Sveriges första bank var Stockholm Banco och den grundades 1656 av livländaren Johan Palmstruch med Karl X Gustavs tillstånd. Tanken var att den skulle fungera som en statlig inrättning för att dra åt sig kapital, exempelvis genom utgivandet av kreditivsedlar. Sedlarna blev i början mycket populära eftersom de var så mycket lättare att hantera än de stora och tunga plåtmynten. Dessvärre kände man vid denna tid inte till sambanden mellan tillgång och efterfrågan, och banken gjorde misstaget att mätta marknaden med sedlar vilket fick värdet att sjunka. Den påföljande uttagsanstormningen gjorde att banken ruinerades och vid riksdagen 1664 beslutades att sedelmynten skulle avskaffas.
Tanken på en statlig bankinrättning levde dock kvar och redan vid riksdagen 1668 antogs förslaget att bilda Riksens Ständers Bank, som senare blev Sveriges Riksbank. Den nya banken styrdes av ombud från de tre stånden Adel, Präster och Borgare (Bönderna vågade inte engagera sig i det läget), och meningen var att man skulle handha en stor del av kronans inkomster. En av dessa inkomstkällor var Myntverkets vinst och där stötte man på en del problem.
Vid denna tid var Abraham Cronström (f.d.Kock) myntmästare i såväl Stockholm som Avesta, och som sådan var han mer arbets- och affärsledare än han var tekniker. Tydligen såg han Myntverket som ett mycket lönande “eget företag” och han motsatte sig å det bestämdaste tanken på en inrättning som skulle ha kontroll över “hans” räkenskaper. Motståndet var honom dock övermäktigt och i oktober meddelade Kammarkollegiet honom att han måste avstå myntningen till banken den 1:a januari 1669. För banken var dock inte problemet ur världen i och med detta. När man skulle ta Myntet i besittning visade det sig att Cronström fört bort alla maskiner och myntstämplar som var hans personliga egendom, och därtill även avskedat all personal.
Hur lång tid det tog för banken att komma igång med myntningen igen har inte gått att utröna men det är känt att Christopher Conradi den 5/3 1669 fick Kammarkollegiets brev att bli ny myntmästare. Man vet också att banken redan på ett ganska tidigt stadium lyckades förmå Cronströms tidigare förbundne, gravören J.G.Breuer, att komma tillbaka till myntet, men nya maskiner måste ju installeras och nya stampar graveras. De enda verktyg som fanns kvar var nog de som låg i Breuers egen verktygslåda. Ändå lyckades man av allt att döma att börja prägla mynt redan innan Conradi installerades eftersom det finns mynt bevarade av såväl 1- och 4-öringar som av 2-marker som saknar myntmästarmärke 1669. Vad gäller de sistnämnda så hann man använda åtminstone 7 åtsides- och 6 frånsidesstampar. Som grupp betraktat så finns det mycket med dessa stampar som man kan förvånas över.
Tidigare trodde man att dessa mynt var präglade i Göteborg men senare forskning har visat att myntorten ändå var Stockholm. Men det finns ett visst fog för den gamla villfarelsen, för även om man inte visste att myntverket i Stockholm stod utan utrustning så kan man se på mynten att något drastiskt hänt. Inte ett enda av porträtten från 1668 överlevde årsskiftet och några (se nedan) av de nya var betydligt slarvigare utförda än vad Breuer vanligtvis presterade. Bilden ovan är lånad från Ahlström 7 och visar den nya porträttyp som skulle bli den vanligaste under de närmaste 3 åren.
På frånsidan har man använt en kronpuns som tidigare prövats på endast 1 stamp 1668. Nu används dessa kronor på samtliga kända frånsidesstampar som saknar mm 1669, och därefter försvinner de för gott ur Karl XI:s myntserie. Däremot återkommer kronvarianten på en snabb visit igen 1701 när Arvid Karlsteen var gravör. Detta bör betyda att det var Karlsteen som gjorde även den första kronpunsen 1668. (Foto Ahlström 31)
Omskriften med CAROLUS och SUECIAE är sällsynt dessa år. Under perioden 1669-1671 hittar man den stavningen på endast 5% av övriga 2-marker. På varianterna utan mm 1669 förekommer stavningen på 3 av 8 stampar (Även Bon 866 som jag saknar bild på). Skulle i vanliga fall kunna tas som en tillfällighet men i det här fallet kan man ju undra varför allt ovanligt ska hända samtidigt. (Foto Ahlström 20)
Det kanske märkligast av allt är dock valörvarianten, punkt efter 2 men ingen interpunktion alls efter M. Den valörvarianten hittar man inte någon annanstans i Karl XI:s 2-marksserie än på dessa 3-4 stampar utan mm (Till bild 2 och 4 har använts samma frånsidesstamp, men å andra sidan har jag ingen bild på Bon 866 som också ska ha denna interpunktion). I det här fallet kan man ju inte skylla på verktygsbrist, troligare då att det är någon nyck av gravören. Frågan är varför det blev så just då. (Foto MISAB 5)
Denna bild visar den kanske vanligaste av dessa ovanliga varianter. Åtsidan hittar man även på Bon 253 och valören med punkt även efter M är den näst vanligaste i hela 2-marksserien. (Foto Ahlström 12)
Som tidigare nämnts var det några porträtt som verkar slarvigare utförda än Breuers (eller Karlsteens) tidigare verk och det var dessa som menades då. Kanske hade han bråttom eller också är det någon okänd elev som gjort dem. Klart är i alla fall att stamparna kasserades mycket fort och porträttypen återanvändes aldrig efter att Conradi blivit myntmästare. Båda varianterna är ytterst sällsynta, RRR. (Foto Bonde 6 resp. MISAB 10)