloger igen och hittat 7 årgångar av de lägre riksdalervalörerna som har väldigt få försäljningar. Mest förbigånget verkar Kröningen 1772 med gs FEHRMAN ha blivit. Den kan kanske till och med vara värd ett RR. Vi får se! Sedan har vi även myntpolletterna 1790 och 1791 som jag inte räknade på alls förra gången.
Så det blir en blandad kompott jag har att hålla reda på vid nästa stora sökning; Erik XIV, hertigarna Johan och Karl, plåtmynten, och nu även G3-mynten. Ja det var förresten en 3 Daler 1770 med 11 serafer som också skulle med. Det tar lite längre tid, men det går nog bra.
Lärlingsporträtt?
Så till något helt annat! I gamla sm-boken så brydde man sig inte alls om att göra någon åtskillnad för gravörstilar. För Gustav III:s riksdalrar var det bara 1781 med 1772 års porträtt som togs med. Nu är det annat och det är ju kul. Eftersom jag jobbat en del med dom här riksdalrarna så har jag en del synpunkte
Gustaf Ljungberger dog den 5/11 1787 och därefter blev Carl Gustaf Fehrman utsedd till chefsgravör på Myntverket. Det blev dock ingen tydlig övergång från den ene gravören till den andre, delvis beroende av att Ljungberger vid sin död (enligt Hemmingsson) efterlämnade 86 färdiggjorda stampar. Av nygjorda stampar förekommer två typer; den ena som efterliknar Ljungbergers stil med uppåtkammat hår (bilden till höger) och den andra med avvikande bakåtkammat hår. Om det avvikande porträttet (det nedre porträttet) skriver Ahlström i sin katalog 27 (1983):
“Ett par åtsidesstampar har dock en avvikande stil (mindre lyckad) och de får anses vara utförda av någon elev till Ljungberger.”
Den tanken har sedan levt kvar genom åren och benämningen “elevporträtt” har sedan förekommit i ett flertal auktionskataloger. Ett sådant tankemönster kan vara svårt att bryta. Därför tycker jag att det är roligt att Hemmingsson & co. har kommit till samma slutsats som jag att det måste vara Fehrmans porträtt. Jag tror dock inte att vi kommit till den slutsatsen på samma sätt; Bengt Hemmingsson vill ha tydliga bevis för allt, vilket oftast är bra, och i det här fallet känner man inte till att det fanns någon annan gravör på myntverket under de här åren och därför måste det vara Fehrman som graverat “lärligsporträtten”. Punkt. Själv resonerade jag som så att det bakåtkammade håret var ju Fehrmans stil, det hade han på alla sina myntporträtt.
Här jämförs Riksdalern 1788 med en Riksdaler 1793, med Begravningen 1792 och med en Dukat 1791; alla med Fehrmans bakåtkammade hår.
Så långt är vi alltså överens, men dessvärre kan jag inte svälja att Fehrman även ska ha graverat de andra nya stamparna 1788-1792; alltså de där Ljungbergers stil efterliknas. Det är alltför svårt att tro på. Fehrman och Ljungberger var nämligen inga goda vänner. När osämjan började är svårt att säga men den var ju rätt tydlig när Ljungberger i en skrivelse till Kammarkollegiet 1775 betonar att han tidigare åtagit sig att “till alla myntsorter sticka nya stämplar, dem unge Fehrman, som ännu mindre öfvad, kunde hafwa sig till eftersyne”. Detta var nog mer än den “unge Fehrmans” stolthet kunde tåla. Han var ju stolt över att ha klarat jobbet själv och efter det så ironiserade han (enligt Rasmusson) över Ljungberger så ofta han fick tillfälle. Även efter Fehrmans hemkomst 1779 så anmärker G.J. Ehrensvärd på att “den unge Fehrman tycks vilja eclipsera vår snälla Ljungberger”. Så de var inte vänner och även om Fehrman kanske blev klokare med åren så är det ändå inte troligt att han tog sig för att efterlikna Ljungbergers stil.
Jag har ett argument till och det är tidsaspekten. Om jag räknat rätt så graverade Fehrman 24 medaljer under perioden 1788-1792. Jag kan inte det här med medaljer så bra, men efter vad jag förstått fick man räkna med 2 månaders jobb från idé till färdig medalj. Det kan alltså inte ha blivit så mycket tid över till att gravera myntstampar. Det bör alltså ha funnits en gravör till på myntverket de här åren. Jag har inget bevis, men Hemmingsson har inget bevis på motsatsen heller.
Detta betyder också att jag får ge Hemmingsson rätt i att Fehrman mycket väl kan ha graverat även riksdalrarna 1780-1781 med bakåtkammat hår. Jag har ju själv ivrigt argumenterat för att det är Fehrmans stil. Där vill jag dock även fortsättningsvis hålla dörren öppen för att det kan ha varit Grandel som var upphovsman. Den möjligheten kan inte uteslutas förrän vi vet vad Grandel hade för sig på myntverket 1779-1780.
Det behövs mer arkivforskning! Bengt Hemmingsson är dessvärre nästan ensam inom sitt gebit och han kan ju inte hinna med allt. Jag var själv på Riksarkivet en gång och det jag lärde mig var att man måste bo i närheten så att man kan gå dit dag efter dag efter dag. Annars kan man inte uträtta mycket.
