Falcoin.se

Min blogg

17:e november 2017

Normalfördelning?

Det vanliga med frånsidorna på Karl XII:s dukater är att omskriften avdelas dels med krumelurer som ser ut som nior och dels med punkter. Punkterna finns efter EST och efter PROTECTOR. 1715 års dukater har dock bara 1 punkt, men två varianter beroende på vilken punkt som fattas. På bilden till vänster fattas punkten efter PROTECTOR och till höger är det punkten efter EST som saknas. Ganska lustigt faktiskt; som om Karlsten upptäckt att han missat en punkt och sedan på nästa stamp satt dit den andra i stället för att få jämvikt...

Än märkligare är fördelningen av försäljningarna av dessa varianter. Om jag frågat Bjarne Ahlström och Dan Carlberg om vilken som var vanligast hade jag nog fått olika svar. Före 2012 var varianten till vänster totalt dominerande och jag har endast hittat ett exemplar av den högra som är såld före det. MISAB:s statistik är dock helt annorlunda; av 5 sålda ex är 4 av den högra varianten. Svårt att göra en normalfördelningskurva med ett sådant utfall...

På Raritetssidan har jag nu gjort två sidor för dukaterna 1715, där varianten till vänster har 10 kända ex och den andra 5 ex. Den senare har dessutom endast färgbilder vilket även det är unikt när det är så pass många ex med.

Läs mer
4:e november 2017

Ett 12:e exemplar

Arbetet med Raritetssidan är en stimulerande sysselsättning som passar mig perfekt; inte olikt släktforskning faktiskt. Det kan dock ibland vara mycket frustrerande också. Exempelvis så har jag satt en gräns på 15 kända exemplar, vilket mest beror på att jag inte kan lagra så många fler bilder på varje sida. Nu passar det ju väldigt bra eftersom 15 olika ex också är en lämplig gräns för hur många man kan hantera på ett rationellt sätt. Ju fler ex desto större risk att jag ska stöta på bilder som jag inte kan avgöra om de föreställer samma mynt eller flera olika. Och det är i det läget, när jag känner att jag inte kan avgöra säkert, som frustrationen infinner sig.

Det är dock inte enbart mängden som innebär ökad osäkerhet; det kan bero på många orsaker där dålig kvalitet på gamla foton är det vanligaste. Små mynt, som oftast avbildats i naturlig storlek, kan vara ett elände att hålla reda på (exempelvis 1/4- och 1/2-dukater). Ringpräglade mynt, där man inte har någon hjälp av randens utseende, och mynt som saknar skador och andra tydliga kännetecken är andra frustrationsbildande faktorer. Värst alla kategorier är med andra ord 1862 års 10- och 25-öringar, där man nästan inte kan se några kännetecken alls. 1- och 2-riksdalrarna är på grund av större bilder något lättare, men jag blev ändå överlycklig när jag förra veckan lyckades konstarera ett 12:e exemplar av 2 Riksdaler 1862.

Det var Hasse Nilsson som varit och hjälpt en bekant som ville ha sina mynt med på min raritetssida, men inte var så bra på myntfotografering. Bra initiativ tycker jag! Jag kunde ganska omgående konstatera att detta var samma ex som det som Bjarne Ahlström fotat till sina lagerkataloger 42-43 (1972-1973). Kollaget här ovanför visar åtsidan av samma mynt, men med tidstypisk skillnad i bildkvalitet. För den ovane så kan det kanske tyckas osäkert om det verkligen är samma mynt, men har man jämfört mynt ett antal år så är det ingen tvekan. Tidigare hade jag inte kunnat lista Ahlströms exemplar eftersom jag inte visste om fläckarna på myntet var signifikanta, det vet man ju inte förrän man hittar en matchande bild. Det som 100%-igt avgjorde att det var ett 12:e exemplar var dock att alla andra 11 exemplar varit ute till försäljning under den tid då detta ex legat i samma samling.

Från samma samling har jag också fått bildbevis för ett 3:e exemplar av dukaten 1835 med 1830 års åtsida. Man kan inte annat än att känna sig nöjd!

Läs mer
18:e oktober 2017

På blogghumör

Så där, då har man laddat upp med en öl och en macka så här på kvällskvisten, så nu känns det som ett rätt bra läge att skriva en blogg. Jag var på möte med Nola Myntklubb igår kväll och när jag kom hem så öppnade jag Karl XII:s raritetssidor för allmän insyn. Eftersom klockan var 23 när jag var färdig så blev det inget inlägg då. Det är ändå ingen som hinner se den där extra lilla fliken, tänkte jag, så jag kan lika gärna skriva bloggen i morgon (läs idag). Men ack vad jag bedrog mig! När jag idag gjorde min vanliga morgonrunda på nätet så var nästan det första jag såg att Ingemar redan hunnit tvittra om saken. Här går man och tror att det inte är någon som håller koll på vad man gör (jag har ingen besöksräknare) och så blir man så handgripligen överbevisad. Och det är inte ens säkert att Ingemar var först att se det. Sensmoralen är alltså att i dagens informationssamhälle måste man vara snabb om man ens ska vara först med sina egna nyheter :-)

Nåväl, jag öppnade alltså sidorna och nu återstår bara kompletteringar resten av livet. Jag gjorde förstasidorna lite enklare än tidigare, men förhoppningsvis blev det mer överskådligt så. Jag är ju på gång med en Typsamlingssida också och tyckte att det kändes onödigt att göra nästan samma sak två gånger. Det kommer att finnas länkar även från den sidan så det går att komma in den vägen också om man så vill. Där körde jag dock fast lite. Om man i första hand gör en förteckning efter valör (som SMH) så blir det ju problem med hur man ska behandla plåtmynten som ibland har blivit motstämplade för att få en högre valör och ibland blivit motstämplade för att behålla sitt värde. Det gick ganska runt i skallen på mig ett tag. Men jag löser det säkert.

Det roligaste med Karl XII:s rariteter var i alla fall 8-markerna. Roger Jonsson talade om för mig i ett tidigt skede att 1699 är det vanligaste årtalet och 1704 är det svåraste. Jag kan väl säga som så att de exemplar som fortfarande är okända måste vara fördelade på ett statistiskt väldigt osannolikt sätt för att han ska få rätt...

Fick med några kopparmynt också denna gång och sesslingarna är helt och hållet Trintens förtjänst att de kom med eftersom han försåg mig med materialet. Han påpekade dock att varianten med stort S på båda sidor är en ny variant och kanske inte alls en raritet. Men, svarade jag, det är just detta som den här sida är till för att undersöka.

Närmast på tur nu är att gå igenom Ahlströms och Nordlinds lagerlistor. Där brukar det ofta dölja sig en del roliga mynt. Och så kommer jag nog som vanligt att få en hel del mail av samlare som har exemplar som inte finns med i mina listor. Alltid välkommet! Typsamlingsidan måste jag också ta mig i kragen för att få färdig. Så svårt ska det väl inte vara? Men sedan har jag inget speciellt inbokat. Det känns rätt skönt och förmodligen ägnar jag mig åt något annat än rariteter ett tag. Karl XI får definitivt vänta ett tag, det känns för mastigt. Det har dock viskats om att två småländska samlare är i slutskedet av varsin bok om Karl XI:s mynt och det vore kanske ett smart drag att vänta tills dessa är färdiga först;-)

Nu, mina vänner, ska jag gå och titta på ett avsnitt ur Game of Thrones!  

Läs mer
9:e oktober 2017

Kommentarer kring prisutvecklingen på guldmynt

Då gör jag ett nytt försök, får se om jag klarar det utan att somna över tangentbordet. I tabellen i föregående inlägg har jag nu också lagt in Haganders auktioner 2011-2012 för att betona att det är dessa som övriga auktioner jämförs mot. Provisioner ingår ej i siffrorna.

När jag tidigare höll på med "guldmyntstatistiken" så såg jag inga tydliga tendenser, resultaten fluktuerade mest upp och ned, med endast en svag uppåtgående trend. Därför var det lite oväntat att uppåtgången skulle bli så tydlig när jag gjorde på det här sättet. Förutom schackningen 2015 är uppgången stadig. När man tittar djupare i siffrorna ser man också vilken betydelse det har när stora, omfångsrika samlingar säljs, då gör prisutvecklingen ett språng och sedan stannar den på den nya nivån. Man såg det redan på Bonde 6 och ännu mer på Haganders auktioner. Men faktum är ju att MISAB:s resultat i princip var i kapp Hagander redan 2013 (Man får dock räkna med några procents felmarginal på siffrorna). Nu i år har utvecklingen gjort ytterligare ett språng vilket beror på det fantastiska resultatet på MISAB 24 när första delen Ottar Ertzeids mynt såldes. Den auktionen hamnade på 142% och det kan då jämföras med MISAB 15 och 19 (Nils J. Lindbergs samling) som är de två näst mest lyckade auktionerna med 106% respektive 113%.

Om jag ska försöka mig på en förutsägelse så finns det inget som tyder på att 2018 kommer att bli ett billigare år, hellre då tvärt om. Men sedan kan det mycket väl bli en liten schackning igen innan den övriga världen kommer i kapp den nya prisnivån. Ska bli intressant att få se om jag får rätt. 

Läs mer
7:e oktober 2017

Prisutvecklingen på Svenska guldmynt 2007-2017

Kanske lite väl högtravande rubrik, men det är ingen fara, det är bara jag som vimsat iväg och lekt med siffrorna igen. Jag kände dock att jag denna gång ville göra något nytt i stället för att bara uppdatera den gamla vanliga guldmyntstatistiken. Tidigare har jag använt Tonkin 2008 som grund för mina beräkningar, men det har ju varit en ganska plottrig uppgift att sitta och beräkna Tonkinvärdet för alla kvalitéer som kan förekomma, och dessa värden ligger ju dessutom oftast ganska långt ifrån verkligheten. Då kom jag på att man ju kan använda Haganders auktioner som bas i stället. Dessa auktioner är ju en formidabel milstolpe när det gäller försäljning av svenska guldmynt, både vad gäller omfång och prisnivå. Dessutom är det ju mycket enklare; eftersom jag redan har alla Künkers slutpriser omräknat till svenska kronor inlagt på min excell-fil så är det ju bara att sitta och kopiera och klistra in. När jag nu vill veta hur prisnivån på en svensk auktion ligger till så gör jag bara en ny kolumn med Haganders resultat på motsvarande mynt. Därefter så räknar jag samman slutsummorna i de båda kolumnerna och gör en procentuell jämförelse. Exempelvis så låg Bonde 3 på 60% av Haganders nivå och Bonde 6 låg på 75%.

Problemet är bara att man inte på något enkelt sätt kan hantera kvalitetsskillnader. Nu på MISAB 25 så fanns exempelvis en Ädelforsdukat 1753, "ett kraftigt misshandlat mynt", som då jämförs med Haganders "Prachtexemplar". Slutpriserna var 22000 kr respektive 73610 kr. Eftersom det bara var 16 mynt med i statistiken från MISAB 25 får detta stort utslag. Om myntet är medtaget hamnar auktionen på 73% och om myntet tas bort blir det 81%. Man måste alltså ha många mynt med i beräkningarna för att kvalitetsskillnaderna ska ta ut varandra. I nedanstående tabell har jag räknat per år och tycker att resultaten känns hyfsat trovärdiga.

2007          64%

2008          60%

2009          70%

2010          72%

2011          70%

Haganders auktioner 2011-2012          100%

2012          80%

2013          95%

2014          99%

2015          82%

2016          99%

2017         120%

Slutsatsen är alltså att priserna har fördubblats från de första Bondeauktionerna för 10 år sedan till dags dato. Ingen dålig pensionsförsäkring för den som köpt sina mynt för många år sedan.

Tyvärr är klockan mycket och jag orkar inte skriva mer i kväll. Återkommer dock säkert med fler kommentarer kring detta om några dagar. 

Läs mer
1:a oktober 2017

Hemmapyssel

Jag antar att det många gånger lyst igenom när jag skrivit på bloggen hur fascinerad jag är av liveauktioner. Att sitta där i salen och känna nerven och spänningen är något extra. Speciellt när det hettar till i budgivningen, när flera budgivare har samma objekt som huvudmål, då är det nästan som att sitta och titta på sport på TV. Men oavsett detta så anser jag ändå att själva budgivningen bara utgör ca 1/3 av nöjet jag förknippar med en auktion. Minst lika viktigt är den sociala biten, att träffa likasinnade som man inte träffar mer än några få gånger per år, att utbyta erfarenheter och anekdoter, att titta på varandras mynt och kanske köpa, byta eller sälja. Det brukar bli en eller två sena kvällar vid varje auktion, det hör liksom till.

Den sista tredjedelen utgörs, åtminstone för mig, av pysslet jag har med mig hem. Nyförvärven ska införlivas i samlingen och dokumenteras efter alla konstens regler. Jag ägnar också en del tid åt att analysera auktionsresultaten och en del av dem ska också in i en excell-fil så att jag vet var jag har dem. Ofta, så även denna gång, har jag med mig en del förvärvade auktionskataloger som också de ska tittas igenom. Fritidsproblemen brukar vara lösta för någon vecka framöver...

Denna gång skulle även utrop, slutpriser och mina egna anteckningar föras över från katalog 24 till Ottar Ertzeids stora samlingskatalog. Jag gjorde så med Nils J Lindbergs samling och jag gör det även nu eftersom det är så behändigt att ha allt på ett ställe. Dessutom måste man ju tänka på kommande generationer; jag vill ju själv att gamla kataloger ska vara fullklottrade och hoppas verkligen att det kommer fler efter mig som tänker på samma sätt. Jag hörde att många av Sten Törngrens efterlämnade kataloger blev slängda i soporna eftersom de var så trasiga och sönderlästa, vilket är rent ut sagt tragiskt. Även om katalogerna uppnått stadiet av lösbladssystem så innehöll de ändå väldigt mycket av Törngrens kunnande, som nu då alltså är borta för alltid.

Nåväl, det här att föra över utrop och slutresultat i en annan katalog har också en annan finess än den uppenbara. Man ser nämligen tydligt auktionsresultat som sticker ut. De allra flesta resultat hamnade inom "utrop x 3", bara några fåtal som blev dyrare. Mest var nr 1360, 10 kronor 1880 med stort LA, som med utropet 1000 kr gick ända upp till 15500 kr. Varför kan man ju undra? Ja denna gång var det bara att titta i första bästa värderingskatalog för att se att MISAB satt utropet för lågt. Den varianten är den högst värderade i hela Oscar II:s 10-kronorsserie. Ett annat mynt som gick bra var nr 1000, kastmyntet till änkedrottningens begravning 1782. Utrop 3000 kr och slutpris 20000 kr. Även där kan man nog tycka att utropet var väl lågt satt, 5000 kr hade nog varit lämpligare, men oavsett det så blev slutpriset mycket högt. Det var nog helt enkelt två budgivare som värderade just det myntet betydligt högre än vi andra gör.

I andra ändan av skalan så var det mynt som gick dåligt och nr 1279 tycker jag är anmärkningsvärd. En dukat 1863 i kvalitet 01 med utropet 5000 kr blir OSÅLD! Hur kan det sitta över 100 personer i salen utan att någon kommer sig för med att lyfta spaden? Ett pris på 5937:50 (inklusive provision) hade inneburit flera 1000-lappar i ren förtjänst. Det såldes för övrigt ett annat ex i något sämre kvalitet på auktion 25 på eftermiddagen för 9400 kr + provision. Det är som jag sa tidigare; är man snabb kan man göra bra affärer på auktion. Denna gång var det dock ingen som var snabb nog.   

Läs mer
26:e september 2017

MISAB 24 och 25

Så var man då hemma igen efter en helg i Stockholm. MISAB:s auktioner 24 och 25 gick av stapeln på lördag och söndag, och då måste man ju vara med. Som synes på bilden var jag inte ensam, även om det faktiskt finns myntsamlare som prioriterade Lidingöloppet i stället, hur tokigt det nu än kan låta.

Jag har inte hunnit gå igenom mina anteckningar ännu och jag kommer sannolikt att återkomma med fler kommentarer framöver. Nu vill jag bara säga att auktionerna blev en häftig upplevelse där prisrekorden avlöste varandra i en strid ström och MISAB sålde för över 13 miljoner vilket även det är rekord. I första hand var det guldmynten som betalades högst, men exempelvis Svenssons båda provmynt (25:324 och 25:325) som köptes av en tillrest amerikan för 96000 kr resp. 104000 kr. Imponerande!

Som vanligt finns det dock gott om tillfällen att göra goda affärer mellan varven när storköparna hämtar andan och själv köpte jag 3 fina mynt utan att för den skull hamna i något rekordregister. Det finns alltid något för alla, det gäller bara att vara snabb att rätta sig efter situationen. Jag tycker att jag lyckades bra med det denna gång och är därför mycket nöjd med utfallet.

Läs mer
4:e september 2017

Myntkabinettets Vänner blev utlåsta

Föreningen "Myntkabinettets Vänner" skulle ha ett sista möte på KMK och hade även bjudit in museichef Eva Ramberg. Man möttes dock av en låst dörr och beskedet att museichefen inte var på plats denna dag. Läs Björn Tarras-Wahlbergs pressmeddelande under länken nedan. 

Läs mer
1:a september 2017

En första titt i MISAB:s kataloger

Så har jag då hunnit bläddra igenom de nya katalogerna och det är ju som vanligt: Goda chanser att ruinera sig även denna gång! Många uppslag till blogginlägg finns det också och denna gång tänkte jag att jag ju kan komplettera en del objektsbeskrivningar som jag tycker är lite tunna.

Auktion 24.

Nr 637. Mark 1697

Det där är Svenssons ex som såldes på Hirsch 1 (1966) med Harry Glück som köpare.

Nr 745. Riksdaler 1732 med FRIDERICVS

Det är med all rätt svårt att hålla reda på riksdalervarianterna 1731-1733 och därför också lätt att glömma bort en raritet. Det fanns två porträtt 1732 och detta som har en lång "söm" på bröstet känner jag bara till 8 exemplar av i privata samlingar. Det bör alltså stå RR i objektsbeskrivningen.

Nr 844 och 847. Dukater 1765 och 1769

Enligt Sten Törngrens anteckningar så härstammar båda dessa mynt från N. A. Bolins samling som Olle Algård ärvde 1948. Vad gäller 1769 så finns det ingen anledning att betvivla detta, men med 1765 är jag lite osäker. Det myntet såldes även på Hirsch 9 (1978) och för att provenienskedjan ska stämma så måste Algård ha varit både säljare och köpare på den auktionen. Det kan han givetvis ha varit, det vore ju varken första eller sista gången, men det skapar ju en viss osäkerhet. I vilket fall så såldes båda av Algård till Schmitz 1980.

Auktion 25

Nr 200. Daler SM 1718 felstavad IVPITLR

Detta är Schmitz exemplar som senare även återfanns i Myntgalleriets lagerkataloger 9 och 10 (1993-1994). Den där fläcken på åtsidans vänstra fält kan man inte ta miste på.

Bjarne Ahlström var överlag väldigt snål med bilder på rundmynt i koppar från 1700-talet, men IVPITLR avbildade han samtliga 11 gånger det var med på hans auktioner. I detta fall jämställde han denna stavningsvariant med "Besöket i Avesta 1794", Gustav III:s 5 kopeker, pojköret 1772, Stockholmsöret 1737 samt 1 Öre SM 1715 som alla var flitigt avbildade. Det säger en del om hur eftertraktad denna variant har varit genom åren.

Nr 244. Ädelforsdukat 1753

Detta mynt har varit till salu på Ahlström 4 (1973), Ahlström 21 (1980) samt på Hirsch 34 (1987).

Nr 269. Riksdaler 1780

Här har vi än en gång det så kallade "lärlingsporträttet" som jag tror har Lars Grandel som upphovsman. 

Läs mer
31: augusti 2017

Det kom ett mail...

Jag har lite svårt att greppa det där att det faktiskt finns folk på andra världsdelar som också kan ha anledning att hitta till min hemsida, men det händer emellanåt att jag får bevis på just detta. Härom dagen fick jag exempelvis ett mail från Mike Barry som är "Chief Operations Officer" på Stephen Album Rare Coins, som ville puffa lite för att man har rätt många svenska mynt på auktion 29 som hålls 14-15 september. Nu har jag ju redan nämnt den auktionen i mitt förra inlägg här på bloggen, men det skadar ju inte att göra det en gång till.

När jag nu hade chansen så passade jag på att be om lite information om samlaren som var ägare till mynten och fick informationssidan från katalogen med vändande post. Nu har jag därför kunnat lägga till "Dr John W. Lund" på sidan med kända samlingar. Kanske inte den mest kända och högklassiga samlingen jag skrivit om, men nog är det intressant att få veta hur en danskättling på Prince Edward Island kommit sig för med att samla på svenska mynt.

Det där med "vändande post" har sannerligen en annan betydelse nu än det hade förr. Jag har i min ägo brevväxlingen mellan John Pedersen och Anny Cederlund, Chicago, från slutet av 1940-talet. Då fick man vara glad om svaret kom redan efter en månad...

Slutligen så har naturligtvis även jag fått katalogerna från MISAB. Dessvärre har jag ännu inte fått tillfälle till de där "timmarna i länsstolen" som Ingmar uttryckte det. Förbaskat irriterande ibland att man har ett jobb att sköta också. 

Läs mer
8 augusti 2017

Gammal bekant

Var ut på NumisBids idag och kollade efter svenska mynt, och upptäckte då denna "gamla bekanting". Ja, jag tänkte faktiskt att den där har jag sett förut, men jag antar att man börjar bli lite skadad när man kommer ihåg ett mynt bland alla tusen man sett på bild. Den dök först upp på Hirsch 4 (1976) där Ingvar Nilsson köpte den till Schmitz samling. Efter auktionen i Zürich 1990 försvann den över till USA och mynthandlare Louis Collins. Sedan har den varit försvunnen i 27 år, men dyker nu upp på Stephen Album Rare Coins auction 29 som säljer "The Dr John Lund Collection" nu i september. Så är det någon som är intresserad av mynt med proveniens så är det här ett bra alternativ. Den finns HÄR som ex nr 8!

Läs mer
3:e augusti 2017

En kvalificerad gissning

Bilden kommer från Ahlströms auktion 63 (2001) och föreställer Svenssons exemplar av Ädelforsdukaten 1796. Denna gång visade man även upp en lång och fin provenienskedja:

ex. Nordqvist, Bukowski 125 (1899), köpare Meissner

ex. Meissner, Bukowski 159 (1904), köpare Burmester

ex. Burmester sålde sin samling privat till Berghman 1906

ex. Berghman sålde sin samling privat till Svensson 1913

ex. Svensson, SNF auktion 54 (1964)

ex. C.O.Segerdahl

Provenienskedjan är dock inte säkerställd i sin helhet. Tack vare köparnoteringar i Bukowskis auktionskataloger så vet man att Nordqvists mynt först köpts av Meissner och sedan av Burmester. Däremot så existerar det, så vitt jag vet, inga fullständiga förteckningar över Burmesters och Berghmans samlingar och därför finns det inga bevis för att alla viktiga mynt verkligen följde med ända till Svensson 1913. De allra flesta gjorde naturligtvis det och det är en kvalificerad gissning att även detta mynt gick den vägen.

En gissning är dock ändå bara en gissning hur kvalificerad den än är. I detta fall faller provenienskedjan ihop som ett korthus när man upptäcker den vänstra bilden. Den kommer från A.Riechmans auktion 35 i Halle 1925 när man sålde Karl Vogelsangs samling. Trots att bilderna är så olika som 2 svartvita bilder kan vara så kan man inte blunda för de små reporna ovan porträttet; den korta under A och den böjda under L. Eftersom dessa märken inte återfinns på något annat känt exemplar så sitter de nog på myntet och inte på stampen

Svensson köpte alltså sitt exemplar i Halle 1925 och då uppstår dessvärre en hel del frågor: Vad hände med Nordqvist-Messners exemplar och var fick Vogelsang tag i sitt ex? Varför saknade Svensson denna typ så länge? Han bör ju haft goda chanser att införskaffa det tidigare, även om det nu inte ingick i köpet 1913. Han var ju exempelvis personligen nere i Halle på Riechmans auktion 26 (1924) och köpte en Ädelforsdukat 1765. Där ingick även en 1796:a, så varför köpte han inte den? Kan det vara så tokigt att han helt enkelt slarvat bort sitt första exemplar och därför måste komplettera? Sånt har hänt både förr och senare även om det inte är så vanligt. Ahlströms provenienskedja var lång och fin, och när man upptäcker något som det här så känns det som om man mest är till besvär...

Karl Vogelsangs samling förtjänar också några ord. Uppenbarligen samlade han på mynt som hade direkt anknytning gruvor och malmbrytning, och i det sammanhanget passade Ädelforsdukaterna väl in. Han hade i sin samling 4 exemplar (1770, 1784, 1796 och 1801). Av dessa köpte Martin Andersson 1770 och 1801, och dessa vandrade sedan vidare till Bonde när hans samling såldes på Bobergs auktion 17 (1930). Ädelforsdukaten 1784 har jag ännu inte kunnat placera; det enda kända exemplaret i övrigt är Svenssons ex men jag kan inte se några likheter dem emellan.

Varför Vogelsang inte ägde någon Daladukat kan man dock fundera över.

Läs mer
31:a juli 2017

Myntträff i Norrköping

I lördags var jag på en mycket trevlig myntträff i Norrköping som Roger Jonsson hade ordnat på sin nyligen återuppbyggda skrotfirma Karstorp. I vanlig ordning hade besökarna med sig mynt som man kunde tänka sig att sälja eller byta eller bara visa upp, så borden var fulla med läckerheter. Det som gjorde det så trevligt var dels den otvungna stämningen och dels att vi bjöds på ett flertal intressanta aktiviteter under dagen; visning av anläggningen, lunch, visning av medeltida myntprägling, axplock ur den kommande MISAB auktionen som Jan-Olof Björk förevisade på en bildskärm. 

Arrangören Roger Jonsson i egen hög person. Han kan känna sig mycket nöjd med dagen.

Under "Läs mer" har jag lagt in fler bilder och dessutom har Hasse Nilsson också gjort ett inlägg.  

Läs mer
23:e juli 2017

Oväntad mynttyp

Sitter och pysslar lite med Karl XII på Typsamlingssidan. Är lite svårare nu när jag inte har SMH att stödja mig på. Men det ska nog gå det också. Har just gjort sidan med 1-öringarna i silver färdig. Rätt rolig sida att göra eftersom jag upptäckte att man nog måste anse att 1 Öre 1716 och 1717 är av en annan typ än de tidigare årgångarna. Undrar hur många som har haft det klart för sig? Jag har i alla fall aldrig hört ett knyst och SM-boken säger ju inget om det. Enligt Bertel Tingströms "Svensk Numismatisk Uppslagsbok" så blev det nämligen en ny myntordning på 1-öringarna 1716. Då sänkte man silverhalten från 25% till 19,4%, vilket var en anpassning till 2 Öre och 4 Öre  som också fick nya myntordningar detta år. Dessa båda större valörer hade dock inte präglats tidigare under Karl XII:s period och då är det ju självklart att det blir nya typer. Denna betydande sänkning av silverhalten på 1-öringarna innebar lika självklart att också de blev en ny typ, trots att varken storlek eller myntbild ändrades. Kul!

Läs mer
18:e juli 2017

Förbryllande sveakronor

Jag har börjat fördjupa mig i Karl XII:s mynt och lade märke till att det finns 3 olika typer av sveakronor på 2-markerna.

Till vänster har vi den första, som Ahlström vid något tillfälle benämnt "1675 års krontyp". Detta är dock felaktigt eftersom den introducerades redan 1666 (Bon 196). Nu spelar det inte så stor roll, det viktiga är att det är den vanligaste sveakronan på Karl XI:s 2 Mark och den enda som användes från 1681 och framåt. Kanske inte så konstigt då att man fortsatte med den av bara farten ända till 1701.

Bilden till höger är den nya kronan som blev den enda man använde 1702-1718. "Den nya kronan" är dock kanske även det ett felaktigt uttryck eftersom typen (fast i mindre format) använts på 1-markerna ända sedan 1683. På 2-marken var den i alla fall ny.

Det verkligt intressanta i kråksången är sveakronan i mitten som enbart användes 1701 och var den klart vanligaste det året. När jag började titta närmare på den så tänkte jag: "den där kronan känner jag igen"!

Och mycket riktigt så återfinns även den på Karl XI:s mynt. Den återfinns på 1 stamp 1668 (Bon 239) samt på de fåtaliga stamparna som saknar myntmästarmärke 1669. Sedan användes den inte mer och är därmed en av Karl XI:s sällsyntaste sveakronor. Nu är den ju uppenbarligen inte punsidentisk och tur är väl det för det vore ju rent osannolikt märkligt om J.G.Breuers puns hade kommit till användning igen. Samma typ är det dock, det kan väl ingen säga emot och frågan är ju hur detta kan komma sig. Ingen annan av Karl XI:s sveakronor är ens i närheten av att likartad. Hur fick man den idén 1701, över 30 år senare? 

Läs mer
13:e juli 2017

Ny/återupptäckt riksdalervariant

Oj, så länge det är sedan jag skrev något. Befinner mig för närvarande i något slags numismatiskt limbo, vaknar endast upp ibland när jag får något mail eller telefonsamtal. Förra veckan ringde exempelvis en upphetsad Roger Jonsson och berättade att Johan Melin upptäckt en ny variant av Riksdalern 1741. Nu visade det sig att den egentligen var återupptäckt, inget nytt under solen, men det förtar ju intet av den feststämning som för närvarande råder bland Sveriges riksdalersamlare.

Bilden till vänster visar det vanliga porträttet som användes 1738-1748 och det har aldrig talats om någon variant under denna 10-årsperiod. Till höger visas dock beviset på motsatsen, ett större porträtt utan nitar på bröstet, som enbart verkar ha använts 1741 och det i begränsad skala. Hittills är endast 4 exemplar kända och jag har naturligtvis lagt upp en ny raritetssida.  

Intressant detta med nyupptäckter och återupptäckter; hälften av all numismatisk forskning verkar gå åt till att återupptäcka sanningar som glömts bort. I det här fallet visste Henrik Pripp definitivt till det eftersom han hade båda varianterna, och Sten Törngren kände till det eftersom han köpte Pripps ex på Ahlström 27. Bjarne Ahlström hade dock glömt bort det när han sålde ett andra ex på sin 65:e auktion, eftersom det gick som en vanlig 1741:a. Kanske kommer varianten att stanna kvar i samlarnas minne denna gång eftersom uppståndelsen blev så stor. Det får framtiden utvisa.

Läs mer
7:e juni 2017

Så mycket mynt har svenskarna hemma

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/vetenskap/d%c3%a4rf%c3%b6r-ska-du-alltid-l%c3%a4gga-ett-mynt-i-frysen-innan-du-%c3%a5ker-hemifr%c3%a5n/ar-BBxkwrs?li=BBqxHCs

Läs mer
6;e juni 2017

En lös tråd...

Inom raritetsforskningen finns det många lösa trådar, men eftersom jag fick ett mail om saken så kan vi ju plocka upp en av dem. Hur många ex av 1/2 Riksdaler Specie 1852 finns det egentligen i privat ägo. På min raritetssida har jag tagit med 3 bilder som ser ut att vara avbildningar av 3 olika exemplar. Dessa såldes på Svenssonauktionen 1966, Hirsch 7 (1978) och på Svea 10 (1981). I en förteckning i Ahlströms katalog 24 (1981) sid 99 är alla dessa 3 försäljningar medräknade, men ändå fastslår man att det endast finns 2 exemplar i privat ägo. Två av bilderna måste alltså föreställa samma exemplar, men vilka? Vad visste man då som man har glömt nu? Är det någon som kan kasta lite ljus över detta lilla mysterium så vore jag mycket tacksam!  

Läs mer
3:e juni 2017

Snabbt svar på tal

Jag fick ett snabbt svar av Morten Eske Mortensen (MEM), trevligt att se att även han håller koll på min blogg. Jag har lagt in hela hans mail under länken här nedan med de märkliga bokstäverna, vilket egentligen ska betyda "LÄS MER". (Vet inte vad jag ska göra åt det) Det visar sig att i grunden har vi nog ganska lika åsikt, men eftersom han flera gånger frågar "Vad är det du vill ha sagt?" så kan jag väl ägna det här inlägget till att förklara det.

Den ena är att MEM ansåg att det fanns orsak att påpeka att Ottar Ertzeid och jag inte har möjlighet att göra den researche som behövs för att vara trovärdiga i vår raritets- och proveniensforskning, och då ville jag helt enkelt återgälda den vänligheten.

Det andra är att jag anser att MEM betonar betydelsen av 6000 auktionskataloger väl mycket. Självfallet är det en stor fördel att ha många kataloger i sitt bibliotek, men som jag skrev tidigare så är alla kataloger inte lika viktiga. Man klarar sig rätt bra om man i första hand koncentrerar sig på kataloger med bilder i. Jag anser i stället att den största begränsande faktorn i all raritets- och proveniensforskning är den tid man har till sitt förfogande. Som en del nog har förstått så har jag sedan några månader börjat med sammanställningen av Karl XII:s rariteter och jag hoppas att jag någon gång i höst (oktober?) ska bli så pass färdig att jag kan publicera det. Det tar helt enkelt en jäkla tid! I mitt stilla sinne har jag tänkt att jag ska försöka jobba mig fram till och med Gustav Vasa, men det kan mycket väl ta 10 år innan jag är där. Mycket kan som bekant hända på 10 år och det viktigaste är ju att hälsan och intresset håller i sig. Och detta gäller om jag begränsar mig till dom "viktiga" katalogerna. Ska jag gå igenom 6000 kataloger för varje regent så har jag inte skuggan av en chans att hinna.

Mitt katalogbibliotek växer dock, sakta men säkert och det börjar nog snart närma sig 1000 kataloger. Varav 3-400 som jag inte ens haft tid att titta i ännu. Men jag vet ju att dom finns där ifall jag måste kolla någon ledtråd. Min strategi är att när jag gjort Gustav Vasa så bör jag också ha hunnit införskaffa åtminstone dom "viktigaste av dom mindre viktiga" katalogerna och då kan jag påbörja ett andra varv där jag går igenom dessa kataloger för hela regentlängden. Den som lever får se hur mycket man mäktar med.

Mitt underlag är förresten inte så dåligt nu heller. Ottar mailade och påpekade att han, med avseende på guldmynten, gått igenom 2000 kataloger och eftersom han hela tiden delat med sig av sina resultat så bör jag ju kunna räkna in även dessa i mitt underlag. "Samarbete" är nog en av världshistoriens bästa uppfinningar... 

Läs mer
2:a juni 2017

Nu kan man sträcka på sig!

Jag fick ett nyhetsbrev idag från Morten Eske Mortensen, där bland annat ett mail till Andreas Kaiser och Ulrich Künker ingick. Anledningen till att jag tycker att jag kan sträcka på mig är att lilla jag blivit omnämnd i en dispyt mellan ledande numismatiker. Början på nyhetsbrevet har jag lagt här nedan och resten som är relevant har jag lagt under "Läs mer".

Fem punkter där jag alltså blir nämnd på punkt 3. Inga lovord direkt, men vad gör väl det; all reklam är positiv som någon sa. MEM anser alltså inte att jag kan uttala mig om rariteter, kända exemplar och provenienser eftersom jag inte gjort hemläxan och gått igenom 6000 auktionskataloger. Jag erkänner villigt och glatt att jag inte gått igenom 6000 kataloger, men däremot måste jag nog rätta honom om att jag både kan och vill uttala mig om raritets- och proveniensforskning. Det MEM inte talar om är att 90% av de omtalade katalogerna är oanvändbara för ändamålet eftersom dom sällsynta mynten saknar både bild och adekvat beskrivning. MEM kan med sitt i det närmaste kompletta katalogbibliotek naturligtvis redovisa antalet försäljningar betydligt noggrannare än jag kan, men däremot har han inte större möjligheter än jag har att avgöra vilket specifikt mynt som säljs vid ett visst tillfälle. Jag anser alltså att det saknas en punkt i listan:

6. Morten Eske Mortensen är heller inte i stånd att upprätta fullständiga sällsynthets-, antals- och proveniensundersökningar.

MEM har som sagt stora möjligheter att räkna antalet försäljningar, men det är ju en helt annan sak än att påvisa och bevisa hur många exemplar det finns på marknaden av en viss variant eller ett visst årtal. MEM behöver definitivt bättre på fötterna än sina 6000 kataloger för att sätta mig på plats i det här fallet.

Jag kan förresten också nämna att jag ju köpte Myntårsböckerna 2009/2010 och 2011/2012, men kom snart underfund med att det inte var något för mig. För min forskning är det enda riktiga att gå direkt till källan, myntkatalogerna med godtagbara bilder i. Myntårsböckerna var dessutom inte helt kompletta, vilket ju är förståeligt med tanke på den mängd data som ska behandlas. Det saknades alltså rara mynt som sålts på stora auktioner under perioden, men det är nog Morten inte villig att erkänna.

Slutligen kan jag också säga att mitt underlag numera är betydligt fler än 120 kataloger. Det känns dock inte längre meningsfullt att redovisa dem. 

Läs mer
print