ag har roat mig med att gå igenom Sten Törngrens auktion i London ordentligt. I sin bok skriver Törngren att han ”fått för sig att inte sälja genom Ahlström.”, så när han fick ett bra anbud från Spinks i London nappade han på det. Det skulle visa sig att han nog fick ångra det beslutet.
Törngren bjöd inte ut hela sin samling; han hade bland annat lagt undan sina ”pärlor” (över 100 st), Kristinas riksdalrar (över 200 st), Kristinas kopparören (över 350 st), Gustav III:s riksdalrar (över 200 st) och inte minst Karl XI:s 2 Mark (8-900 st). Eftersom Törngren variantsamlat på i princip allt var innehållet i katalogen ändå synnerligen imponerande; totalt 1623 myntloter, varav 305 ”rariteter” som jag, min vana trogen, har samlat i tabeller. Det finns inte många myntkataloger som ens kommer i närheten av detta. (Någon gång ska jag göra en topplista över de raritetstätaste katalogerna, men vi är inte riktigt där än.) Innehållsmässigt var alltså auktionen rena drömmen, speciellt för samlare av silvermynt. Ändå blev resultatet rena katastrofen. För att citera Törngren:
”Spinks personal var mycket trevlig att ha att göra med, men resultatet av deras arbete lämnade mycket i övrigt att önska. För det första jäktade de. Samlingen skulle ha sålts ett halvår senare. Nu blev det så att många svenskar inte fick katalogen förrän det var för sent. Många frågade om de angivna priserna var minimipriser, som inte syntes särskilt attraktiva, och fick beskedet att så var det. Detta var ju helt fel! På auktionen så såldes mycket för nedåt halva estimeringen.”
Den största utmaningen en auktionsfirma har när man planerar en auktion är att sätta lämpliga utropspriser. Ligger man för lågt tar budgivningen alldeles för lång tid och ligger man för högt har budgivningen svårt att komma igång med många osålda objekt som följd. På auktionen i London blev andelen osålt 45% och det som såldes gick ofta alldeles för billigt på grund av för få budgivare. Det är nog det sämsta resultat jag hört talas om. Tänk vilken succé det kunnat bli om Ahlström fått sköta försäljningen i stället!
Efterspelet till auktionen blev att Törngren hade en mycket stor del av samlingen kvar. Mycket av det sålde han privat till bland andra Ove Karlsson och en del såldes anonymt på exempelvis Aurums första auktioner. Karl XI:s 2-marker såldes till Berndt Göhle 2008 och Kristinas riksdalrar gick till Olav Furre 2015. Sina ”pärlor” sålde han på MISAB 7 (2012) och även det blev en missräkning för Törngren. Tydligen fick han för mycket att säga till om när det gällde utropspriserna vilket resulterade i att 31 av 139 objekt förblev osålda (22%). Slutpriserna på det som såldes hamnade på 23% över utrop vilket var godkänt, men inte anmärkningsvärt. För MISABs del blev nog auktionen en viktig lärdom och man har framgångsrikt undgått att göra om samma misstag man gjorde då.
Sten Törngrens samlande får väl anses tillhöra de mest väldokumenterade av storsamlarna, men det finns ändå så många luckor. Det är välen del av det som gör proveniensforskningen inte bara fascinerande utan även tämligen frustrerande.
