Sitter och pysslar lite med Karl XII på Typsamlingssidan. Är lite svårare nu när jag inte har SMH att stödja mig på. Men det ska nog gå det också. Har just gjort sidan med 1-öringarna i silver färdig. Rätt rolig sida att göra eftersom jag upptäckte att man nog måste anse att 1 Öre 1716 och 1717 är av en annan typ än de tidigare årgångarna. Undrar hur många som har haft det klart för sig? Jag har i alla fall aldrig hört ett knyst och SM-boken säger ju inget om det. Enligt Bertel Tingströms ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok” så blev det nämligen en ny myntordning på 1-öringarna 1716. Då sänkte man silverhalten från 25% till 19,4%, vilket var en anpassning till 2 Öre och 4 Öre som också fick nya myntordningar detta år. Dessa båda större valörer hade dock inte präglats tidigare under Karl XII:s period och då är det ju självklart att det blir nya typer. Denna betydande sänkning av silverhalten på 1-öringarna innebar lika självklart att också de blev en ny typ, trots att varken storlek eller myntbild ändrades. Kul!
Jag har börjat fördjupa mig i Karl XII:s mynt och lade märke till att det finns 3 olika typer av sveakronor på 2-markerna.
Till vänster har vi den första, som Ahlström vid något tillfälle benämnt ”1675 års krontyp”. Detta är dock felaktigt eftersom den introducerades redan 1666 (Bon 196). Nu spelar det inte så stor roll, det viktiga är att det är den vanligaste sveakronan på Karl XI:s 2 Mark och den enda som användes från 1681 och framåt. Kanske inte så konstigt då att man fortsatte med den av bara farten ända till 1701.
Bilden till höger är den nya kronan som blev den enda man använde 1702-1718. ”Den nya kronan” är dock kanske även det ett felaktigt uttryck eftersom typen (fast i mindre format) använts på 1-markerna ända sedan 1683. På 2-marken var den i alla fall ny.
Det verkligt intressanta i kråksången är sveakronan i mitten som enbart användes 1701 och var den klart vanligaste det året. När jag började titta närmare på den så tänkte jag: ”den där kronan känner jag igen”!
Och mycket riktigt så återfinns även den på Karl XI:s mynt. Den återfinns på 1 stamp 1668 (Bon 239) samt på de fåtaliga stamparna som saknar myntmästarmärke 1669. Sedan användes den inte mer och är därmed en av Karl XI:s sällsyntaste sveakronor. Nu är den ju uppenbarligen inte punsidentisk och tur är väl det för det vore ju rent osannolikt märkligt om en så gammal puns överlevt så länge utan att bli använd. Samma typ är det dock, det kan väl ingen säga emot och frågan är ju hur detta kan komma sig. Ingen annan av Karl XI:s sveakronor är ens i närheten av att vara likartad. Hur fick man den idén 1701, över 30 år senare?
PS.
När jag nu läser det jag skrev för 2 år sedan så förefaller det mig lite märkligt hur korttänkt jag var. Då föll det mig aldrig in att det ju är Arvid Karlsteen som är den sammanhållande länken. Nu känns det självklart! Det var givetvis han som gjorde både den första kronpunsen 1668 och den andra 1701. Så enkelt det kan vara när informationen fått ”ligga till sig” i bakhuvudet en tid.
Bra också att få veta att det var Karlsteens sveakronor 1669. Det var en orolig tid på Myntverket och det är svårt att veta vem som graverade vad, och på så sätt är den här kunskapen en viktig pusselbit.
Bilden är lånad från Den Svenska Mynthistorien (SMH) och visar dess illustration av SMH 50, dvs den typ av 2 Mark som användes 1733 och 1736. I SM-boken betecknas dessa årtal som SM 116 och SM 117, båda av typ 3. Några andra varianter och typer ska inte förekomma på 2 Mark dessa årtal. Det märkliga är att SAMTLIGA exemplar av 2 Mark 1733 och 1736 som jag hittat i privat ägo har nedanstående porträtt.
(Foto Bonde 1)
När jag gjorde raritetssidorna så tittade jag aldrig på SMH:s och SM-bokens bilder, och därför märkte jag ingenting då. När jag nu gör min egen typförteckning så lusläser jag dessa båda böcker och då går det inte att missa. En typ på KMK och en annan typ i privat ägo? Verkar osannolikt, men just nu ser det så ut. Och hur kommer det sig att ingen uppmärksammat felet i SM-boken så att det kunnat rättas till i SMH 30 år senare? Jag begriper det inte!
Veckan före jul (2016) fick jag hem ett litet bokpaket med bl.a. ovanstående myntkatalog. För att Ingemar inte ska tro att han missat något i Agendan så kan jag tillägga att auktionen gick av stapeln 1976, alltså för nästan 41 år sedan. Jag får erkänna att jag, trots mitt forskande i auktionskataloger, aldrig hört talas om den här auktionen tidigare. Och det är sannerligen märkligt eftersom det kanske är den främsta lokala myntföreningsauktionen som hållits i det här landet. Läs bara vad Lars Ridström skrev i Skandinavisk Numismatik Mynt & Medaljer nr 1-1976 som jag lagt in längst ner
Om jag tyder autografen i katalogen rätt så har den en gång tillhört Gunnar Ehnbom och denne har varit synnerligen flitig med att anteckna både pris och köpare på i princip varenda mynt. På pärmens insida har han också skrivit ner den synnerligen intressanta upplysningen att auktionen avser Karl-Erik Schmitz första samling.
Karl-Erik Schmitz första samling? Jag vet givetvis om att Schmitz samlade mynt långt innan han fick idén till sin stora mastodontsamling och innan han anställde Ingvar Nilsson som uppköpare och vårdare av samlingen, men att han sålde dessa tidigt inköpta mynt hade jag ingen aning om. Nu ingick visserligen 91 utländska guldmynt och mer än 100 övertaliga kronguldsmynt, men där fanns också 45 äldre svenska guldmynt och 197 svenska silvermynt (från Johan III till Oscar II). Varför sålde han dem? De skulle ju annars ha kunnat utgöra en bra grund för den nya samlingen. Min teori är att han ville ha ett ”rent skrivbord” innan han började på ny kula, men detta fick en del lustiga konsekvenser:
Ingvar Nilsson blev anställd av Schmitz 1975 och började samma år köpa in mynt till den nya samlingen. Bland annat köpte han en dukat 1797 i tämligen tråkig kvalitet på Hornungs auktion 6 (1975). Det var bara det att Schmitz redan hade en dukat 1797 i betydligt bättre kvalitet i sin första samling, men det var den som blev såld på auktionen 1976. Det sämre exemplaret behöll han ända till 1990.
I katalogen 1976 står Ingvar Nilsson som köpare till 15 silvermynt, mynt som Schmitz alltså köpte av sig själv till den nya samlingen.
Det finns inte många bilder i katalogen men en av dem föreställer 1 Riksdaler Riksmynt 1856 med 1855 års porträtt. Detta köptes av dåvarande mynthandlaren Lars Magnus Björkqvist (Örebro?). Myntet är lätt igenkännbart eftersom det har ett plantsfel på åtsidan, så jag hade inga svårigheter att identifiera det som samma exemplar som det som såldes på Schmitz auktion 1990. Ingvar Nilsson hade alltså köpt tillbaka myntet av Björkqvist och då med största sannolikhet till ett högre pris. Så onödigt!
”Malmöbolaget”
Enligt Jan-Olof Björk så ska Sten Törngren ofta ha refererat till något som han kallade ”Malmöbolaget”. Det verkar ha varit så att Karl-Erik Schmitz bildade ett bolag 1975, vilket hade som enda syfte att hantera och äga den planerade storsamlingen. Det var även i detta bolag som Ingvar Nilsson var anställd. Förmodligen var det någon avancerad skatteplaneringshistoria som vi vanliga dödliga inte begriper oss på. Den första samlingen ägde Schmitz dock privat och det visade sig att det var fördelaktigast att sälja denna i sin helhet först, i stället för att föra över delar av den till bolaget.
Även om jag inte begriper hur han räknat ut det hela så förstår jag mycket väl det fördelaktiga i att kunna göra skatteavdrag för myntinköpen. Det skulle jag också vilja göra. Nu höll detta tydligen inte hela vägen för Schmitz. Förmodligen var det skattelagstiftningen som ändrades och några år in på 1980-talet så avvecklades Malmöbolaget. Efter det så ägde han samlingen i privat regi igen. Så kan det gå!
Jag fortsätter min genomgång av Adolf Fredriks mynt och nu blev det ett litet stopp igen, denna gång vid plåtmynten från Semlan i Jämtland. Här upptäcker jag en mycket intressant sak: Enligt ”Den Svenska Mynthistorien” så stämplades inga plåtar i Semlan 1752 och det av den enkla anledningen att myntverksutrustningen inte flyttades från Huså förrän 1754. Semlanplåtarna 1752 är alltså egentligen stämplade i Huså! SMH gavs ut 2007 och deras info grundas på en artikel som Magnus Hedberg skrev redan i SNT 1-1994.
Vad gjorde man då vid Semlan? Ja enligt ofullständiga räkenskaper så kan man 1754-1763 ha stämplat plåtmynt i Semlan till ett totalt värde av 44000 Daler SM. Inte en enda av dessa plåtar har överlevt till eftervärlden och det beror förmodligen på att dom såldes till utlandet där dom smältes ner igen.
PS.
Med lite distans till det jag skrev ovan så finns det naturligtvis ytterligare en möjlighet: Man gjorde bara stampar med årtalet 1752! Det var ett privat bolag som exporterade koppar i form av plåtar och att kassera stampar bara för att de blev ett nytt år ansågs nog säkerligen vara en onödig kostnad. Köparna skulle ju ändå bara smälta ner dem igen.
Därmed står vi på ruta ett igen! En ”Semlanplåt 1752” kan vara stämplad i Huså 1752 eller i Semlan 1754-1763, men vi vet inte vilket. För att slippa en mycket krånglig objektsbeskrivning så är det naturligtvis enklast att benämna dem efter det som står på stämpeln: Semlan 1752.
Man kan säga att det är nöjaktigt men inte tillfredsställande…
Jag har ibland undrat vilken lärling som kan ha gjort det så kallade ”lärlingsporträttet” på riksdalern 1780. Härom dagen slog det mig plötsligt att det med stor sannolikhet är Lars Grandels mästarprov! Grandel gick i lära hos Gustav Ljungberger från 1771 till just 1780 när han erhöll Konstakademins resestipendium för att fortsätta sina studier utomlands. 1780 var Grandel 30 år gammal och det känns självklart att han ville ha sitt mästarbrev innan han åkte. Det kan givetvis även vara så att mästarbrevet var en förutsättning för att få stipendiet. Att han redan vid denna tid var en erkänt kunnig gravör bevisas av att han 1784, när han bodde i Rom, fick en beställning av Gustav III att göra en medalj över ”Revolutionen 1772”, trots att denne hade kunniga gravörer på hemmaplan. Ser man på bilden ovan så tyder även utförandet av riksdalerporträtt på en kunnig konstnär och inte på en halvt utbildad lärling.
För att bli mästare inom ett hantverksskrå krävdes även att man kunde tillverka sina egna verktyg. Under Ljungbergers tid som chefsgravör så förekom det experimenterande med mönstret på kronringarna vid 2 tillfällen, 1780 och 1788, precis dom år då lärlingsporträtten uppträder. Sannolikt ingick dessa kronpunsar även de i mästarproven. Att Ljungberger avled 1787 spelar ingen roll i sammanhanget, det var ändå inte han som utfärdade mästarbreven. Det gjordes av oberoende bedömare från gravörsskrået.
Det finns alltså en hel del som tyder på riktigheten i min teori om att ”lärlingsporträtten” egentligen är mästarprov. Vem som gjorde provet 1788 har jag inte klurat ut ännu, men att Lars Grandel är upphovsman till porträttet 1780 betvivlar jag icke. Nu är det upp till någon annan att försöka motbevisa mig
PS.
Efter att det ovanstående skrevs så har jag hört rykten om att det var frilansaren Carl Enhörning som lejdes in som vikarie efter Ljungbergers död 1787. Något bevis för detta har jag inte sett, men det förefaller mycket troligt att så var fallet. Det är i alla fall inte känt att det vid denna tid fanns någon lärling på myntverket som var tillräckligt duktig för att axla ansvaret som vikarie.
Våren 2016 såldes denna förfalskning på en auktion i London och köptes då av en svensk mynthandlare som senare lämnade in den till försäljning på MISAB 20 i september samma år. Där köptes den av en svensk storsamlare som dock fick lämna tillbaka den när äkthetsdebatten drog igång. Även den engelska auktionsfirman tog sitt ansvar och tog tillbaka myntet. Uppenbarligen är dock historien inte slut där eftersom förfalskningen åter dyker upp på Künker 306 i mars 2018 och nu dessutom slabbad av NGC. Skall också sägas att förfalskningen är präglad av 24 karats guld i stället för de 23,5 karat (97,6%) som gäller för de äkta dukaterna.
Jag fortsätter mitt projekt med Typsamlingssidan och förundras allt mer på hur lite vikt man i myntkretsar ibland lägger på vem som är konstnären bakom reguljära mynt. Med medaljer är det annat, då är det självklart att framhäva vem som är gravör. Ett bra exempel är dom två varianterna av 1/4 Riksdaler 1765; den övre är sm 73b och den undre sm 73a. Varför jag lagt dem i fel ordning? Därför att jag tycker dom ska ligga i den ordning dom tillverkades. Stamparna till det övre myntet är definitivt graverade av Daniel Fehrman vilket man ser på att porträttet, inklusive gs F, användes redan 1760 samt att han hade 9 serafer i serafimerkedjan. När sonen Carl Gustav tog över använde han inget gs på 1/4-riksdalrarna och serafimerkedjan ändrade han till att innehålla bara 7 serafer. Så han är upphovsman till det nedre myntet. Varför har då SM-boken lagt dem i fel ordning? Jag har svårt att tänka mig någon annan anledning än att man inte tyckte det var viktigt. Kunskapen måste man ju ha haft, man använde den bara inte. Men jag klagar inte, sånt här ger mig ju ämnen att skriva om…
Varken SM-boken eller Tonkin nämner det, men det har varit känt sedan länge att det finns två åtsidesvarianter på Riksdalern 1769, litet och stort porträtt. Som den vänstra och högra bilden visar så är skillnaden rätt uppenbar. Det som komplicerar det hela är att det finns ett tredje porträtt som aldrig nämns. Bilden i mitten visar det man kan kalla ”det mellanstora porträttet”. Den är förmodligen mycket sällsynt 1769, men vanligt förekommande året före.
Både SM-boken och Tonkin tar dock upp att det finns två varianter på frånsidan med avseende på om det är 7 eller 9 serafer i Serafimerkedjan. Båda varianterna är ganska vanliga.
Udda varianter är roliga och eftertraktade av alla, men blir det för många så är det som regel bara specialsamlarna som orkar med dem. I det här fallet är både det stora och det lilla porträttet kopplat till båda frånsidorna, och det mellanstora porträttet är kopplat till frånsidan med 9 serafer. Sammanlagt 5 varianter för samma årtal. Själv tycker jag det är roligt att bena ut hur det hänger ihop, men jag kommer aldrig att försöka få alla varianterna i min samling. Dessutom ifrågasätter jag lite om man verkligen kan säga att det finns två frånsidesvarianter. I min värld är det alltid 9 serafer, men 2 av dem är ibland mer eller mindre skymda av kronan. Jag har gjort en sida där jag börjat lista mynt med olika antal serafer. Där ser man tydligt att man gjort helt olika kedjor till exempelvis 3 Daler SM 1770 eller till Troyska ass 1827. Då är det inget snack om att det är varianter! I fallet med Riksdalern 1769 tycker jag dock inte så.
På Riksdalrarna 1769 är det alltid 9 serafer. Att man ibland talar om 7 serafer beror på att 2 st ibland är mer eller mindre dolda av kronan. Detta kan nog inte anses vara en äkta variant eftersom det varierar mellan olika stampar hur mycket av dom gömda seraferna som syns.
3 Daler SM 1770
I motsats till Riksdalrarna 1769 så ser man här en tydlig skillnad mellan serafimerkedjorna. Det är endera 9 eller 11, punkt slut.
16 Öre 1773 och 1774
På 16-öringarna ser man en tydlig skillnad mellan ordenskedjornas grovlek.
Troyska ass 1827 och 1829
Frånsidorna till Troyska ass 1827 och 1829 visar en tydlig skillnad på ordenskedjornas form. Den runda formen på kedjan med 9 serafer tyder på att det var den första som gjordes eftersom den kedja som fanns 1826 och tidigare.
