Tidigare postat 13/10 2010
Rubriken hittade jag i en tidning för några veckor sedan. Enligt den senaste undersökningen så jobbar 12,5% av svenskarna mellan 67 och 74 år. Någon anledning till detta angavs inte, men man kan väl anta att det helt enkelt beror på att pensionärerna har för lite kvar efter skatt för att ha råd att leva ett pensionärsliv medan dom fortfarande är friska.
Men inget nytt under solen! Tittar vi i våra historieböcker så finner vi t.ex. en hel del krutgubbar (och en krutgumma) bland våra tidigare mynt- och medaljgravörer. Faktum är att dom oftast hade jobbet kvar tills dom dog. Då, som nu, så dog ju en del en för tidig död, men listan över 70-åriga gravörer på myntverket är imponerande lång.
Carl Gustav Hartman Stockholm 72 år 1738
Carl Norman Avesta 70 år 1790
Carl Enhörning Stockholm 73 år 1818 när han gjorde två kastmynt
Christopher Norman Avesta 71 år 1824
Lars Grandel Stockholm 80 år när han “fick avsked” 1830
Lea Ahlborn Stockholm 71 år 1897
Adolf Lindberg Stockholm 77 år 1916
Erik Lindberg Stockholm 71 år 1944
Det man kan förundras över är ju att gravörskonsten är ett mycket grannlaga “pillergöra” som kräver både stadig hand och god syn, och det är mycket imponerande att så många kunnat hålla yrkesskickligheten upp så länge. Vad jag vet så är det bara Christopher Normans stampar från 1824 som var så dåliga att dom inte klarade tidens krav. Men han är också speciell för att han är den ende vi vet som inte hade någon medhjälpare. När hans son Carl Gustav Norman, som var gravör 1808-1823, dog, så fanns det helt enkelt ingen annan än Christopher som kunde gravörskonsten i Avesta. Och han övertalades att hoppa in tillfälligt. Vilken otur att just han skulle vara darrhänt!
Min teori är att han inte var ensam om detta problem. Jag tror att även många av de andra fick lägga verktygen på hyllan åratal tidigare. Men dom fick ha kvar sin tjänst för att man behövde deras kunnande. Mycket troligt att dom fortfarande gjorde skisserna och övervakade graveringen, men det var yngre händer och ögon som gjorde det praktiska gravörsjobbet!
Lars Grandel exempelvis, fick inte minnesmyntet 1821 färdigt förrän 1825, och då är det ju svårt att tro att han skulle ha hunnit med allt annat som skulle göras. Han var ju trots allt ansvarig för hela Karl XIV Johans första myntserie och det borde ju ha tagit betydligt mer tid i anspråk
Nåja, det spelar kanske ingen roll, var dom chefer så hade dom ju ändå ansvaret ända in i det sista. Och av dåtidens system att tillvarata kompetensen har vi nog en hel del att lära i dagens samhälle. Även om livet som “pensionär” var betydligt hårdare då än nu.
