En bortglömd myntauktion

Tidigare postad 14/5 2014

(Foto Sonny Serrestam)

I Skandinaviska Myntmagasinet nr 4-1986 skrev Sonny Serrestam en artikel om en handskriven myntauktionskatalog som såldes på Antikören 1 den första maj samma år. Det gällde en onumrerad auktion som T.G.Appelgren ska ha hållit i Stockholm 28-29/10 1918 och som det aldrig trycktes någon “riktig” katalog till. Man trodde då att det handskrivna exet som såldes på Antikören var huvudkatalogen eftersom den har 449 objekt och sedan finns det två andra kända exemplar som ansågs vara avskrifter eftersom det är färre objekt upptagna i dem. Det som finns i Växjö Myntkabinett har t.ex. bara 127 nummer medtagna. Varför gjorde man då en handskriven katalog? Ja tydligen var det så att det var säljaren som fick bekosta tryckningen och i det här fallet tyckte denne nog att det var en onödig kostnad. I stället bjöds bara dom viktigaste och köpstarkaste kunderna in, och sedan fick dessa själva skriva av dom nummer som dom var intresserade av. Slutresultatet på 9600 kr för auktionens alla nummer ansågs trots allt som mycket bra betalt efter dåtidens mått.

Vem var då säljare till denna myntsamling och där drog Serrestam slutsatsen att det är en Torsten Jakobsson från Borås eftersom det är detta namn som står överst på katalogen. Sedan dess har dock nya uppgifter framkommit och framför allt har Bondes samling blivit såld. På 11 objekt i katalogerna till Bonde 1 och 3 har Carl Gotthard Bonde angett nämnda auktion som köpställe och dessutom noterat att det är dubletter från Israel Berghmans samling. Inga dåliga dubbletter får man säga eftersom 5 av dem som Bonde köpte är tämligen svåra dukater. Bland annat fanns där en Ädelforsdukat 1783 med proveniensen Berghman-Bruun och detta är synnerligen intressant eftersom även Ekström ansåg att han ägde Bruuns ex (Ahlström 35:412). Nu hade Bruun bara 1 ex och därför måste endera Ekströms eller Bondes proveniens vara felaktig. I det fallet har vi dock tur eftersom det finns bildbevis som kan avgöra saken:

(Bondes ex till höger, Bruuns i mitten samt Ekströms ex till höger)

Bruuns ex i mitten föreställer ett vaxavtryck av myntet och sådana brukar inte visa smårepor och fläckar som kan användas för identifikation. Under porträttet finns dock ett märke som även finns på Bondes bild som väl bevisar att Bondes proveniens var riktig.

Om man sedan jämför Bondes 11 inköp så finner man att 7 av dessa har en motsvarighet i Bruuns samling. De 4 som man inte kan hitta där är alla besittningsmynt av lägre valör (1/24, 1/96 och 1/192 taler).

Min tro är att de mynt som såldes på Appelgrens auktion 28-29/10 1918 var till största delen dubbletter som Israel Berghman fick när han köpte andra delen av Lars Emil Bruuns samling tidigare samma år. Namnet “Torsten Jakobsson” som står skrivet överst på katalogen ovan är nog namnet på en köpare och det man trodde var huvudkatalogen är nog dennes egen avskrift. Huvudkatalogen som Appelgren skrev är nog förmodligen försvunnen för alltid.

Nåväl, detta är min personliga hypotes och långt ifrån bevisad, även om indicierna är tydliga. Kvar att göra är t.ex. att jämföra ALLA 449 objekt i auktionkatalogen med Bruuns samling. Jag är dock beredd att satsa en slant på att överensstämmelsen är god.

Sedelpoesi

Tidigare postat 25/3 2014

Ahlströms lagerlistor innehåller inte enbart listor på mynt till salu, fr.o.m. nr 35 (1971) så har man också nästan alltid med en artikel eller två. I nr 44 från 1973 hade Torgny Lindgren med 2 stycken, varav den ena handlar om ett sällan avhandlat ämne i numismatikens tassemarker, nämligen dikter han funnit skrivna på baksidan av gamla sedlar:

“Inte sällan finner man att sedelinnehavaren vid åsynen av den otryckta sedelbaksidan blivit inspirerad till att där teckna ner ett kväde. Sedelpoesin är ofta av ett sådant slag att den inte ens i vår avanserade tid alltid kan återges i tryck. De sex sedelverser som vi återger i det följande kan emellertid gott läsas även i gammaldags kretsar.”

Själv nöjer jag mig med att så här på kvällskvisten återge en av dem som fanns på en 16 skillingar specie 1814:

Arma hacka, dömd att vandra över både land och hav. Från den ena till den andra, tills du hamnar i din grav. Uti bankens heta ugn, där till slut du finner lugn. Gå nu från mig goda vän, men kom likväl snart igen.  En världsmedborgare anno 1814

Nygamla inlägg

Som de flesta nog sett så varvar jag återställandet av raritetssidan med att kopiera in en del gamla blogginlägg som kan vara värda att spara. Dessa sorterar jag sedan i de olika kategorier som visas i högra spalten. Jag har inte lärt mig alla finesser med det här programmet ännu, men det verkar vara rätt genialt när man väl kommit underfund med det. Så sent som igår fick jag hjälpa en kompis med navigeringen och nu tror jag att han också får lättare att hitta det han söker.

Frånsida som inte borde finnas

Tidigare postat 20/6 2013

Falsk eller äkta?

(Foto Ahlström 62)

Alla som är någorlunda insatt i Karl XI:s mynt ser att det är något konstigt med ovanstående frånsida, man kan faktiskt säga att det mesta är fel med den. Om jag fått se den utan några andra referenser att gå efter så hade jag utan tvivel bedömt den som falsk. Åtsidan ser dock ut att vara äkta.

Bilden till vänster visar det porträtt som var vanligast från slutet av 1661 till början av 1664 och det kännetecknas främst av “rosetten” i nacken som har 4 uppåtstående blad och 2 nedhängande bandändar. Naturligtvis finns det en mängd variationer som t.ex. 9-13 blad i kransen eller en krans som är så risig att det inte går att räkna bladen, men bladknippet i nacken är hela tiden ungefär detsamma. Under 1662-1663 förekommer endast en (1) avvikelse och det är avbildningen till höger som visar Bon 84, ganska likt i övrigt men med en helt annan rosett. Ett ganska sällsynt porträtt får man förmoda eftersom jag bara hittat två försäljningar av det.

Det översta myntet såldes på Bonde 5:335 och det är ingen tvekan om att det är en bild på Bon 84 även om frånsidan på just detta ex är kontramarkerat med Strassburgs vapen. På det nedre myntet, som alltså såldes på Ahlström 62:654, har man använt samma åtsidesstamp som på Bondes ex. Stampklumpen under X är ju signifikant! Men den har en frånsida som inte borde finnas.

Interpunktionen vid valören är unik med enkla punkter före, emellan och efter II M. Den fanns inte på någon av Bonniers 2-marker och jag har inte sett den någon annanstans heller.

Romerska ettor användes inte i årtalet vid den här tiden, det började man inte med förrän 1667, i stället såg 1:orna mest ut som på översta bilden eller som en “kofot”.

Men det mest anmärkningsvärda är ju sveakronorna! Under hela 2-markserien var kronorna vinklade bakåt så att man såg den bakre delen av kronringen under själva kronan. Den övre bilden visar sveakronornas utseende 1661 till början av 1664 och det finns nästan ingen variation. Det är inte konstigt att man studsar när man stöter på kronor som på den nedre bilden där man knappt ser något alls av den bakre delen av kronringen.

Till saken hör att Bondes ex vägde 10,27 g vilket är ganska normalt för dessa 2-marker. Ahlström hade inte angivit någon vikt och inget pm om att något var fel.

1 ÖRE 1909 med mellanstort kors

Tidigare postat 5/2 2013

(Privat foto)

Ibland är livet roligare än vanligt. Jag fick härom veckan ett mail av en samlare som ville skicka över en av sina klenoder för fotografering och dokumentering på min “Typsamlingssida”, han hade nämligen sett att det saknades en bild på den där. Det är en 1-öring 1909 med mellanstort kors, en av Gustav V:s absolut svåraste varianter. Sällsynt inte bara till antal existerande ex utan också för att den är så okänd för dom flesta att mynthandlarna oftast inte bryr sig om att hålla ögonen öppna efter den. Nu blir det hela heller inte sämre av att myntet i fråga håller en mycket hög kvalitet, på gränsen till 01/0, och det kan mycket väl vara det bästa existerande exemplaret. Inte att undra på att ägaren är stolt över den.

(Privat foto)

Det experimenterades en hel del med 1-öringarna 1909 och Hamrin har i SMF tagit med 5 olika varianter med avseende på korsstorlek och bredd på öretexten. Collaget ovan visar dom 3 korsstorlekarna med det mellanstora i mitten. Som synes är det inte så mycket korsets storlek som är iögonenfallande, än tydligare är ju att korsgloben är så liten och att den saknar kors. Men det är ju som sagt inte många som tänker på det, oftast brukar denna variant säljas som “litet kors”.

Visst kan detta beskrivas som “knappologi”, för lite skillnad för att bry sig om, men man ska tänka på att man vid den här tiden inte graverade enskilda stampar. Man gjorde i stället matriser, en stamp till stampen, och det var meningen att dessa skulle räcka till ett stort antal stampar och göra dem helt lika. För att matriserna skulle vara flexibla och användbara under flera år utelämnades oftast dom sista årtalssiffrorna och myntmästarmärket, vilka sedan punsades in för hand i dom olika stamparna. Dom ompunsningar man ser på Gustav V:s mynt är följdaktligen också just på årtal och mm. Till 1-öringarna 1909 färdiggjorde man alltså 3 matriser varav bl.a. denna med “mellanstort kors” nästan inte blev använd alls.

Tillägg inlagt maj 2019

Så här i efterhand kanske man kan modifiera ovanstående resonemang något. Det man slås av är att man använde sig av flera korsstorlekar även på 5-öringarna (1909) och 25-öringarna (1910). Det verkar som att man prövade sig fram med Gustav V:s första mynt till det som kändes bäst. För att klara det så hade man förmodligen en matris som saknade kors på kronan. Sedan punsade man in de olika korsvarianterna för hand i stamparna. När man så bestämt sig för att använda det stora korset så fick den stampen bli moderstamp för tillverkning av nya matriser. Och samma sak då för öretexten på frånsidan.

Det finns med andra ord goda skäl att anta att de avvikande varianterna 1909 (och 1910 för 25-öringarna) kan betraktas som provmynt.

Tänkvärda ord

Tidigare postat 9/4 2011

“Samla alltid på mynt du själv tycker om. Samla på vackra mynt. Vad gör det då om dom blir dyrare eller sjunker i värde, du tycker ju själv om dem.

Alltför många fastnar i andras värderingar. Ett visst land kan vara aktuellt och då köper man just detta. Hur många har inte köpt vissa mynt till överpris för att ett rykte gjort dem värdefullare än dom var? Hur många har inte fastnat för varianter som inte är varianter, och betalat överpris?

Köp alltid det du själv tror på. Framförallt det du tycker om. Vackra mynt faller aldrig i värde. I varje fall inte för dig själv.”

Tänkvärda ord som jag hittade i en artikel av Magnus Edvardsson i Mynt & Medaljer 4 1982, råd han själv en gång fått av en äldre samlare. En annan gång beklagade han sig för en mynthandlare att han började samla så sent som vid 50 års ålder, och fick svaret:

“Käre vän, ALLA har börjat för sent…”

Tänkvärda ord som tål att upprepas!

Porträttvarianter – 4 Mark 1752-1755

4 Mark 1752 har genom åren orsakat variantsamlare en hel del huvudbry. Främst är det ifall ett mynt har gravörsignum eller inte som även auktionsfirmor misstagit sig på. Problemet är nämligen att gravörsignumet ofta är svårt att se på grund av svagprägling vilket orsakats av slaggbildning på stampen. Därför är det alltid bättre att lära sig hur porträttet som ska ha ett gravörsignum ska se ut, i stället för att leta efter ett gs som kanske inte syns. Nedan redovisas de 3 åtsidesstampar som användes på 4 Mark 1752-1755.

Stamp 1. (Foto Stockholms Auktionsverk 1991)

Den första stampen är den som ska ha ett gravörsignum inpunsat. Det är ett liggande F beläget på halsavskärningen mitt ovanför den nedersta locken. Porträttet förekommer i samband med både diagonalt och vertikalt räfflad rand 1752 (sm 81a och b). Enligt sm-boken så ska gravörsignum även förekomma 1753 (sm 82a), förmodligen då med samma stamp, men något bildbevis på att den varianten existerar har inte gått att uppbringa. Porträttet känns lättast igen på rosettsnibbens läge i förhållande till A i ADOLPH.

Stamp 2 och 3. (Foto MISAB 16)

Därutöver finns då två kända stampar som saknar gravörsignum. Den till vänster användes 1752-1755 och den till höger 1753-1755. Stamparna är gjorda med samma porträttpuns och även här är det rosettsnibbens läge som är den tydligaste skillnaden.

Dubbel Eagel 1933

Tidigare postat 1/9 2011

Den fantastiska historien om “The Double Eagle”, världens dyraste mynt.

Fram till 1949 var 10 dollar den högsta valören på USA:s mynt, i folkmun kallad “One Eagle” på grund av örnen på åtsidan. 1933 hade man dock präglat den dubbla valören, 20 dollar, färdigt för att släppas ut på marknaden. Pga den rådande finanskrisen beslutade dock USA:s regering att hela denna upplaga om 445500 guldmynt skulle smältas ner och återbördas till guldreserven. Tydligen lyckades man inte smälta alla eftersom det på 40- och 50-talet dök upp sammanlagt 9 st Double Eagles vilka dock alla konfiskerades av Myntverket.

1996 dyker det dock upp ett 10:e exemplar och detta misslyckades man att konfiskera. Efter domstolsförhandlingar enades man slutligen om att ägaren och staten skulle dela på vinsten vid en försäljning. Myntet såldes på auktion 2002 för rekordsumman 7,6 miljoner USD, över 55 miljoner svenska kronor, vilket kan jämföras med att 5 Bondeauktioner hittills inbringat 52,7 miljoner kronor.

Året efter, 2003, visade det sig att historien inte var slut med detta. Då öppnade nämligen amerikanen Roy Langbord ett bankfack som familjen glömt allt om, och som tillhört farfadern. Bankfacket visade sig innehålla ytterligare 10 Double Eagles och dessa är nu medelpunkten i en ny rättegångsprocess. Rätten har dock beslutat att Myntverket måste bevisa att mynten är stulna, vilket kan bli svårt efter 76 år. Det troliga verkar vara att familjen Langbord får behålla mynten och även om 11 existerande mynt inte är lika unikt som ett enda så får man nog anta att priserna kommer att bli rekordhöga även på dessa. Man kan ju i alla fall inte klaga på marknadsföringen….

Falsk dukat 1719

Tidigare postat 2009-12-17

Redan 1972 påtalade Tarras Wahlberg i sin bok “Mynt från början” att det förekommer förfalskningar av Ulrika Eleonoras Dukat 1719. En av dessa förfalskningar bjöds nyligen ut på Tradera för att vara äkta. Dock är förfalskningen så illa gjord att även en lekman kan ana oråd. Nedan har jag klippt ihop det falska myntet med en äkta Dukat 1720 som såldes på Aurum 5 2009. 1719 och 1720 var av samma typ med endast årtalet som skiljer.

Äkta dukat till vänster och förfalskning till höger

Förfalskningen är som synes av mycket dålig kvalitet, påminner faktiskt rent stilmässigt med den långt senare kända “Rysstian” eller “Kievtian”. Ser mer ut som en karikatyr än en kopia. Detta ex är förmodligen gjord av mässing, men det förekommer att dom även utförts i guld.

Glädjande nog lyssnade Tradera på anmälningarna denna gång och stängde ner auktionen. 

Falska 20-kronor 1884 och 1898

Tidigare postat 2009-10-11

I oktober 2009 låg nedanstående mynt ute till försäljning på Tradera.

1977/78 spelade Rikskrim i Stockholm en avgörande roll vid gripandet av en konstförfalskarliga som bland annat sålt falska Chagall och Picasso. När ligan greps blev det känt att man även sålt mynt varvid myntsamlare anmälde saken och ville testa om mynten var äkta. Rikskrim i Stockholm testade mynten och fastslog dem som falska, varvid tingsrätten beslagtog alla kända exemplar och lät gravera dem med FALSKT på frånsidan.

Tydligen var förfalskningarna MYCKET välgjorda eftersom ett flertal numismatiker, däribland Yngve Almer, klassade dem som äkta. Det enda som inte stämde var vikten, 8,95 g i stället för 8,96 g, och vid en analys visade sig guldhalten vara 89,5% i stället för 90%. Det visade sig dessutom att 20 KR 1884 och 1898 var präglade med samma frånsidesstamp, och alla exemplar hade samma kännetecken:

Dom har alla en plantsspricka från första O i KRONOR till pärlcirkeln, och flera små sprickor vid prickarna i VÄL, samt en liten spricka mellan E och B i myntmästarmärket.

Förutom 20 KR 1884 och 1898 har även den norska 20 KR 1877 nämnts som ligans alster. Man tror att mynten är präglade i Beirut.