Jag har sysslat med att få till en förteckning över Gustav V:s mynt. Kanske inte den mest inspirerande uppgiften, men något jag ansåg måste göras. Lite roande var det ändå att räkna ut de totala upplagorna per typ, eftersom det var en del resultat som jag inte väntat mig. I listan nedan är typerna ordnade efter just upplagan.
Typ
Antali miljoner ex
1 Öre brons
ca 172,6
1 Öre järn
ca 126,5
10 Öre typ 3
ca 98,4
2 Öre järn
ca 90,5
10 Öre typ 1
ca 89,7
1 Krona typ 2
ca 80,4
2 Öre brons
ca 75,3
5 Öre brons
ca 54,2
5 Öre järn
ca 53,7
25 Öre typ 3
ca 53,7
1 Krona typ 1
ca 42,6
25 Öre typ 1
ca 42,5
10 Öre nickel
ca 17,4
50 Öre typ 3
ca 14,7
50 Öre typ 1
ca 9,9
2 Kronor typ 2
ca 8,8
25 Öre nickel
ca 8,4
2 Kronor typ 1
ca 6,0
50 Öre nickel
ca 5,1
5 Kronor jubileum 1935
ca 0,7
2 Kronor jubileum 1938
ca 0,5
20 Kronor guld 1925
ca 0,4
2 Kronor jubileum 1921
ca 0,3
2 Kronor jubileum 1932
ca 0,3
5 Kronor guld 1920
ca 0,1
Totalt ungefär 1052,7 miljoner mynt präglade under Gustav V:s tid. Av dessa blev 130,1 miljoner präglade med årtalet 1950, dvs 12,4% av den totala präglingen. Detta är en mycket hög andel och man kan kanske förmoda att en del av det präglades 1951.
Jan Olof Björk ringde för några veckor sedan och sa att han upptäckt att det fanns två olika porträtt av dukaten 1725 som jag redovisat på Raritetssidan. Däremot hade jag inte sagt ett ord om det på Typsamlingssidan. Bilden till vänster är det vanliga ”1720 års porträtt” och till höger det förbisedda porträttet som för närvarande bara är känt med årtalet 1725. Skillnaden är så pass stor att det känns lite märkligt att jag inte reagerat när jag jämfört mynten, men det är nog så att man är så koncentrerad att se vissa detaljer att man blir blind för andra. Nu är jag inte ensam om att ha gjort denna miss eftersom inte heller SM-boken har med den. Den fanns inte heller med i Haganders samling, förmodligen för att den helt enkelt inte blev ihågkommen. Däremot kan man hitta den i Torgny Lindgrens mer svårlästa uppställning från 1949.
Även om porträtten är mycket olika så är det nog ändå Hedlinger som gjort båda. Daniel Haesling som vikarierade för Hedlinger 1726-1729 hade inte börjat jobba på Myntverket ännu och det är inte troligt att Hedlinger överlät uppgiften på någon annan så länge han var kvar.
Man kan också se att det är ännu större skillnad på Haeslings porträtt från 1726. Nu känner jag visserligen inte till något exemplar i privat ägo från 1726, men det råkade vara så att ett av de beslagtagna mynten som stulits från KMK och som redovisades i förundersökningsmaterialet förra året var just en 1726:a. Och det hade definitivt Haeslings porträtt.
En intressant sak i sammanhanget är att 1732 uppstår samma fenomen en gång till. Även då förekommer två olika porträtt av Hedlinger; 1720 års porträtt till vänster och ett annat porträtt till höger som enbart förekommer 1732. I det fallet var dock Almer med på noterna när Sm-boken skrevs och gav dem SM-nummer 15a och 15b.
PS.
Nu i september 2019 utkommer en ny bok om Sveriges guldmynt, skriven av Roberto Delzanno. Där kommer båda porträtten på 1725 års dukater att finnas med.
Nedanstående artikel var insatt i Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer nr 10 – 1978
Nu på Frimynt i april frågade ”Abaxa-Rune” mig om jag visste något om 10 Öre 1920 med litet W på stort W, eftersom han hade den varianten. Jag svarade något om att nog visste jag, men jag hade det inte i minnet just då. Det tog alltså nästan 3 månader att hitta mitt ”minne” igen…
I sammanhanget ska också nämnas att Håkan Widjestrand skrev en artikel i Mynttidningen nr 2-1994. Han beskrev där en en 10-öring 1920 han hade i sin ägo med ett litet W punsat på ett stort W. Med tanke på den ocirkulerade kvalitén så är det mycket troligt att det är just det exemplaret som numera har Rune som ägare. Det är också så att det är endast på ocirkulerade mynt som man kan se överpunsningen, eftersom spåren efter det lilla W:et är det första som nöts bort vid slitage.
Artikel hämtad från Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer nr 10-1978
Det intressanta är meningen ”Det är således helt klart att F:et härrör frän en söndrig E-puns, där undre delen av bokstaven brutits av”. Numera är numismatikerna tämligen överens om att det här rör sig om svagprägling; d.v.s att det är slagg som fastnat i stampens nedsänkta E och omöjliggjort en ren prägling. Den tanken hade nog inte blivit tänkt ännu 1978.
När jag tittar i gamla kataloger så slås jag ofta av hur annorlunda man tänkte förr om vad som var viktigt att beskriva om ett mynt. Oftast var det bara valör och årtal som framhölls. I bästa fall kunde typen anges om det förekom två samma år. Varianter angavs däremot sällan och det beror nog i många fall på att ingen noterat dem ännu. I andra fall på att man inte ansåg dem intressanta. Jag har många gånger funderat på när man först beskrev exempelvis riksdalern 1794 med FOLKFT eller dukaten 1867 med omkastat mm. Jag har inte fört några regelmässiga anteckningar om saken (ska kanske börja med det) men nedan har jag ett exempel som jag vet är det tidigaste jag sett.
Klippet kommer från Bukowskis auktion 33 (1887) och visar beskrivningen av en riksdaler 1837 med G på halsavskärningen. Notera att man även angett att G:et står för Grandell, vilket ju bör vara riktigt. I senare tider har ju teorin om att det syftar på Grandinsson som blev myntmästare 1838, men det är osannolikt. G:et är satt som ett gravörsignum vanligtvis brukar sättas; i anslutning till porträttet, och då är Lars Grandell enda kända alternativet. Han hade inte jobbat som gravör sedan 1830, så det är nog inte han som gjort stampen. Däremot var han chefsgravör när förlagan togs fram och matrisen tillverkades, så det är förmodligen hans porträtt. Det var ju inget problem för Lundgren eller någon annan att gravera in ett G i stampen som användes 1837, som en sista hyllning. Grandell dog nämligen 1836.
När Bukowskis auktion hölls så låg man också närmare i tiden och det var nog många som fortfarande mindes vad som hände 1837. 50 år är ju inte någon väldigt lång tidsrymd har jag märkt…
Myntet köptes i alla fall av A.O.Nyholm, vilket i och för sig kan höja ett och annat ögonbryn. Han sålde nämligen sin samling på Bukowski 24 året före. Men han är väl varken den förste eller siste som fått återfall. Priset var 6,15 vilket kan jämföras med 15,95 för Troyska ass 1827 och 4,40 för riksdalern 1842.
Det händer inte så mycket nytt på den här sidan för närvarande, mest repriser eftersom jag återställer gamla sidor. Nu har jag dock prövat mina nya idéer om min typförteckning på Karl XI:s dukater. Största skillnaden är att jag ändrat numreringen. Tidigare använde jag en löpande numrering per regent, både på typer och varianter. Nackdelen med det var att om man upptäckte en ny variant så var man tvungen att förskjuta hela nummerserien och för exempelvis Fredrik och Karl XI så kunde det röra sig om flera 100 rader som måste skrivas om. Nu numrerar jag i stället typerna efter valör och varianterna efter typ, och man kan ändå tydligt precisera varje variant. Om jag exempelvis skriver 1 Dukat typ 16:4 så ser man snabbt att det är en dukat 1676 med årtalet i omskriften.
Förutom detta har jag även återställt raritetssidorna för nämnda dukater. Jag hade nämligen gjort dem färdiga just före att hemsidan kollapsade, men dessvärre efter att den sista säkerhetskopieringen gjordes. Jag hade alltså bilderna samlade redan, men provenienskedjorna fick jag sitta och pilla ihop på nytt. Om jag räknat rätt blev det 188 kända dukater fördelade på 59 sidor.
Slutligen har jag också integrerat typförteckning och raritetssidor med varandra, med växelvisa länkar. Man kan alltså hoppa fram och åter som man vill. Man får dock hålla tungan rätt i mun när man skapar det där och det är lätt att någon länk blir fel. Jag hoppas att någon meddelar mig om man hittar någon felaktig länk.
Nu lämnar jag Karl XI för den här gången och fortsätter att återställa typsidorna för övriga regenter ett tag. Det blir alltså en del tankefattigt ”klippande och klistrande” framöver, men det kan ju vara avstressande som omväxling.
Även om det finns köparnoteringar i äldre kataloger så är det därmed inte säkert att det är så lätt att uttyda vem som köpt vad. Bilden visar ett extremfall från Bukowskis auktion 24 (1886) när A. O. Nyholms och C. G. Boivies samlingar såldes. På grund av mängden så har man lagt in flera objektsnummer på samma rad, vilket gör att det blir mycket ont om plats för noteringar om enskilda objekt. Ändå har man lagt in både slutpris och köpare på samtliga objekt! Detta är inget som någon köpare på auktionen har kunnat mäkta med och förmodligen är det Odin, Bukowskis allt-i-allo, som gjort det i efterhand. Objektnumren ser man längst till vänster och de flesta priserna finns till vänster därom, utanför bilden. Om vi börjar titta längst upp på objekt 1844 och 1845, och tydligen fanns det även ett objekt 1845a som man skrivit in för hand. Längst till höger är köparna Bukowski själv och Hyckert. Holmberg, som står till vänster om dem, verkar i stället ha köpt objekt 1853. Där har man alltså lagt in en ny kolumn med objekten 1853, 1853a, 1854, 1854a och 1868-1874. De saknade sekvenserna 1846-1852 och 1855-1867 måste återigen vara lagd längst till höger där de står mittför objekten. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun för att reda ut en sådan röra.
Jag har som sagt hållit på och städat på raritetssidan, och då blev jag nyfiken på vilka samlare som förekom oftast i provenienskedjorna. Det är inga problem att vara nyfiken så länge som man kan göra något åt det, så jag satte naturligtvis igång att räkna. Själva räkningen var dock inte helt problemfri. Efter att jag tagit bort en del länkar till sidor jag inte bevakar längre så verkar jag fortfarande ha 337 sidor att hålla reda på. Och hur många provenienskedjor det finns på sidorna har jag ingen aning om, men det är ganska lätt att missa en del namn här och där. Jag tänker alltså inte garantera att jag räknat rätt till 100%, någon eller några procents felmarginal får man nog ta för givet. Nu spelar ju det ingen roll eftersom det är nivåerna som är intressanta och inte den exakta siffran. Jag blev i alla fall själv överraskad av resultatet och antar att jag inte är ensam om det. Så här ser listan ut med de främsta raritetssamlingarna:
Schmitz 267
Algård 266
Svensson 258
Hagander 198
Bonde 191
Ottar Ertzeid 137
Israel Berghman 112
Törngren 97
Ekström 85
Per Hellström 72
Intressant eller hur? Men man får ju ta det som det är; en lek med siffror med massvis av inbyggda fel. Schmitz, Bonde, Ekström, Ertzeid och Hagander har det ju upprättats nära nog fullständiga samlingsförteckningar med foton över. Algård, Berghman och Törngren är inte lika väl utredda. Svensson och Hellström har jag visserligen fullständiga förteckningar över, men väldigt lite bilder. Om dessa har exempelvis en 4 Mark 1752 så kan jag ju inte räkna den eftersom jag inte vet vilken variant det rör sig om.
Men det var ju nivåerna som var intressanta och största överraskningen för mig var att Ekströms samling inte klarade sig bättre, och till och med var distanserad av Berghman. Men förklaringen till att Berghman fick så mycket beror ju på att han inte bara figurerar i provenienskedjorna hos Ekström utan även hos Bonde och Svensson. Storheten hos Ekströms samling låg nog, åtminstone på den här tidsperioden, mer på kvalitet än på raritet.
Ottar Ertzeid klarar sig mycket bra och om han fortsatt samla i 10 år till så hade han blivit riktigt giftig. Samlingar med många guldmynt får som regel också fler rariteter. Före 1805 så är ju nästan alla årgångar av dukaterna ytterst sällsynta.
Och Algård, han är med nästan överallt! Jag tror nästan att jag ska skriva ett blogginlägg om honom någon gång. Men inte nu, nu ska jag gå och duscha!
Dan Carlberg upptäckte nyligen att det förekommer riksdalrar 1751 med både 9 och 11 serafer, och detta verkar ju inte vara beskrivet tidigare. Vid närmare undersökning visade det sig att det faktiskt är 3 olika varianter med avseende på antalet serafer och kors:
9 serafer och 10 kors Den vanligast förekommande varianten, och den är även en direkt fortsättning på 1750 års frånsida.
11 serafer och 10 kors Förutom att de tidigare dolda seraferna nu tittar fram bredvid kronan så är den använda kronpunsen även den en annan. Punkten efter HOPP saknas också. Ser ut att vara den sällsyntaste varianten trots att det är den som är avbildad i SM-boken. Hittills 8 kända ex (juli 2019).
11 serafer och 12 kors Här finns det plats för två kors också bredvid kronan. Samma kronpuns som på föregående variant, men punkten efter HOPP är tillbaka. 12 kända ex i dagsläget (juli 2019).
Bilden kommer från Ahlströms auktion 63 (2001) och föreställer Svenssons exemplar av Ädelforsdukaten 1796. Denna gång visade man även upp en lång och fin provenienskedja:
ex. Burmester sålde sin samling privat till Berghman 1906
ex. Berghman sålde sin samling privat till Svensson 1913
ex. Svensson, SNF auktion 54 (1964)
ex. C.O.Segerdahl
Provenienskedjan är dock inte säkerställd i sin helhet. Tack vare köparnoteringar i Bukowskis auktionskataloger så vet man att Nordqvists mynt först köpts av Meissner och sedan av Burmester. Däremot så existerar det, så vitt jag vet, inga fullständiga förteckningar över Burmesters och Berghmans samlingar och därför finns det inga bevis för att alla viktiga mynt verkligen följde med ända till Svensson 1913. De allra flesta gjorde naturligtvis det och det är en kvalificerad gissning att även detta mynt gick den vägen.
En gissning är dock ändå bara en gissning hur kvalificerad den än är. I detta fall faller provenienskedjan ihop som ett korthus när man upptäcker den vänstra bilden. Den kommer från A.Riechmans auktion 35 i Halle 1925 när man sålde Karl Vogelsangs samling. Trots att bilderna är så olika som 2 svartvita bilder kan vara så kan man inte blunda för de små reporna ovan porträttet; den korta under A och den böjda under L. Eftersom dessa märken inte återfinns på något annat känt exemplar så sitter de nog på myntet och inte på stampen
Svensson köpte alltså sitt exemplar i Halle 1925 och då uppstår dessvärre en hel del frågor: Vad hände med Nordqvist-Messners exemplar och var fick Vogelsang tag i sitt ex? Varför saknade Svensson denna typ så länge? Han bör ju haft goda chanser att införskaffa det tidigare, även om det nu inte ingick i köpet 1913. Han var ju exempelvis personligen nere i Halle på Riechmans auktion 26 (1924) och köpte en Ädelforsdukat 1765. Där ingick även en 1796:a, så varför köpte han inte den? Kan det vara så tokigt att han helt enkelt slarvat bort sitt första exemplar och därför måste komplettera? Sånt har hänt både förr och senare även om det inte är så vanligt. Ahlströms provenienskedja var lång och fin, och när man upptäcker något som det här så känns det som om man mest är till besvär…
Karl Vogelsangs samling förtjänar också några ord. Uppenbarligen samlade han på mynt som hade direkt anknytning gruvor och malmbrytning, och i det sammanhanget passade Ädelforsdukaterna väl in. Han hade i sin samling 4 exemplar (1770, 1784, 1796 och 1801). Av dessa köpte Martin Andersson 1770 och 1801, och dessa vandrade sedan vidare till Bonde när hans samling såldes på Bobergs auktion 17 (1930). Ädelforsdukaten 1784 har jag ännu inte kunnat placera; det enda kända exemplaret i övrigt är Svenssons ex men jag kan inte se några likheter dem emellan.
Varför Vogelsang inte ägde någon Daladukat kan man dock fundera över.
