Tidigare postat 3/8 2017
Bilden kommer från Ahlströms auktion 63 (2001) och föreställer Svenssons exemplar av Ädelforsdukaten 1796. Denna gång visade man även upp en lång och fin provenienskedja:
ex. Nordqvist, Bukowski 125 (1899), köpare Meissner
ex. Meissner, Bukowski 159 (1904), köpare Burmester
ex. Burmester sålde sin samling privat till Berghman 1906
ex. Berghman sålde sin samling privat till Svensson 1913
ex. Svensson, SNF auktion 54 (1964)
ex. C.O.Segerdahl
Provenienskedjan är dock inte säkerställd i sin helhet. Tack vare köparnoteringar i Bukowskis auktionskataloger så vet man att Nordqvists mynt först köpts av Meissner och sedan av Burmester. Däremot så existerar det, så vitt jag vet, inga fullständiga förteckningar över Burmesters och Berghmans samlingar och därför finns det inga bevis för att alla viktiga mynt verkligen följde med ända till Svensson 1913. De allra flesta gjorde naturligtvis det och det är en kvalificerad gissning att även detta mynt gick den vägen.
En gissning är dock ändå bara en gissning hur kvalificerad den än är. I detta fall faller provenienskedjan ihop som ett korthus när man upptäcker den vänstra bilden. Den kommer från A.Riechmans auktion 35 i Halle 1925 när man sålde Karl Vogelsangs samling. Trots att bilderna är så olika som 2 svartvita bilder kan vara så kan man inte blunda för de små reporna ovan porträttet; den korta under A och den böjda under L. Eftersom dessa märken inte återfinns på något annat känt exemplar så sitter de nog på myntet och inte på stampen
Svensson köpte alltså sitt exemplar i Halle 1925 och då uppstår dessvärre en hel del frågor: Vad hände med Nordqvist-Messners exemplar och var fick Vogelsang tag i sitt ex? Varför saknade Svensson denna typ så länge? Han bör ju haft goda chanser att införskaffa det tidigare, även om det nu inte ingick i köpet 1913. Han var ju exempelvis personligen nere i Halle på Riechmans auktion 26 (1924) och köpte en Ädelforsdukat 1765. Där ingick även en 1796:a, så varför köpte han inte den? Kan det vara så tokigt att han helt enkelt slarvat bort sitt första exemplar och därför måste komplettera? Sånt har hänt både förr och senare även om det inte är så vanligt. Ahlströms provenienskedja var lång och fin, och när man upptäcker något som det här så känns det som om man mest är till besvär…
Karl Vogelsangs samling förtjänar också några ord. Uppenbarligen samlade han på mynt som hade direkt anknytning gruvor och malmbrytning, och i det sammanhanget passade Ädelforsdukaterna väl in. Han hade i sin samling 4 exemplar (1770, 1784, 1796 och 1801). Av dessa köpte Martin Andersson 1770 och 1801, och dessa vandrade sedan vidare till Bonde när hans samling såldes på Bobergs auktion 17 (1930). Ädelforsdukaten 1784 har jag ännu inte kunnat placera; det enda kända exemplaret i övrigt är Svenssons ex men jag kan inte se några likheter dem emellan.
Varför Vogelsang inte ägde någon Daladukat kan man dock fundera över.
