Intressant proveniens

(Foto Ahlström 54)

Nu senast på MISAB 30 såldes ovanstående mynt som nr 647, dock utan den mycket intressanta proveniens Ahlström uppgav när myntet såldes på hans 54:e auktion (1996): Greve David Henrik Stierncrona, adjutant hos Karl XIII!

Myntet har slät rand och har därför av de flesta avfärdats som en efterprägling. Om man antar att proveniensen är riktig så måste man dock ställa sig en viktig fråga: Kungens adjutant var en man som biträdde kungen i praktiska göromål och som faktiskt var en av de som beslutade att frånsidan med jordglob inte skulle användas. Varför skulle en sådan man ha en efterprägling i sin ägo när han mycket enklare kunnat behålla en orginalprägling?

Jag har skrivit om dessa mynt i bloggen förut och jag undrar nu om det inte är dags att börja samla ihop de fakta som finns i ämnet och skriva en riktig artikel. Det är i alla fall tydligt att det finns en hel del frågetecken som behöver rätas ut.

1 Öre sm 1749

På MISAB-auktionerna nästa helg bjuds det ut många intressanta mynt, men jag tänkte nöja mig med att kommentera de båda varianterna av 1 öre sm 1749 som säljs som nr 141 och 142 i auktion 31.

Skillnaden mellan de båda varianterna syns mest på kronorna och på årtalets typsnitt. (Foto MISAB 31)

I MISAB:s egen kommentar påvisar man att det övre myntet anknyter till tidigare årtal och därför definitivt är graverat av Johan Wikman. Vid graveringen av det undre myntet har det använts andra punsar till faktiskt alla detaljer och att det därför med största sannolikhet har en annan gravör som upphovsman. Den som då ligger närmast till hands att tänka på är Johans son Karl Johan Wikman som också tog över jobbet i Avesta efter faderns död 1751. Detta är också min tro och för att citera Tage Danielsson så är det väl “så sannolikt att det nästan är sant”. Det MISAB dock glömmer att berätta är att Karl Johan Wikman gick i lära hos Daniel Fehrman i Stockholm perioden 1745-1751 och knappast kunnat vara hemma mer än ytterst sporadiskt. Troligare är då att han tillverkat stamparna för 1749 och 1750 i Stockholm och skickat hem dem per post. Detta ändrar ju varken myntort eller gravör, men det är värdefullt att känna till att det är så det kan ha gått till.

(Foto MISAB 4, privat samt MISAB 20)

Om vi så går ett steg längre så kan vi även jämföra de tre sista åren av 1 Öre km. Vad gäller 1746 och 1749 så kan man använda samma resonemang som för föregående valör. Båda är präglade i Avesta men 1746 är graverad av Wikman d.ä. och 1749 troligen av hans son. 1750 däremot är attribuerad till Stockholm med Daniel Fehrman som gravör. Hur går detta ihop? Jag tvivlar inte på att det finns historiska bevis för att det skedde en myntning i Stockholm 1750, men däremot är jag inte lika säker på att Fehrman är gravör. Om Karl Johan Wikman var på plats i Stockholm så ligger det väl närmare till hands att tro att han graverade även denna?

Jag ställer bara frågor och ger inga säkra svar, men det är ju ett intressant ämne och kanske kan någon inspireras att gräva ännu lite djupare i de historiska arkiven. Och det är ju alltid lättare att hitta ett svar efter att en fråga blivit ställd.

Apropå något helt annat så har jag återställt raritetssidorna från 1819 och framåt. 60 sidor på en vecka och med den takten så borde raritetssidorna vara tillbaka på en månad. Nu kommer jag inte att kunna hålla den takten och att sikta in sig på midsommar är nog mer realistiskt. Övriga sidor får ta den tid det tar och typförteckningen tänker jag dessutom passa på att justera en del. Kanske kan jul vara en passande målsättning där. Den som lever får se och huvudsaken är ju att jag är igång igen.

Är upplagan ett bra mått på sällsynthet?

När jag nu har anledning att gå igenom det jag skrivit på min hemsida så hittar jag saker som jag glömt för länge sedan. Här nedan en tabell som jag skrev 2013 när jag höll på med att upprätta raritetssidorna för Karl XIV Johan. Jag har helt enkelt jämfört upplagorna för Riksdaler Specie 1832-1842 med antalet funna försäljningar på Ahlströms auktioner och rangordnat efter upplagan. Kommentaren längst ner är också från 2013.

1838     833801     46     0,06 promille (1838 med G ingår)

1841     549188     52     0,09 promille

1835     330809     42     0,13 promille

1842     287877     72     0,25 promille

1839     212020     26     0,12 promille

1837     176748     11     0,06 promille (1837 md G ingår)

1836      93227     32     0,34 promille

1840      68452     18     0,26 promille

1834      67837     60     0,88 promille

1831      47303     28     0,59 promille

1833      39040     19     0,48 promille

1832        2100     10     4,8 promille

Den sista kolumnen är alltså “antalet försäljningar i Ahlströms i förhållande till upplagan uttryckt i promille”. Det man kan se är att upplagan inte är något bra mått på hur många exemplar som finns kvar. I stället kan man nog dra slutsatsen att avgången (nedsmältning mm) minskar kraftigt när sällsyntheten blir tillräckligt stor. Vilket ju är ganska logiskt! Men man kan också se att för tex 1837 har avgången gått längre än normalt (givetvis förutsatt att Ahlströms auktioner kan anses vara ett tillräckligt bra mått på antalet ex som finns på marknaden). Att 1837 numera kan anses vara ytterst sällsynt verkar dock våra mynthandlare ha ha missat: Tonkin värdesätter den till bara hälften av priset för en riksdaler 1832 och av dom 11 försäljningar som gjordes på Ahlströms auktioner så saknade 10 bild i katalogen. 

Vem är vem?

Sådär, då har jag återställt sidorna med “Kända samlingar av svenska mynt”, eller “Kända samlare” som det lika gärna kunnat heta. Alla namn i registret är dock inte försedda med länkar ännu eftersom jag inte tycker att jag där har så mycket att visa upp. Många namn har inte ens någon egen sida som är påbörjad ännu och då står namnen bara där som en påminnelse om att jag vill göra det någon gång när tiden och entusiasmen så medger.

Egentligen är det här ett projekt som är alldeles för stort för en enskild person och jag vore väldigt tacksam om jag kunde få lite hjälp. Jag skriver ju bara om samlare som jag stöter på i min forskning och oftast gör jag ingen utökad forskning om just den personen. Jag skriver alltså ner bara det jag får veta vid just den tidpunkten och det är ju oftast väldigt lite. Jag har ju en liten vision om ett numismatikens “Vem är Vem” där inte bara samlare utan även betydande handlare och andra numismatiker finns porträtterade. Kanske kan någon också ge ut det i bokform någon gång, men jag är tyvärr inte själv den grävande reporter som behövs för det jobbet. Tills vidare skulle jag dock vara mycket nöjd och glad över de små bidragen i form av kompletterande information till de sidor jag redan har och kanske något foto. Om någon vill skriva en hel artikel om någon betydande samlare så publicerar jag det naturligtvis i författarens namn.

Man kan göra så mycket mer om man hjälps åt!

Äntligen på gång

Så där, då har jag äntligen full kontroll igen och vet vad jag gör. Min hemsida kommer att bli helt återställd igen! Det kommer dock att ta tid eftersom jag måste kopiera in en sida i taget och dessutom måste varje bild redigeras om och läggas in för sig. Men det löser sig!

Mitt förra blogginlägg kan ha vållat en del huvudbry för en del läsare eftersom de inte kunde se vad jag talade om. Det är nämligen så att om man länkar in direkt till bloggen så ser man bara blogginläggen jag gjort, men om man länkar in med www.falcoin.se så ser man ALLA inlägg jag gjort, även de i andra kategorier. Därför har jag bestämt mig för att göra allt i sidor för att det ska bli så lite strul som möjligt. Nackdelen är att det då inte syns i listan till höger vad jag gör. I stället kommer jag kontinuerligt att tala om i bloggen vilka delar som fungerar igen. Jag har börjat nu med “Kända samlingar” och i registret där har det börjat dyka upp fungerande länkar igen. De sidorna går fortast att återställa eftersom de består mest av text och lite bilder. Värre är det då med raritetssidorna där bilderna är viktigast. Men det går naturligtvis det också.

Inte som jag tänkt mig precis…

Tja, jag håller på att experimentera med lite raritetssidor och det går kanske inte så bra. Det var meningen att de jag publicerar ska dyka upp i listan till höger, men inte i bloggen. Nu är det väl kanske ingen katastrof, men det stör mitt ordningssinne. Jag får dock se om jag inte hittar något motmedel mot detta så småningom.

Bortsett från detta så ser det väl rätt hyfsat ut, men jag får nog säga att jag saknar finesserna med olika färger som jag hade i mitt gamla program. Men det är väl som vanligt att man får svårare med nymodigheter när man blir äldre…

Något om prisnivåerna på MISAB 30

Jag har tittat lite på prisutfallet på den gångna helgens myntauktion och kommit fram till att MISAB:s egen bedömning (se Facebook) kanske kan ifrågasättas något. “Fantastisk auktion” stämmer givetvis i en del fall men orden “intressant och bra” är nog överlag mer relevant.

För att börja med guldmynten så är det bara att konstatera att utbudet var det svagaste på 5 år. 23 objekt som klubbades för totalt 658700 kr kan exempelvis jämföras med resultatet i september där 86 objekt klubbades för 4,96 miljoner kronor totalt. Som vanligt är inte besittningsmynt och kronguld medräknade.

Om man jämför med resultaten för motsvarande mynt på Haganders auktioner så ser det hyfsat ut med ca 20% prisökning, men plockar man bort de 3 hetaste objekten så har de andra 20 mynten i genomsnitt fått en liten prissänkning.

Auktionsnr.ObjektMISABs prisHaganders pris %
Nr 4321/4 Dukat 173312000 kr3738 kr321
Nr 599Dukat 180938000 kr16020 kr237
Nr 6534 Dukat 1837210000 kr80910 kr260

En intressant detalj när det gäller nr 653 är att det är den andra 4 dukat 1837 som gör anspråk på att komma från kung Farouks samling. Den första var Carl-Axel Lindbloms ex som såldes på MISAB 8. Dan Carlberg berättade i samband med försäljningen att detta andra ex legat i en påse från Högbergs Mynthandel med texten “ex Kung Farouk” och att man därför trodde att proveniensen var riktig denna gång. Som proveniensforskare tycker jag dock att det är tråkigt när man inte kan vara helt säker. Carl-Axel Lindblom borde ju även det vara en förtroendeingivande källa.

Hur är det då med andra mynt? Där har jag ju ingen databas att ösa ur som för guldmynten, men jag kom på att jag ju kan jämföra priserna för de mynt som har tidigare MISAB-auktioner som proveniens. Då fick jag ihop en lista på 46 objekt och dessa blev i genomsnitt 26% dyrare på den här auktionen än på respektive tidigare försäljning. Det betyder i sin tur att affärerna i stort sett gick jämt upp när provisionerna är dragna. Som samlare tycker jag att det är godtagbart, men jag förmodar att en handlare inte tycker att det är någon god affärsidé att köpa och sälja på auktion med endast några få års mellanrum.

Några fler mynt som är värda att nämna:

Nr 294. Auktionens dyraste mynt blev en Thaler 1658 från Elbing (Staden). SB 51. Ska vara det enda kända exemplaret i privat ägo. Pris: 390000 kr + provision.
Nr 589. Kastmyntet till prins Karl Gustavs födelse 1782. Bästa klättraren! Gick från ett utrop på 1000 kr till ett klubbat pris på 28000 kr. Utropet var dock märkligt lågt satt. Exemplaret såldes trots allt för 2900 kr redan på Ahlström 61 för 19 år sedan. Priset nu blev högt men inte orimligt; det finns nämligen bara 13 kända ex av typen i privat ägo.
Nr 642. 1/6 Riksdaler 1815. Ytterligare en god klättrare som gick från 1500 kr i utrop till 25000 kr i slutpris. Denna 2-årstyp är mycket sällsynt och i privat ägo känd i endast 6 exemplar 1815 respektive 10 exemplar 1817. Att man kunde köpa en 1815 för 5000 kr så sent som på MISAB 9 (2013) får anses som en kraftig undervärdering

Bonus

Jag samlar på gamla auktionskataloger, inte för dess egen skull utan för deras innehåll. Oftast är det “rena” kataloger utan anteckningar, men inte så sällan har den förste ägaren ägaren åtminstone skrivit sitt namn på den. Ibland har han även gjort noteringar om slutpriser och kanske även namnen på en del köpare. Det senare är det jag värderar högst eftersom jag forskar om provenienser. Mycket mer sällan hittar man något instoppat i katalogen, något som ägaren tyckte var relevant just då. Ett exempel på en sådan “bonus” är nedanstående tidningsurklipp som jag hittade i en Holmbergkatalog från 1925. Mycket intressant!

Några mynt till…

Det är ovanligt få mynt på MISAB 30 där jag kan bidra med provenienser, men det skadar ju inte att visa bilder på de jag har.

Nr 526. 4 Mark 1754 såldes senast på Heidrun Höhns auktion 90 (2018). Jag känner till 9 exemplar av detta sällsynta årtal.
Nr 589. Kastmyntet till minne av prins Karl Gustavs födelse 1782. Detta ex såldes även på Ahlström 61 år 2000. Den finns idag 13 kända exemplar i privat ägo och detta utgör faktiskt 1/4 av den präglade upplagan.
Nr 726 som är en 4 Riksdaler Riksmynt 1856 med 1855 års bild. Ex Aurum 5 (2009) och ex Ahlström 10 (1975). Jag känner till 20 exemplar i privat ägo.

Utöver de mynt jag visat bilder på så har jag även undersökt följande katalognummer: 308, 317, 325, 332, 338, 368, 382, 385, 386, 443, 506, 523, 528, 549, 621, 638 och 642. Inte i något av dessa fall har jag funnit matchande bilder i de senaste 50 årens auktionskataloger. Förmodligen tillhör dessa samma kategori av mynt som MISAB skrev om i sitt senaste inlägg på Facebook; De flesta av dem kommer säkerligen från en eller flera mycket gamla samlingar.

Även om jag för närvarande inte kan visa raritetssidor med bilder så är registren uppdaterade med rätt antal kända ex. Klicka bara på “Raritetssidan” i menyraden och navigera efter länkarna så hittar ni registren. Karl XI:s mynt bör dock stå lite inom parentes eftersom jag där ännu inte gått igenom exempelvis Ahlströms lagerlistor och har därför inte upprättat något register. Flera av de mynten kan dessutom härstamma från Törngrens, Wennbergs och Järnums samlingar. Gamla samlingar det också vid det här laget, men knappast de som MISAB skrev om i Facebookinlägget.

Metallanalys av silvermynt

I senaste SNT fanns en intressant artikel om analys av svenska silvermynt med moderna metoder som inte förstör mynten. I förlängningen handlar det om att på ett säkert sätt kunna avslöja förfalskningar, men för att kunna avgöra det måste man först veta vilka analysresultat man får på äkta mynt.

I undersökningen har man analyserat 45 mynt, ganska jämt fördelade mellan 1541 och 1995. Sedan har man jämfört analysresultat med katalogvärden för att få en uppfattning om skillnaden. Katalogvärdena har man dock tagit ur Tonkins Myntboken vilket kanske inte var så lyckat. Om man i stället konsulterat exempelvis Tingströms uppslagsbok så hade man fått fram andra silverhalter i 10 av mynten; nästan 25% av undersökningens 45 mynt har alltså felaktiga katalogvärden. Författarna upptäcker därmed också avvikelser i resultaten, men tolkar dem fel: “Avvikelser förekommer framförallt för mynt från Johan III:s regeringstid (1568-1592). För till exempel ½ öre från det sista regeringsåret erhöll vi den blygsamma silverhalten 1,6%.” Tonkinvärdet för nämnda ½ öre 1592 var 20,3%, vilket ju är en avsevärd skillnad. Tingström har för samma mynt uppgett värdet 1,8% silverhalt (snacka om billionmynt)!

Hur som helst så är ju problemet lätt löst genom att lägga in rätta katalogvärden i tabellen och då kan man också börja dra slutsatser. Det viktigaste är att silverhalten alltid är högre i ytskiktet än längre in i myntet, och det faktiskt även när det gäller rejält slitna mynt. Man ser alltså ingen signifikant skillnad mellan 1? och 01/0 i det avseendet. Eftersom verktygen analyserar endast det yttersta ytskiktet (max 0,01 mm) så säger det sig självt att resultaten alltid ska bli högre än tabellvärdena, om myntet är äkta.

Det här är en bra början på ett forskningsområde som försummats alltför länge. Nästa steg borde bli att utvärdera variationer i analysresultaten för varje enskild mynttyp. Man ser redan nu i den här undersökningen att det finns en variation, men man vet ju inte hur stor den är. Kanske 10 mynt ur varje mynttyp vore en bra början?

Det ska också tilläggas att guld- och kopparmynt inte uppvisar samma höga halt i ytskiktet som silvermynten gör.