Myntfakta:
Stockholm/Avesta 1715 11,4-39 g varierande diameter koppar
Gravör: Arvid Karlsten
| År | Variant | Nya sm-nr | Gamla sm-nr | Förekomst | |
| Typ 1:1 | 1715 | rutad rand | 206a | 206a | sällsynt |
| Typ 1:2 | 1715 | slät rand | 206b | 206b | RRR |
| Typ 1:3 | “1715” | efterprägling på pollettämne | 206c | — | RRR |
1 Öre sm är ett av den svenska mynthistoriens mest omdiskuterade mynt, och då speciellt när och var de är präglade. Vikterna på de kända exemplaren ligger i intervallet 11,5-39 g och inga andra mynt i den svenska mynthistorien uppvisar så stora viktskillnader. Ulf Ottossons bevisföring i Antikörens 9:e auktionskatalog gör det väl rätt odiskutabelt att det var Arvid Karlsten, Stockholm, som graverade stamparna. Om det sedan skedde någon “originalprägling” i Stockholm är betydligt mer osäkert och där går meningarna isär.
Vad numismatikerna dock verkar vara överens om är att de mindre exemplaren (<28 g) samtliga är präglade i senare tid (1740 och framåt) och då är myntorten med stor säkerhet Avesta. Man verkar även vara överens om att de till diametern största mynten (minst 40 mm), som inte visar spår av dubbelslag, är präglade i en skruvpress. Enligt en uppgift i en omfattande artikel i ämnet i Mynttidningen 7 (Ottosson 1994) så ska det dock inte ha funnits något skruvverk i Avesta och då borde ju Stockholm vara enda kvarvarande alternativet. Ändå finns det fortfarande de som tvivlar vilket beror på att det, förutom en bevarad beställning på dessa mynt från slutet av 1714, inte finns något belägg för någon prägling förrän Berchs skänker ett exemplar till KMK 1747.
Att det inte finns något belägg är dock inget bevis på motsatsen. Man hade alltså färdiga stampar i Stockholm som blev överflödiga när den officiella produktionen uteblev. De logiska vore ju att man åtminstone hann prova dem innan beskedet kom och man kan även ha präglat en del exemplar i smyg. Förmodligen fanns det redan då goda möjligheter till “sidoaffärer”. Sedan har stamparna av allt att döma hamnat i Avesta. Måhända “råkade” Anders Wikman få med sig dem när han reste hem efter att ha graverat nödmynt i Stockholm 1718.