För en tid sedan diskuterade jag Fredriks markmynt med en annan samlare och denne avfärdade då 2-marken 1732 som ”vanligaste årgången, inte så spännande”. Nu senast hörde jag ryktas att någon trodde att det exemplar som såldes på MISAB 17 (nr 464) var falsk eftersom man inte kände igen porträttet. Det verkar vara dags att reda ut begreppen.
I SM-boken delar man in både 1731- och 1732-års 2-marker i 2 varianter, sm 114a och 114b respektive 115a och 115b. Det är samma porträttyp båda åren, men a-varianterna har en omönstrad mantel medan b-varianterna har en mantel mönstrad med sveakronor. För 1731 har jag inte funnit något att erinra mot, men 1732 finns det faktiskt ett 3:e porträtt som SM-boken missat att ta med.
Sm 115a ”Mantel utan kronor”
Bilden är lånad från MISAB 4, men porträttet är identiskt med det som visas i SM-boken. Jämför detta med exemplaret nedan som såldes på MISAB 17. Här är mönstret på bröstet annorlunda och nitarna saknas. I stället har kungen ett pärlhalsband. Lättast att komma ihåg är dock att namnet i omskriften stavas med U. Denna variant saknades av både Ekström och Bonde, vilket är märkligt eftersom den annars verkar vara vanligare än den ”officiella” sm 115a. Exemplaret som såldes nu på MISAB var för övrigt ex Hirsch 4.
Sm 115b ”Mantel med kronor”
Varianten med kronor på manteln uppvisar även olikheter med mönster och nitar på bröstet. (Foto Ahlström 20)
Sammanfattningsvis tycker jag att man kan konstatera att det saknas ett ”sm 115c” i SM-boken.
För att vara konsekvent så vill jag också påpeka att det finns en variant även på frånsidan. Jämför Bonde 6 nr 374 och 375, där den senare har en större kungakrona. Förmodligen har man av misstag använt en kronpuns till en 4-mark.
Efterpräglingarna känns lättast igen på att axeln bara har två tvärskenor. Orginalen har tre. Fotot visar Svenssons ex som skulle säljas på Hirsch 1 men drogs tillbaka. I stället hamnade det på KMK.
”Otto Arnold Paykull var född i Livland omkring 1662 och således svensk undersåte; redan 1677 var han emellertid page vid sachsiska hovet, gick sedan i krigstjänst och var vid det stora nordiska krigets utbrott sachsisk generalmajor. Han var en av de besegrade vid Dünaslaget 1701och drog sig därefter tillbaka till sina brandenburgska gods, där han bl. a. ägnade sig åt alkemiska experiment. 1702 dömdes Paykull in contumachiam till döden av Karl XII som landsförädare. Sedan han ånyo gått i fält blev han 1705 tillfångatagen vid Warszawa av svenskarna. En ny rättegång följde, nu inför Svea hovrätt, där den anklagade framhöll att han inte var svensk undersåte; sedan hovrätten hänskjutit saken till konungen, befallde denne domstolen att döma honom till halshuggning. Så skedde den 14:e november 1706 och domen exekverades påföljande år den 14:e februari i Stockholm.
För att rädda sitt liv erbjöd sig Paykull att tillverka guld för en miljon riksdaler om året samt att lära ut konsten till någon av Karl XII:s undersåtar. Konungen lär ha svarat att Paykull skulle dö om han än kunde förvandla hela Brunkeberg till guld. Innan konungens svar kommit fick dock Paykull tillfälle att, med hjälp av en överste Hamilton, ’tillverka’ guld”. (Citat L. O. Lagerqvist, NNUM 1967 sid 179)
Efter Karl XII:s död lät Magnus von Bromell, en känd myntsamlare, prägla en 2-dukat av ett guldstycke som Paykull lär ha ”tillverkat”. Till åtsidan användes en stamp till 1718 års dukat, till frånsidan en nygraverad stamp med en inskrift hänsyftande på Paykulls guldtillverkning 1706. Bromell lär enligt uppgift även ha präglat 8 enkla dukater med samma stampar men med vanligt guld.
Omkring år 1790 lät assessor J. L. Odhelius medaljgravören L. O. Lunderberg gravera nya stampar, med vilka minst 2 förfalskningar tillverkades. Originalexemplaren var ju inte så många och samlarnas efterfrågan överskred tillgången. (Källa: LO Lagerqvist: Paykulls dukat, NNUM 1967 sida 179)
För några månader sedan skrev Micke på sin blogg om mulor, dvs ”korsningar” mellan två olika mynt. Bilden visar en sådan mula mellan de båda Reseriksdalrarna 1731. Refererar man till SM-boken så får den beteckningen SM 178b)(179b. SM 178 (enkelporträtt) har i vanliga fall en frånsida full med text, inklusive årtalet med romerska bokstäver, och SM 179 har en åtsida med dubbelporträtt. Om det är en felprägling vill jag dock låta vara osagt eftersom myntet är präglat i senare tid och då kan ju avsikten mycket väl ha varit att skapa en ny variant. ”Senare tid” får väl också anses vara en sanning med modifikation eftersom myntet låg i dr Otto Smiths samling (se Ahlström 16) och därför kan det inte vara präglat senare ca 1910.
PS.
(Foto MISAB 17)
Några månader efter att ovanstående inlägg skrevs så såldes den omvända mulvarianten på MISAB 17. Det kan ju knappast råda några tvivel om att man passade på att skapa några nya varianter när man ändå höll på att efterprägla.
Denna dukat såldes på Sinconas auktion i maj 2016 för 14000 CHF. Tråkigt nog för köparen så är de allra flesta kännare överens om att myntet är falskt.
Historien förtäljer att en man ska ha hittat en dukat 1662 på stranden till den nederländska ön Texel 1988. Hans döttrar säljer myntet på Karel de Geus auktion 27 (2009) där det köps av en svensk samlare. Denne visar upp myntet för Ulf Nordlind som bedömer myntet som en modern förfalskning varefter auktionsfirman tar myntet i retur. Leibniz Universitet i Hanover bedömer dock myntet som äkta och därför läggs myntet ut till försäljning igen på Karel de Geus auktion 34 (2012) där det förblir osålt.
Några år senare var det en svensk handlare som köpte myntet av en person som påstod sig vara dykare och som jobbat vid utgrävningen av regalskeppet Kronan. Där ska han själv ha hittat myntet och undanhållit det för att få lite ”lönebonus”. Mynthandlaren kände inte då någon anledning att betvivla historien och det var först när bilden kom upp på CoinArcives 2016 som äktheten återigen började ifrågasättas. Även Sincona anlitar Leibniz Universitet i Hanover som återigen bedömer myntet som äkta och därefter blir myntet sålt denna gång.
Jämförelse mellan Sinconas och Haganders exemplar.
Svårigheten med äkthetsbestämningen beror på att mynten är ”stampidentiska”. Eller rättare sagt så har man gjort stampar som är kopior av orginalstamparna. Enligt Ulf Ottosson har man förmodligen använt sig av en ”förfinad Trollhätte-Svensson-teknik”, d.v.s. man har börjat med en galvanokopia (Electrotype) som man sedan med hjälp av sänkgnistning (Spark-Erosion) överfört till stålstampar. Falska 20-dollar med flera förfalskningar är gjorda på detta sätt.
För numismatiker som arbetat med mynt under större delen av sina liv så känns Sinconas exemplar helt enkelt fel. Det är svårt att peka på anledningen men det känns alldeles för perfekt för att vara så gammalt. Nu spelar det dock inte längre någon roll ifall det är äkta eller falskt, äktheten har ifrågasatts och det gör att de flesta samlare blir mycket tveksamma till ett köp. Ett dåligt rykte är ofta lika illa som en fällande dom.
PS. Efter att jag publicerade den här lilla artikeln har jag fått en del synpunkter om att jag fått saker och ting om bakfoten. ”Nej, myntet som hittades på en strand var en Karl X Gustav dukat”. ”Nej, det var inte från Kronan utan från ett annat vrak utanför Nederländerna”. Summasumarum är att det redan går så många rykten att det är hopplöst att veta hur historien egentligen hänger ihop. Men det hör ju till saken att med tvivelaktig äkthet följer även tvivelaktig proveniens.
I januari 2016 skrev jag några inlägg om mynt som fått bokstäver inpunsade och gissningen var (och är) att det är tidigare ägare som velat märka upp sina mynt. Den här gången nöjer jag mig med att visa upp de bilder som jag fick ihop då. Kanske är det också någon läsare som gjort ett nytt fynd så att vi kan utöka listan.
5 Öre 1857
Ett H inpunsat mellan NORR och GÖTH.
Säteröre 1629
Säteröre 1629 med ett H längst ner på skölden
2 Öre 1750
H inpunsat längst ner
Riksdaler 1731
Här hittar man H:et mellan MITT och HOPP.
1/12 Skilling 1802
En 1/12 Skilling 1802 med instansat GC. Kan det möjligtvis stå för Gustav Cavalli? Det skulle i så fall inte förvåna så mycket, för han var ju inte känd för att vara så varsam med sina mynt. Plåtmynten plattade han till och svärtade ner så att det än idag är ganska lätt att känna igen ”Cavalliplåtar”. Att han dessutom satte sina initialer på mynten har jag dock inte hört något om så detta skulle nog i så fall vara en enstaka förseelse. Det ska vi vara tacksamma för eftersom han hade ganska många kopparmynt.
Trots att jag starkt ogillar alla former av åverkan på mynt så gör den här märkliga samlargenen jag har någonstans inombords att jag känner ett litet sug att hitta fler mynt med just denna åverkan och kanske någon gång få en antydan om vem som gjort instansningarna. Nu får jag väl försöka hålla drifterna stången den här gången och överlåta denna samlargärning åt någon annan.
Abraham Cronström (tidigare Kock) föddes 1640 och i motsats till sina äldre bröder Daniel och Isak gick han aldrig i lära på myntverket där fadern Markus Kock var myntmästare. I stället sändes han till Uppsala i 10-års åldern för en lärdare uppfostran. Hans intresse för äventyr och affärer var dock större än hans intresse för skolgång och redan 1656-1657 befann han sig nere i Amsterdam av någon, ej definierad, anledning. När, var och hur han skaffade sig sina meriter är idag inte känt, men tydligen räckte det till för att kammarkollegiet skulle utse honom till myntmästar i Stockholm 1665, trots att han vid den tiden åter befann sig utomlands. Eftersom myntverket var en affärsrörelse som myntmästaren arrenderade av staten så räckte dock hans affärsmässiga talanger och hans europeiska kontakter säkerligen mycket långt. Att driva ett myntverk var av allt att döma en lönsam historia och därför protesterade Cronström högljutt när staten avslutade arrendet i slutet av 1668 för att det skulle inordnas under den nybildade Riksbanken. Han gick faktiskt så långt som till ett rejält mutförsök i och med att han bjöd hem hela regeringen på middag. I stället för godis hade han ställt ut skålar med nypräglade medaljer i guld och silver, av vilka gästerna fick ta för sig. Nu misslyckades han dock och uppsägningen av hans arrende trädde i kraft vid årsskiftet 1668-69. I stället försökte han sabotera verksamheten genom att föra bort alla maskiner och verktyg (som var hans privata egendom), och den mesta personalen skickade han utomlands. Inte heller detta lyckades.
När man läser om Cronström växer bilden av en fullständigt skrupelfri affärsman fram. Han drog sig inte för att lura både släkt och vänner om han hade chansen att tillskansa sig ekonomiska fördelar. Detta till trots, eller kanske just därför, fick han under 1670- och 80-talet flertalet förtroendeuppdrag. Exempelvis blev han överdirektör för myntet 1674, riksdagsledamot 1680 och 1686 samt deltog i flera diplomatiska resor ner i Europa. Han verkar ha varit en typ av människa som man inte gärna hade som kompis, men som var bra att ha till hands när det behövdes hårda nypor.
Medaljerna som Cronström lät prägla för att muta regeringen med är mycket sällsynta och jag har inte lyckats hitta någon bild på ett äkta exemplar. Ulf Ottosson skickade dock en bild på en bronserad blyavgjutning och den duger gott för ändamålet. Gravör är förmodligen en mycket ung (21 år) Arvid Karlsteen och som förlaga hade han ett kopparstick från 1600-talets början (nedan).
Dagens journalister torde bli själaglada om dom någon gång fick en dylik mutskandal att sätta tänderna i. Nu för tiden får dom ju mest ägna sig åt att ”göra kostymer av tummetottar” och det kan ju inte vara så givande. Angående Margot Wallströms bostad så har jag inte riktigt klart för mig vem som eventuellt kan tänkas ha mutat den andre, men oavsett vad så skulle ju några medaljer i ädel metall ha varit lite mer rejält.
Har just suttit och läst en bok som heter ”Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking. Om det är någon bok som jag läst i mina dagar som jag inte väntat att hitta något numismatiskt i så är det denna. Men kan man tänka sig; i ett litet avsnitt om Isaac Newtons (han som ”uppfann” tyngdlagen) liv kan man läsa följande:
”Vid Cambridge och senare även i parlamentet hade Newton varit aktiv i det antikatolska politiska spelet och blev med tiden belönad med den inkomstbringande befattningen Warden of the Royal Mint, dvs kunglig myntverksdirektör. Här använde han sina talanger för intriger och giftigheter på ett socialt acceptabelt sätt. Han ledde flera framgångsrika kampanjer mot falskmyntning och skickade t o m flera män till galgen.”
Ibland blir man nästan förvånad över vidden av sin egen okunnighet…
Dukaterna som präglades med ostindiskt guld förekommer med 5 olika årtal, 1738, 1743, 1746, 1748 samt 1750. Bilden visar exemplaret från 1748 som såldes på Aurum 6 (2010). Enligt SM-boken ska årtalet förekomma både ”rent” och som 1748/47. På bilden ovan ser man ganska tydligt spetsen på 7:an som sticker fram bakom 8:an (uppe till höger) och Aurums ex är alltså definitivt 1748/47. 1747 präglades ju inga dukater av ostindiskt guld, men tydligen var det planerat eftersom man hade en stamp färdig. När präglingen dröjde till 1748 så fick man helt enkelt punsa om sista årtalssiffran. Om SM-bokens uppgifter stämmer om en variant med ”rent” årtal så ska den vara graverad 1748 utan spår av underliggande 7:a.
Mycket riktigt finns det också en andra frånsida och den hittar man bl.a. på det ex som såldes på Hagander 2 (2011). Den är mycket sällsynt och förekommer på mindre än 25% av de kända exemplaren. En jämförelse mellan dom båda frånsidorna visar ganska stora skillnader, men punkterna vid mm på Haganders ex till höger är lättast att komma ihåg. Problemet är bara att enligt Christian Hamrin så har även denna frånsida spår av en 7:a under 8:an. Man måste ju tro honom för han har säkerligen luppat både detta och andra ex mycket noga.
Fler stampar med årtalet 1748 är inte kända och ”rent” årtal finns alltså inte. Den stora frågan är dock varför man graverade 2 stampar 1747, ett år då inga präglingar skedde. Med dom små upplagor som det var frågan om så räckte det ju ofta med 1 per år, och en andra stamp graverades nog endast vid behov. En bra fråga som vi nog dessvärre aldrig får något svar på.
För erfarna numismatiker och myntsalare innebär ju ”mörkertalet” som alltid omnämns i samband med den numismatiska raritetsforskningen inget märkvärdigt, bara en okänd faktor som man måste ta hänsyn till. Nu finns det förhoppningsvis även nybörjare som kan ha nytta av en liten genomgång.
När man som jag försöker kartlägga hur många exemplar det finns på marknaden av en viss sällsynt variant eller årgång så kan man aldrig vara 100% säker på att man hittat alla. Det kan alltid finnas fler exemplar som dyker upp när man minst väntar det. Det är detta okända antal som man ännu inte hittat som kallas ”mörkertal”. Själv vill jag gärna dela upp mörkertalet i 3 olika kategorier och därför har jag också delat upp det här blogginlägget i 3 delar för att slippa skriva allt med en gång.
1. Mynt som gömts undan eller tappats bort, och som ännu inte återfunnits.
Vi hör ibland på nyheterna om skattfynd som gjorts i sjunkna skepp, nergrävda i marken, i gamla hus som rivits och på alla andra möjliga och omöjliga ställen. En historia som kanske inte så många har hört är om järnhandlaren i Ramsele som skulle renovera butiken på 1970-talet. När han rivit bort innertaket i källaren upptäckte han ett hål där det låg 20000 kr i gamla utgångna sedlar. Någon tidigare ägare hade gömt sina besparingar på ett säkert ställe och sedan förmodligen avlidit innan han kunde berätta det för någon. Ganska typiskt, skatterna hittas när man minst anar det. Oftast är det dock ganska vanliga fynd som ändock har ett värde på grund av hög ålder, men en och annan gång är det tidigare okända rariteter som kommer i dagen. Ett bra exempel på det skulle ju kunna vara historien som Bengt Hemmingsson berättade i artikeln ”Ännu en 10 Daler sm 1644?” i ”Samlad Glädje 2009”.
”Förutom de vid denna tidpunkten kända och dokumenterade exemplaren, tre stycken, påstod Appelgren att det fanns ett fjärde. Han angav bara kortfattat att det befann sig i annan enskilld ägo. Det var funnet någon gång i slutet av 1800-talet vid rivningen av ett gammalt hus i Ringarum i Östergötland. Plåten ska ha utgjort en del av fyllnaden i en vägg.”
Att hitta ett 10-dalers plåtmynt som fyllnad i en husvägg skulle verkligen väcka uppståndelse. Annars hör ju dessa stora plåtar till de numismatiska objekt som har lägst mörkertal. Det är väl nästan bara i förlista skepp och vid utgrävningar som sådana fynd kan göras. Så gå nu inte och riv huset för chansen att hitta något sådant är obefintlig. Men man kan ju aldrig vara säker…
Hur gick det då för järnhandlaren i Ramsele? Ja, tråkigt för honom så hade han inte en tanke på att det kunde finnas ett samlarvärde så han gick till banken och löste in sedlarna. 20000 kr var dock mycket pengar på den tiden.
Mynt som sålts privat, eller som ärvts, i flera generationer
Det säger sig ju självt att mynt som inte bjuds ut i offentliga sammanhang heller inte är kända på myntmarknaden. Det är mycket vanligt när det gäller enstaka mynt, men det kan även hända att hela samlingar förblir anonyma i många år. Exempelvis så hade Dr Otto Smith samlat ihop en mycket fin svensk samling fram till 1912, och trots att han dog 1935 så fann inte hans arvingar anledning att börja sälja förrän 1977 (Ahlström 16). Än värre var det med Henrik Pripps samling. Han slutade också att samla i början av 1900-talet och sedan låg samlingen bortglömd i ett bankvalv i nästan 80 år innan den slutligen såldes på Ahlström 27 och 29. Hur fantastiska dessa auktioner var för specialsamlarna kan man med fördel läsa i Sten Törngrens bok ”Mitt liv i Numismatikens underbara värld”.
Ett tredje exempel kan vara att George de Laval i början av 1930-talet kom i besittning av Bonniers Karl XI-samling. Uppgifterna är visserligen obekräftade, men mycket tyder på att så var fallet. de Laval sålde sedan sin samling till Manne Jakobsson 1941. Denne sålde sedan i sin tur betydande poster till Per Hellström 1965-1966. Det är mycket möjligt att ett flertal av Bonniers mynt, som han köpte i 1900-talets början, fortfarande ligger kvar i den ännu orörda delen av Hellströms samling. Sånt är spännande!
I Nils Lindbergs bok fick jag med en liten artikel om en länge okänd 8 Öre 1557 (kvadratisk Åboklipping). Det var en sådan där fantastisk historia som är så rolig att återberätta. Nyligen fick jag höra en annan historia om ett annat mynt, annorlunda men lika trevlig att återberätta.
Myntet är alltså en Riksdaler 1781, försedd med ett hänge och sittande i en halskedja. Nuvarande ägaren berättar att myntet gått i arv, generation efter generation, ända sedan 1844. Släktsägnen säger att den fanns i släktens ägo ännu tidigare, men detta är tyvärr inte dokumenterat. Men det är sannerligen inte många mynt som har en provenienskedja som sträcker sig 170 år bakåt i tiden. Där kan man tala om släktklenod! Faktiskt tur att myntet inte är någon raritet så att någon ägare skulle bli frestad att sälja den. Man kan ju tänka sig själv hur värdefullt jag skulle ha tyckt att ett mynt skulle ha varit om jag säkert vetat att den varit i min faffars farfars ägo.
