Tidigare postat 1:a januari 2017
Veckan före jul (2016) fick jag hem ett litet bokpaket med bl.a. ovanstående myntkatalog. För att Ingemar inte ska tro att han missat något i Agendan så kan jag tillägga att auktionen gick av stapeln 1976, alltså för nästan 41 år sedan. Jag får erkänna att jag, trots mitt forskande i auktionskataloger, aldrig hört talas om den här auktionen tidigare. Och det är sannerligen märkligt eftersom det kanske är den främsta lokala myntföreningsauktionen som hållits i det här landet. Läs bara vad Lars Ridström skrev i Skandinavisk Numismatik Mynt & Medaljer nr 1-1976 som jag lagt in längst ner
Om jag tyder autografen i katalogen rätt så har den en gång tillhört Gunnar Ehnbom och denne har varit synnerligen flitig med att anteckna både pris och köpare på i princip varenda mynt. På pärmens insida har han också skrivit ner den synnerligen intressanta upplysningen att auktionen avser Karl-Erik Schmitz första samling.
Karl-Erik Schmitz första samling? Jag vet givetvis om att Schmitz samlade mynt långt innan han fick idén till sin stora mastodontsamling och innan han anställde Ingvar Nilsson som uppköpare och vårdare av samlingen, men att han sålde dessa tidigt inköpta mynt hade jag ingen aning om. Nu ingick visserligen 91 utländska guldmynt och mer än 100 övertaliga kronguldsmynt, men där fanns också 45 äldre svenska guldmynt och 197 svenska silvermynt (från Johan III till Oscar II). Varför sålde han dem? De skulle ju annars ha kunnat utgöra en bra grund för den nya samlingen. Min teori är att han ville ha ett “rent skrivbord” innan han började på ny kula, men detta fick en del lustiga konsekvenser:
Ingvar Nilsson blev anställd av Schmitz 1975 och började samma år köpa in mynt till den nya samlingen. Bland annat köpte han en dukat 1797 i tämligen tråkig kvalitet på Hornungs auktion 6 (1975). Det var bara det att Schmitz redan hade en dukat 1797 i betydligt bättre kvalitet i sin första samling, men det var den som blev såld på auktionen 1976. Det sämre exemplaret behöll han ända till 1990.
I katalogen 1976 står Ingvar Nilsson som köpare till 15 silvermynt, mynt som Schmitz alltså köpte av sig själv till den nya samlingen.
Det finns inte många bilder i katalogen men en av dem föreställer 1 Riksdaler Riksmynt 1856 med 1855 års porträtt. Detta köptes av dåvarande mynthandlaren Lars Magnus Björkqvist (Örebro?). Myntet är lätt igenkännbart eftersom det har ett plantsfel på åtsidan, så jag hade inga svårigheter att identifiera det som samma exemplar som det som såldes på Schmitz auktion 1990. Ingvar Nilsson hade alltså köpt tillbaka myntet av Björkqvist och då med största sannolikhet till ett högre pris. Så onödigt!
“Malmöbolaget”
Enligt Jan-Olof Björk så ska Sten Törngren ofta ha refererat till något som han kallade “Malmöbolaget”. Det verkar ha varit så att Karl-Erik Schmitz bildade ett bolag 1975, vilket hade som enda syfte att hantera och äga den planerade storsamlingen. Det var även i detta bolag som Ingvar Nilsson var anställd. Förmodligen var det någon avancerad skatteplaneringshistoria som vi vanliga dödliga inte begriper oss på. Den första samlingen ägde Schmitz dock privat och det visade sig att det var fördelaktigast att sälja denna i sin helhet först, i stället för att föra över delar av den till bolaget.
Även om jag inte begriper hur han räknat ut det hela så förstår jag mycket väl det fördelaktiga i att kunna göra skatteavdrag för myntinköpen. Det skulle jag också vilja göra. Nu höll detta tydligen inte hela vägen för Schmitz. Förmodligen var det skattelagstiftningen som ändrades och några år in på 1980-talet så avvecklades Malmöbolaget. Efter det så ägde han samlingen i privat regi igen. Så kan det gå!
