Så har jag då påbörjat totalt 214 raritetssidor för plåtmynt. I praktiken är det de årtal och typer som Bertel Tingström kände till 15 ex eller färre av i privat ägo. Min uppgift blir att fylla sidorna med bilder åtminstone upp till hans nivå. Det är dock något konstigt med det här eftersom jag, när det gäller de sällsyntaste plåtarna, redan i många fall har hittat lika många eller fler än BT kände till. När det å andra sidan gäller årtal han kände till uppemot 15 ex av så har jag ofta bara hittat några stycken. Exempelvis kände BT till 3 ex av 1 Daler Ljusnedal 1746, men jag har redan bilder på 8 olika ex plus 6 försäljningar utan bild. Som motpol kan jag nämna 1 Daler 1740 som BT kände till 15 ex av; där har jag hittat 2 bilder plus 3 försäljningar utan bild.
Sedan ska man också komma ihåg att Tingströms inventering gjordes innan de två stora vrakfynden gjordes; Nicobar 1987 och Schimmelman 1999. Dessa förändrade förekomsten av kvarvarande plåtmynt radikalt. Vissa av de sällsyntaste plåtarna berördes inte alls av detta, medan andra fick en mångfaldigad förekomst. Bilden kommer från katalogomslaget till Höilands auktion i juni 2004 där 200 plåtar från Schimmelmann-vraket såldes. Det var bild på alla, varav de 14 sista var 4 Daler 1757. Av den årgången kände Tingström till 16 ex totalt varav 2 i privat ägo. Nu har jag 18 ex på sidan!
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här. Plåtar från Schimmelmann är ofta i hyfsat skick om än aldrig helt utan korrosion. Plåtar från Nicobar är oftast rent skrot, men kan man se årtalet så ökar ju antalet kända ex. Jag har fått förslaget från plåtmyntsamlare att inte räkna med sjöfynd överhuvudtaget, men det känns fel det också. Kanske är det en möjlig väg att redovisa exempelvis 4 Daler 1757 som “1 känt ex + 17 sjöfynd”? Jag är öppen för förslag!
