Om man jämför kvalitetsbedömningarna från Hirsch auktion 1 (1966) med försäljningar av samma mynt på senare auktioner kan man ibland se mycket stora skillnader. Detta beror på en helt annan bedömningskultur 1966 än den vi har idag, vilket i sin tur, till stor del, beror på den för stunden ledande mynthandlarens syn på myntkvalitet. På 1960-talet var det Harry Glück (Hirsch Mynthandel) som var den tongivande och det var därför han 1966 fick uppdraget av SNF att genomföra den första stora Svenssonauktionen. I tabellen nedan kan vi se ett antal exempel på bedömningar 1966 och senare:
| Hirsch 1 (1966) lot nr | Bedömning | Senare försäljning | Bedömning |
| nr 1 | 1? | MISAB 45 (2024) | 1? |
| nr 174 | 01 | Ahlström 30 (1984) | 1+/01 |
| nr 189 | 01 | Ahlström 63 (2001) | 1+/01 |
| nr 208 | 01/0 | Ahlström 49 (1994) | 1+/01 |
| nr 211 | 1+/01 | Ahlström 5 (1974) | 1+ |
| nr 298 | 01/0 | Schulman 384 (2025 | 01 |
| nr 355 | 0 | Hagander 2 (2011) | 1+/01 |
| nr 356 | 01/0 | Ahlström 62 (2000) | 1+/01 |
| nr 359 | 0 | Oslo Myntgalleri | 01 |
Jag har bara tagit med ett mynt i dålig kvalitet för att visa att även Glûck utnyttjade hela skalan. Dåliga kvalitéer var lika dåliga förr som de varit senare. Det är främst kvalitéer över 1+ som han uppvärderat, vilket innebär att antalet mynt i normalkvalitet minskar och toppkvalitéerna ökar. Det ska också sägas att Glück var ovanligt återhållsam på den här auktionen vilket förmodligen beror på att han fått order om det från SNF. I sina egna lagerlistor kunde han vara betydligt vidlyftigare vilket tydliggörs i nedanstående exempel från lagerlista 32 (1962)
Nästan skrattretande att samtliga utbjudna plåtmynt har fått kvalitet 0. Inte märkligt alls att uttrycket ”Glücknolla” lever kvar som en beteckning för ett övervärderat mynt.
Nåväl, efter Harry Glücks död 1970 så befann sig den svenska myntmarknaden i ett vakuum några år till dess att Bjarne Ahlström klev fram som den nya marknadsledaren. Kvalitetsmässigt var han redan från början försiktigare än Glück, men den stora förändringen kom efter att han börjat sälja Gunnar Ekströms kvalitetsmässigt fantastiskt fina samling. Då insåg han nämligen att om man ska kunna hävda att 01 är dubbelt så värdefull som 1+/01 så får 01 inte vara en stapelvara. Och detta gäller naturligtvis i än högre grad för 01/0 och 0. För att komma till rätta med detta så blev han helt enkelt hårdare i bedömningen så att toppkvalitéerna verkligen blev toppkvalitéer som var värda att betala en slant extra för. Från början av 1980-talet grundlade han den svenska bedömningsmodellen som de flesta av dagens myntsamlare är uppväxta med. Naturligtvis förekommer avvikelser även i Ahlströms bedömningar, men det beror nog mest på att han hade många anställda som inte var lika strikt som han själv och han kunde ju inte vara med och kontrollera allt som gjordes.
I Ahlströms kölvatten har sedan de flesta svenska mynthandlare fortsatt med den bedömningsmodell man vant sig vid och det har ju gått rätt hyfsat ända till nu när hela upplägget hotas av säljare som vill ha snabbare pengar genom att övervärdera mynten. Det främsta verktyget man har är de slabbade mynten som man tydligen inte kan ifrågasätta eftersom bedömningen är gjord av en oberoende part. Ha! Om jag har ett mynt, i spannet 1+/01 till 01, som jag vill ha oberoende bedömt och ber om hjälp av Andreas Kaiser och Johan Melin var för sig, så kan jag slå vad om att jag får olika svar. En oberoende bedömare innebär alltså inte automatiskt en rättvisande kvalitetsbedömning. Bedömningskulturen hos den ”oberoende parten” har en oerhörd betydelse. Dessutom berättade Christian Hamrin redan för 10-12 år sedan att slabbningsföretagen naturligtvis konkurrerar med varandra och det företag som oftare ger inlämnaren det svar han vill ha får också flest kunder. Nu finns det visserligen även certifieringsföretag som har som uppgift att verifiera slabbningsföretagens bedömningar, men även dessa verifieringar grundar sig ju på en amerikansk tradition som ligger på en annan nivå än den svenska.
Om man som exempel tar denna halvmark 1536 som såldes på Stack´s auktion 25-03-15 som nr 14131 och som slabbades som ”NGC XF Details”. Extremly Fine (XF) betydde åtminstone förr kvalitet 01, men man kan ju undra hur många svenskar som tycker att detta verkligen är kvalitet 01.
För att göra en slutsummering så köper man alltså mynt, på exempelvis MISAB, som är kvalitetsbedömda enligt svensk tradition och sedan skickar man dem till slabbning och får en högre bedömning eftersom den då bygger på en amerikansk tradition. Slabbning är alltså ett sätt att ”legalisera” en prishöjning och det är alltid nästa köpare som får betala mellanskillnaden.
