SNF:s årsmöte 2016

Tidigare postat 8/5 2016

I helgen var Sveriges Numismatiska Förening på besök i Örnsköldsvik. I väntan på ett ingående referat i SNT har jag lagt ut några bilder.

En av studiebesöken som anordnades var Mannaminne i Nordingrå, Sveriges 3:e största friluftsmuseum. Här syns årsmötesdeltagarna titta in i “Jordglobshuset” som innehåller en komplett jordglob bygd i trä. Globen mäter ungefär 4 meter i diameter och har en fullständig karta utskuren på ytan. Ett av många imponerande “alster” av konstnären Anders Åberg.

Två av otaliga informativa skyltar på Mannaminne.
Ett foto av ett foto av en förmodligen unik medalj i guld. Det föreställer Per Abraham Örnsköld (1720-1791) som var landshövding i Västernorrlands län på 1760-talet. Den är formgiven av Carl Enhörning och slagen till 15 dukaters vikt (52 gram). Den finns att beskåda på Örnsköldsviks Museum, som var ett annat av SNF:s besöksmål.
Årsmötesdagarna avslutades med en numismatisk utställning som anordnats av Nola Myntklubb.

Cirkelformad provenienskedja

KMK (1893) –> Bruun –> Berghman –> Ekström –> KMK (1987)

(Foto Ahlström 35)

Är det någon som hört talas om ett mynt som återvänder till ursprungssamlingen efter 94 år? Jag verkar i vilket fall ha hittat ett nu. Denna 2 Mark 1713 ingick bland de dubbletter som KMK sålde på Bukowski 85 (1893). Där köptes myntet av Lars Emil Bruun och efter att ha vandrat vidare genom bland andra Berghmans och Ekströms samlingar så köptes det av allt att döma tillbaka till KMK igen på Ahlström 35 (1987).

Varför denna ombytlighet? Var myntet inte längre någon dubblett? Svaret är att Ekströmstiftelsen beslöt att anordna en Ekströmutställning på KMK och därför köpte man in ett 70-tal mynt på den sista Ekströmauktionen. Att detta skulle resultera i denna kanske unika provenienskedja var en bieffekt man nog inte hade räknat med.

Förutom denna 2 Mark i kvalitet 01/0 så var det många andra vackra och sällsynta mynt som hamnade hos KMK denna auktionsdag. Exempelvis kan nämnas Daler 1534 (kronan), Daler 1559 (01/0), Mark 1558 (01/0), Mark 1544 (01/0), Mark 1587 (01/0), Daler 1597 (01), 16 Mark 1607 (01) och 2 Riksdaler 1633 (01/0). Inga dåliga grejor!

Juvelerarkopia

Tidigare postat 4/5 2016

(Privat foto)

Med anledning av en fråga på myntforumet “Mynt med mera” om en s.k. juvelerarkopia av en 1/24 Riksdaler 1778 kan det kanske vara av intresse med en jämförande bild. Dessa, och flera andra myntkopior, gjordes av en stor juvelerarfirma med avsikten att ha dem infattade i diverse skålar och pokaler och liknande. Det verkar dock som om en del av kopiorna såldes oinfattade direkt över disk.

(Kopian till vänster och ett äkta mynt till höger)

Nu är det ju egentligen inga kopior eftersom skillnaden är så markant. Risken finns dock att myntsamlare köper dem i tron att det är varianter dom inte sett förr. Det är ju inte så roligt. 

Den rikaste pojken i världen

Tidigare postat 9/4 2016

I något av mina tidigare liv, för 50 år sedan eller så, så läste jag en bok som hette “Den rikaste pojken i världen“. Jag tyckte nog inte att den var så bra för jag kände aldrig något sug att läsa om den. Den måste dock ha påverkat mig ganska rejält eftersom jag fortfarande, efter alla dessa år, har ett mycket levande minne av handlingen. Minnet kan naturligtvis ha blivit förvanskat en del med tiden, men det spelar egentligen ingen roll; det viktiga är den lärdom jag fick.

Bokens huvudperson är en pojke som går på en internatskola, där den av tradition viktigaste fritidssysselsättningen är att spela kula, på skolgården, i korridorer och var man nu än råkar befinna sig. Kulorna har med tiden inrättats i en värdetabell efter sällsynthet där dom små stenkulorna i den vanligaste färgen är minst värda och en stor och ovanligt vacker glaskula, som det bara finns en av på hela skolan, är mest värd. På detta sätt kan man byta kulor med varandra, köpa varor och tjänster, och det har till och med gått så långt att man kan handla med kulorna i handelsboden som ligger bredvid skolan. I själva verket fungerar handelsboden som en centralbank i ett slutet ekonomiskt system. Affärsinnehavaren har för länge sedan insett att det inte är någon god strategi att köpa in nya kulor utifrån. Så länge som han kan hålla antalet befintliga kulor på skolan på en lämplig nivå, så kan han också tjäna pengar både när pojkarna handlar godis och när dom handlar kulor. Nåväl, handlingen drivs framåt av två viktiga händelser: den första är att rektorn på skolan av någon anledning förbjuder hela verksamheten och beslagtar samtliga kulor. Den andra är att pojken, som är bokens huvudperson, inte kan resa hem över ferien. Som enda elev tvingas han stanna kvar på skolan hela lovet. Redan första lovveckan kommer rektorn en dag till pojkens rum bärande på en låda, som visar sig innehålla skolans samtliga kulor. “Dom här tar sådan plats på mitt kontor så jag måste göra mig av med dem. Vill du ha dem?” Pojken blir över sig av glädje, en sådan rikedom hade han aldrig kunnat tro att han någonsin skulle kunna äga. Gradvis förstår han dock att det kanske inte var så mycket till gåva, och den stora chocken kom när han gick till handelsboden och inte fick handla eftersom kulorna inte längre var giltigt betalningsmedel. Han fick alltså lära sig att kulorna inte hade något värde i sig själva, bara det värde som tillgång och efterfrågan skapar. När efterfrågan försvinner så blir även värdet noll.

På senare tid har jag reflekterat en del över det där. Tänk om Eva Rahmberg på KMK skulle ringa en dag och säga: “Det är beslutat att vårt myntkabinett ska avvecklas. Vill du ta hand om våra mynt?” Inför en sådan förfrågan skulle alla samlarinstinkter säga “ja, ja”, men förnuftet skulle obönhörligt säga nej. Att plötsligt få så många mynt i sin ägo skulle innebära att alla mål man rimligen kunnat sätta upp med ens blivit uppnådda. Och helt utan ansträngning; man kan ju jämföra med att man anmält sig till ett maratonlopp och efter 5 km stannar en bil och erbjuder lift. Jag kan inte riktigt tänka mig hur den vore skapt som i ett sådant läge tackar ja.

Ska vi sätta upp mål för vårt samlande? Ja naturligtvis delmål, men jag skulle vilja säga att huvudmålet ska vara så högt satt att man rimligtvis aldrig kommer att nå det. “När förvärvstillfällena minskar, minskar även intresset” är en välkänd sanning bland samlare. Det intressanta har aldrig varit att nå mål, det intressanta är vägen dit.

2 Mark 1732 – en intressant årgång

Tidigare postat 20/3 2016

För en tid sedan diskuterade jag Fredriks markmynt med en annan samlare och denne avfärdade då 2-marken 1732 som “vanligaste årgången, inte så spännande”. Nu senast hörde jag ryktas att någon trodde att det exemplar som såldes på MISAB 17 (nr 464) var falsk eftersom man inte kände igen porträttet. Det verkar vara dags att reda ut begreppen.

I SM-boken delar man in både 1731- och 1732-års 2-marker i 2 varianter, sm 114a och 114b respektive 115a och 115b. Det är samma porträttyp båda åren, men a-varianterna har en omönstrad mantel medan b-varianterna har en mantel mönstrad med sveakronor. För 1731 har jag inte funnit något att erinra mot, men 1732 finns det faktiskt ett 3:e porträtt som SM-boken missat att ta med.

Sm 115a “Mantel utan kronor”

Bilden är lånad från MISAB 4, men porträttet är identiskt med det som visas i SM-boken. Jämför detta med exemplaret nedan som såldes på MISAB 17.
Här är mönstret på bröstet annorlunda och nitarna saknas. I stället har kungen ett pärlhalsband. Lättast att komma ihåg är dock att namnet i omskriften stavas med U. Denna variant saknades av både Ekström och Bonde, vilket är märkligt eftersom den annars verkar vara vanligare än den “officiella” sm 115a. Exemplaret som såldes nu på MISAB var för övrigt ex Hirsch 4.

Sm 115b “Mantel med kronor”

Varianten med kronor på manteln uppvisar även olikheter med mönster och nitar på bröstet. (Foto Ahlström 20)

Sammanfattningsvis tycker jag att man kan konstatera att det saknas ett “sm 115c” i SM-boken.

För att vara konsekvent så vill jag också påpeka att det finns en variant även på frånsidan. Jämför Bonde 6 nr 374 och 375, där den senare har en större kungakrona. Förmodligen har man av misstag använt en kronpuns till en 4-mark. 

Paykulldukater

Tidigare postat 16/12 2017

Minnesmynt     till minne av Otto Arnold Paykulls påstådda guldtillverkning

Stockholm     1718     3,45-6,96 g     ca 22-24 mm     97,6% guld

Präglingen var ej sanktionerad av myntmästaren

Gravör 1718: Johann Carl Hedlinger

Gravör 1790: L. O. Lunderberg

(Foto Hagander 2)

Kända typer av Paykulls “dukater”

       1.     2 Dukaters vikt (6,9 g)     1 känt ex på KMK

       2.     1,5 Dukaters vikt (5,17 g)     1 känt ex i Riksbankens samling

       3.     1 Dukats vikt (3,48 g)     3 kända ex i privat ägo

        4.     Efterpräglingar (ca 4 g)     2 kända ex

Efterpräglingarna känns lättast igen på att axeln bara har två tvärskenor. Orginalen har tre. Fotot visar Svenssons ex som skulle säljas på Hirsch 1 men drogs tillbaka. I stället hamnade det på KMK.

“Otto Arnold Paykull var född i Livland omkring 1662 och således svensk undersåte; redan 1677 var han emellertid page vid sachsiska hovet, gick sedan i krigstjänst och var vid det stora nordiska krigets utbrott sachsisk generalmajor. Han var en av de besegrade vid Dünaslaget 1701och drog sig därefter tillbaka till sina brandenburgska gods, där han bl. a. ägnade sig åt alkemiska experiment. 1702 dömdes Paykull in contumachiam till döden av Karl XII som landsförädare. Sedan han ånyo gått i fält blev han 1705 tillfångatagen vid Warszawa av svenskarna. En ny rättegång följde, nu inför Svea hovrätt, där den anklagade framhöll att han inte var svensk undersåte; sedan hovrätten hänskjutit saken till konungen, befallde denne domstolen att döma honom till halshuggning. Så skedde den 14:e november 1706 och domen exekverades påföljande år den 14:e februari i Stockholm.

För att rädda sitt liv erbjöd sig Paykull att tillverka guld för en miljon riksdaler om året samt att lära ut konsten till någon av Karl XII:s undersåtar. Konungen lär ha svarat att Paykull skulle dö om han än kunde förvandla hela Brunkeberg till guld. Innan konungens svar kommit fick dock Paykull tillfälle att, med hjälp av en överste Hamilton, ’tillverka’ guld”. (Citat L. O. Lagerqvist, NNUM 1967 sid 179)

Efter Karl XII:s död lät Magnus von Bromell, en känd myntsamlare, prägla en 2-dukat av ett guldstycke som Paykull lär ha “tillverkat”. Till åtsidan användes en stamp till 1718 års dukat, till frånsidan en nygraverad stamp med en inskrift hänsyftande på Paykulls guldtillverkning 1706. Bromell lär enligt uppgift även ha präglat 8 enkla dukater med samma stampar men med vanligt guld.

Omkring år 1790 lät assessor J. L. Odhelius medaljgravören L. O. Lunderberg gravera nya stampar, med vilka minst 2 förfalskningar tillverkades. Originalexemplaren var ju inte så många och samlarnas efterfrågan överskred tillgången. (Källa: LO Lagerqvist: Paykulls dukat, NNUM 1967 sida 179)  

En svensk mula

Tidigare postat 23/1 2016

(Foto Ahlström 16)

För några månader sedan skrev Micke på sin blogg om mulor, dvs “korsningar” mellan två olika mynt. Bilden visar en sådan mula mellan de båda Reseriksdalrarna 1731. Refererar man till SM-boken så får den beteckningen SM 178b)(179b. SM 178 (enkelporträtt) har i vanliga fall en frånsida full med text, inklusive årtalet med romerska bokstäver, och SM 179 har en åtsida med dubbelporträtt. Om det är en felprägling vill jag dock låta vara osagt eftersom myntet är präglat i senare tid och då kan ju avsikten mycket väl ha varit att skapa en ny variant. “Senare tid” får väl också anses vara en sanning med modifikation eftersom myntet låg i dr Otto Smiths samling (se Ahlström 16) och därför kan det inte vara präglat senare ca 1910.

PS.

(Foto MISAB 17)

Några månader efter att ovanstående inlägg skrevs så såldes den omvända mulvarianten på MISAB 17. Det kan ju knappast råda några tvivel om att man passade på att skapa några nya varianter när man ändå höll på att efterprägla.

Tvivelaktig Dukat 1662

(Sinconas foto)

Denna dukat såldes på Sinconas auktion i maj 2016 för 14000 CHF. Tråkigt nog för köparen så är de allra flesta kännare överens om att myntet är falskt.

Historien förtäljer att en man ska ha hittat en dukat 1662 på stranden till den nederländska ön Texel 1988. Hans döttrar säljer myntet på Karel de Geus auktion 27 (2009) där det köps av en svensk samlare. Denne visar upp myntet för Ulf Nordlind som bedömer myntet som en modern förfalskning varefter auktionsfirman tar myntet i retur. Leibniz Universitet i Hanover bedömer dock myntet som äkta och därför läggs myntet ut till försäljning igen på Karel de Geus auktion 34 (2012) där det förblir osålt.

Några år senare var det en svensk handlare som köpte myntet av en person som påstod sig vara dykare och som jobbat vid utgrävningen av regalskeppet Kronan. Där ska han själv ha hittat myntet och undanhållit det för att få lite “lönebonus”. Mynthandlaren kände inte då någon anledning att betvivla historien och det var först när bilden kom upp på CoinArcives 2016 som äktheten återigen började ifrågasättas. Även Sincona anlitar Leibniz Universitet i Hanover som återigen bedömer myntet som äkta och därefter blir myntet sålt denna gång.

Jämförelse mellan Sinconas och Haganders exemplar.

Svårigheten med äkthetsbestämningen beror på att mynten är “stampidentiska”. Eller rättare sagt så har man gjort stampar som är kopior av orginalstamparna. Enligt Ulf Ottosson har man förmodligen använt sig av en “förfinad Trollhätte-Svensson-teknik”, d.v.s. man har börjat med en galvanokopia (Electrotype) som man sedan med hjälp av sänkgnistning (Spark-Erosion) överfört till stålstampar. Falska 20-dollar med flera förfalskningar är gjorda på detta sätt.

För numismatiker som arbetat med mynt under större delen av sina liv så känns Sinconas exemplar helt enkelt fel. Det är svårt att peka på anledningen men det känns alldeles för perfekt för att vara så gammalt. Nu spelar det dock inte längre någon roll ifall det är äkta eller falskt, äktheten har ifrågasatts och det gör att de flesta samlare blir mycket tveksamma till ett köp. Ett dåligt rykte är ofta lika illa som en fällande dom.

PS. Efter att jag publicerade den här lilla artikeln har jag fått en del synpunkter om att jag fått saker och ting om bakfoten. “Nej, myntet som hittades på en strand var en Karl X Gustav dukat”. “Nej, det var inte från Kronan utan från ett annat vrak utanför Nederländerna”. Summasumarum är att det redan går så många rykten att det är hopplöst att veta hur historien egentligen hänger ihop. Men det hör ju till saken att med tvivelaktig äkthet följer även tvivelaktig proveniens.

Ägarmärkta mynt

I januari 2016 skrev jag några inlägg om mynt som fått bokstäver inpunsade och gissningen var (och är) att det är tidigare ägare som velat märka upp sina mynt. Den här gången nöjer jag mig med att visa upp de bilder som jag fick ihop då. Kanske är det också någon läsare som gjort ett nytt fynd så att vi kan utöka listan.

5 Öre 1857

Ett H inpunsat mellan NORR och GÖTH.

Säteröre 1629

Säteröre 1629 med ett H längst ner på skölden

2 Öre 1750

H inpunsat längst ner

Riksdaler 1731

Här hittar man H:et mellan MITT och HOPP.

1/12 Skilling 1802

En 1/12 Skilling 1802 med instansat GC. Kan det möjligtvis stå för Gustav Cavalli? Det skulle i så fall inte förvåna så mycket, för han var ju inte känd för att vara så varsam med sina mynt. Plåtmynten plattade han till och svärtade ner så att det än idag är ganska lätt att känna igen “Cavalliplåtar”. Att han dessutom satte sina initialer på mynten har jag dock inte hört något om så detta skulle nog i så fall vara en enstaka förseelse. Det ska vi vara tacksamma för eftersom han hade ganska många kopparmynt.

Trots att jag starkt ogillar alla former av åverkan på mynt så gör den här märkliga samlargenen jag har någonstans inombords att jag känner ett litet sug att hitta fler mynt med just denna åverkan och kanske någon gång få en antydan om vem som gjort instansningarna. Nu får jag väl försöka hålla drifterna stången den här gången och överlåta denna samlargärning åt någon annan.

Rejäl muta

Tidigare postat 20/1 2016

Abraham Cronström (tidigare Kock) föddes 1640 och i motsats till sina äldre bröder Daniel och Isak gick han aldrig i lära på myntverket där fadern Markus Kock var myntmästare. I stället sändes han till Uppsala i 10-års åldern för en lärdare uppfostran. Hans intresse för äventyr och affärer var dock större än hans intresse för skolgång och redan 1656-1657 befann han sig nere i Amsterdam av någon, ej definierad, anledning. När, var och hur han skaffade sig sina meriter är idag inte känt, men tydligen räckte det till för att kammarkollegiet skulle utse honom till myntmästar i Stockholm 1665, trots att han vid den tiden åter befann sig utomlands. Eftersom myntverket var en affärsrörelse som myntmästaren arrenderade av staten så räckte dock hans affärsmässiga talanger och hans europeiska kontakter säkerligen mycket långt. Att driva ett myntverk var av allt att döma en lönsam historia och därför protesterade Cronström högljutt när staten avslutade arrendet i slutet av 1668 för att det skulle inordnas under den nybildade Riksbanken. Han gick faktiskt så långt som till ett rejält mutförsök i och med att han bjöd hem hela regeringen på middag. I stället för godis hade han ställt ut skålar med nypräglade medaljer i guld och silver, av vilka gästerna fick ta för sig. Nu misslyckades han dock och uppsägningen av hans arrende trädde i kraft vid årsskiftet 1668-69. I stället försökte han sabotera verksamheten genom att föra bort alla maskiner och verktyg (som var hans privata egendom), och den mesta personalen skickade han utomlands. Inte heller detta lyckades.

När man läser om Cronström växer bilden av en fullständigt skrupelfri affärsman fram. Han drog sig inte för att lura både släkt och vänner om han hade chansen att tillskansa sig ekonomiska fördelar. Detta till trots, eller kanske just därför, fick han under 1670- och 80-talet flertalet förtroendeuppdrag. Exempelvis blev han överdirektör för myntet 1674, riksdagsledamot 1680 och 1686 samt deltog i flera diplomatiska resor ner i Europa. Han verkar ha varit en typ av människa som man inte gärna hade som kompis, men som var bra att ha till hands när det behövdes hårda nypor.

Medaljerna som Cronström lät prägla för att muta regeringen med är mycket sällsynta och jag har inte lyckats hitta någon bild på ett äkta exemplar. Ulf Ottosson skickade dock en bild på en bronserad blyavgjutning och den duger gott för ändamålet. Gravör är förmodligen en mycket ung (21 år) Arvid Karlsteen och som förlaga hade han ett kopparstick från 1600-talets början (nedan).

Dagens journalister torde bli själaglada om dom någon gång fick en dylik mutskandal att sätta tänderna i. Nu för tiden får dom ju mest ägna sig åt att “göra kostymer av tummetottar” och det kan ju inte vara så givande. Angående Margot Wallströms bostad så har jag inte riktigt klart för mig vem som eventuellt kan tänkas ha mutat den andre, men oavsett vad så skulle ju några medaljer i ädel metall ha varit lite mer rejält.