Tidigare postad 16/11 2014
Den numismatiska raritetsforskningen är, som de flesta nog kan föreställa sig, ofta en ganska enahanda sysselsättning. Det blir många timmars bläddrande i gamla auktionskataloger och annan referenslitteratur innan man kan presentera ett resultat. Tillfredsställelsen man känner när man lyckas knyta ihop en lång provenienskedja gör ändå mödan väl värd. Någon gång händer det också att man snubblar över en bra, eller kanske t.o.m. fantastisk historia som man bara måste återberätta. Ett bra exempel på det senare var när den då 19-årige Kenneth Stefansson, Norrtälje, en sommardag 1984 klev in på Ahlströms Mynthandel för att lämna in ett mynt till den kommande auktionen. Han stod i begrepp att flytta från föräldrahemmet och skaffa något eget och var därför i stort behov av startkapital. I Tonkins Myntboken hade han läst att hans mynt var XR och han trodde därför att det kunde inbringa en slant. Bjarne Ahlströms första reaktion var: “Det där myntet är med största sannolikhet en förfalskning, kanske samtida, men ändå en förfalskning”. En närmare undersökning visade dock att det var helt äkta och inte nog med det; på Ahlströms auktion nr 30 i oktober 1984 klubbades det för 80000 kr och blev därmed auktionens dyraste mynt.
Man kan med lätthet förstå Ahlströms reaktion; myntet var en 8 öre (kvadratisk klipping) 1557 från ÅBO som vid den tidpunkten var okänd i privat ägo. De enda två kända exemplaren fanns i KMK:s respektive Riksbankens samlingar och båda var i sämre skick än den kvalitet 01 som han nu blev förevisad. Och det av en 19-årig yngling som han aldrig tidigare träffat, självklart att han blev förbluffad.
Historien börjar med Kenneth Stefanssons farfars morfar Carl Johan Andersson (1844-1899) som från 1874 var bosatt i Skällvik öster om Söderköping där han var skriven som hemmansägare. Han ägde även en lastslup och de mesta inkomsterna lär han ha fått in som fraktskeppare i kustområdet mellan Kalmar och Stockholm, samt till Öland, Gotland och Åbo. En del längre resor företogs också, några till Finland och även en till England. Andersson var frikyrklig och verksam inom Frälsningsarmén vilket bl.a. manifesterades i att han monterat in en orgel på slupen och så fort tillfälle gavs så satt han och spelade psalmer till måsars och sälars stora förundran.
Någonstans på vägen verkar Andersson ha blivit intresserad av gamla mynt och det blev säkert många tillfällen att förvärva sådana i samband med resorna. Vid sin död 1899 hade han av allt att döma fått ihop en liten men naggande god samling av främst 1500-talsmynt. Samlingen delas då av de båda döttrarna Hulda och Helga, men dess vidare öden är sedan helt okänt. Tydligen skingrades den undan för undan och på 1970-talet fanns endast 2 mynt kvar med bevarad proveniens, en 1-mark 1541 (Svartsjö) och den ovan nämnda 8-öres klippingen från Åbo, båda i praktskick. Ägare var Huldas son Joel Stefansson (född 1913) som inte var myntsamlare och inte visste något om deras eventuella värde, men han hade sparat dem som minne av sin mor som dog 1939. När sedan Joels sonson Kenneth började samla mynt i mitten av 1970-talet så var det bara naturligt att mynten fick övergå till honom. Som Kenneth senare sa: “Jag fick dem när jag var 12-13 år och det var ju tur att jag var varsam med dem”. Och nog är det fantastiskt att ett praktmynt som denna Åboklipping kan klara sig i stort sett helt oskadd under alla dessa år, trots att ägarna inte känt till dess värde. Kenneth insåg dock snart att det var en raritet han fått i sin ägo och detta ledde så småningom till beslutet att sälja.
Ahlström 30 är hågkommen som den kanske främsta auktionen av Åbopräglingar under modern tid och den uppmärksamme frågar sig kanske varifrån övriga 9 rara Åbomynt kom. Svaret är att dessa plockade Ahlström fram ur rockärmen; han hade ju ända sedan början av 1970-talet undan för undan sålt grosshandlare Gustav W Anderssons enorma samling. Denna sägs ha varit en av sin samtids finaste och mest omfattande, men i stället för att uppmärksammas på det sätt som konkurenten Gunnar Ekströms samling blev så såldes den helt anonymt. 1984 var det mesta redan sålt, men som en ödets nyck så fanns Åbomynten kvar. 8-öringen köptes av Klaus Selinheimo för den finska banken Meritas räkning. Av någon anledning hade Merita (numera Nordea) beslutat att uppdra åt Selinheimo att bygga upp ett myntkabinett med Åbopräglingar och denne gick sannerligen in seriöst för uppgiften. Bankkrisen under 2000-talet innebar dock “städning” inom många banker och det var förmodligen det som gjorde att Nordea avyttrade sitt myntkabinett på en rad auktioner anordnade av Holmasto. 8-öringen såldes på Holmasto 103 (2008) och det var då som Nils J.Lindberg blev ägare.
För Kenneth Stefanssons del innebar Ahlström 30 början på ett 20-årigt avbrott i myntsamlandet. Han var ju i den åldern då studier, yrkeskarriär och familjebildande prioriteras, och tiden räcker oftast inte till för hobbies. I mitten av 2000-talet vaknade dock det numismatiska intresset igen och det har fortfarande efter 10 år inte minskat. Han säger idag att han omöjligt kan ångra försäljningen av Åboklippingen, den betydde ju så mycket för starten på vuxenlivet, men samtidigt finns det nog inget mynt som han hellre velat ha kvar i sin samling. Och vem vet? Nu har han ju chansen att köpa tillbaka den.
