Svåra bedömningar

Som nog de flesta redan räknat ut så lägger jag ner en hel del tid med att sitta och jämföra myntbilder för att se om ett visst mynt redan finns på mina raritetssidor eller om det är “nya” exemplar. Med övning kommer som bekant färdighet och det är inte så ofta nu för tiden som jag behöver inhämta någon annans åsikt. Det finns dock vissa årtal och valörer där jag och förmodligen alla andra får se oss besegrade. Man ser helt enkelt inga kännetecken som utmärker mynten. Främst gäller detta ringpräglade mynt i hög kvalitet och då speciellt småmynten som i alla kataloger är avbildade i naturlig storlek. Svårast är alltså 25- och 10-öringarna 1862 som endast i något undantagsfall har något särdrag som man kan känna igen i 2 eller flera kataloger. I övrigt får man nöja sig med att redovisa exemplar som man vet har legat i olika samlingar vid samma tidpunkt (exempelvis Bonde, Ekström, Schmitz, Smith och Svensson). Av nämnda 25- och 10-öringar har jag vågat mig på att slå fast 8 “kända ex” vardera, men med tanke på antalet försäljningar så bör det rent statistiskt finnas ytterligare minst 4-5 ex av varje. Detta kan jag dock inte bevisa. Inte än i alla fall.

Äldre mynt är lättare eftersom det finns färre i hög kvalitet och framför allt så är de inte ringpräglade. Centreringen och randens utseende är av mycket stor betydelse när man ska identifiera ett mynt. Ibland kan det dock slå fel även då och jag ska visa några talande exempel:

Bilderna visar 4 olika exemplar av 1/2 dukat 1746 och uppifrån har de tillhört Ekström (sålt 1987), Bonde (såld 2010), Hagander (1986-2012) och PO Nordin (1970-1994). Det är alltså garanterat olika exemplar och ändå har de en särpräglad rand som är nära nog identisk. Skillnaderna skulle i vanliga fall kunna bero på skiftande bildkvalitet. Om ett av dessa skulle dyka upp utan proveniens på en auktion i nutid så skulle det vara mycket svårt att avgöra vilket det är.

1/2-dukaterna 1747 är inte ett dugg bättre; snarare då värre! Uppifrån räknat är det exemplar från Bonde (såld 2007), Nordin (1962-1985 och sedan till Hagander), Lars Brun Uppsala (1964-2011) och Otto Smith (såld 1977 och sedan till Schmitz).

Hur kan det komma sig att mynt av en viss valör och ett visst årtal kan se ut som om de blivit präglade i en “pepparkaksform” och året därpå är det likadant men med den skillnaden att det då ser ut som att man använt en annan form. Om någon kan komma med en förklaring på den frågan, som i någon mån skingrar min förvirring kring dessa mynt, vore jag ytterst tacksam!

Falcoin