När jag höll på med Fredriks raritetssidor gjorde jag aldrig någon till “Reseriksdalrarna”. Anledningen var att jag tyckte det var så besvärligt att veta vad som var originalpräglingar och vad som blev präglat senare. Nu är spelreglerna ändrade eftersom SM-boken inte längre skiljer på original och efterpräglingar. Varför? Ja, sm-boken förklarar ju inte mycket och svaret hittar man i stället i Delzannos bok; “Stamparna fanns kvar på Myntverket efter den initiala utgivningen och reseriksdalrar har präglats upp även vid senare tillfällen, dock finns inget sätt att skilja originalpräglingarna från de senare präglade.”
Hur gjorde man då tidigare när man alltid tog ställning till om det var original eller inte? Ja det säkraste var ju det som även Delzanno öppnar upp för att man ibland kan se att myntet präglats med rostiga stampar. Detta är dock svårt och dessutom måste det ju ha gått rätt lång tid innan stamparna blivit tillräckligt rostangripna. Det vanligaste var att man utgick från vikten där de lättare mynten ansågs vara original. På varianten med dubbelporträtt har även 2 frånsidesstampar använts och där anses det att stampen med smalare sveakronor och en stampspricka kl. 1 är originalstampen (se bilden ovan). Ingen känner dock till när den stampen slutade användas, om det var 1731 eller senare.
Eftersom katalogmakarna varit väldigt duktiga på att ange vikten på reseriksdalrarna har jag hittat 35 försäljningar där man kan roa sig med att föra lite statistik:
Tidigare tog auktionsfirmorna alltid ställning till om det var original eller efterprägling, men från och med 2016 har både MISAB och Myntkompaniet detta öppet för köparen att avgöra.
Man har angett “original” när vikterna legat mellan 23,2 g och 34,37 g (medel 27,5 g), och man har angett “efterprägling” när vikterna legat mellan 24,8 g och 38,06 g (medel 30,5 g). Detta vittnar nog mest om hur osäkra man varit.
Vad gäller de båda frånsidesstamparna till typen med dubbelporträtt så ser de ut så här. Originalet med smalare sveakronor och stampskador till vänster. Det tyngsta exemplaret präglat med den stampen vägde 31,79 g (MISAB 5) och det lättaste exemplaret präglat med den senare stampen vägde 24,8 g (Spink 143:1114). Detta bör väl fullständigt trasa sönder teorierna om att vikten och frånsidesstampen ska vara bra kännetecken på om myntet är original eller inte.
Det har även präglats en del “mulor”, d.v.s. där man kopplat samman fel stampar. Dessa anses ju alla vara senare präglingar, men föreliggande exemplar (typ II i nya sm-boken) som såldes på MISAB 35 är det enda där man kan vara helt säkert. Åtsidesstampen började nämligen inte användas förrän 1738.
I sammanhanget ska också sägas att reseriksdalrarna är gjorda av medaljsilver. Roger Jonsson har analyserat ett drygt 10-tal, både de som ansågs vara original och de som ansågs vara senare präglingar, och alla hamnade på en silverhalt mellan 94-96%. D.v.s. ordentligt över de 87,8% som stipulerats för riksdalrarna. De var alltså tänkta som minnesmedaljer, men eftersom de hade sitt silvervärde användes de givetvis även som betalningsmedel. De 35 undersökta exemplaren vägde i genomsnitt 29,5 g men det behövdes bara 27 g för att de skulle vara värda som en riksdaler. Klart som korvspad att mottagarna av betalningen tyckte att det var en bra affär.
