Rättelse

Alla som varit på en myntauktion torde väl ha sett en “erratalista”? För de som inte varit det så kan jag tala om att det är en lista över felaktigheter som man upptäckt i katalogen efter att den redan blivit tryckt. Oftast är det rena skrivfel, men ibland kan det vara några myntbilder som råkat byta plats eller kanske någon förfalskning som upptäckts i efterhand. Detta beror på att auktionskataloger alltid görs under en viss tidspress eftersom ett auktionsdatum brukar bestämmas ganska långt i förväg. Detta till trots brukar erratalistorna sällan överstiga ett tiotal påpekanden och jag kan inte påminna mig att jag hört talas om någon katalog som varit behäftad med så grova fel att man behövt ställa in auktionen. Här nedan har jag dock ett exempel från SNF:s auktion 53 (1963), dvs den första Svensson-auktionen, där man kan fråga sig om det inte varit berättigat att åtminstone flytta fram auktionsdatum till dess man hunnit göra något åt felaktigheterna.

Auktionsförrättaren Georg de Laval hade skickat ut katalogen till föreningens medlemmar den 28:e oktober 1963 och två veckor senare var han alltså tvungen att även skicka ut denna rättelse. Med dagens mått mätt var det dock inte mycket till “katalog”, mer då en utropslista; 26 maskinskrivna A4-ark som häftats ihop. Inga bilder och objektsbeskrivningarna rymdes oftast på en rad.

Även om det är rätt roande att spekulera i hur något sånt här kan hända (“hoppsan, jag råkade bedöma alla mynt fel”, “hoppsan, jag råkade använda fel skala i bedömningen”, “hoppsan, jag råkade be min 5-årige son bedöma mynten” etc,) så är det ändå rätt meningslöst eftersom man ändå inte kommer fram till något trovärdigt svar. Däremot kan man fundera över varför man lät auktionen fortgå utan annan åtgärd än en utsänd rättelse. Det hade ju ändå varit relativt enkelt att radera angivna bedömningar, skriva in nya och skicka ut den redigerade listan före auktionen. Ändå gjorde man inte det! Varför?

Svaret måste ligga i en helt annan inställning till mynt och myntauktioner än den vi har idag. Kundkretsen var begränsad till att endast medlemmar fick bjuda på SNF:s auktioner och medlemskap var begränsat till de som råkade ha någon tidigare medlem som kunde rekommendera dem. För långväga resenärer var resan till Stockholm tämligen jobbig och målgruppen var alltså i första hand välbeställt folk från Stockholmsområdet. “Socialdemokrater från landsorten”, som en dåtida auktionsutropare lär ha uttryckt saken, fick komma i andra hand. Man var heller inte van vid annat än knapphändiga objektsbeskrivningar och i bästa fall undermåliga bilder. Ville man veta vad man köpte så var man tvungen att besikta mynten själv på plats eller också anlita en mynthandlare man hade förtroende för. Så egentligen hade alla felaktigheter i katalogen kanske inte så stor betydelse.

En intressant tanke är dock hur Dan Carlberg skulle ta sig till om något liknande skulle hända MISAB. Nu är väl risken inte så stor att han behöver ligga vaken på nätterna för den sakens skull. Men tänk om…

Falcoin