Det är som ”lilla julafton” varje gång en av de här Bruunaktionerna publiceras. Man vet att alla mynt varit borta från marknaden i över 100 år och de flesta har inte bjudits ut offentligt sedan 1800-talet. För en proveniensforskare som jag är det rena skattfyndet. Det spelar inte så stor roll om det är de stora auktionerna med utvalda objekt eller de mindre mellanauktionerna; det är lika spännande ändå. Den här auktionen var inget undantag; den innehåller 19 av de rariteter jag håller koll på, varav 1 verklig pärla.

Ett intressant mynt

Pärlan är en 1 Öre 1627, Göteborg, som uppenbarligen inte varit ute till försäljning sedan auktionen i Köpenhamn 1880. Trots den undangömda placeringen gick den från ett utrop på 300 euro till ett slutpris på 3400 euro + provision. Det enda andra kända exemplaret finns i Uppsala Universitets Myntkabinett.

Raritetsmässigt en bra auktion som gav mig anledning att uppdatera 28 raritetssidor. Av dessa var 11 st nya mynt som ökade på antalet kända ex. 1 Mark 1710 överskred nu 15 ex och därför kommer jag inte att uppdatera den sidan längre. Men länken finns som vanligt kvar på typsamlingsidan för den som vill kolla något.

Intressanta mynt

Vilka mynt som är intressantast på en auktion är väldigt individuellt och beror på vad köparna samlar på. Typsamlarna borde ju ha ansett att nedanstående båda mynt var intressantast denna gång eftersom båda, som typ betraktat, är kända i endast 10 ex vardera.

Den övre är 1 Riksdaler 1633 och den såldes för respektabla 175 000 kr + provision. Den undre är 1 Mark 1648 (typ 8), en tvåårstyp som såldes för 11 000 kr + provision. Båda typerna är alltså lika sällsynta och kvalitéerna jämförbara, men prisskillnaden är enorm. Det innebär helt enkelt mer status att äga en riksdaler än en mark. En inställning som samlaren inom mig vänder sig mot!
Marken såldes för övrigt också på Stack´s auktion i juni och priset för köparen blev då 12 386 kr. Eftersom han nu bara fick 11 000 kr med samma valutakurs så blev det ju en förlustaffär.

Själv tycker jag att det här var auktionens intressantaste mynt. Alltid lika spännande när det dyker upp ett XR-mynt som man inte känt till tidigare. Enligt Myntkompaniet ska det dessutom finnas ett tredje känt privat ex. Det vill jag gärna ha bildbevis på.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev 2 Öre 1609 ganska dyr i förhållande till utropet på MISABs webbauktion 71 (lot 50) förra helgen. Det kan vara intressant att titta närmare på detta.

Sm-boken delar in dessa 2-öringar av typ II i två varianter: Gravörstil 1 (1608-1609) och gravörstil 2 (1609-1611). Dessvärre förklarar man inte vad som är skillnaden mellan dessa gravörstilar. Detta får man försöka lista ut själv utifrån bilderna.

Om vi jämför 2 Öre 1608 som alltid har gravörstil 1 med 2 Öre 1610 som har gravörstil 2, så kan man se en del mer eller mindre tydliga skillnader. I Myntårsboken 2025 har Delzanno förtjänstfullt listat de 5 viktigaste: sköldarnas form, ornamentet kl 12 på frånsidan, årtalssiffrornas storlek, punkten i sveaskölden och sveakronornas höjd. Själv nämner jag bara sköldarnas form eftersom det är den tydligaste skillnaden.

1609 är det mer komplicerat eftersom det faktiskt finns fler varianter det året.

Dessa 3 mynt finns i verkligheten och såldes på MISAB 10, Ahlström 18 respektive MISAB 19. Jag har satt siffror och bokstäver på dem för att underlätta förklaringen.

Det ska sägas att variant 1A och 2B samsas för närvarande på samma raritetssida och det får de fortsätta göra ett tag till. Jag kan dela upp dem senare. Det mynt som nu såldes på MISAB webb 71 var ”hybrid 2” och inte sm 71b som MISAB ville göra gällande. Det förklarar också det relativt höga priset.

Ur raritets hänseende var det här en av MISABs bästa webbauktioner och det var 16 raritetssidor som jag fick anledning att uppdatera. 13 av dessa var nya bekantskaper som jag inte hade på bild tidigare. Plåtmynten hamnar ju allt som oftast i den kategorin eftersom i synnerhet Ahlström så sällan visade bild på dem. Uttrycket ”ex privat” betyder att det är Tingströms siffror som redovisas.

16 Öre klipping 1562 med kors över valören och punkt i sveaskölden (sm 43c) är numera känd i 16 exemplar i privat ägo och det betyder att jag plockar bort länken från raritetslistan och slutar att uppdatera den. Varianten är naturligtvis fortfarande sällsynt och den intresserade kan fortfarande hitta den via typsamlingssidan.

Den här gången har jag också roat mig med att ta med en kolumn där utrop och slutbud redovisas. Den visar bland annat att 2 Öre 1609 såldes till ett pris som var mer än 8 gånger högre än utropet. Jag kommer nog att specialstudera den varianten i ett kommande inlägg.

Det kommer väl inte som någon överraskning, men jag ägnar en rätt stor del av min tid till att gå igenom auktionkataloger i mitt sökande efter svenska myntrariteter. Det är en ändlös uppgift som jag aldrig kommer att bli färdig med, men för varje genomgången katalog så ökar säkerheten för mina raritetssidor. Jag har ibland undrat hur många myntauktioner som anordnats genom tiderna, men det är svårt att komma med annat än spekulationer. Om man räknar bort Tradera, Ebay och andra småauktioner med ett oräkneligt antal mynt så har det på Numisbids lagts ut ca 9440 auktioner sedan september 2012; dvs ca 770 auktioner/år. Detta är naturligtvis kraftigt i underkant jämfört med det verkliga utbudet, men det går i alla fall att räkna på. Av dessa 9440 auktioner är det 401 (4,25%) som innehåller minst 1 svensk raritet. I genomsnitt måste man alltså kolla igenom 23,5 auktioner för att hitta minst 1 rart mynt som är känt i max 15 ex.

Redan efter de första raritetssidorna jag gjorde namngav Morten Eske Mortensen (MEM) mig som en bluffmakare som inte hade en aning om vad jag höll på med. Enligt honom kan man inte uttala sig om ”antalet kända ex” om man inte först gått igenom 6000 auktionskataloger. Jag förstod inte vad han menade då och jag förstod än mindre när jag själv passerade 6000 kataloger och insåg att jag fortfarande bara skrapat på ytan av det väldiga material som finns. Enligt mina beräkningar behöver man gå igenom 141 000 auktionskataloger (6000×23,5) för att hitta de 6000 som innehåller något av värde. Om MEM ska kunna behålla någon trovärdighet så bör han nog precisera en lista på vilka auktionskataloger han menar ingår i dessa 6000.

Det är tråkigt med MEM; han är en av de mest kunniga inom raritetsforskningen och det hade varit en fantastisk tillgång ifall han hade använt sin kreativitet till att hjälpa till med kartläggningen av rariteterna i stället för att ideligen påtala andras bristande kunnande. Samtidigt är det till mycket stor del hans förtjänst att jag idag har över 1700 raritetssidor; utan hans ständiga pikar som sporre hade jag nog inte kommit så långt.

Jag ligger efter med uppdateringen av mitt eget bildarkiv; det mesta ligger fortfarande ordnat efter gamla sm-nr. Nu var det dags att uppdatera hertig Johans mynt och då insåg jag hur svårt det fortfarande är att orientera sig där, trots myntningens ringa omfattning. I motsats till gamla sm-boken har man nu ordnat strikt efter valör, vilket är bra, men nya sm 6 har fortfarande en hel del i övrigt att önska. Tydligen har man ordnat varianterna efter när de graverades, vilket den initierade kan se på små stilskillnader. Den normale användaren av sm-boken har dock ingen aning om vad ”Gravörstil 1A, 1B och 2” betyder. Frågan är alltså vad som är viktigast i en sm-bok; sökbarheten eller det strikt vetenskapliga? I tabellerna nedan visar jag först uppställningen som den är nu och sedan ett alternativ.

Det har upptäckts två stavningsvarianter efter att Sm-boken skrevs och det är därför 6e och 6i har fått två varianter vardera

Här har jag indelat varianterna i 6 grupper beroende på kombinationen av valören och årtalet, och gett dem varsitt nr från 6 till 11. Det här är som sagt en mycket begränsad myntning* med få varianter och därför har stavningsvarianterna fått varsitt delnummer. Gravörstilarna redovisas bara och medför inga egna nummer. När det är mer komplicerade myntningar, som exempelvis Karl XI:s 2-öringar, kan man med fördel hänvisa alla stavningsvarianter, krontyper och så vidare till separata variantförteckningar som publiceras som bilagor till ”typ och årtalsförteckningen”. Det sista satt inom citationstecken eftersom man, om man går efter mitt förslag, frångår det regelrätta typtänkandet.

Även för en ny samlare är det lätt att se kombinationen av valör och årtal, och därför anser jag att mitt förslag ökar sökbarheten ordentligt. Ulf Ottosson anser att det är för mycket ”tyckande”, men att ”anse” något bör väl anses vara mer respektabelt ;-). Ordet är fritt!

*Rundberg och Zackrisson lär ju inte hålla med mig om att det här är en mindre komplicerad myntning, men det beror ju helt och hållet på hur djupt man ska gå. Skillnaden mellan en normalsamlare och en specialsamlare är som natt och dag. Det skulle dock vara mycket intressant att se om Rundbergs förteckning går att justera till så att den fungerar som en naturlig fortsättning på någon av tabellerna ovan. Men det får bli en annan dag…

Senaste dryga månaden har jag mestadels suttit och lagt in Berndt Göhles samling av Karl XI:s 2-öringar i den här variantförteckningen som Janne Holmberg övertalade mig att göra. Nödbedd var jag inte, för jag gillar ju utmaningen att försöka få till det. Tanken var en förteckning där det är förhållandevis lätt att söka upp en variant man håller i handen och få referenser till andra förteckningar. Slutresultatet är att vi nu visar bilder på totalt 263 varianter, varav ”endast” 189 visas i Göhles bok. Göhle redovisar som bekant endast mynt som ingår i hans egen samling. Vår förteckning är därför, med alla sina brister, den mest kompletta som gjorts hittills, och tanken är att den fortsättningsvis ska kompletteras efterhand.

Problemet med myntförteckningar överlag är att det inte finns någon mall för hur de ska upprättas. Alla författare utgår ifrån sitt eget huvud och sneglar sällan på hur andra har gjort. En grundbult borde vara en riktig Typ- och årtalsförteckning som variantförteckningarna kan utgå ifrån. Tyvärr har vi för närvarande ingen sådan som håller måttet. SM-boken är ju den som ligger bäst till, men även där gräver man ner sig alldeles för mycket i varianter som man inte har tillräcklig kunskap om. För att ta ett exempel så har SM-boken tagit med 26 varianter för Karl XI:s 2-öringar, men av dessa är det 12 som förmodligen inte existerar eftersom man visar fel bilder. Ingen av deras varianter 1665 verkar finnas i verkliga livet.

Drömmen vore en SM-bok som nöjt sig med varianterna i nedanstående tabell.

Man kan ju inte kalla dem för ”typer”, men det är lämpliga grupper att dela in mynten i. Det är väl i stort sett omöjligt att vara helt konsekvent för alla regenter, årtal och valörer, men om författarna till en Typ- och årtalsförteckning tänker på att den även ska vara ett ramverk för variantförteckningar som ska läggas till, i separata skrifter efteråt, så borde det vara möjligt att få till något som fungerar.

För att återgå till vår variantförteckning så består den i huvudsak av två stora samlingar, Berndt Göhles (BG) och Jan Holmbergs (JH). I tabellen nedan ser vi hur deras innehav fördelar sig.

I förordet till sin bok skriver Göhle: ”Vad beträffar 2-ören visar boken 372 olika sådana mynt. Det är ca 75% av alla 2-ören i privat ägo. Bonnier har tagit upp 67 varianter, Svensson 91 st, Ekström 10 st. En ny samlare Jan Holmberg har ca 100 st.” Var och en får väl själv utläsa hur väl ”den nya samlaren” (som var på sin första Ahlströmauktion 1979) klarar sig i konkurrensen.

Anledningen till att jag ”bara” tillräknat Göhle 189 varianter är att jag anser att alla övriga har för små skillnader (variationer) för att förtjäna en plats i en variantförteckning. Den totala mängden är i vilket fall imponerande.

Jag avslutar med att visa bilder på några väldigt speciella varianter som det hade varit roligt att ha i sin samling. Använd dem gärna som övningsobjekt för att hitta i förteckningen.

Krontyp F. JH 27 med en kunglig krona som inte liknar någon annan. Även kransrosetten är mycket udda. Endast 1 känt exemplar.

BG 184 med en rosett upptill på kransen. Endast 1 känt ex.

SOK 43 med dubbla blad i kransen. Ägare Sven Olof Källerholm. Endast 1 känt ex.

Krontyp J. Ännu en mycket speciell kunglig krona. Den har den stiliserade liljan i mitten och helt raka sidor. Förekommer förmodligen endast på 1 åtsidesstamp, men den är kopplad till åtminstone 4 frånsidesvarianter. Mycket sällsynt, men i motsats till mynten ovan är den ju inte omöjlig att förvärva.

Jag slutar där och hoppas att denna lilla inblick i detta mycket speciella och prisvärda samlarområde kan kännas lockande för någon ny samlare. Som synes finns det fortfarande möjligheter att slå rekord i antal ägda varianter.

För den som inte vet det så var det ett boksläpp på Sävsjömässan i lördags. Det är Berndt Göhle som nu blivit klar med sin 3:e bok om Karl XI:s mynt. Den innehåller inte mindre än 475 varianter/variationer av 4-öringar och 372 diton av 2-öringar. I och med det så har han hittills redovisat 2332 mynt ur sin samling, och han är långt ifrån färdig ännu.

Det är rätt fascinerande att någon ens under en hel livstid kan samla på sig så mycket, men ska man vara korrekt så är det väl delvis två livstider eftersom han gjorde så stora köp av Sten Törngren av främst 2-marker. Men det mesta har han dragit ihop själv genom att tålmodigt kontrollera varje mynt som kommit i hans väg. Det är imponerande!

Man kan kanske tycka att han gått för långt när han redovisat även variationer av varianter , men det är ju bättre att det är för många än för få. Det är faktiskt värre att det finns en del viktiga varianter som inte finns med eftersom han inte lyckats förvärva dem till sin samling. Men det tillhör ju undantagen och vi får vara glada över en förteckning som är så komplett som denna.

För mig betyder en sådan här förteckning ett betydande tillskott till raritetssidorna. XR-mynten är ofta redan kända men det blir ju tillägg till provenienskedjorna. För de övriga rariteterna blir antalet kända ex inte sällan fördubblat. Jag har nu uppdaterat 4-öringarna och antalet ”1672 med FIRST” ökade från 6 till 16, medan 1681 gick från 5 till 14 kända ex. För de övriga rariteterna var ökningen mindre. Säkerheten för raritetsangivelserna för dessa 4-öringar har naturligtvis också ökat och i framtiden blir det nog bara något enstaka ex som tillkommer.

Som jag tidigare nämnt så är det inte alltid så lätt att identifiera vilka mynt som såldes i gamla kataloger. Man får ofta vända och vrida på objektsbeskrivningarna för att förstå vad som menas. Exempelvis hittade jag nedanstående objektsbeskrivning i Stockholms Bokauktionskammares auktion den 5 oktober 1886 (den andra auktionen med dubbletter från Bonniers samling):

”Carl XI. Tvådaler. 1674. Med CAROLUS.SVE. eljest lik Old 1749. St. kopparmynt 77:18. Vacker. Saknas hos St. och Old.” (St = Stiernstedt)

Jag är ju inte så bra på plåtmynt så min tanke var att CAROLUS.SVE. kanske var ett tecken på att plåten kom från Garpenberg (2 Daler sm präglades ju parallellt i Avesta och Garpenberg just 1674). Men så var det inte.

Från SM-boken får man veta att 2-dalrarna delas in i tre typer beroende på bitecknen under valören i mittstämpeln.

Man bytte alltså mittstämpel på Avestaplåtarna 1674 och det är det som utgör skillnaden mellan typ I och III. Det SM-boken inte nämner är att man då också bytte hörnstämplar. Tidigare var omskriften CAROLUS D G SVE och efter bytet blev det CAROLUS XI D G SVE. Objektsbeskrivningen ”CAROLUS SVE” i den nämnda katalogen var ju lite förvirrande, men det antydde ju att det inte var den vanliga varianten som såldes och därför började jag söka bland de bilder jag hade. Jag fann det här:

Bilderna kommer från Aurum 2 respektive MISAB 37 och båda plåtarna är präglade i Avesta. Det man kan se är att båda omskrifterna faktiskt användes 1674 och jag undrar hur många plåtmyntssamlare som känner till detta. Stiernstedt visste kanske om det, men jag har inte sett något tecken på att Tingström uppmärksammat detta. Anledningen är givetvis att den äldre omskriften är mycket sällsynt 1674. Av de 16 Avestapräglingar jag har bild på så är det bara denna från Aurum 2 som jag kunnat konstatera har den gamla omskriften. Alla övriga är endera oläsliga på mina bilder eller också har de den nya omskriften. Dessvärre är mittstämpeln på Aurumexet svagpräglad nedtill vilket gör det omöjligt att utifrån bilden avgöra om även den är av äldre datum. Christian Hamrin kan kanske vara behjälplig med att ta reda på svaret på den frågan. På Garpenbergpräglingarna 1674 så har förvånade nog 2 av 2 den gamla omskriften.

Avslutningsvis vill jag önska alla en trevlig Midsommar. Det blir nog ett uppehåll i bloggandet nu eftersom jag åker iväg på lite semester nästa vecka. Ha det så gott!

PS. Anledningen till att jag har en bild från Aurum 2, trots att det inte finns någon bild i katalogen, är att jag samlade på mig alla deras bilder medan de låg på internet. DS

Janne Holmberg har varit och tagit bilder av alla plåtmynt som finns utställda på Avesta Myntmuseum och nu har jag roat mig några dagar med att lägga in dessa (37 st) bilder på raritetssidorna. Det roliga med det hela är ju att Tingström gjorde sig besvär med att skriva in provenienserna så långt han kunde. Oftast är det inte längre än till den förra ägaren, men det är ju gott nog när Axel Ax:on Johnsons plåtmynt huvudsakligen köptes från Georg Nyman (1913-1915), Gustav Cavalli (1917) och Oscar Wasastierna (1920). I några fall har han även hittat anteckningar om var dessa i sin tur har köpt mynten.

Den äldsta proveniensen var en 8 Daler sm 1660 som Cavalli köpte privat av Henryk Bukowski redan i februari 1875. Detta skulle aldrig någon ha kunnat lista ut om inte Cavallis brevsamling sparats och nu ligger i Avesta Myntmuseums förvar. Nu kanske någon tycker att det inte spelar någon roll vad ett mynt på ett museum har för proveniens, men det vill jag definitivt hävda att det har. Varje lös proveniensände som man lyckas fästa på ett specifikt mynt minskar alternativen för övriga lösa ändar. Georg Nyman kände jag exempelvis inte till tidigare, men när jag nu fick en ledtråd upptäckte jag att jag har noteringar om att han bl.a. köpte 18 plåtmynt på Holmbergs auktion 54 (1901). Nu vet jag alltså var alla dessa plåtar hamnat och behöver inte bekymra mig om dem längre.

Men nog om detta, den intresserade lär nog tids nog hitta alla Avestabilder jag lagt in. När jag höll på att lägga in Avestas bild av 1 Daler sm 1718 upptäckte jag något annat mycket intressant. På den sidan hade jag nämligen en bild av en kopia som såldes på Uppsala Auktionsverk 2016. Det jag inte sett tidigare var att jag också hade en bild av förlagan på samma sida.

Att jag inte sett likheten tidigare beror på att bilden från Uppsala är olyckligt beskuren på båda sidor vilket ger plåten en annan profil. Tittar man närmare så ser man i alla fall att alla stämplar är vända på samma sätt och andra tydliga märken och kännetecken på plåten till vänster har sina motsvarigheter på den till höger. Men det är inte samma mynt, vilket man också ser även om det är lite svårare att förklara hur.

Jag frågade Roger Jonsson om saken och han svarade att ”det är den där verktygsmakaren från Norrahammar utanför Jönköping som gjort den. Han samlade på plåtmynt och sedan roade han sig med att göra kopior av dem, med stampar som han själv tillverkat”.

Något mer om denna ”verktygsmakare” visste inte Roger men med tiden kanske jag kan få fram fler uppgifter om honom. Den historien bör vara väl värd att återberätta i något framtida blogginlägg. En sak vet jag redan nu och det är att han vid något tillfälle även ägt den äkta plåten till vänster, vilken nu senast såldes på MISAB 40 (2022).