Här är en jämförelse mellan dukaterna 1783 och 1789. Den till vänster är graverad av Gustaf Ljungberger med hjälp av en porträttpuns som han alltid använde till dukaterna de sista åren 10 åren av sitt liv (han dog 1787). Den till höger bär Carl Gustaf Fehrmans kännetecken med det bakåtkammade håret. Men om ni tittar på håret under örat så är båda porträtten exakt lika! Inte en hårslinga som ligger fel. Fehrman har uppenbarligen använt Ljungbergers porträttpuns som mall och sedan gjort slutgraveringen i sin egen stil.
Om man nu skulle tänka sig att Fehrman i stället graverat stampen efter Ljungbergers stil; vem skulle man då ha ansett ha varit gravören? Den som gjorde förlagan eller den som gjorde stampen? Frågan tillspetsas ju ännu mer på 1800-talet när man introducerat matriserna. En matris var som en vanlig stamp, men graverad upphöjt. Med matrisen slog man in myntbilden i den blivande stampen. Bilden blev då nedsänkt som den ska vara på en stamp, men inte så tydlig. Bilden blev mer som en mall som måste förbättras manuellt. Det hände säkerligen många gånger att det var olika personer som gjorde matriserna och stamparna.
ag har roat mig med att gå igenom Sten Törngrens auktion i London ordentligt. I sin bok skriver Törngren att han ”fått för sig att inte sälja genom Ahlström.”, så när han fick ett bra anbud från Spinks i London nappade han på det. Det skulle visa sig att han nog fick ångra det beslutet.
Törngren bjöd inte ut hela sin samling; han hade bland annat lagt undan sina ”pärlor” (över 100 st), Kristinas riksdalrar (över 200 st), Kristinas kopparören (över 350 st), Gustav III:s riksdalrar (över 200 st) och inte minst Karl XI:s 2 Mark (8-900 st). Eftersom Törngren variantsamlat på i princip allt var innehållet i katalogen ändå synnerligen imponerande; totalt 1623 myntloter, varav 305 ”rariteter” som jag, min vana trogen, har samlat i tabeller. Det finns inte många myntkataloger som ens kommer i närheten av detta. (Någon gång ska jag göra en topplista över de raritetstätaste katalogerna, men vi är inte riktigt där än.) Innehållsmässigt var alltså auktionen rena drömmen, speciellt för samlare av silvermynt. Ändå blev resultatet rena katastrofen. För att citera Törngren:
”Spinks personal var mycket trevlig att ha att göra med, men resultatet av deras arbete lämnade mycket i övrigt att önska. För det första jäktade de. Samlingen skulle ha sålts ett halvår senare. Nu blev det så att många svenskar inte fick katalogen förrän det var för sent. Många frågade om de angivna priserna var minimipriser, som inte syntes särskilt attraktiva, och fick beskedet att så var det. Detta var ju helt fel! På auktionen så såldes mycket för nedåt halva estimeringen.”
Den största utmaningen en auktionsfirma har när man planerar en auktion är att sätta lämpliga utropspriser. Ligger man för lågt tar budgivningen alldeles för lång tid och ligger man för högt har budgivningen svårt att komma igång med många osålda objekt som följd. På auktionen i London blev andelen osålt 45% och det som såldes gick ofta alldeles för billigt på grund av för få budgivare. Det är nog det sämsta resultat jag hört talas om. Tänk vilken succé det kunnat bli om Ahlström fått sköta försäljningen i stället!
Efterspelet till auktionen blev att Törngren hade en mycket stor del av samlingen kvar. Mycket av det sålde han privat till bland andra Ove Karlsson och en del såldes anonymt på exempelvis Aurums första auktioner. Karl XI:s 2-marker såldes till Berndt Göhle 2008 och Kristinas riksdalrar gick till Olav Furre 2015. Sina ”pärlor” sålde han på MISAB 7 (2012) och även det blev en missräkning för Törngren. Tydligen fick han för mycket att säga till om när det gällde utropspriserna vilket resulterade i att 31 av 139 objekt förblev osålda (22%). Slutpriserna på det som såldes hamnade på 23% över utrop vilket var godkänt, men inte anmärkningsvärt. För MISABs del blev nog auktionen en viktig lärdom och man har framgångsrikt undgått att göra om samma misstag man gjorde då.
Sten Törngrens samlande får väl anses tillhöra de mest väldokumenterade av storsamlarna, men det finns ändå så många luckor. Det är välen del av det som gör proveniensforskningen inte bara fascinerande utan även tämligen frustrerande.
Enligt reklamen är Auctionet ”Europas ledande marknadsplats för auktioner, där anslutna auktionshus säljer konst, möbler, antikviteter, samlarföremål och mycket mer”. Oftast är det ”mycket mer” som gäller, och det som kan vara intressant förekommer mycket sporadiskt. Man kan också se att det statistiska utfall som man finner på vanliga numismatiska auktioner eller ens på Tradera inte gäller här. Kronguld och loter med silvermynt är vanligast. Man får leta länge innan man hittar rariteter på dessa sidor. Men de finns!
Efter att nu, i efterhand, ha gått igenom de 10000 loter som auktionerades ut november 2023 – april 2026 har jag hittat ett drygt 50-tal rariteter att uppdatera mina sidor med och av dessa är ca 95% plåtmynt! Bara några få av dem är plåtar som jag har bild på sedan tidigare. (Det finns jäkligt många kopior också, vilket väl beror på att specialiserade auktionsfirmor inte vill sälja sådant). Problemet är att dessa ”guldkorn” är så sällsynta i det stora utbudet att, i alla fall jag, glömmer att hålla koll på vad som säljs.
Anledningen till att jag nu åter igen blev påmind om Auctionets existens var det ståhej som uppstod när nedanstående mynt såldes under maj-juni. Det lär ha varit ett dödsbo som ansåg att Södermanlands Auktionsverk var det självklara valet för att sälja dessa supersvåra dukater och plåtmynt.
Om det nu verkligen är så att alla dessa mynt har samma inlämnare så tyder ju dukaten 1670 och 1 Daler sm 1720, som båda blev inköpta på MISAB-auktioner, att det inte är någon gammal samling som legat bortglömd i något hörn. Å andra sidan har inget av de andra mynten sålts på någon stor auktion de senaste 50 åren. Ibland blir man nästan snurrig av att fundera över hur allt hänger ihop.
1 Dukat 1666 och 1 Ädelforsdukat 1743, två av de mer spektakulära mynten i samlingen. Hur har dessa kunnat glida under radarn alla dessa år? (Foto Södermanlands Auktionsverk)
Om jag inte missat någon så var det här den 10:e Bruunauktionen. Jag har fått det till att man hittills har sålt 803 helsvenska mynt från Gustav Vasa och framåt. Detta är en knapp tredjedel av det som ska ha funnits i Bruuns samling. Enligt ”price realized” som anges på NumisBids så har man hittills sålt för 2 789 922 euro. Detta ger ett snitt på 3474 euro per mynt, men det är stor skillnad på de enskilda auktionerna. Den första hade ju ett snitt på 31784 euro och exempelvis den här sista hamnar på 324 euro. Men, det finns rariteter även bland de enklare mynten!
Den här gången väljer jag inte att tala om någon av rariteterna i listan ovan; i stället hamnar mitt fokus på lot 11050 som är en 2-öring 1665. Den är helt felbeskriven, men frågan är hur den egentligen ska beskrivas.
Räknar man in alla detaljer på myntet (årtal, valörtvåa, myntmästarmärke, kronor, krans och punkter) så är det Göhles nr 67. För de allra flesta spekulanter saknar detta betydelse eftersom de inte satt sig in i mångfalden av kronor och kransar. Det finns kanske bara en handfull specialsamlare som förstår innebörden. De flesta ser bara en välpräglad 2-öring som kan vara trevlig att äga. Hur gör man en beskrivning som är till nytta för så många som möjligt?
Viktigast är att i grunden ha ett referensverk som tydligt visar de typer och årtal som förekommer. Där kan man också lägga till viktiga varianter som betyder något (som exempelvis myntmästarmärket). Alla övriga varianter bör man överlåta åt variantförteckningar. Dessvärre anser jag att både SMB och SM-boken avsatt alltför mycket utrymme åt kronvarianter, utan att nämna något om den uppsjö av kronor som förekommer på dessa 2-öringar. Det blir bara förvirrande! SM-boken har exempelvis med 8 varianter för 1665, men ingen av dessa finns i verkligheten eftersom man visar fel bilder. Om jag fått bestämma så skulle SM-bokens uppställning sett ut så här:
Här har jag också tagit med valörtvåan som en variant. Den är kanske inte så viktig, men det blir ju en tydlig uppdelning av 1664 och 1665. Det blir totalt 9 huvudvarianter och detta vore fullt tillräckligt för de allra flesta samlare. De som vill veta mer om kronor och kransar med mera kan fördjupa sig i exempelvis Göhles variantförteckning som innehåller 347 nummer. Det är fler än de som uppräknas i tabellen, men han har ju även med alla variationer.
Jag försöker vanligtvis så gott det går att ange sällsynthetsgrad på alla sm-nummer men när det gäller dessa 2-öringar och en del andra myntgrupper så är det bara att kasta in handduken. Som synes kan jag inte ens göra det i denna förenklade sm-version.
Det rullar in en hel del svåra varianter även på de lite enklare auktionerna. Den här gången blev det 12 st varav 9 som jag inte haft någon bild på sedan tidigare. Ett av dem jag hade bild på redan var nr 97, en 4-öring 1669 utan mm. Den såldes förra gången i Antikörens lagerlista 20 (1990) men då såg det helt annorlunda ut än det gör nu. Dels är det en helt annan bildkvalitet och dessutom har myntet blivit hårt gnidet under mellantiden så det är sannerligen inte lätt att känna igen. Jag är säker på att det är samma mynt men jag har full förståelse för om det kan finnas andra åsikter. Bedöm själva!
Det första jag såg var mönstret i patinan just under andra 6:an i årtalet. Sedan hittade jag fler små detaljer runt om på myntet som knappast kan vara en slump att de finns där. Viktigast av allt är att centreringen av myntet också verkar stämma, även om det är rätt otydligt på Antikörens bild. Men man vet aldrig; Ottosson har kanske en originalbild liggande någonstans som avslöjar hur fel jag har. Skulle inte förvåna mig ett dugg!
1764 drabbades dåvarande myntgravören på Myntverket i Stockholm, Daniel Fehrman, av en stroke som gjorde att han blev oförmögen att fullgöra sitt arbete. Den ende tillgänglige ersättaren var hans son Carl Gustaf som vid det tillfället inte var 18 år fyllda. Som lärling var denne redan insatt i grunderna, men för att få förtroendet av Kammarkollegiet på längre sikt måste han bevisa sitt kunnande. Även om Daniel Fehrmans händer blivit alltför fumliga så kunde han fortfarande undervisa och sonen förkovrade sig snabbt under de kommande åren. Denna dukat 1665 är av allt att döma C.G. Fehrmans första helt egna porträttgravering, förståndigt nog också märkt med gravörsignumet CF. Personligen tycker jag att detta porträtt är snäppet bättre än det är på de båda andra dukatvarianterna 1665, där han använt faderns gamla porträttstamp.
Hur stor upplagan blev på denna signerade stamp är omöjligt att veta, men förmodligen blev det nog bara några få ex. Stampen användes inte fler år och detta är det enda kända exemplaret i privat ägo.
Jag brukar ofta anteckna de angivna vikterna på mynt som säljs på auktioner eftersom det ibland kan vara värdefullt när det är svårt att identifiera ett specifikt exemplar. Man kan inte förvänta sig att vikterna ska vara exakt lika från gång till gång eftersom det kan skilja några hundradelar beroende på de olika vågarnas korrelering. Skiljer det 5 hundradelar så är det ovanligt mycket. Vad ska man då säga om denna 1/2 Riksdaler 1647 som har en skillnad på 30 hundradelar mellan första och sista vägningen? Det är Svenssons ex och när det såldes på SNF 152 (2006) vägde det 14,34 g, på MISAB 5 och Myntkompaniet 22 vägde det 14,09 g och nu väger det slutligen 14,04 g. Naturligtvis är ju den givna misstanken att SNF skrivit fel vikt i sin katalog, men frågan kvarstår ju hur det kunde skilja så mycket som 5 hundradelar mellan MISABs båda vägningar.
Detta verkar även i övrigt vara en otursförföljd slant. Oslo Myntgalleri sålde den i november 2024 och satte då inte ut någon vikt men lyckades i stället ange fel proveniens. I stället för Svenssons ex så angav man att det var det exemplar som såldes på Bonde 1 (2007). Det exemplaret ska förresten också ha vägt 14,34 g vilket är ytterligare ett märkligt sammanträffande.
Tja, så här skulle jag kunna hålla på länge, men jag tror att jag slutar för den här gången.
Aes Rude, Chiasso, var en auktionsfirma som höll 17 auktioner 1977-1996. Utbudet var mestadels antikt och sydeuropeiska mynt. Det enda svenska inslaget var mestadels några få vanligt förekommande mynt från 1850 och framåt. I auktion 7 (1981) bjöd man dock ut ett viktigt undantag; en dukat 1699 som jag för närvarande har listat 9 exemplar i privat ägo. Efter jämförelse av två mycket olika fotokvalitéer har jag kommit fram till att det är Haganders ex som såldes av Künker 2011. Som man kan se så är det inte helt säkert att ett svartvitt foto visar ett mynt sämre. Detta mynt har tydligen en liten bucklighet som nästan helt maskeras på Künkers foto.
Detta är proveniens- och raritetsforskningens vardag; en väldig mängd kataloger som måste undersökas för att hitta någon enstaka guldklimp. Jag har under de senaste 14 åren haft stenkoll på de auktioner som lagts ut på Numisbids. Av totalt ca 10450 kataloger har jag hittat något intressant svenskt i ca 470; dvs i 1 av 22 kataloger! I de utländska katalogerna har jag totalt hittat 1158 raritetsförsäljningar som jag noterat på respektive raritetssida. MISAB och Myntkompaniet har under samma period bjudit ut 2929 rara mynt. I jämförbara termer innebär det att det behövs 328 utländska auktioner för att saluföra lika många rariteter som på en enda svensk auktion. Vi kan nog anta att detta förhållande gällde även före den Numisbidiska eran, kanske i ännu högre grad.
(Foto Hagander 4)(Adolf Hess foto)
Inte desto mindre är det i de utländska katalogerna som man kan göra de mest oväntade upptäckterna. Exempelvis så såldes Herman Vogels eminenta samling på 3 auktioner anordnade av Adolph Hess Nachfolger 1927-1928. Jag har tidigare inte brytt mig om att titta i de katalogerna eftersom ”alla vet” att Gunnar Ekström köpte den svenska delen redan 1926. Så vad kunde väl finnas kvar att hitta där? Detta visade sig vara fel; det fanns ett 10-tal svenska mynt kvar och bland dem en 2 Dukat präglad till Gustav II Adolfs begravningen 1634. En av de största svenska rariteterna överhuvudtaget; en mynttyp känd i endast 1 (eller2) ex i privat ägo! Det är sådana upptäckter som gör att jag får motivationen att fortsätta att söka igenom alla höstackar efter de dyrbara nålarna.
Angående ”1 (eller 2) ex i privat ägo” så anger man i MISAB 29 att det såldes ett ex på Hess/Divo 301-158 (2005). Man anger dock att det var Bruuns ex men det var ju felaktigt eftersom Bruuns ex vid det tillfället låg i Haganders samling. Tyvärr saknar jag den katalogen så jag kan inte kontrollera uppgiften. Är det någon som kan hjälpa mig med den saken så vore jag tacksam.
Karl XI:s 1 Öre SM 1673 är ett mycket intressant årtalsmynt. Den delas traditionellt in i 5 (eller 6?) varianter beroende på åtsidans krona och frånsidans bitecken i den nedre pilvinkeln. Varianterna fördelas enligt nedanstående tabell, ordnade efter sm-nummer.
1 Öre SM förekommer med 12 årtal, varav 11 med endast 1 variant. Samtliga varianter förekommer 1673! Varför denna snedfördelning? Vad hände 1673? Ja, man vet ju att man just det året övergick till att använda koppar från Garpenberg och därför började märka både plåtmynt och rundmynt med stjärnor. Rosen var ju märket man använde när kopparn kom från Falu koppargruva. En annan fråga är vad det tredje bitecknet, ”bladtecknet”, står för? Och varför har man just 1673 använt en åtsideskrona som inte förekommer något annat år? Det kan knappast ha något med gravören att göra eftersom Johan Planting är den enda vi känner till under perioden 1669-1688. Någon myntmästare var inte tillsatt; efter 1669 låg Avesta under Stockholm. En intressant tillfällighet(?) är att det var ett byte av myntmästare i Stockholm just 1673. Kanske berodde denna mångfald av varianter på något rent politiskt?
Jag har ordnat bitecknen i den förmodade tidsordningen, vilket av någon anledning avviker från SM-bokens ordning. Den stora stjärnan bör väl vara den som skapades sist eftersom det var den enda som användes under kommande år. Man kan också fråga sig om sm 253b (krona B och ros) verkligen finns. Jag har i alla fall inte funnit något bildbevis på det.
Slutligen kan jag väl nämna att det här ”bladtecknet” har haft många namn under årens lopp. När Oldenburgs ex såldes så kallades den för ”ofullständig ros”, men ”lilja” har nog varit det vanligaste efter det. I senaste sm-boken kallas den lite överraskande för ”eld”. Själv tycker jag att man lika gärna kan kalla den för ”julgran”.
Jag har lyckats få tillgång till en del bilder av Svenssonmynt som såldes på SNFs auktioner 54, 55 och 65. Dessa auktioner saknade som bekant bilder och därför är det många provenienser som tappats bort. Den bifogade 8-marken 1699 är ett bra exempel, även om en bild i det här fallet inte förlänger provenienskedjan ett enda dugg. Detta är nämligen ett mynt som jag inte sett någon bild av tidigare. Efter 1965 är det spårlöst försvunnet.
På auktionen 1965 stod Lars-Magnus Björkqvist som köpare. Han var till professionen psykolog, men hade som bisyssla en liten mynthandel i Örebro. Första anteckningen jag har om honom var från Sothebys auktion av kung Farouks samling i London 1954. Han var där för att handla i kompanjonskap med Berndt Ahlström. Faktum är att de bjöd hem så mycket att de inte hade råd att lösa ut det. Det slutade med att Berndt Ahlströms far fick rycka in och göra utlägget. Stämningen i den Ahlströmska familjen lär ha varit ganska tryckt under den perioden, men i slutändan visade det sig vara en god affär. Sista gången jag sett Björkqvists namn som köpare på en auktion var på Ahlström 15 (1977).
För att återgå till 8-marken så kan Björkqvist ha sålt det när som helst efter 1965. Hur det nu än är med den saken så är myntet numera det 16:e kända exemplaret av denna årtalsvariant. Var det finns nu vet vi inte, men förr eller senare brukar försvunna mynt återkomma i ljuset
