I korta ordalag är en myntordning ett direktiv för en mynttyps vikt, diameter och metallinnehåll, och dessa bestäms av myntherren eller hans företrädare. Sedan är det myntmästarens ansvar att se till så att direktiven efterföljs. Med dagens exakta myntningstekniker så är detta givetvis inga problem, men man kan ju tänka sig att uppgiften var betydligt mer grannlaga med tidigare århundradens primitivare verktyg.
En ny myntordning för en mynttyp innebär alltså att någon eller flera av parametrarna vikt, diameter och/eller metallinnehåll ändras, och därför kan man inte heller betrakta mynttypen som oförändrad. Beslutsdatum för en ny myntordning bör alltså också utgöra skiljelinjen mellan två olika mynttyper. Detta till trots så är det ändå ganska vanligt att myntordningen inte föranlett en ny typ i våra referensböcker och det beror framför allt på man ofta inte kan se någon skillnad på mynten före och efter beslutsdatumet. Exempelvis så sänktes silverhalten från 25% till 19,4% på 1 Öre 1716 och det är ju en stor förändring. Men man kan inte se det utan en ordentlig metallanalys.
Än värre är det på 1830-talets dukater! Enligt 1835 års myntordning höjde man målvikten från 3,48 g till 3,49 g och den ändringen är så liten att den faller inom felmarginalen. Man kan alltså inte väga en dukat från 1835 och utifrån det avgöra vilken myntordning myntet tillhör.
Utan att reflektera så mycket över vad som är rätt eller fel så har jag i min typförteckning valt att alltid låta myntordningarna utgöra en av grunderna för typindelningen, oavsett hur små förändringarna är. I annat fall ställs man snart inför avvägningsproblem angående storleken på de förändringar som ska föranleda typbyte. Oavsett detta så är myntordningarna dessutom intressant information som förtjänar att lyftas fram.
