Falcoin.se

Oskar I 1844-1859

"12-Skilling" á la 1859

Vid en myntreform 1855 infördes decimalsystemet. Den nya grundenheten blev 1 Riksdaler Riksmynt som delades in i 100 öre och motsvarade ett värde av 1/4 Riksdaler Specie. Det kan inte ha varit någon lätt omställning för folket som var vana vid mynt med valörerna 1/32, 1/16, 1/8, 1/6, 1/4, 1/3, 1/2 och 2/3. Det första av dom nya mynten som vann popularitet var 25-öringen som man snabbt insåg var 1/16 av   1 Riksdaler Specie, dvs värdet av det mycket användbara mynt som allmänt kallades för "12-skillingen".

1 Riksdaler Riksmynt (8,5 g och 24,9 mm) = 1/4 Riksdaler Specie (8,5 g och 24,6 mm)

50 ÖRE (4,25 g och 21,9 mm) = 1/8 Riksdaler Specie (4,25 g och 22,1 mm)

25 ÖRE (2,13 g och17,4 mm) = 1/16 Riksdaler Specie (2,13 g och 17,7 mm)

Dessa hade alltså samma storlek och värde som sina föregångare och var lätta att acceptera. Däremot blev det svårare med dom andra öresmynten, vilka inte hade någon tidigare motsvarighet. Den som är intresserad kan hitta en hel del mer i ämnet på denna sida: http://sonesgarden.se/Gamla_mynt/Gamla_mynt.html

På grund av ovanstående så har jag delat in Oskar I:s regeringsperiod i två delar: 1844-1854 och 1855-1859. Två valörer överlevde myntreformen nämligen 1 Dukat och 2 dukater. Eftersom det även blev ett nytt myntmästarmärke 1855 (ST) så är ju dukaterna som präglades därefter att betrakta som egna undertyper, och därför har jag dukaterna med på båda tidsperioderna.

 

Porträttstilar

Ludvig Persson Lundgren var chefsgravör från 1830 till sin död 1853 och efterträddes 1854 av dottern Lea Ahlborn. Om vi tittar på porträtten ovan så är den första ett så kallat "brett huvud" (1844-1845), det mittersta är ett "smalt huvud" (1845-1854) och det sista är ett av dom första öresmynten (1855-). När en ny gravör tar över är det väl rätt naturligt att det märks i en ny design, och stilförändringen mellan bild 2 och 3 är mycket tydlig. Det behöver man inte titta på myntgravörmärket för att se. Men i mitt tycke är skillnaden mellan bild 1 och 2 lika stor, trots att något gravörmästarbyte inte skett. Kan det ändå ha varit någon annan som designat porträtten med det "smala huvudet"?

Det troliga är att L.P.Lundgrens son Per Henrik Lundgren redan tidigt fick ta över många av dom jobb som officiellt tillskrevs fadern. Per Henrik var 21 år 1845 när det "smala huvudet" introducerades, uppvuxen i yrket men för ung för att få ta det fulla ansvaret. Eftersom han senare drabbades av sinnessjukdom så kan även en viss "instabilitet" i karaktären ha bidragit till att fadern inte kunde dra sig tillbaka helt. Det slutade ju också med att det var dottern Lea som fick jobbet 1854, som en nödlösning. En synnerligen lyckad nödlösning som varade i 43 år.

Nedan utdrag ur Nordisk Familjebok, 1800-talsutgåvan, angående klanen Lundgren. 

 

print