Efter att härom dagen åter stiftat bekantskap med Anna Maria Lenngrens dikt ”Myntets fyra åldrar” så kom jag på att det nog är hög tid för en 5:e vers också. Den skulle kanske kunna bli ungefär så här:
| Till femte åldern vi nu hunnit |
| när allt går så fort |
| med swish och kontokort |
| att mynten snart försvunnit |
Tidigare postat 28/11 2014
| Man gyllne åldern kallat har |
| den tid, då uti alla stater |
| var en uti sin ficka bar |
| en pung med holländska dukater. |
| Sen följde silvrets tidevarv |
| riksdalrar, piastrar, caroliner |
| och slika oviga maskiner |
| man fick i handel och i arv |
| Så kom den tunga koppartiden, |
| som gjorde ännu mer besvär. |
| Och säkert alla fägna lär, |
| att även den är väl förliden |
| Nu, gudskelov, på intet sätt |
| man över slika bördor klagar, |
| men världen faller allöm lätt |
| i pappersålderns sälla dagar. |
(Anna Maria Lenngren 1792)
Det är bokstavligt talat en guldkantad auktion som Frimärkshuset bjuder på nu på lördag 25/5. Av 113 myntloter så består mer än hälften av guldmynt, vilket nog kan sägas är en ganska ovanlig fördelning. Av de 68 svenska loterna är övervikten ännu större; ca 60%.
Själv intresserar jag mig mest för de mynt som ger mig sysselsättning på hemsidan, och raritetssidorna för dukaterna 1774, 1794 och 1797 är nu uppdaterade. För ovanstående dukat 1689 har jag ingen sida färdig ännu men jag kan ju säga att jag för närvarande känner till 8 exemplar av det årtalet. Jag visar inte heller några sidor för 2 dukat 1719 och dukaterna 1746 och 1803 eftersom det börjar bli så jobbigt att hålla isär exemplaren när antalet närmar sig 20 (eller går däröver). Man kan dock inte säga annat än att även dessa årtal är sällsynta.
Frimärkshuset håller väldigt låga utropspriser, men jag tror nog att slutpriserna ändå hamnar på de nivåer som vi blivit vana vid de senaste åren.
Tidigare postat 3/10 2014
När man håller på med proveniensforskning är det väldigt lät att hamna på sidospår. Den här gången var det så att jag läste i katalogen till Ahlström 27 (Pripps samling del 1) att ”av ryttmästare F.Trolle, Landskrona, inköptes ett antal dyrbara svenska och svenska besittningsmynt 31 maj 1898”. När jag läser sådant blir jag nyfiken och vill veta mer. Sagt och gjort så har jag i kväll ägnat flera timmar åt att läsa om släkten Trolle. Fascinerande läsning om svensk uradel.
Enligt sägnen så var det en förfader på 900-talet som högg huvudet av ett troll och som därefter tog sig namnet Trolle. Släktens vapensköld föreställer ett huvudlöst troll och ska också vara ett ”minne” av händelsen. Riktigt så långt tillbaka i tiden kan man dock inte verifiera släktens anor och den officiella stamfadern var riddaren Birger Knutsson, kallad Birghe Trulle (död tidigast 1367). I Sverige dog släkten egentligen ut 1568 men när Skåne blev svenskt under andra halvan av 1600-talet så återkom släkten igen i och med att ryttmästare Arvid Nilsson Trolle från Trollenäs blev svensk undersåte och introducerad på svenska riddarhuset 1689. Hans son hette Fredrik Trolle och var den som skapade fideikomisserna på Trollenäs, Trolleholm, Trolleberg och Trollesund till vart och ett av sina fyra barn. I sitt testamente förordade han att varje fideikommissarie bland döttrarnas efterkommande skulle förena Trolleättens vapen och namn med sitt eget, samt att ingen fideikommisarie fick gifta sig med någon ofrälse, och att alltid åka efter minst fyra svarta hästar;-) Bröts dessa påbud skulle godset vara förverkat och tillfalla Vadstena krigsmanshus. På grund av detta uppkom namnen Trolle-Bonde, Trolle-Löwen och Trolle-Wachtmeister.
Nåväl, efter mycket letande hittar jag en Nils Gustav Fredrik Trolle (1839-1918) som var sonsons sonson till den ovan nämde fideikomissgrundaren. Denne Fredrik Trolle (d.y.) blev mycket riktigt ryttmästare 1882 och är med största sannolikhet identisk med den myntsamlare som sålde mynt till Henrik Pripp 1898. Kul att veta!
PS. Någon vidare affärsman var denna Fredrik Trolle tydligen inte. Enligt uppgift sålde han en riksdaler 1814 med NORR till Pripp för 5:50 fast han själv köpt den för 50 kr. Det är nästan en sämre affär än jag själv brukar göra…
Tidigare postad 14/5 2014
I Skandinaviska Myntmagasinet nr 4-1986 skrev Sonny Serrestam en artikel om en handskriven myntauktionskatalog som såldes på Antikören 1 den första maj samma år. Det gällde en onumrerad auktion som T.G.Appelgren ska ha hållit i Stockholm 28-29/10 1918 och som det aldrig trycktes någon ”riktig” katalog till. Man trodde då att det handskrivna exet som såldes på Antikören var huvudkatalogen eftersom den har 449 objekt och sedan finns det två andra kända exemplar som ansågs vara avskrifter eftersom det är färre objekt upptagna i dem. Det som finns i Växjö Myntkabinett har t.ex. bara 127 nummer medtagna. Varför gjorde man då en handskriven katalog? Ja tydligen var det så att det var säljaren som fick bekosta tryckningen och i det här fallet tyckte denne nog att det var en onödig kostnad. I stället bjöds bara dom viktigaste och köpstarkaste kunderna in, och sedan fick dessa själva skriva av dom nummer som dom var intresserade av. Slutresultatet på 9600 kr för auktionens alla nummer ansågs trots allt som mycket bra betalt efter dåtidens mått.
Vem var då säljare till denna myntsamling och där drog Serrestam slutsatsen att det är en Torsten Jakobsson från Borås eftersom det är detta namn som står överst på katalogen. Sedan dess har dock nya uppgifter framkommit och framför allt har Bondes samling blivit såld. På 11 objekt i katalogerna till Bonde 1 och 3 har Carl Gotthard Bonde angett nämnda auktion som köpställe och dessutom noterat att det är dubletter från Israel Berghmans samling. Inga dåliga dubbletter får man säga eftersom 5 av dem som Bonde köpte är tämligen svåra dukater. Bland annat fanns där en Ädelforsdukat 1783 med proveniensen Berghman-Bruun och detta är synnerligen intressant eftersom även Ekström ansåg att han ägde Bruuns ex (Ahlström 35:412). Nu hade Bruun bara 1 ex och därför måste endera Ekströms eller Bondes proveniens vara felaktig. I det fallet har vi dock tur eftersom det finns bildbevis som kan avgöra saken:
Bruuns ex i mitten föreställer ett vaxavtryck av myntet och sådana brukar inte visa smårepor och fläckar som kan användas för identifikation. Under porträttet finns dock ett märke som även finns på Bondes bild som väl bevisar att Bondes proveniens var riktig.
Om man sedan jämför Bondes 11 inköp så finner man att 7 av dessa har en motsvarighet i Bruuns samling. De 4 som man inte kan hitta där är alla besittningsmynt av lägre valör (1/24, 1/96 och 1/192 taler).
Min tro är att de mynt som såldes på Appelgrens auktion 28-29/10 1918 var till största delen dubbletter som Israel Berghman fick när han köpte andra delen av Lars Emil Bruuns samling tidigare samma år. Namnet ”Torsten Jakobsson” som står skrivet överst på katalogen ovan är nog namnet på en köpare och det man trodde var huvudkatalogen är nog dennes egen avskrift. Huvudkatalogen som Appelgren skrev är nog förmodligen försvunnen för alltid.
Nåväl, detta är min personliga hypotes och långt ifrån bevisad, även om indicierna är tydliga. Kvar att göra är t.ex. att jämföra ALLA 449 objekt i auktionkatalogen med Bruuns samling. Jag är dock beredd att satsa en slant på att överensstämmelsen är god.
Tidigare postat 25/3 2014
Ahlströms lagerlistor innehåller inte enbart listor på mynt till salu, fr.o.m. nr 35 (1971) så har man också nästan alltid med en artikel eller två. I nr 44 från 1973 hade Torgny Lindgren med 2 stycken, varav den ena handlar om ett sällan avhandlat ämne i numismatikens tassemarker, nämligen dikter han funnit skrivna på baksidan av gamla sedlar:
”Inte sällan finner man att sedelinnehavaren vid åsynen av den otryckta sedelbaksidan blivit inspirerad till att där teckna ner ett kväde. Sedelpoesin är ofta av ett sådant slag att den inte ens i vår avanserade tid alltid kan återges i tryck. De sex sedelverser som vi återger i det följande kan emellertid gott läsas även i gammaldags kretsar.”
Själv nöjer jag mig med att så här på kvällskvisten återge en av dem som fanns på en 16 skillingar specie 1814:
Arma hacka, dömd att vandra över både land och hav. Från den ena till den andra, tills du hamnar i din grav. Uti bankens heta ugn, där till slut du finner lugn. Gå nu från mig goda vän, men kom likväl snart igen. En världsmedborgare anno 1814
Som de flesta nog sett så varvar jag återställandet av raritetssidan med att kopiera in en del gamla blogginlägg som kan vara värda att spara. Dessa sorterar jag sedan i de olika kategorier som visas i högra spalten. Jag har inte lärt mig alla finesser med det här programmet ännu, men det verkar vara rätt genialt när man väl kommit underfund med det. Så sent som igår fick jag hjälpa en kompis med navigeringen och nu tror jag att han också får lättare att hitta det han söker.
Tidigare postat 20/6 2013
Falsk eller äkta?
Alla som är någorlunda insatt i Karl XI:s mynt ser att det är något konstigt med ovanstående frånsida, man kan faktiskt säga att det mesta är fel med den. Om jag fått se den utan några andra referenser att gå efter så hade jag utan tvivel bedömt den som falsk. Åtsidan ser dock ut att vara äkta.
Bilden till vänster visar det porträtt som var vanligast från slutet av 1661 till början av 1664 och det kännetecknas främst av ”rosetten” i nacken som har 4 uppåtstående blad och 2 nedhängande bandändar. Naturligtvis finns det en mängd variationer som t.ex. 9-13 blad i kransen eller en krans som är så risig att det inte går att räkna bladen, men bladknippet i nacken är hela tiden ungefär detsamma. Under 1662-1663 förekommer endast en (1) avvikelse och det är avbildningen till höger som visar Bon 84, ganska likt i övrigt men med en helt annan rosett. Ett ganska sällsynt porträtt får man förmoda eftersom jag bara hittat två försäljningar av det.
Det översta myntet såldes på Bonde 5:335 och det är ingen tvekan om att det är en bild på Bon 84 även om frånsidan på just detta ex är kontramarkerat med Strassburgs vapen. På det nedre myntet, som alltså såldes på Ahlström 62:654, har man använt samma åtsidesstamp som på Bondes ex. Stampklumpen under X är ju signifikant! Men den har en frånsida som inte borde finnas.
Interpunktionen vid valören är unik med enkla punkter före, emellan och efter II M. Den fanns inte på någon av Bonniers 2-marker och jag har inte sett den någon annanstans heller.
Romerska ettor användes inte i årtalet vid den här tiden, det började man inte med förrän 1667, i stället såg 1:orna mest ut som på översta bilden eller som en ”kofot”.
Men det mest anmärkningsvärda är ju sveakronorna! Under hela 2-markserien var kronorna vinklade bakåt så att man såg den bakre delen av kronringen under själva kronan. Den övre bilden visar sveakronornas utseende 1661 till början av 1664 och det finns nästan ingen variation. Det är inte konstigt att man studsar när man stöter på kronor som på den nedre bilden där man knappt ser något alls av den bakre delen av kronringen.
Till saken hör att Bondes ex vägde 10,27 g vilket är ganska normalt för dessa 2-marker. Ahlström hade inte angivit någon vikt och inget pm om att något var fel.
Tidigare postat 5/2 2013
Ibland är livet roligare än vanligt. Jag fick härom veckan ett mail av en samlare som ville skicka över en av sina klenoder för fotografering och dokumentering på min ”Typsamlingssida”, han hade nämligen sett att det saknades en bild på den där. Det är en 1-öring 1909 med mellanstort kors, en av Gustav V:s absolut svåraste varianter. Sällsynt inte bara till antal existerande ex utan också för att den är så okänd för dom flesta att mynthandlarna oftast inte bryr sig om att hålla ögonen öppna efter den. Nu blir det hela heller inte sämre av att myntet i fråga håller en mycket hög kvalitet, på gränsen till 01/0, och det kan mycket väl vara det bästa existerande exemplaret. Inte att undra på att ägaren är stolt över den.
Det experimenterades en hel del med 1-öringarna 1909 och Hamrin har i SMF tagit med 5 olika varianter med avseende på korsstorlek och bredd på öretexten. Collaget ovan visar dom 3 korsstorlekarna med det mellanstora i mitten. Som synes är det inte så mycket korsets storlek som är iögonenfallande, än tydligare är ju att korsgloben är så liten och att den saknar kors. Men det är ju som sagt inte många som tänker på det, oftast brukar denna variant säljas som ”litet kors”.
Visst kan detta beskrivas som ”knappologi”, för lite skillnad för att bry sig om, men man ska tänka på att man vid den här tiden inte graverade enskilda stampar. Man gjorde i stället matriser, en stamp till stampen, och det var meningen att dessa skulle räcka till ett stort antal stampar och göra dem helt lika. För att matriserna skulle vara flexibla och användbara under flera år utelämnades oftast dom sista årtalssiffrorna och myntmästarmärket, vilka sedan punsades in för hand i dom olika stamparna. Dom ompunsningar man ser på Gustav V:s mynt är följdaktligen också just på årtal och mm. Till 1-öringarna 1909 färdiggjorde man alltså 3 matriser varav bl.a. denna med ”mellanstort kors” nästan inte blev använd alls.
Tillägg inlagt maj 2019
Så här i efterhand kanske man kan modifiera ovanstående resonemang något. Det man slås av är att man använde sig av flera korsstorlekar även på 5-öringarna (1909) och 25-öringarna (1910). Det verkar som att man prövade sig fram med Gustav V:s första mynt till det som kändes bäst. För att klara det så hade man förmodligen en matris som saknade kors på kronan. Sedan punsade man in de olika korsvarianterna för hand i stamparna. När man så bestämt sig för att använda det stora korset så fick den stampen bli moderstamp för tillverkning av nya matriser. Och samma sak då för öretexten på frånsidan.
Det finns med andra ord goda skäl att anta att de avvikande varianterna 1909 (och 1910 för 25-öringarna) kan betraktas som provmynt.
Tidigare postat 9/4 2011
”Samla alltid på mynt du själv tycker om. Samla på vackra mynt. Vad gör det då om dom blir dyrare eller sjunker i värde, du tycker ju själv om dem.
Alltför många fastnar i andras värderingar. Ett visst land kan vara aktuellt och då köper man just detta. Hur många har inte köpt vissa mynt till överpris för att ett rykte gjort dem värdefullare än dom var? Hur många har inte fastnat för varianter som inte är varianter, och betalat överpris?
Köp alltid det du själv tror på. Framförallt det du tycker om. Vackra mynt faller aldrig i värde. I varje fall inte för dig själv.”
Tänkvärda ord som jag hittade i en artikel av Magnus Edvardsson i Mynt & Medaljer 4 1982, råd han själv en gång fått av en äldre samlare. En annan gång beklagade han sig för en mynthandlare att han började samla så sent som vid 50 års ålder, och fick svaret:
”Käre vän, ALLA har börjat för sent…”
Tänkvärda ord som tål att upprepas!