Rättelse

Alla som varit på en myntauktion torde väl ha sett en “erratalista”? För de som inte varit det så kan jag tala om att det är en lista över felaktigheter som man upptäckt i katalogen efter att den redan blivit tryckt. Oftast är det rena skrivfel, men ibland kan det vara några myntbilder som råkat byta plats eller kanske någon förfalskning som upptäckts i efterhand. Detta beror på att auktionskataloger alltid görs under en viss tidspress eftersom ett auktionsdatum brukar bestämmas ganska långt i förväg. Detta till trots brukar erratalistorna sällan överstiga ett tiotal påpekanden och jag kan inte påminna mig att jag hört talas om någon katalog som varit behäftad med så grova fel att man behövt ställa in auktionen. Här nedan har jag dock ett exempel från SNF:s auktion 53 (1963), dvs den första Svensson-auktionen, där man kan fråga sig om det inte varit berättigat att åtminstone flytta fram auktionsdatum till dess man hunnit göra något åt felaktigheterna.

Auktionsförrättaren Georg de Laval hade skickat ut katalogen till föreningens medlemmar den 28:e oktober 1963 och två veckor senare var han alltså tvungen att även skicka ut denna rättelse. Med dagens mått mätt var det dock inte mycket till “katalog”, mer då en utropslista; 26 maskinskrivna A4-ark som häftats ihop. Inga bilder och objektsbeskrivningarna rymdes oftast på en rad.

Även om det är rätt roande att spekulera i hur något sånt här kan hända (“hoppsan, jag råkade bedöma alla mynt fel”, “hoppsan, jag råkade använda fel skala i bedömningen”, “hoppsan, jag råkade be min 5-årige son bedöma mynten” etc,) så är det ändå rätt meningslöst eftersom man ändå inte kommer fram till något trovärdigt svar. Däremot kan man fundera över varför man lät auktionen fortgå utan annan åtgärd än en utsänd rättelse. Det hade ju ändå varit relativt enkelt att radera angivna bedömningar, skriva in nya och skicka ut den redigerade listan före auktionen. Ändå gjorde man inte det! Varför?

Svaret måste ligga i en helt annan inställning till mynt och myntauktioner än den vi har idag. Kundkretsen var begränsad till att endast medlemmar fick bjuda på SNF:s auktioner och medlemskap var begränsat till de som råkade ha någon tidigare medlem som kunde rekommendera dem. För långväga resenärer var resan till Stockholm tämligen jobbig och målgruppen var alltså i första hand välbeställt folk från Stockholmsområdet. “Socialdemokrater från landsorten”, som en dåtida auktionsutropare lär ha uttryckt saken, fick komma i andra hand. Man var heller inte van vid annat än knapphändiga objektsbeskrivningar och i bästa fall undermåliga bilder. Ville man veta vad man köpte så var man tvungen att besikta mynten själv på plats eller också anlita en mynthandlare man hade förtroende för. Så egentligen hade alla felaktigheter i katalogen kanske inte så stor betydelse.

En intressant tanke är dock hur Dan Carlberg skulle ta sig till om något liknande skulle hända MISAB. Nu är väl risken inte så stor att han behöver ligga vaken på nätterna för den sakens skull. Men tänk om…

Varianter på 1720-talets riksdalrar

(Foto MISAB 12)

1725-1730 var myntverkets chefsgravör Carl Hedlinger tjänstledig och bortrest från Sverige i nästan 5 år. I hans ställe tjänstgjorde Daniel Haesling. Gravörsbytet märks dock inte mycket på riksdalrarna eftersom de olika porträttstamparna överlag är mycket lika. Uppenbarligen gjorde Hedlinger det lätt för sin vikarie genom att ha flera stampar och dessutom en patris (porträttpuns) färdiga för användning.

Traditionellt har man talat om 3 porträtt; 1723 års, 1724 års samt 1726 års porträtt. Med en liten stampstudie har jag dock funnit att åtminstone 6 olika åtsidesstampar blivit använda. För den som är intresserad har jag försökt att bringa lite ordning i oredan på den här sidan.

Rolig variant av 1 Mark 1567

Jag missade uppenbarligen en rolig variant på Frimärkshusets auktion 150 som gick nu i helgen. Redan på lördag eftermiddag blev jag dock uppmärksammad på min miss av en överlycklig köpare som ringde och talade om det. Utropet var 1500 kr och det enda motståndet var ett telefonbud som drev upp slutpriset till 12000 kr. “De andra i auktionslokalen tittade på mig som om de trodde att jag mist förståndet”.

Nu var det tvärtom så att han hade sett något som nästan alla andra hade missat; det är 5 ettor i konungens ordningstal! Erik XIIIII eller “Erik den 15:e” som man uttalar det. En synnerligen rolig variant som kanske aldrig blivit beskriven tidigare.

Detta är ett bra exempel på hur viktigt det är att göra hemläxan och ha ögonen med sig när man läser auktionskatalogerna. Det lönar sig alltid, även om det kanske går långt mellan fynden av den här kalibern. Grattis till ett bra köp!

Förvillande lika

Två bilder av samma mynt med en karakteristisk nedre kant? Nej, det är faktiskt två olika ex av dukat 1781. Bilden till höger har jag fått av en samlare som köpte myntet ganska nyligen och som inte har en tanke på att avyttra det. Myntet till vänster säljs nu på Frimärkshusets auktion 150 som objekt 419. Jag trodde givetvis först att det var samma mynt men efter kontakt med ägaren till det högra exet så insåg jag snabbt misstaget. Tittar man på andra kännetecken som repor och dylikt så finns det en hel del som bilderna inte har gemensamt. Jag skriver hela tiden om “bilderna” eftersom bildkvalitén kan vara vilseledande. En repa som är tydlig på en bild kan vara osynlig på en annan. Därför är det bra när man har ett facit.

Här är bilder från Ahlström 33 (1986) och Stockholms Auktionsverk (1991) och nu stämmer speciellt reporna under kungens haka perfekt med Frimärkshusets bild. På Auktionsverkets bild (th) ser man även fläcken vid US. Så nu är det ingen tvekan om att dukaten 1781 som Frimärkshuset säljer har följande proveniens:

Ahlström 33 (1986) –> Westerlund –> Hyllengren –> Hirsch Myntkonsortier –> Stockholms Auktionsverk (1991) –>?–> Frimärkshuset 150 (2019)

Intressant detta att 2 mynt kan få så likartade plantsdefekter att man nästan inte kan skilja dem åt. Tillverkningsprocessen är inte min starka sida och jag tänker inte ge mig in i några spekulationer, men det här är inte första gången som jag stöter på ett dylikt problem. Det mest störande exemplet är ½ Dukat 1747 där ett flertal exemplar har likartade ojämnheter i kanten. Det kan omöjligt vara samma ex som kommer igen eftersom de legat i olika samlingar under samma period. Där blev jag faktiskt så förvirrad att jag gav upp försöken att säkerställa provenienskedjorna och nu hoppas jag mest på att få någon kompletterande information som löser upp knutarna.

Vad gäller Frimärkshuset 150 så är det inte samma guldfest som det var på auktionen i maj, men jag fick ändå anledning att uppdatera sidorna för Dukat 1738 (ostindiskt guld) och 4 Dukat 1838. Där hade man dock redan angivit korrekta provenienskedjor och därmed var ju hanteringen av dem, ur min synvinkel, inte lika intressant som med 1781:an.

Och “Gunnar B.” som äger den andra 1781:an (till höger längst upp) förlorade den fina provenienskedja som jag gett honom tidigare. Trist, men sånt är livet. “Lätt fånget, lätt förgånget”.

Något om förekomsten av Karl XI:s plåtmynt

Jag har tidigare inte brytt mig om att räkna försäljningar på plåtmynt, men jag gjorde det nu på Karl XI:s mynt. Det är intressant eftersom förekomsten på sätt och vis är tvärtemot alla andra mynttyper. Vanligtvis så göms rariteterna bland mängder av andra mynt som är ganska vanligt förekommande. Bland plåtmynten är det normala att de inte finns i privat ägo. I SM-boken finns 73 nummer listade för Karl XI:s plåtmynt och av dessa har jag bara hittat försäljningar av 36. Bara hälften alltså! De flesta är enstaka försäljningar och de “vanligast förekommande” (2 Daler 1674 och 1676 samt 1 Daler 1676) har jag hittat 12-13 gånger.

För årtalssamlarna är det alltså kört redan från början när det gäller Karl XI:s plåtmynt men det kan kanske vara intressant att se hur det är för en typsamlare.

Dessvärre är nog inte det heller så mycket lättare. I de senaste 50 årens svenska auktionskataloger har jag hittat 6 försäljningar av 8 Daler, 5 av ½ Daler, 1 av koppar från Garpenberg och ingen från Kengis. I princip är det bara de vanligare typerna av 2 Daler och 1 Daler som går att köpa för oss vanliga dödliga.

Huvudanledningen till att jag började med raritetssidorna var att jag ville få ett hum om förekomsten av olika mynt. De angivna svårighetsgraderingarna i auktionskatalogerna stämmer ju inte alltid. Den anledningen faller ju helt bort när så gott som alla mynt i en hel kategori är förtjänta av minst RR. Kvar finns då nyfikenheten i att veta hur många 8 Daler och ½ Daler osv. som faktiskt har varit ute på marknaden och jag kommer nog att göra raritetssidor för plåtmyntstyperna också en dag.

Men inte just nu, för nu har jag fått nog av Karl XI på ett tag och vill göra något annat. Men Karl XI är som en magnet och jag kommer alltid tillbaka.

Vem var Holger Nyström?

Jag har grunnat lite på om jag kanske ska byta namn på min flik med “Kända samlingar av svenska mynt”. Många gånger skullet ett namn som exempelvis “Samlingar som borde vara kända” passa mycket bättre. Jag har nyligen lagt in en översikt över Holger Nyströms samling och då kan man ju fråga sig om någon vet vem det var. Jag vet i alla fall inte och den enda gång jag sett hans namn nämnas är då han förekommer i 3 provenienser i Haganders kataloger. Men inte heller där får man veta mer än att han kom från Malmö och att hans samling såldes på Hans Schulmans auktion i New York 26/3 1956.

Det var i alla fall en imponerande samling han sålde på Schulmans auktion. Den bestod av totalt 242 objekt; 165 dukatvalörer, 2 avslag, 7 caroliner (1868-1872) och resten kronguld (avslagen var en Gripenhielmdukat i brons och en 1/4 dukat 1733 i silver). Med andra ord en auktion jämbördig med vilken som helst av Haganders 4 auktioner.

Förutom att samlaren är bortglömd så tycker jag att det är extra tråkigt att hans mynt har förlorat sin proveniens. I Schulmans katalog var de flesta mynten inte avbildade och av de foton som fanns var de flesta av så dålig kvalitet att man inte kan vara säker på någonting. På Holger Nyströms sida så har jag redogjort för de enda 6 mynt som fortfarande har proveniensen kvar och här nedan visar jag bildbeviset på ett av dem:

Schulmans bild överst och Schmitz bild under. Det föreställer det enda kända exemplaret av dukaten 1774 med porträttet graverat av CG Fehrman. Jag har en färgbild också från Frimärkshuset 149 nu i våras, men bildlikheten syns bättre på Schmitz svartvita foto. Förutom denna så är det bara 2 st dukater från 1709 respektive 1753 där jag på liknande sätt kunnat fastställa identiteten.

Per-Otto Nordin, Paris, var tydligen med och handlade på Schulmans auktion och det är tack vare honom som provenienserna på 3 mynt finns med i Haganders kataloger. Nordin köpte säkert fler mynt också, men vilka de var kan man ju inte veta.

När jag lade in Schulmans försäljningar på raritetssidorna lade jag märke till att det allt som oftast stod “Håkan Kinnmark katalog 6 (1958)” på raden under. När jag jämförde katalogerna så upptäckte jag att inte mindre än 52 dukatvalörer i Schulmans katalog hade sin motsvarighet i Kinnmarks katalog. Detta är ju inget bevis, men jag finner det synnerligen troligt att Kinnmark var storköpare på Nyströms mynt. Och det har man naturligtvis ingen nytta av eftersom även Kinnmarks mynt har förlorat sin proveniens.

Om det nu är någon som känner till något mer om Holger Nyström, Malmö, som troligtvis var mest verksam på 1930- och 1940-talet så hör gärna av er. Jag uppdaterar mina sidor så fort jag får chansen.

Typförteckningen över Karl XI:s 2 Marker är färdig

Det tog sin tid men nu är jag klar till slut. Att det drog ut på tiden beror på att jag inte bara återställde det jag gjorde i fjol, jag gjorde även om mycket. Den här gången blev det 41 typer jämfört med 38 förra gången. Det här med typindelning kan alltid diskuteras och om jag skulle göra det här igen kan det lika gärna bli 45 nästa gång. Men det blir ingen fler gång, nu får det vara så här.

Jag har även länkat till 80 variantsidor, vilket väl kan tyckas vara överkurs i en typförteckning. Men jag hade dem ju redan och det går ju relativt fort att kopiera och lägga in bilder. Alla bon-nummer är även inlagda och min tanke var att det skulle vara lättare att gå in här och ta fram en bon-referens än att söka i Bonniers bok. Det tror jag nog också att det är, men det får också konstateras att detta är en tjänst med bäst-före-datum. En ny bok om Karl XI:s 2 Marker är nämligen aviserad att komma ut i april. Den bygger på en samling som är ca 3 ggr så stor som Bonniers samling, och när den boken blivit spridd så kommer ingen att referera till Bonnier längre. Då kommer jag nog också att ta bort mina variantsidor eftersom de inte längre fyller någon funktion.

Det blev också 82 st raritetssidor. Dessa förmodar jag att jag får fortsätta vara ensam om och det är ju tur eftersom de också tar betydligt längre tid att göra. Även dessa blir dock påverkade av den nya boken eftersom väldigt många av mynten i den är köpta privat i flera led och alltså inte finns avbildade i någon auktionskatalog. Så jag räknar med en hel del kompletteringsjobb till sommaren.

Jag har inte gjort något register till Raritetssidan som jag brukar. Det blev helt enkelt för rörigt att försöka beskriva vilken variant som menas på en enda rad. Betydligt bättre och enklare att gå in via typsidorna och klicka på länken till respektive raritet.

Slutligen kan jag också säga att jag sorterat mynten efter sm-nummer när jag räknat försäljningar. Det är intressant att notera att de sm-nummer som visat sig vara sällsynta också överlag har varit avbildade. Det tyder trots allt på att katalogskribenterna ändå har haft ett rätt bra hum om vad som är sällsynt i denna snårskog av varianter.

Myntkompaniet 17

En trevlig auktion, med en del riktigt intressanta toppmynt. Störst intresse lär väl en Åboklipping, 8 öre 1557 få. Här listad i 3 kända ex och med utropet 150000 kr. En daler 1598 som på MISAB 27 såldes för 90000 kr får inte heller glömmas bort. Det auktionen i första hand kommer att bli hågkommen för är dock den riktigt fina samlingen med totalt 22 plåtmynt.

Så jag känner mig ganska tråkig som varken håller på med 1500-talsmynt eller plåtmynt. Från Karl XI och framåt finns förvisso en del kvalitativa toppmynt, men väldigt få rariteter. Nedan listar jag de jag tittat på.

Nr 81. 4 Mark 1709. Ex nr 10 på min lista med 12 kända ex. Tidigare såld på Hirsch 11 (1979) och MISAB 4 (2011).

Nr 83 och 84. 1 Mark 1710. Här klämmer man i med 2 tidigare okända exemplar av detta årtal och därmed kan man anse att min gräns på 15 privata ex har passerats. Listan finns dock kvar för den som är intresserad.

(Foto Myntkompaniet 17)

Nr 96. 1 Riksdaler 1727 med inre kantring. Den här varianten uppmärksammades första gången så sent som förra vintern och jag skrev även om den i min blogg. Någon raritetsanalys av den har ännu inte blivit gjord, men den verkar vara mycket sällsynt och själv känner jag bara till 3 ex av den.

(Foto Myntkompaniet 17)

Nr 103. 5 Öre 1736. En av dessa 5-öringar som är så oerhört svår att fånga på bild. Nu är jag uppe i 6 “bevisade” exemplar, men med tanke på alla försäljningar utan bild så lär nog antalet ex i privat ägo närma sig 15.

Från det ena till det andra såg jag att MISABs webbauktion 22 har startats och medaljsamlarna har en hel del läckert att titta på den närmaste veckan. Det är med andra ord ingen rast och ingen ro för samlarkåren.

“Intressant dubbelprägling”

Ja, “intressant dubbelprägling” var kommentaren i objektsbeskrivningen när myntet till höger såldes på Bonde 5:357. För mig som inte är så väldigt insatt i präglingsteknik så verkar det helt obegripligt. Myntet till vänster såldes på Ahlström 16 och förutom texten “REX SVECIAE” så är det två stampidentiska ex. Är det någon som har en idé om hur detta gått till så får ni gärna höra av er för jag är mycket nyfiken.

Det är för övrigt 2 Mark 1680 och de enda två exemplar jag känner till av denna variant med SVECIAE.

Tillägg: Ägaren till myntet skrev och berättade att den första präglingen var 90 grader vriden. Jag kunde inte begripa hur X och S hade kunnat byta plats men svaret var att det var XI som sken igenom där. Som alltid är det så lätt när man vet svaret…

Kildematerialet

Jag har hållit på ett tag med Karl XI:s 2-marker, men det går trögt. Det är helt enkelt inte lika kul att återställa sidor som att göra dem första gången och jag upptäcker titt som tätt att jag håller på med något helt annat som för tillfället verkar intressantare. Nu i veckan kom jag exempelvis på mig själv med att renskriva mina anteckningar om de senaste 8 årens auktioner på CoinArcives. Tro’t eller ej, men det är faktiskt intressant. Här har vi alltså fått en plattform som kan användas av marknadens alla aktörer. Mindre auktionsfirmor som upptäcker att man får ett större genomslag för en billigare penning än om man trycker upp en papperskatalog. Det är ju kanon!

På 8 år har nästan 3500 auktioner visats på tjänsten och för närvarande är genomströmningen fler än 600 per år. Det jag höll på med var att göra en lista på de auktioner som var intressant ur svenskt raritetshänseende och jag är för närvarande uppe i 338 st. Alltså ungefär var tionde. Trots denna gallring så innehåller dessa auktioner över 24000 svenska numismatiska objekt, så det gäller att veta vad man letar efter.

För att övergå till något som synbarligen är utanför för detta ämne så hade jag föregående helg återigen förmånen att ta del av ett massutskick av vår gode vän Morten Eske Mortensen (MEM). Jag är mycket imponerad av den mannens idoga arbete med att varna naiva och intet ont anande myntsamlare för oseriösa och skrupelfria “experter” som exempelvis jag själv. Se själva vilken prominent lista jag hamnat på!

Här är några andra exempel på MEM:s flit: LÄNK 1 och LÄNK 2

Den springande punkten är alltså att vi inte har gått igenom källmaterialet (kildematerialet på danska) som för oss svenskar tydligen är 6000 auktionskataloger. Det stör mig rätt ordentligt att jag inte har hittat någon definition på vad som ingår i detta källmaterial. Det är nämligen ingen självklarhet. För att ta ett exempel så gick jag i våras igenom Spinks auktionskataloger nr 1-147 (1978-2000). Dessa innehöll totalt 1975 svenska mynt, och jag har försökt åskådliggöra fördelningen i tabellen nedan.

Antal katalogerAntal svenska mynt% mynt
Inga svenska mynt11400
Inga rariteter17733,7
Enstaka rariteter141226,2
Många rariteter2178090,1
Totalt1471975100

Före genomgången bestod alltså källmaterialet av 147 kataloger, men numera vet jag att det bara är 16 kataloger som innehåller sådant jag kan vara intresserad av. Och om jag bara ägt 2 kataloger, Andréns samling (Spink 94) och Törngrens samling (Spink 143), så hade jag ändå nått en 90 %-ig säkerhet i mina raritetsgenomgångar av sviten. Jämförelsen är naturligtvis inte helt adekvat eftersom svenska auktioner nästan alltid innehåller svenska mynt men det ger ändå en indikation av vad man kan förvänta sig vid genomgång av ett stort antal kataloger och det ger en idé om vad man kan anse vara “källmaterial” och vad som är “viktiga kataloger”.

MEM har naturligtvis helt rätt i att en raritetsanalys inte är fullständig förrän ALLA kataloger och ALLT annat som kan bidra med ledtrådar har blivit genomgånget. Men man kan göra saker på olika sätt. MEM:s metod verkar vara att göra en fullständig analys av en raritet i taget och min metod är att göra bredare svep där jag sakta men säkert höjer säkerheten för mina analyser. Det är en smakfråga vad man föredrar, men jag kan lova dig Morten att det bara är en tidsfråga innan jag gått igenom så många kataloger att du inte längre har fog för att ha mig med på din varningslista. Då inträffar ett intressant problem: hur vet du när jag gått igenom så många kataloger? Jag kommer i alla fall inte att tala om det för dig eftersom jag aldrig kommer att betrakta mig som fullärd.

Morten Eske Mortensen är alltså orolig för att myntsamlarna ska bli vilseförda av okunniga “experter” och för att råda bot på det föreslår han två möjliga åtgärder; endera köper man de 6000 myntkataloger som ingår i källmaterialet eller också anlitar man hans expertis. Själv kan jag faktiskt se ett tredje alternativ och det är att han lägger ut allt källmaterial på internet. Det skulle göra alla nöjda och glada!