Falcoin.se

Min blogg

15:e januari 2018

2 porträtt på dukaten 1725

Jan Olof Björk ringde för några veckor sedan och sa att han upptäckt att det fanns två olika porträtt  av dukaten 1725 som jag redovisat på Raritetssidan. Däremot hade jag inte sagt ett ord om det på Typsamlingssidan. Bilden till vänster är det vanliga "1720 års porträtt" och till höger det förbisedda porträttet som för närvarande bara är känt med årtalet 1725. Skillnaden är så pass stor att det känns lite märkligt att jag inte reagerat när jag jämfört mynten, men det är nog så att man är så koncentrerad att se vissa detaljer att man blir blind för andra. Nu är jag inte ensam om att ha gjort denna miss eftersom inte heller SM-boken har med den. Däremot kan man hitta den i Torgny Lindgrens mer svårlästa uppställning från 1949.

Även om porträtten är mycket olika så är det nog ändå Hedlinger som gjort båda. Daniel Haesling som vikarierade för Hedlinger 1726-1729 hade inte börjat jobba på Myntverket ännu och det är inte troligt att Hedlinger överlät uppgiften på någon annan så länge han var kvar.

Man kan också se att det är ännu större skillnad på Haeslings porträtt från 1726. Nu känner jag visserligen inte till något exemplar i privat ägo från 1726, men det råkade vara så att ett av de beslagtagna mynten som stulits från KMK och som redovisades i förundersökningsmaterialet förra året var just en 1726:a. Och det hade definitivt Haeslings porträtt.

Så skulle jag då införliva detta nygamla porträtt med Typsamlingssidan och min första tanke var att det var lätt, bara att klyva ett nummer och sätta a och b. Efter att ha låtit saken mogna någon vecka insåg jag dock att skillnaden var så pass stor att jag måste ge porträtten ett eget nummer vardera. Detta tar emot ganska mycket eftersom det innebär att hela nummerserien måste förskjutas från nr 9 till nr 376. Tack och lov så hittas inte nya porträtt så ofta...

En intressant sak i sammanhanget är att 1732 uppstår samma fenomen en gång till. Även då förekommer två olika porträtt av Hedlinger; 1720 års porträtt till vänster och ett annat porträtt till höger som enbart förekommer 1732. I det fallet var dock Almer med på noterna när Sm-boken skrevs och gav dem SM-nummer 15a och 15b.

Läs mer
11:e januari 2018

Dr. John Lund Collection part 2

Steven Album Rare Coins har nästa helg ytterligare en auktion med många svenska mynt ur Dr John Lunds samling. Lot nr 1412-1511

Läs mer
1:a januari 2018

Första gången?

Ett nytt år och då ska man naturligtvis vara fullpumpad med goda föresatser, exempelvis att vara flitigare i bloggandet. Nu visar dock erfarenheten att det i slutändan ändå brukar bli ungefär som vanligt. Men det skadar aldrig att göra ett försök och börja bra!

När jag tittar i gamla kataloger så slås jag ofta av hur annorlunda man tänkte förr om vad som var viktigt att beskriva om ett mynt. Oftast var det bara valör och årtal som framhölls. I bästa fall kunde typen anges om det förekom två samma år. Varianter angavs däremot sällan och det beror nog i många fall på att ingen noterat dem ännu. I andra fall på att man inte ansåg dem intressanta. Jag har många gånger funderat på när man först beskrev exempelvis riksdalern 1794 med FOLKFT eller dukaten 1867 med omkastat mm. Jag har inte fört några regelmässiga anteckningar om saken (ska kanske börja med det) men nedan har jag ett exempel som jag vet är det tidigaste jag sett.  

Klippet kommer från Bukowskis auktion 33 (1887) och visar beskrivningen av en riksdaler 1837 med G på halsavskärningen. Notera att man även angett att g:et står för Grandell, vilket ju bör vara riktigt. I senare tider har ju teorin om att det syftar på Grandinsson som blev myntmästare 1838, men det är osannolikt. G:et är satt som ett gravörsignum vanligtvis brukar sättas; i anslutning till porträttet, och då är Lars Grandell enda kända alternativet. Han hade inte jobbat som gravör sedan 1830, så det är nog inte han som gjort stampen. Däremot var han chefsgravör när förlagan togs fram och matrisen tillverkades, så det är förmodligen hans porträtt. Det var ju inget problem för Lundgren eller någon annan att gravera in ett G i stampen som användes 1837, som en sista hyllning.

När Bukowskis auktion hölls så låg man också närmare i tiden och det var nog många som fortfarande mindes vad som hände 1837. 50 år är ju inte någon väldigt lång tidsrymd har jag märkt...

Myntet köptes i alla fall av A.O.Nyholm, vilket i och för sig kan höja ett och annat ögonbryn. Han sålde nämligen sin samling på Bukowski 24 året före. Men han är väl varken den förste eller siste som fått återfall. Priset var 6,15 vilket kan jämföras med 15,95 för Troyska ass 1827 och 4,40 för riksdalern 1842.

Läs mer
18:e december 2017

Paykulldukater

I veckan som gick hade Jan Olof Björk vänligheten att dra ut och skicka mig en kopia av en artikel om Paykulldukaterna som Lars-Olof Lagerqvist skrev 1967 i Nordisk Numismatisk Unions medlemsblad (NNUM) sida 179. Med alla kända fakta på hand har jag nu dels kompletterat raritetssidan och dels skrivit en faktasida. Det är dock bara en kort sammanfattning, men för den som inte hört denna fantastiska historia förr så är den väl värd att läsa till att börja med. Vill man veta mer så bör man som alltid gå till källan!

Jag kommer inte att ha med Paykulldukaterna i min typförteckning eftersom den saknar en av kriterierna för att kallas "mynt": präglingen var inte sanktionerad av myntherren. Exakt varför Bromell lät tillverka dessa "dukater" är inte känt, men det var absolut inte för att de skulle användas som betalningsmedel. Snarare var det då för sina samtida myntsamlarkollegor.

Nu borde allt detta inte spela någon större roll för samlarvärdet i nutid och jag har mycket lite förståelse för åsikten att det skulle vara mindre värt för att det inte kan kallas "mynt". Paykulldukaterna är bara kända i tre exemplar i privat ägo och utgör ett unikt tidsdokument med en historia som är intressantare än alla andra Karl XII:s dukater tillsammans. Självklart att det ska kosta en slant att få en i sin samling.

Avslutningsvis kan jag säga att det är inte helt lätt att vara konsekvent när det gäller gränsdragningen mellan mynt, medaljer och avslag. Det gjordes också en hel del tvivelaktiga bedömningar när man skrev SM-boken. Kan exempelvis avslag i silver av 1/4-dukater 1730 och 1733, vilka präglades för att användas som spelpenningar, anses vara mynt? Nej, naturligtvis inte! Men även där finns ju en historia bakom som höjer samlarvärdet. Att göra en typförteckning är 1 sak, men jag tycker att det är skönt att jag i min egenskap av samlare inte behöver bry mig ett dugg om vad som är konsekvent och inte.  

Läs mer
14:e december 2017

Trevlig överraskning

Hittade en trevlig överraskning i postlådan igår. Det var ett paket från Archie Tonkin, han hade skickat ett inbundet exemplar av Myntboken 2018 utan annan anledning än att han tyckte att han haft god hjälp av mina raritetssidor. Det var roligt! Har naturligtvis hört att han binder in ett litet antal, men har aldrig sett något livs levande exemplar tidigare. Dom är säkert mycket rara.

Kanske dags att gå igenom samlingens värderingspriser igen, det är väl 7-8 år sedan jag gjorde det senast. Måhända börjar samlingen närma sig sitt rätta värde nu!? ;-)

Läs mer
13:e december 2017

Avancerade köparnoteringar

Även om det finns köparnoteringar i äldre kataloger så är det därmed inte säkert att det är så lätt att uttyda vem som köpt vad. Bilden visar ett extremfall från Bukowskis auktion 24 (1886) när A. O. Nyholms och C. G. Boivies samlingar såldes. På grund av mängden så har man lagt in flera objektsnummer på samma rad, vilket gör att det blir mycket ont om plats för noteringar om enskilda objekt. Ändå har man lagt in både slutpris och köpare på samtliga objekt! Detta är inget som någon köpare på auktionen har kunnat mäkta med och förmodligen är det Odin, Bukowskis allt-i-allo, som gjort det i efterhand. Objektnumren ser man längst till vänster och de flesta priserna finns till vänster därom, utanför bilden. Om vi börjar titta längst upp på objekt 1844 och 1845, och tydligen fanns det även ett objekt 1845a som man skrivit in för hand. Längst till höger är köparna Bukowski själv och Hyckert. Holmberg, som står till vänster om dem, verkar i stället ha köpt objekt 1853. Där har man alltså lagt in en ny kolumn med objekten 1853, 1853a, 1854, 1854a och 1868-1874. De saknade sekvenserna 1846-1852 och 1855-1867 måste återigen vara lagd längst till höger där de står mittför objekten. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun för att reda ut en sådan röra. 

Läs mer
6:e december 2017

På lördag har Frimärkshuset auktion. Som vanligt inte så många mynt (92 objekt), men man har, också det som vanligt, ändå en del intressant att bjuda på. Medeltidssamlarna bör i alla fall vara nöjda eftersom en dryg fjärdedel (28 objekt) är präglade före Gustav Vasa. Toppobjektet där lär väl vara nr 873, en brakteat från Erik Eriksson. Varför den har fått utropspriset 10000 kr vet ju inte jag, men det lär nog Gorgon avslöja endera dagen. Auktionens båda andra toppobjekt, är nr 901 och 905 som pryder omslaget. Det första är en ten av två outstansade sesslingar 1686. Jan Olof Björk berättade en gång en anekdot om en sådan ten:

Det var så att Sten Törngren hade ringt en gång och sagt "Jag var ner i kassavalvet (bankfacket) idag och hittade två sesslingar som du kanske är intresserad av". "Jaha", sa Björk, "är det hög kvalitet?" "Nej, inte särskilt, 1+ ungefär". "Är det svåra varianter?" "Nej!" "Varför tror du då att jag ska vara intresserad av dem?" "Dom sitter ihop!"

Han behagade skämta den gode Törngren! I vilket fall så är ett utrop på 10000 kr inget att säga om, varken för tenen eller 5 kopeken 1787. Nedanstående objekt är också värt att nämna:

2 Öre 1949 med PROV på båda sidor. Den fanns inte med SMF som kom ut 1989 och det bör betyda att den då inte heller fanns på KMK. Det ryktas att det kom ut en del provmynt på marknaden när kvarlåtenskaperna efter en tidigare myntmästare såldes på auktion på 1990-talet. Om det var efter Swensson (mm TS) eller Ulvfot (mm U) vet jag inte, men det kan ju kvitta. Ett rart mynt är det i alla all och det är synd att jag inte kommit till skott och börjat raritetsbestämma även provmynten. I det här fallet känner jag dock till 3 ex förutom det nu utbjudna: 2 ex i privata samlingar samt ett som låg ute på Tradera för något år sedan. Det sistnämnda kan vara samma som det nu utbjudna, men jag tror inte det. Jag kommer inte ihåg det där plantsfelet, men hittar i skrivande stund inte heller den sparade Traderabilden. Jag har helt klart för dålig ordning i mitt bildarkiv. Men det är jag nog inte ensam om; Ottosson lär ha fått leta en hel del innan han hittade negativet från Göteborgs Museum också. Att jag hittar min bild är nog inte lika viktigt...  

Läs mer
3:e december 2017

Samlingar med rariteter

Jag har som sagt hållit på och städat på raritetssidan, och då blev jag nyfiken på vilka samlare som förekom oftast i provenienskedjorna. Det är inga problem att vara nyfiken så länge som man kan göra något åt det, så jag satte naturligtvis igång att räkna. Själva räkningen var dock inte helt problemfri. Efter att jag tagit bort en del länkar till sidor jag inte bevakar längre så verkar jag fortfarande ha 337 sidor att hålla reda på. Och hur många provenienskedjor det finns på sidorna har jag ingen aning om, men det är ganska lätt att missa en del namn här och där. Jag tänker alltså inte garantera att jag räknat rätt till 100%, någon eller några procents felmarginal får man nog ta för givet. Nu spelar ju det ingen roll eftersom det är nivåerna som är intressanta och inte den exakta siffran. Jag blev i alla fall själv överraskad av resultatet och antar att jag inte är ensam om det. Så här ser listan ut med de främsta raritetssamlingarna:

Schmitz        267

Algård          266

Svensson        258

Hagander        198

Bonde            191

Ottar Ertzeid    137

Israel Berghman 112

Törngren         97

Ekström          85

Per Hellström     72

Intressant eller hur? Men man får ju ta det som det är; en lek med siffror med massvis av inbyggda fel. Schmitz, Bonde, Ekström, Ertzeid och Hagander har det ju upprättats nära nog fullständiga samlingsförteckningar med foton över. Algård, Berghman och Törngren är inte lika väl utredda. Svensson och Hellström har jag visserligen fullständiga förteckningar över, men väldigt lite bilder. Om dessa har exempelvis en 4 Mark 1752 så kan jag ju inte räkna den eftersom jag inte vet vilken variant det rör sig om.

Men det var ju nivåerna som var intressanta och största överraskningen för mig var att Ekströms samling inte klarade sig bättre, och till och med var distanserad av Berghman. Men förklaringen till att Berghman fick så mycket beror ju på att han inte bara figurerar i provenienskedjorna hos Ekström utan även hos Bonde och Svensson. Storheten hos Ekströms samling låg nog, åtminstone på den här tidsperioden, mer på kvalitet än på raritet.

Ottar Ertzeid klarar sig mycket bra och om han fortsatt samla i 10 år till så hade han blivit riktigt giftig. Samlingar med många guldmynt får som regel också fler rariteter. Före 1805 så är ju nästan alla årgångar av dukaterna ytterst sällsynta.

Och Algård, han är med nästan överallt! Jag tror nästan att jag ska skriva ett blogginlägg om honom någon gång. Men inte nu, nu ska jag gå och duscha!   

Läs mer
1:a december 2017

 

Tre års fängelse

Domen mot den före detta chefen på KMK kom idag!

www.svt.se/kultur/museichef-stal-mynt-for-1-2-miljoner-doms-till-tre-ars-fangelse

3 års fängelse för grov stöld! Den medåklagade mynthandlaren dömdes till villkorlig dom för grovt häleri och "likgiltighetsuppsåt".

Förhoppningsvis innebär det här att KMK, och för den delen även Göteborgs Museum. faktiskt börjar göra det man är ålagda att göra: Att registrera och fotografera sina samlingar! Det är ju ur säkerhetssynpunkt en rent ofattbar blåögdhet i museibranschen som fått fortgå i alla år. Vilket har utnyttjats av folk "som står över alla misstankar". Tyvärr är det nog så att om risken för upptäckt är obefintlig så kan den man minst anar falla för frestelsen. 

Läs mer
29:e november 2017

Obeskrivna varianter på Fredriks Riksdaler 1751

Dan Carlberg upptäckte nyligen att det förekommer riksdalrar 1751 med både 9 och 11 serafer, och detta verkar ju inte vara beskrivet tidigare. Vid närmare undersökning visade det sig att det faktiskt är 3 olika varianter med avseende på antalet serafer och kors:

9 serafer och 10 kors  Den vanligast förekommande varianten, och den är även en direkt fortsättning på 1750 års frånsida.

11 serafer och 10 kors  Förutom att de tidigare dolda seraferna nu tittar fram bredvid kronan så är den använda kronpunsen även den en annan. Punkten efter HOPP saknas också. Ser ut att vara den sällsyntaste varianten trots att det är den som är avbildad i SM-boken. Hittills 8 kända ex.

11 serafer och 12 kors  Här finns det plats för två kors också bredvid kronan. Samma kronpuns som på föregående variant, men punkten efter HOPP är tillbaka. 11-13 kända ex i dagsläget men detta kommer säkerligen att öka till över 15 när folk börjar granska sina 1751:or.

Varianterna är inlagda på både Typsamlingssidan och Raritetssidan

Läs mer
25:e november 2017

Finns ½ Riksdaler 1766 utan gs (sm 65a)?

Bilderna visar två olika exemplar av ½ Riksdaler 1766, den till vänster från Ahlström 16 och den andra från MISAB 8. I mina ögon ser dessa åtsidor ut att vara stampidentiska. Problemet är att Ahlströms ex är sm 65a (utan gs) och MISABs ex är sm 65b (med gs). Hur kan detta vara möjligt? Jag kan tänka mig tre möjligheter:

1. Fehrman har av någon anledning graverat in sitt signum i en stamp som redan börjat användas.

2. På en del mynt syns inte gravörsignumet p.g.a. svagprägling.

3. Katalogmakarna har angett fel referensnummer (sm 65a istf sm 65b).

Jag har inte hittat så många försäljningar och än färre bilder av varianten utan gs, så oavsett vilken av förklaringarna som är den rätta så saknar jag bevis för att varianten verkligen existerar.

Läs mer
23:e november 2017

Städning

Jag har städat en del på Fredriks sidor. Mest tydligt är att jag listat rariteterna efter årtal som för Karl XII. En förteckning måste ju utformas efter ändamålet och på det här sättet blir listorna mer överskådliga eftersom det ju ändå mest är årtalsrariteter som upptäcks. Hur man än vänder sig så har man dock ändå ändan bak; Riksdalrarna, och för den delen även 2 Mark, 1730-1733, är ett ormbo hur man än gör. Många typer och varianter är det som måste hållas isär dessa år.

Jag hoppas att det är fler än jag som tycker att det är bättre så här, speciellt som min avsikt framöver är att göra likadant även på övriga regenter. Det irriterar mitt ordningssinne en hel del att det inte är upplagt på samma sätt från Karl XII till Karl XV. Som tur är går det dock att göra något åt det.

Läs mer
18:e november 2017

Aha!

Efter mitt förra blogginlägg skrev Lennart Castenhag och berättade att "krumelurerna som ser ut som nior" faktiskt ÄR nior. Tydligen handlar det om ett förkortningssystem som infördes av Visigoterna för över 1500 år sedan. Nian står för "us" vilket betyder att det fullständiga valspråket blir FACT(US) EST DOMIN(US) PROTECTOR ME(US) "Herren är min beskyddare". Så nu har man lärt sig något idag också!

Man kan som vanligt också konstatera att inget är nytt under solen. Det här "SMS-språket" med allehanda luriga förkortningar (exempelvis 4U "for you" och U2 "you to") som språkvårdarna är så irriterade över har alltså en betydligt längre tradition än man kan tro. ;-) 

Läs mer
17:e november 2017

Normalfördelning?

Det vanliga med frånsidorna på Karl XII:s dukater är att omskriften avdelas dels med krumelurer som ser ut som nior och dels med punkter. Punkterna finns efter EST och efter PROTECTOR. 1715 års dukater har dock bara 1 punkt, men två varianter beroende på vilken punkt som fattas. På bilden till vänster fattas punkten efter PROTECTOR och till höger är det punkten efter EST som saknas. Ganska lustigt faktiskt; som om Karlsten upptäckt att han missat en punkt och sedan på nästa stamp satt dit den andra i stället för att få jämvikt...

Än märkligare är fördelningen av försäljningarna av dessa varianter. Om jag frågat Bjarne Ahlström och Dan Carlberg om vilken som var vanligast hade jag nog fått olika svar. Före 2012 var varianten till vänster totalt dominerande och jag har endast hittat ett exemplar av den högra som är såld före det. MISAB:s statistik är dock helt annorlunda; av 5 sålda ex är 4 av den högra varianten. Svårt att göra en normalfördelningskurva med ett sådant utfall...

På Raritetssidan har jag nu gjort två sidor för dukaterna 1715, där varianten till vänster har 10 kända ex och den andra 5 ex. Den senare har dessutom endast färgbilder vilket även det är unikt när det är så pass många ex med.

Läs mer
4:e november 2017

Ett 12:e exemplar

Arbetet med Raritetssidan är en stimulerande sysselsättning som passar mig perfekt; inte olikt släktforskning faktiskt. Det kan dock ibland vara mycket frustrerande också. Exempelvis så har jag satt en gräns på 15 kända exemplar, vilket mest beror på att jag inte kan lagra så många fler bilder på varje sida. Nu passar det ju väldigt bra eftersom 15 olika ex också är en lämplig gräns för hur många man kan hantera på ett rationellt sätt. Ju fler ex desto större risk att jag ska stöta på bilder som jag inte kan avgöra om de föreställer samma mynt eller flera olika. Och det är i det läget, när jag känner att jag inte kan avgöra säkert, som frustrationen infinner sig.

Det är dock inte enbart mängden som innebär ökad osäkerhet; det kan bero på många orsaker där dålig kvalitet på gamla foton är det vanligaste. Små mynt, som oftast avbildats i naturlig storlek, kan vara ett elände att hålla reda på (exempelvis 1/4- och 1/2-dukater). Ringpräglade mynt, där man inte har någon hjälp av randens utseende, och mynt som saknar skador och andra tydliga kännetecken är andra frustrationsbildande faktorer. Värst alla kategorier är med andra ord 1862 års 10- och 25-öringar, där man nästan inte kan se några kännetecken alls. 1- och 2-riksdalrarna är på grund av större bilder något lättare, men jag blev ändå överlycklig när jag förra veckan lyckades konstarera ett 12:e exemplar av 2 Riksdaler 1862.

Det var Hasse Nilsson som varit och hjälpt en bekant som ville ha sina mynt med på min raritetssida, men inte var så bra på myntfotografering. Bra initiativ tycker jag! Jag kunde ganska omgående konstatera att detta var samma ex som det som Bjarne Ahlström fotat till sina lagerkataloger 42-43 (1972-1973). Kollaget här ovanför visar åtsidan av samma mynt, men med tidstypisk skillnad i bildkvalitet. För den ovane så kan det kanske tyckas osäkert om det verkligen är samma mynt, men har man jämfört mynt ett antal år så är det ingen tvekan. Tidigare hade jag inte kunnat lista Ahlströms exemplar eftersom jag inte visste om fläckarna på myntet var signifikanta, det vet man ju inte förrän man hittar en matchande bild. Det som 100%-igt avgjorde att det var ett 12:e exemplar var dock att alla andra 11 exemplar varit ute till försäljning under den tid då detta ex legat i samma samling.

Från samma samling har jag också fått bildbevis för ett 3:e exemplar av dukaten 1835 med 1830 års åtsida. Man kan inte annat än att känna sig nöjd!

Läs mer
18:e oktober 2017

På blogghumör

Så där, då har man laddat upp med en öl och en macka så här på kvällskvisten, så nu känns det som ett rätt bra läge att skriva en blogg. Jag var på möte med Nola Myntklubb igår kväll och när jag kom hem så öppnade jag Karl XII:s raritetssidor för allmän insyn. Eftersom klockan var 23 när jag var färdig så blev det inget inlägg då. Det är ändå ingen som hinner se den där extra lilla fliken, tänkte jag, så jag kan lika gärna skriva bloggen i morgon (läs idag). Men ack vad jag bedrog mig! När jag idag gjorde min vanliga morgonrunda på nätet så var nästan det första jag såg att Ingemar redan hunnit tvittra om saken. Här går man och tror att det inte är någon som håller koll på vad man gör (jag har ingen besöksräknare) och så blir man så handgripligen överbevisad. Och det är inte ens säkert att Ingemar var först att se det. Sensmoralen är alltså att i dagens informationssamhälle måste man vara snabb om man ens ska vara först med sina egna nyheter :-)

Nåväl, jag öppnade alltså sidorna och nu återstår bara kompletteringar resten av livet. Jag gjorde förstasidorna lite enklare än tidigare, men förhoppningsvis blev det mer överskådligt så. Jag är ju på gång med en Typsamlingssida också och tyckte att det kändes onödigt att göra nästan samma sak två gånger. Det kommer att finnas länkar även från den sidan så det går att komma in den vägen också om man så vill. Där körde jag dock fast lite. Om man i första hand gör en förteckning efter valör (som SMH) så blir det ju problem med hur man ska behandla plåtmynten som ibland har blivit motstämplade för att få en högre valör och ibland blivit motstämplade för att behålla sitt värde. Det gick ganska runt i skallen på mig ett tag. Men jag löser det säkert.

Det roligaste med Karl XII:s rariteter var i alla fall 8-markerna. Roger Jonsson talade om för mig i ett tidigt skede att 1699 är det vanligaste årtalet och 1704 är det svåraste. Jag kan väl säga som så att de exemplar som fortfarande är okända måste vara fördelade på ett statistiskt väldigt osannolikt sätt för att han ska få rätt...

Fick med några kopparmynt också denna gång och sesslingarna är helt och hållet Trintens förtjänst att de kom med eftersom han försåg mig med materialet. Han påpekade dock att varianten med stort S på båda sidor är en ny variant och kanske inte alls en raritet. Men, svarade jag, det är just detta som den här sida är till för att undersöka.

Närmast på tur nu är att gå igenom Ahlströms och Nordlinds lagerlistor. Där brukar det ofta dölja sig en del roliga mynt. Och så kommer jag nog som vanligt att få en hel del mail av samlare som har exemplar som inte finns med i mina listor. Alltid välkommet! Typsamlingsidan måste jag också ta mig i kragen för att få färdig. Så svårt ska det väl inte vara? Men sedan har jag inget speciellt inbokat. Det känns rätt skönt och förmodligen ägnar jag mig åt något annat än rariteter ett tag. Karl XI får definitivt vänta ett tag, det känns för mastigt. Det har dock viskats om att två småländska samlare är i slutskedet av varsin bok om Karl XI:s mynt och det vore kanske ett smart drag att vänta tills dessa är färdiga först;-)

Nu, mina vänner, ska jag gå och titta på ett avsnitt ur Game of Thrones!  

Läs mer
9:e oktober 2017

Kommentarer kring prisutvecklingen på guldmynt

Då gör jag ett nytt försök, får se om jag klarar det utan att somna över tangentbordet. I tabellen i föregående inlägg har jag nu också lagt in Haganders auktioner 2011-2012 för att betona att det är dessa som övriga auktioner jämförs mot. Provisioner ingår ej i siffrorna.

När jag tidigare höll på med "guldmyntstatistiken" så såg jag inga tydliga tendenser, resultaten fluktuerade mest upp och ned, med endast en svag uppåtgående trend. Därför var det lite oväntat att uppåtgången skulle bli så tydlig när jag gjorde på det här sättet. Förutom schackningen 2015 är uppgången stadig. När man tittar djupare i siffrorna ser man också vilken betydelse det har när stora, omfångsrika samlingar säljs, då gör prisutvecklingen ett språng och sedan stannar den på den nya nivån. Man såg det redan på Bonde 6 och ännu mer på Haganders auktioner. Men faktum är ju att MISAB:s resultat i princip var i kapp Hagander redan 2013 (Man får dock räkna med några procents felmarginal på siffrorna). Nu i år har utvecklingen gjort ytterligare ett språng vilket beror på det fantastiska resultatet på MISAB 24 när första delen Ottar Ertzeids mynt såldes. Den auktionen hamnade på 142% och det kan då jämföras med MISAB 15 och 19 (Nils J. Lindbergs samling) som är de två näst mest lyckade auktionerna med 106% respektive 113%.

Om jag ska försöka mig på en förutsägelse så finns det inget som tyder på att 2018 kommer att bli ett billigare år, hellre då tvärt om. Men sedan kan det mycket väl bli en liten schackning igen innan den övriga världen kommer i kapp den nya prisnivån. Ska bli intressant att få se om jag får rätt. 

Läs mer
7:e oktober 2017

Prisutvecklingen på Svenska guldmynt 2007-2017

Kanske lite väl högtravande rubrik, men det är ingen fara, det är bara jag som vimsat iväg och lekt med siffrorna igen. Jag kände dock att jag denna gång ville göra något nytt i stället för att bara uppdatera den gamla vanliga guldmyntstatistiken. Tidigare har jag använt Tonkin 2008 som grund för mina beräkningar, men det har ju varit en ganska plottrig uppgift att sitta och beräkna Tonkinvärdet för alla kvalitéer som kan förekomma, och dessa värden ligger ju dessutom oftast ganska långt ifrån verkligheten. Då kom jag på att man ju kan använda Haganders auktioner som bas i stället. Dessa auktioner är ju en formidabel milstolpe när det gäller försäljning av svenska guldmynt, både vad gäller omfång och prisnivå. Dessutom är det ju mycket enklare; eftersom jag redan har alla Künkers slutpriser omräknat till svenska kronor inlagt på min excell-fil så är det ju bara att sitta och kopiera och klistra in. När jag nu vill veta hur prisnivån på en svensk auktion ligger till så gör jag bara en ny kolumn med Haganders resultat på motsvarande mynt. Därefter så räknar jag samman slutsummorna i de båda kolumnerna och gör en procentuell jämförelse. Exempelvis så låg Bonde 3 på 60% av Haganders nivå och Bonde 6 låg på 75%.

Problemet är bara att man inte på något enkelt sätt kan hantera kvalitetsskillnader. Nu på MISAB 25 så fanns exempelvis en Ädelforsdukat 1753, "ett kraftigt misshandlat mynt", som då jämförs med Haganders "Prachtexemplar". Slutpriserna var 22000 kr respektive 73610 kr. Eftersom det bara var 16 mynt med i statistiken från MISAB 25 får detta stort utslag. Om myntet är medtaget hamnar auktionen på 73% och om myntet tas bort blir det 81%. Man måste alltså ha många mynt med i beräkningarna för att kvalitetsskillnaderna ska ta ut varandra. I nedanstående tabell har jag räknat per år och tycker att resultaten känns hyfsat trovärdiga.

2007          64%

2008          60%

2009          70%

2010          72%

2011          70%

Haganders auktioner 2011-2012          100%

2012          80%

2013          95%

2014          99%

2015          82%

2016          99%

2017         120%

Slutsatsen är alltså att priserna har fördubblats från de första Bondeauktionerna för 10 år sedan till dags dato. Ingen dålig pensionsförsäkring för den som köpt sina mynt för många år sedan.

Tyvärr är klockan mycket och jag orkar inte skriva mer i kväll. Återkommer dock säkert med fler kommentarer kring detta om några dagar. 

Läs mer
1:a oktober 2017

Hemmapyssel

Jag antar att det många gånger lyst igenom när jag skrivit på bloggen hur fascinerad jag är av liveauktioner. Att sitta där i salen och känna nerven och spänningen är något extra. Speciellt när det hettar till i budgivningen, när flera budgivare har samma objekt som huvudmål, då är det nästan som att sitta och titta på sport på TV. Men oavsett detta så anser jag ändå att själva budgivningen bara utgör ca 1/3 av nöjet jag förknippar med en auktion. Minst lika viktigt är den sociala biten, att träffa likasinnade som man inte träffar mer än några få gånger per år, att utbyta erfarenheter och anekdoter, att titta på varandras mynt och kanske köpa, byta eller sälja. Det brukar bli en eller två sena kvällar vid varje auktion, det hör liksom till.

Den sista tredjedelen utgörs, åtminstone för mig, av pysslet jag har med mig hem. Nyförvärven ska införlivas i samlingen och dokumenteras efter alla konstens regler. Jag ägnar också en del tid åt att analysera auktionsresultaten och en del av dem ska också in i en excell-fil så att jag vet var jag har dem. Ofta, så även denna gång, har jag med mig en del förvärvade auktionskataloger som också de ska tittas igenom. Fritidsproblemen brukar vara lösta för någon vecka framöver...

Denna gång skulle även utrop, slutpriser och mina egna anteckningar föras över från katalog 24 till Ottar Ertzeids stora samlingskatalog. Jag gjorde så med Nils J Lindbergs samling och jag gör det även nu eftersom det är så behändigt att ha allt på ett ställe. Dessutom måste man ju tänka på kommande generationer; jag vill ju själv att gamla kataloger ska vara fullklottrade och hoppas verkligen att det kommer fler efter mig som tänker på samma sätt. Jag hörde att många av Sten Törngrens efterlämnade kataloger blev slängda i soporna eftersom de var så trasiga och sönderlästa, vilket är rent ut sagt tragiskt. Även om katalogerna uppnått stadiet av lösbladssystem så innehöll de ändå väldigt mycket av Törngrens kunnande, som nu då alltså är borta för alltid.

Nåväl, det här att föra över utrop och slutresultat i en annan katalog har också en annan finess än den uppenbara. Man ser nämligen tydligt auktionsresultat som sticker ut. De allra flesta resultat hamnade inom "utrop x 3", bara några fåtal som blev dyrare. Mest var nr 1360, 10 kronor 1880 med stort LA, som med utropet 1000 kr gick ända upp till 15500 kr. Varför kan man ju undra? Ja denna gång var det bara att titta i första bästa värderingskatalog för att se att MISAB satt utropet för lågt. Den varianten är den högst värderade i hela Oscar II:s 10-kronorsserie. Ett annat mynt som gick bra var nr 1000, kastmyntet till änkedrottningens begravning 1782. Utrop 3000 kr och slutpris 20000 kr. Även där kan man nog tycka att utropet var väl lågt satt, 5000 kr hade nog varit lämpligare, men oavsett det så blev slutpriset mycket högt. Det var nog helt enkelt två budgivare som värderade just det myntet betydligt högre än vi andra gör.

I andra ändan av skalan så var det mynt som gick dåligt och nr 1279 tycker jag är anmärkningsvärd. En dukat 1863 i kvalitet 01 med utropet 5000 kr blir OSÅLD! Hur kan det sitta över 100 personer i salen utan att någon kommer sig för med att lyfta spaden? Ett pris på 5937:50 (inklusive provision) hade inneburit flera 1000-lappar i ren förtjänst. Det såldes för övrigt ett annat ex i något sämre kvalitet på auktion 25 på eftermiddagen för 9400 kr + provision. Det är som jag sa tidigare; är man snabb kan man göra bra affärer på auktion. Denna gång var det dock ingen som var snabb nog.   

Läs mer
26:e september 2017

MISAB 24 och 25

Så var man då hemma igen efter en helg i Stockholm. MISAB:s auktioner 24 och 25 gick av stapeln på lördag och söndag, och då måste man ju vara med. Som synes på bilden var jag inte ensam, även om det faktiskt finns myntsamlare som prioriterade Lidingöloppet i stället, hur tokigt det nu än kan låta.

Jag har inte hunnit gå igenom mina anteckningar ännu och jag kommer sannolikt att återkomma med fler kommentarer framöver. Nu vill jag bara säga att auktionerna blev en häftig upplevelse där prisrekorden avlöste varandra i en strid ström och MISAB sålde för över 13 miljoner vilket även det är rekord. I första hand var det guldmynten som betalades högst, men exempelvis Svenssons båda provmynt (25:324 och 25:325) som köptes av en tillrest amerikan för 96000 kr resp. 104000 kr. Imponerande!

Som vanligt finns det dock gott om tillfällen att göra goda affärer mellan varven när storköparna hämtar andan och själv köpte jag 3 fina mynt utan att för den skull hamna i något rekordregister. Det finns alltid något för alla, det gäller bara att vara snabb att rätta sig efter situationen. Jag tycker att jag lyckades bra med det denna gång och är därför mycket nöjd med utfallet.

Läs mer
print