När jag skrev rubriken så drog jag mig till minnes en rolig Lindemansketch med Hasse och Tage. Det var en “professor Lindeman” som försökte förklara för Tage Danielsson vad en atom är. Bland annat sa han “En atom är så liten att om man fyller en låda till brädden med atomer så ryms det alltid en till”. Träffsäkert eller hur?
Nu var det inte det det här blogginlägget skulle handla om; det skulle handla om ovanstående mynt som såldes på Morton & Eden auktion 116 den 19-20 juli 2022. Dukaten 1756 ska inte finnas på marknaden, det har varit den allmänna åsikten i 100 år eller mer. I gamla SM-boken får vi veta att det finns ett unikt exemplar på Erimitaget i St. Petersburg. Det ska vara det enda och ändå dyker detta andra ex upp på en auktion i London. Jag vet inte om det skulle ha varit lika förvånande ens om det kommit fram en okänd 10-dalersplåt. Där har ju trots allt Bengt Hemmingsson aviserat i “Samlad Glädje 2009” att det “kan” finnas ett ex till.
Det jag vill komma fram till är att man aldrig kan vara säker på att man känner till alla ex av en raritet. Tvärtom verkar det vara så att det oftast finns minst ett ex till.
På Künker 373 nu i september trodde vi att historien skulle återupprepa sig med en Dukat 1668, även den okänd i privat ägo. Nu visade det sig dock att allt nog inte var som det skulle med detta mynt. Redan i objektsbeskrivningen fick vi veta att vikten var 3,18 g, vilket är alldeles för lite. Detta behöver dock inte betyda mer än att någon ägnat sig åt metallstöld, dvs karvat guld från kanterna eller uppgraverat myntbilden. Svenskar på plats i Tyskland kunde emellertid konstatera att det inte fanns några tecken på metallstöld. Även på andra sätt kändes myntet fel. Någon misstänkte exempelvis att det var förgyllt. Summasumarum så var det inte många som vågade bjuda på objektet och slutpriset hamnade på 4200 euro, vilket bara är 1/5 av vad myntet i London såldes för. Den allmänna meningen är nog att detta är en förfalskning.
När jag nu ändå håller på så kan jag ju även fundera lite på hur porträttet på denna typ VII från 1668 egentligen ska se ut. I gamla sm-boken så visas båda sidor av ett perforerat ex och då vet man ju att det är 1668. Den mittersta bilden är från nya sm-boken som visar samma typ kan man tycka men av årgång 1666. Där ser man mer av det bara bröstet. Delzanno å sin sida visar sm-böckernas typ VIII från 1667 med ett spänne som håller ihop manteln. Eftersom det vänstra myntet bevisligen är från 1668 så kan vi nog vara överens om att det är så 1668 års dukat med mantel ska se ut.
Om vi slutligen jämför exemplaret som vi vet är från 1668 med Künkers ex så ser vi att de är mycket lika. Bilderna är för olika för att jag ska kunna svära på att de är stampidentiska, men jag tror att de är det. Detta friar dock inte Künkers ex från fakemisstanken. Det finns många sätt att förfalska mynt på.
