Trevlig proveniens

Tidigare postat 21/11 2016

Peter Österlund skickade detta trevliga prov på korrespondens som deras mynthandel hade för 35 år sedan. Det gällde 2 st dukater som man skulle förmedla från Povel Ramel till Karl-Erik Schmitz samling. Att Povel Ramel var myntsamlare fick vi ju veta redan för något år sedan i en artikel som Dan Carlberg skrev (hittar det inte nu), där han berättade om ett samtal med Bjarne Ahlström. Att Povels samling skulle vara av den klass som ovanstående mynt antyder fick vi dock inte veta. Att ha Povel Ramel i provenienskedjan bör ju förhöja värdet på ett mynt en hel del tycker jag.

Angående värdet så kan man ju reflektera lite över Povels prislappar. Han satte dem säkert efter vad han själv betalat, och 35000 kr (ca 100000 kr i dagens penningvärde) är inget att säga om för ett praktexemplar av 1742 års dukat. Att han däremot ville ha mer, 40000 kr (113000 idag), för dukaten 1770 som är något mindre svår både som typ och som årtal, och dessutom i betydligt sämre kvalitet; det kan man ju finna roande. Nu fick han ju naturligtvis vad han begärde, Ingemar Nilsson som var Schmitz uppköpare var inte direkt känd för att pruta.

Jag har tyvärr inte resultatlistan från Künker 230 (2013) när dukaten 1742 såldes senast, men jag tror nog inte att prislappen ökat så mycket mer än prisindex sedan 1981. Anledningen till att vi tycker att priserna ökar mycket nu är nog mer den väldiga prisnedgången på 1990-talet. Det gäller som alltid att köpa och sälja vid rätt tidpunkt.

PS.

Sedan detta inlägg skrevs har nya uppgifter framkommit som visar att Schmitz redan hade dessa båda årgångar. Anbudet gick därför vidare till Algård som köpte åtminstone 1742 och förmodligen även 1770.

Falsk dukat 1666

(Foto Gorny & Mosch)

I september 2018 såldes denna förfalskning på Gorny & Mosch auktion. Det karikatyrmässiga porträttet som bland annat liknar “Kievtian” tyder på att den tillverkats i öststaterna.

Raritetssidorna är återställda

Så är det midsommar och raritetssidorna är återställda som utlovat. Sista sidan blev Nödmyntet IVPITLR (felstavningen) och den är återställd i dubbel bemärkelse. Jag har ju alltid haft en gräns på ca 15 exemplar och det har berott dels på att mitt gamla program inte kunde ta fler bilder per sida och dels på att det ofta blir så svårt att hålla isär exemplar som är mycket lika. Jag tror det är dukaten 1803 där jag har 12 säkra exemplar och därtill 6 bilder som jag inte säkert kan identifiera. Exempelvis så såldes 2 ex på Nordlinds auktion i november 2011 och dessa var så lika att jag inte skulle se skillnaden ifall jag tog bort märkningen på bilderna. Och det var ju ändå mycket bra foton.

Med IVPITLR är det annorlunda: jag känner till 17 ex nu och det är ingen svårighet alls att se skillnaden på dem. Dessutom är den så gott som alltid avbildad i katalogerna vilket är mycket ovanligt för ett kopparmynt. Klart att man ska visa alla ex när det faktiskt finns plats!

Roligt också att se att alla sidor har blivit besökta. Finessen att kunna se antalet besök/sida fanns inte i mitt gamla program och det här är ju en klar förbättring.

Annars så lovar jag nu att inte lova något mer. Resten av återställandet får komma när det kommer. Typförteckningen kommer nog att ändras något eftersom jag fått en del idéer efter hand och det är ju nu jag har chansen att göra ändringarna. Men det gör ju också att det kommer att ta längre tid än när man bara kopierar. Men det finns väl ingen anledning att jäkta? Nu tycker jag att vi firar midsommar i stället. 😉

Långväga samlare

Tidigare postat 10/7 2016

Det sägs ibland att det finns lika många sätt att samla som det finns samlare, och det är nog sant. Man kan dock med ett visst fog påpeka att det finns en del samlarområden som är betydligt populärare än andra. Exempelvis är det för oss svenska myntsamlare naturligast att samla på svenska mynt. Även om man specialsamlar inom en liten del av detta område så har man ändå många givande diskussionsämnen när man träffar andra samlare. På många sätt är dock dom annorlunda samlarna mest intressanta, dom som samlar på något udda som dom är så gott som ensam om. Hur tänker dom och hur började deras hobby? 

Jag fick härom dagen tips om den här auktionen. Enligt objektsbeskrivningen kommer myntet från något så ovanligt som en japan som årtalssamlade svenska och danska riksdalrar. Hur kom det sig att han blev intresserad av dessa mynt och hur lyckades han i sitt samlande? Bor man i Japan så är det ju inte nästgårds precis att vara med på skandinaviska auktioner. Speciellt inte som det mesta köptes in på 1980-talet när det inte fanns något internet. Är det någon som vet något mer om den här samlaren och hans samling så vore det jättekul om ni skickade ett mail och delade med er av kunskapen.

Om myntet ifråga kan jag säga att det är väl känt sedan tidigare och det finns med på min sida med Riksdaler 1814 med NORR. Det härstammar från Svenssons samling och hamnade senare hos Sten Törngren. Det är lätt igenkännbart på ett antal småmärken kl 5 på åtsidan. En sak som inte stämmer i objektsbeskrivningen är att det inte är inköpt före 1991. Det blev sålt på Törngrens auktion i London år 2000 och det måste ha varit då det blev inköpt till japanens samling. Jag börjar dock bli van vid sådana motstridiga uppgifter, det händer titt som tätt. 

½ Riksdaler 1766 utan gs – finns den?

Tidigare postat 24/5 2016

När man kartlägger rariteter så vet man oftast i förväg ganska väl vad man kan förvänta sig för respektive regent. Man behöver ju bara kasta en blick i SM-boken eller Myntboken för att få en uppfattning om vilka mynt som är svårare än andra. Ibland upptäcker man dock rariteter som verkar ha fallit mellan stolarna och blivit bortglömda. Mynt som inte värderas högre än andra trots att dom i princip inte går att hitta på marknaden. Och ibland har även beskrivningen av myntet blivit alldeles fel. Här ett intressant exempel:

(Foto från Schmitz katalog)

½ Riksdaler 1766 ska enligt SM-boken förekomma i 2 varianter, sm 65a (utan gs) och 65b (med gs F). Redan här har tryckfelsnisse varit framme eftersom gravörsignumet ska vara CF (Carl Fehrman) och ingenting annat. (Skrivfelet finns med i erratalistan som ursprungligen åtföljde SM-boken)

Detaljbild av gravörsignumet

Gravörsignumet finns nere i porträttets nedersta lockar och vet man bara var man ska titta så borde det inte vara så svårt att upptäcka. C syns oftast tydligt, men F är ofta svagpräglat. Men det säger sig ju självt att om det finns ett C så ska det också finnas ett F. Ändå blir dessa ½-riksdalrar ofta feldeklarerade på auktioner. På Schmitz auktion i Zürich 1990 såldes 2 ex som båda fick referensen sm 65a (utan gs), men bilderna är så bra att man utan större problem kan se C:et. Det ena exet såldes åter på MISAB 19 (2016) och då verkar man ha “ärvt” den felaktiga referensen (Myntbilden kommer från Schmitz auktion men förstoringen är från MISABs bild. Men det är ju samma mynt). Är det kanske så det går till att felaktiga uppfattningar ärvs från katalog till katalog? Jag får väl erkänna att jag i det här fallet själv gjorde samma tabbe och utgick från att katalogernas referenser är riktiga. När jag sedan började jämföra åtsidorna av de båda varianterna så upptäckte jag att samtliga ex som uppgetts sakna gs faktiskt var stampidentiska med de ex som bevisligen har gs CF ingraverat. Teoretiskt sett är det naturligtvis fullt möjligt att man graverat i CF i stampar som man redan begagnat ett tag, och på så sätt fått till 2 varianter med samma stampar, men i det här fallet är den förklaringen långsökt. Troligare är då att någon inte kunnat hitta något gs på ett ex (pga svagprägling) och sedan har den uppgiften ärvts från katalog till katalog. Jag tvivlar själv starkt på att ½ Riksdaler 1766 utan gs existerar.

Självfallet finns ytterligare en möjlighet och det är att det faktiskt gjorts en stamp till som använts i mycket liten skala. Inget exemplar har blivit visat på bild i någon auktionskatalog de senaste 50 åren, men det kan ändå ligga något undangömt i en gammal samling eller på något museum. Man kan aldrig vara helt säker…

Fallet Engeström

Mannen som plundrade det svenska kulturarvet

Tidigare postat 13/5 2016

Av olika anledningar har det inte blivit av att jag läst den här boken förrän nu, men hade jag känt till dess innehåll hade jag prioriterat den för länge sedan. Jag väljer att visa baksidestexten, för den säger det mesta. Verkligheten överträffar ofta dikten och i det här fallet stämmer det mycket bra. Jag har aldrig läst en deckare där författaren komponerat en intrig som är lika snårig som den osannolika historien om Ragnar Engeströms liv. Han stal antikviteter för 10-tals miljoner kronor (kanske ännu mer) och om det inte varit för en ren tillfällighet skulle han aldrig ha blivit avslöjad. Boken visar också på den bristande kontrollen vid arkeologiska utgrävningar och undermåliga registreringen på bibliotek och museer, kyrkor med kulturskatter som stått helt obevakade. Arkeologer och tjänstemän på museer och bibliotek är yrkeskategorier som har haft ett extra stort krav på yrkesmoral, tydligen alltför stort i en del fall. Som ett exempel (som inte står i boken) kan nämnas att KMK ska ha över 700000 numismatiska objekt som inte är registrerade. INGEN vet vad som finns där och INGEN vet hur många som verkligen finns kvar. Risken för att en insiderbrottling ska bli avslöjad är obefintlig. I ett kapitel i boken omnämns även en museichef som 2013 blev avslöjad när han stal frimärken av Philea. När någon i chefsställning blir ertappad med att stjäla så är det ju som ett brev på posten att brottsutredarna även tar en titt på vad denne kan ha gjort på sitt jobb. Ska bli mycket intressant att se hur det blir i det fallet.

Boken får anses vara ett MÅSTE för alla som är intresserade av antikviteter. Den är jobbig att läsa, men man kan ändå knappt lägga den ifrån sig.

PS

Om ryktena talar sanning så är en bok till på gång av ovan nämnda författarduo och denna gång ska dom granska stölderna på KMK. Är det en bok jag ser framemot så är det väl den!

SNF:s årsmöte 2016

Tidigare postat 8/5 2016

I helgen var Sveriges Numismatiska Förening på besök i Örnsköldsvik. I väntan på ett ingående referat i SNT har jag lagt ut några bilder.

En av studiebesöken som anordnades var Mannaminne i Nordingrå, Sveriges 3:e största friluftsmuseum. Här syns årsmötesdeltagarna titta in i “Jordglobshuset” som innehåller en komplett jordglob bygd i trä. Globen mäter ungefär 4 meter i diameter och har en fullständig karta utskuren på ytan. Ett av många imponerande “alster” av konstnären Anders Åberg.

Två av otaliga informativa skyltar på Mannaminne.
Ett foto av ett foto av en förmodligen unik medalj i guld. Det föreställer Per Abraham Örnsköld (1720-1791) som var landshövding i Västernorrlands län på 1760-talet. Den är formgiven av Carl Enhörning och slagen till 15 dukaters vikt (52 gram). Den finns att beskåda på Örnsköldsviks Museum, som var ett annat av SNF:s besöksmål.
Årsmötesdagarna avslutades med en numismatisk utställning som anordnats av Nola Myntklubb.

Cirkelformad provenienskedja

KMK (1893) –> Bruun –> Berghman –> Ekström –> KMK (1987)

(Foto Ahlström 35)

Är det någon som hört talas om ett mynt som återvänder till ursprungssamlingen efter 94 år? Jag verkar i vilket fall ha hittat ett nu. Denna 2 Mark 1713 ingick bland de dubbletter som KMK sålde på Bukowski 85 (1893). Där köptes myntet av Lars Emil Bruun och efter att ha vandrat vidare genom bland andra Berghmans och Ekströms samlingar så köptes det av allt att döma tillbaka till KMK igen på Ahlström 35 (1987).

Varför denna ombytlighet? Var myntet inte längre någon dubblett? Svaret är att Ekströmstiftelsen beslöt att anordna en Ekströmutställning på KMK och därför köpte man in ett 70-tal mynt på den sista Ekströmauktionen. Att detta skulle resultera i denna kanske unika provenienskedja var en bieffekt man nog inte hade räknat med.

Förutom denna 2 Mark i kvalitet 01/0 så var det många andra vackra och sällsynta mynt som hamnade hos KMK denna auktionsdag. Exempelvis kan nämnas Daler 1534 (kronan), Daler 1559 (01/0), Mark 1558 (01/0), Mark 1544 (01/0), Mark 1587 (01/0), Daler 1597 (01), 16 Mark 1607 (01) och 2 Riksdaler 1633 (01/0). Inga dåliga grejor!

Juvelerarkopia

Tidigare postat 4/5 2016

(Privat foto)

Med anledning av en fråga på myntforumet “Mynt med mera” om en s.k. juvelerarkopia av en 1/24 Riksdaler 1778 kan det kanske vara av intresse med en jämförande bild. Dessa, och flera andra myntkopior, gjordes av en stor juvelerarfirma med avsikten att ha dem infattade i diverse skålar och pokaler och liknande. Det verkar dock som om en del av kopiorna såldes oinfattade direkt över disk.

(Kopian till vänster och ett äkta mynt till höger)

Nu är det ju egentligen inga kopior eftersom skillnaden är så markant. Risken finns dock att myntsamlare köper dem i tron att det är varianter dom inte sett förr. Det är ju inte så roligt. 

Den rikaste pojken i världen

Tidigare postat 9/4 2016

I något av mina tidigare liv, för 50 år sedan eller så, så läste jag en bok som hette “Den rikaste pojken i världen“. Jag tyckte nog inte att den var så bra för jag kände aldrig något sug att läsa om den. Den måste dock ha påverkat mig ganska rejält eftersom jag fortfarande, efter alla dessa år, har ett mycket levande minne av handlingen. Minnet kan naturligtvis ha blivit förvanskat en del med tiden, men det spelar egentligen ingen roll; det viktiga är den lärdom jag fick.

Bokens huvudperson är en pojke som går på en internatskola, där den av tradition viktigaste fritidssysselsättningen är att spela kula, på skolgården, i korridorer och var man nu än råkar befinna sig. Kulorna har med tiden inrättats i en värdetabell efter sällsynthet där dom små stenkulorna i den vanligaste färgen är minst värda och en stor och ovanligt vacker glaskula, som det bara finns en av på hela skolan, är mest värd. På detta sätt kan man byta kulor med varandra, köpa varor och tjänster, och det har till och med gått så långt att man kan handla med kulorna i handelsboden som ligger bredvid skolan. I själva verket fungerar handelsboden som en centralbank i ett slutet ekonomiskt system. Affärsinnehavaren har för länge sedan insett att det inte är någon god strategi att köpa in nya kulor utifrån. Så länge som han kan hålla antalet befintliga kulor på skolan på en lämplig nivå, så kan han också tjäna pengar både när pojkarna handlar godis och när dom handlar kulor. Nåväl, handlingen drivs framåt av två viktiga händelser: den första är att rektorn på skolan av någon anledning förbjuder hela verksamheten och beslagtar samtliga kulor. Den andra är att pojken, som är bokens huvudperson, inte kan resa hem över ferien. Som enda elev tvingas han stanna kvar på skolan hela lovet. Redan första lovveckan kommer rektorn en dag till pojkens rum bärande på en låda, som visar sig innehålla skolans samtliga kulor. “Dom här tar sådan plats på mitt kontor så jag måste göra mig av med dem. Vill du ha dem?” Pojken blir över sig av glädje, en sådan rikedom hade han aldrig kunnat tro att han någonsin skulle kunna äga. Gradvis förstår han dock att det kanske inte var så mycket till gåva, och den stora chocken kom när han gick till handelsboden och inte fick handla eftersom kulorna inte längre var giltigt betalningsmedel. Han fick alltså lära sig att kulorna inte hade något värde i sig själva, bara det värde som tillgång och efterfrågan skapar. När efterfrågan försvinner så blir även värdet noll.

På senare tid har jag reflekterat en del över det där. Tänk om Eva Rahmberg på KMK skulle ringa en dag och säga: “Det är beslutat att vårt myntkabinett ska avvecklas. Vill du ta hand om våra mynt?” Inför en sådan förfrågan skulle alla samlarinstinkter säga “ja, ja”, men förnuftet skulle obönhörligt säga nej. Att plötsligt få så många mynt i sin ägo skulle innebära att alla mål man rimligen kunnat sätta upp med ens blivit uppnådda. Och helt utan ansträngning; man kan ju jämföra med att man anmält sig till ett maratonlopp och efter 5 km stannar en bil och erbjuder lift. Jag kan inte riktigt tänka mig hur den vore skapt som i ett sådant läge tackar ja.

Ska vi sätta upp mål för vårt samlande? Ja naturligtvis delmål, men jag skulle vilja säga att huvudmålet ska vara så högt satt att man rimligtvis aldrig kommer att nå det. “När förvärvstillfällena minskar, minskar även intresset” är en välkänd sanning bland samlare. Det intressanta har aldrig varit att nå mål, det intressanta är vägen dit.