Falcoin.se

Min blogg

4:e september 2017

Myntkabinettets Vänner blev utlåsta

Föreningen "Myntkabinettets Vänner" skulle ha ett sista möte på KMK och hade även bjudit in museichef Eva Ramberg. Man möttes dock av en låst dörr och beskedet att museichefen inte var på plats denna dag. Läs Björn Tarras-Wahlbergs pressmeddelande under länken nedan. 

Läs mer
1:a september 2017

En första titt i MISAB:s kataloger

Så har jag då hunnit bläddra igenom de nya katalogerna och det är ju som vanligt: Goda chanser att ruinera sig även denna gång! Många uppslag till blogginlägg finns det också och denna gång tänkte jag att jag ju kan komplettera en del objektsbeskrivningar som jag tycker är lite tunna.

Auktion 24.

Nr 637. Mark 1697

Det där är Svenssons ex som såldes på Hirsch 1 (1966) med Harry Glück som köpare.

Nr 745. Riksdaler 1732 med FRIDERICVS

Det är med all rätt svårt att hålla reda på riksdalervarianterna 1731-1733 och därför också lätt att glömma bort en raritet. Det fanns två porträtt 1732 och detta som har en lång "söm" på bröstet känner jag bara till 8 exemplar av i privata samlingar. Det bör alltså stå RR i objektsbeskrivningen.

Nr 844 och 847. Dukater 1765 och 1769

Enligt Sten Törngrens anteckningar så härstammar båda dessa mynt från N. A. Bolins samling som Olle Algård ärvde 1948. Vad gäller 1769 så finns det ingen anledning att betvivla detta, men med 1765 är jag lite osäker. Det myntet såldes även på Hirsch 9 (1978) och för att provenienskedjan ska stämma så måste Algård ha varit både säljare och köpare på den auktionen. Det kan han givetvis ha varit, det vore ju varken första eller sista gången, men det skapar ju en viss osäkerhet. I vilket fall så såldes båda av Algård till Schmitz 1980.

Auktion 25

Nr 200. Daler SM 1718 felstavad IVPITLR

Detta är Schmitz exemplar som senare även återfanns i Myntgalleriets lagerkataloger 9 och 10 (1993-1994). Den där fläcken på åtsidans vänstra fält kan man inte ta miste på.

Bjarne Ahlström var överlag väldigt snål med bilder på rundmynt i koppar från 1700-talet, men IVPITLR avbildade han samtliga 11 gånger det var med på hans auktioner. I detta fall jämställde han denna stavningsvariant med "Besöket i Avesta 1794", Gustav III:s 5 kopeker, pojköret 1772, Stockholmsöret 1737 samt 1 Öre SM 1715 som alla var flitigt avbildade. Det säger en del om hur eftertraktad denna variant har varit genom åren.

Nr 244. Ädelforsdukat 1753

Detta mynt har varit till salu på Ahlström 4 (1973), Ahlström 21 (1980) samt på Hirsch 34 (1987).

Nr 269. Riksdaler 1780

Här har vi än en gång det så kallade "lärlingsporträttet" som jag tror har Lars Grandel som upphovsman. 

Läs mer
31: augusti 2017

Det kom ett mail...

Jag har lite svårt att greppa det där att det faktiskt finns folk på andra världsdelar som också kan ha anledning att hitta till min hemsida, men det händer emellanåt att jag får bevis på just detta. Härom dagen fick jag exempelvis ett mail från Mike Barry som är "Chief Operations Officer" på Stephen Album Rare Coins, som ville puffa lite för att man har rätt många svenska mynt på auktion 29 som hålls 14-15 september. Nu har jag ju redan nämnt den auktionen i mitt förra inlägg här på bloggen, men det skadar ju inte att göra det en gång till.

När jag nu hade chansen så passade jag på att be om lite information om samlaren som var ägare till mynten och fick informationssidan från katalogen med vändande post. Nu har jag därför kunnat lägga till "Dr John W. Lund" på sidan med kända samlingar. Kanske inte den mest kända och högklassiga samlingen jag skrivit om, men nog är det intressant att få veta hur en danskättling på Prince Edward Island kommit sig för med att samla på svenska mynt.

Det där med "vändande post" har sannerligen en annan betydelse nu än det hade förr. Jag har i min ägo brevväxlingen mellan John Pedersen och Anny Cederlund, Chicago, från slutet av 1940-talet. Då fick man vara glad om svaret kom redan efter en månad...

Slutligen så har naturligtvis även jag fått katalogerna från MISAB. Dessvärre har jag ännu inte fått tillfälle till de där "timmarna i länsstolen" som Ingmar uttryckte det. Förbaskat irriterande ibland att man har ett jobb att sköta också. 

Läs mer
8 augusti 2017

Gammal bekant

Var ut på NumisBids idag och kollade efter svenska mynt, och upptäckte då denna "gamla bekanting". Ja, jag tänkte faktiskt att den där har jag sett förut, men jag antar att man börjar bli lite skadad när man kommer ihåg ett mynt bland alla tusen man sett på bild. Den dök först upp på Hirsch 4 (1976) där Ingvar Nilsson köpte den till Schmitz samling. Efter auktionen i Zürich 1990 försvann den över till USA och mynthandlare Louis Collins. Sedan har den varit försvunnen i 27 år, men dyker nu upp på Stephen Album Rare Coins auction 29 som säljer "The Dr John Lund Collection" nu i september. Så är det någon som är intresserad av mynt med proveniens så är det här ett bra alternativ. Den finns HÄR som ex nr 8!

Är det å andra sidan någon som gillar varierade porträtt så kanske man kan föreslå detta mynt från samma auktion:

Det här porträttet har jag inte sett tidigare, så köparen blir nog ganska ensam om det. Är det inte det vi strävar efter att lyckas få lite utöver det vanliga i våra samlingar?

Läs mer
3:e augusti 2017

En kvalificerad gissning

Bilden kommer från Ahlströms auktion 63 (2001) och föreställer Svenssons exemplar av Ädelforsdukaten 1796. Denna gång visade man även upp en lång och fin provenienskedja:

ex. Nordqvist, Bukowski 125 (1899), köpare Meissner

ex. Meissner, Bukowski 159 (1904), köpare Burmester

ex. Burmester sålde sin samling privat till Berghman 1906

ex. Berghman sålde sin samling privat till Svensson 1913

ex. Svensson, SNF auktion 54 (1964)

ex. C.O.Segerdahl

Provenienskedjan är dock inte säkerställd i sin helhet. Tack vare köparnoteringar i Bukowskis auktionskataloger så vet man att Nordqvists mynt först köpts av Meissner och sedan av Burmester. Däremot så existerar det, så vitt jag vet, inga fullständiga förteckningar över Burmesters och Berghmans samlingar och därför finns det inga bevis för att alla viktiga mynt verkligen följde med ända till Svensson 1913. De allra flesta gjorde naturligtvis det och det är en kvalificerad gissning att även detta mynt gick den vägen.

En gissning är dock ändå bara en gissning hur kvalificerad den än är. I detta fall faller provenienskedjan ihop som ett korthus när man upptäcker den vänstra bilden. Den kommer från A.Riechmans auktion 35 i Halle 1925 när man sålde Karl Vogelsangs samling. Trots att bilderna är så olika som 2 svartvita bilder kan vara så kan man inte blunda för de små reporna ovan porträttet; den korta under A och den böjda under L. Eftersom dessa märken inte återfinns på något annat känt exemplar så sitter de nog på myntet och inte på stampen

Svensson köpte alltså sitt exemplar i Halle 1925 och då uppstår dessvärre en hel del frågor: Vad hände med Nordqvist-Messners exemplar och var fick Vogelsang tag i sitt ex? Varför saknade Svensson denna typ så länge? Han bör ju haft goda chanser att införskaffa det tidigare, även om det nu inte ingick i köpet 1913. Han var ju exempelvis personligen nere i Halle på Riechmans auktion 26 (1924) och köpte en Ädelforsdukat 1765. Där ingick även en 1796:a, så varför köpte han inte den? Kan det vara så tokigt att han helt enkelt slarvat bort sitt första exemplar och därför måste komplettera? Sånt har hänt både förr och senare även om det inte är så vanligt. Ahlströms provenienskedja var lång och fin, och när man upptäcker något som det här så känns det som om man mest är till besvär...

Karl Vogelsangs samling förtjänar också några ord. Uppenbarligen samlade han på mynt som hade direkt anknytning gruvor och malmbrytning, och i det sammanhanget passade Ädelforsdukaterna väl in. Han hade i sin samling 4 exemplar (1770, 1784, 1796 och 1801). Av dessa köpte Martin Andersson 1770 och 1801, och dessa vandrade sedan vidare till Bonde när hans samling såldes på Bobergs auktion 17 (1930). Ädelforsdukaten 1784 har jag ännu inte kunnat placera; det enda kända exemplaret i övrigt är Svenssons ex men jag kan inte se några likheter dem emellan.

Varför Vogelsang inte ägde någon Daladukat kan man dock fundera över.

Läs mer
31:a juli 2017

Myntträff i Norrköping

I lördags var jag på en mycket trevlig myntträff i Norrköping som Roger Jonsson hade ordnat på sin nyligen återuppbyggda skrotfirma Karstorp. I vanlig ordning hade besökarna med sig mynt som man kunde tänka sig att sälja eller byta eller bara visa upp, så borden var fulla med läckerheter. Det som gjorde det så trevligt var dels den otvungna stämningen och dels att vi bjöds på ett flertal intressanta aktiviteter under dagen; visning av anläggningen, lunch, visning av medeltida myntprägling, axplock ur den kommande MISAB auktionen som Jan-Olof Björk förevisade på en bildskärm. 

Arrangören Roger Jonsson i egen hög person. Han kan känna sig mycket nöjd med dagen.

Under "Läs mer" har jag lagt in fler bilder och dessutom har Hasse Nilsson också gjort ett inlägg.  

Läs mer
23:e juli 2017

Oväntad mynttyp

Sitter och pysslar lite med Karl XII på Typsamlingssidan. Är lite svårare nu när jag inte har SMH att stödja mig på. Men det ska nog gå det också. Har just gjort sidan med 1-öringarna i silver färdig. Rätt rolig sida att göra eftersom jag upptäckte att man nog måste anse att 1 Öre 1716 och 1717 är av en annan typ än de tidigare årgångarna. Undrar hur många som har haft det klart för sig? Jag har i alla fall aldrig hört ett knyst och SM-boken säger ju inget om det. Enligt Bertel Tingströms "Svensk Numismatisk Uppslagsbok" så blev det nämligen en ny myntordning på 1-öringarna 1716. Då sänkte man silverhalten från 25% till 19,4%, vilket var en anpassning till 2 Öre och 4 Öre  som också fick nya myntordningar detta år. Dessa båda större valörer hade dock inte präglats tidigare under Karl XII:s period och då är det ju självklart att det blir nya typer. Denna betydande sänkning av silverhalten på 1-öringarna innebar lika självklart att också de blev en ny typ, trots att varken storlek eller myntbild ändrades. Kul!

Läs mer
18:e juli 2017

Förbryllande sveakronor

Jag har börjat fördjupa mig i Karl XII:s mynt och lade märke till att det finns 3 olika typer av sveakronor på 2-markerna.

Till vänster har vi den första, som Ahlström vid något tillfälle benämnt "1675 års krontyp". Detta är dock felaktigt eftersom den introducerades redan 1666 (Bon 196). Nu spelar det inte så stor roll, det viktiga är att det är den vanligaste sveakronan på Karl XI:s 2 Mark och den enda som användes från 1681 och framåt. Kanske inte så konstigt då att man fortsatte med den av bara farten ända till 1701.

Bilden till höger är den nya kronan som blev den enda man använde 1702-1718. "Den nya kronan" är dock kanske även det ett felaktigt uttryck eftersom typen (fast i mindre format) använts på 1-markerna ända sedan 1683. På 2-marken var den i alla fall ny.

Det verkligt intressanta i kråksången är sveakronan i mitten som enbart användes 1701 och var den klart vanligaste det året. När jag började titta närmare på den så tänkte jag: "den där kronan känner jag igen"!

Och mycket riktigt så återfinns även den på Karl XI:s mynt. Den återfinns på 1 stamp 1668 (Bon 239) samt på de fåtaliga stamparna som saknar myntmästarmärke 1669. Sedan användes den inte mer och är därmed en av Karl XI:s sällsyntaste sveakronor. Nu är den ju uppenbarligen inte punsidentisk och tur är väl det för det vore ju rent osannolikt märkligt om J.G.Breuers puns hade kommit till användning igen. Samma typ är det dock, det kan väl ingen säga emot och frågan är ju hur detta kan komma sig. Ingen annan av Karl XI:s sveakronor är ens i närheten av att likartad. Hur fick man den idén 1701, över 30 år senare? 

Läs mer
13:e juli 2017

Ny/återupptäckt riksdalervariant

Oj, så länge det är sedan jag skrev något. Befinner mig för närvarande i något slags numismatiskt limbo, vaknar endast upp ibland när jag får något mail eller telefonsamtal. Förra veckan ringde exempelvis en upphetsad Roger Jonsson och berättade att Johan Melin upptäckt en ny variant av Riksdalern 1741. Nu visade det sig att den egentligen var återupptäckt, inget nytt under solen, men det förtar ju intet av den feststämning som för närvarande råder bland Sveriges riksdalersamlare.

Bilden till vänster visar det vanliga porträttet som användes 1738-1748 och det har aldrig talats om någon variant under denna 10-årsperiod. Till höger visas dock beviset på motsatsen, ett större porträtt utan nitar på bröstet, som enbart verkar ha använts 1741 och det i begränsad skala. Hittills är endast 4 exemplar kända och jag har naturligtvis lagt upp en ny raritetssida.  

Intressant detta med nyupptäckter och återupptäckter; hälften av all numismatisk forskning verkar gå åt till att återupptäcka sanningar som glömts bort. I det här fallet visste Henrik Pripp definitivt till det eftersom han hade båda varianterna, och Sten Törngren kände till det eftersom han köpte Pripps ex på Ahlström 27. Bjarne Ahlström hade dock glömt bort det när han sålde ett andra ex på sin 65:e auktion, eftersom det gick som en vanlig 1741:a. Kanske kommer varianten att stanna kvar i samlarnas minne denna gång eftersom uppståndelsen blev så stor. Det får framtiden utvisa.

Läs mer
7:e juni 2017

Så mycket mynt har svenskarna hemma

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/vetenskap/d%c3%a4rf%c3%b6r-ska-du-alltid-l%c3%a4gga-ett-mynt-i-frysen-innan-du-%c3%a5ker-hemifr%c3%a5n/ar-BBxkwrs?li=BBqxHCs

Läs mer
6;e juni 2017

En lös tråd...

Inom raritetsforskningen finns det många lösa trådar, men eftersom jag fick ett mail om saken så kan vi ju plocka upp en av dem. Hur många ex av 1/2 Riksdaler Specie 1852 finns det egentligen i privat ägo. På min raritetssida har jag tagit med 3 bilder som ser ut att vara avbildningar av 3 olika exemplar. Dessa såldes på Svenssonauktionen 1966, Hirsch 7 (1978) och på Svea 10 (1981). I en förteckning i Ahlströms katalog 24 (1981) sid 99 är alla dessa 3 försäljningar medräknade, men ändå fastslår man att det endast finns 2 exemplar i privat ägo. Två av bilderna måste alltså föreställa samma exemplar, men vilka? Vad visste man då som man har glömt nu? Är det någon som kan kasta lite ljus över detta lilla mysterium så vore jag mycket tacksam!  

Läs mer
3:e juni 2017

Snabbt svar på tal

Jag fick ett snabbt svar av Morten Eske Mortensen (MEM), trevligt att se att även han håller koll på min blogg. Jag har lagt in hela hans mail under länken här nedan med de märkliga bokstäverna, vilket egentligen ska betyda "LÄS MER". (Vet inte vad jag ska göra åt det) Det visar sig att i grunden har vi nog ganska lika åsikt, men eftersom han flera gånger frågar "Vad är det du vill ha sagt?" så kan jag väl ägna det här inlägget till att förklara det.

Den ena är att MEM ansåg att det fanns orsak att påpeka att Ottar Ertzeid och jag inte har möjlighet att göra den researche som behövs för att vara trovärdiga i vår raritets- och proveniensforskning, och då ville jag helt enkelt återgälda den vänligheten.

Det andra är att jag anser att MEM betonar betydelsen av 6000 auktionskataloger väl mycket. Självfallet är det en stor fördel att ha många kataloger i sitt bibliotek, men som jag skrev tidigare så är alla kataloger inte lika viktiga. Man klarar sig rätt bra om man i första hand koncentrerar sig på kataloger med bilder i. Jag anser i stället att den största begränsande faktorn i all raritets- och proveniensforskning är den tid man har till sitt förfogande. Som en del nog har förstått så har jag sedan några månader börjat med sammanställningen av Karl XII:s rariteter och jag hoppas att jag någon gång i höst (oktober?) ska bli så pass färdig att jag kan publicera det. Det tar helt enkelt en jäkla tid! I mitt stilla sinne har jag tänkt att jag ska försöka jobba mig fram till och med Gustav Vasa, men det kan mycket väl ta 10 år innan jag är där. Mycket kan som bekant hända på 10 år och det viktigaste är ju att hälsan och intresset håller i sig. Och detta gäller om jag begränsar mig till dom "viktiga" katalogerna. Ska jag gå igenom 6000 kataloger för varje regent så har jag inte skuggan av en chans att hinna.

Mitt katalogbibliotek växer dock, sakta men säkert och det börjar nog snart närma sig 1000 kataloger. Varav 3-400 som jag inte ens haft tid att titta i ännu. Men jag vet ju att dom finns där ifall jag måste kolla någon ledtråd. Min strategi är att när jag gjort Gustav Vasa så bör jag också ha hunnit införskaffa åtminstone dom "viktigaste av dom mindre viktiga" katalogerna och då kan jag påbörja ett andra varv där jag går igenom dessa kataloger för hela regentlängden. Den som lever får se hur mycket man mäktar med.

Mitt underlag är förresten inte så dåligt nu heller. Ottar mailade och påpekade att han, med avseende på guldmynten, gått igenom 2000 kataloger och eftersom han hela tiden delat med sig av sina resultat så bör jag ju kunna räkna in även dessa i mitt underlag. "Samarbete" är nog en av världshistoriens bästa uppfinningar... 

Läs mer
2:a juni 2017

Nu kan man sträcka på sig!

Jag fick ett nyhetsbrev idag från Morten Eske Mortensen, där bland annat ett mail till Andreas Kaiser och Ulrich Künker ingick. Anledningen till att jag tycker att jag kan sträcka på mig är att lilla jag blivit omnämnd i en dispyt mellan ledande numismatiker. Början på nyhetsbrevet har jag lagt här nedan och resten som är relevant har jag lagt under "Läs mer".

Fem punkter där jag alltså blir nämnd på punkt 3. Inga lovord direkt, men vad gör väl det; all reklam är positiv som någon sa. MEM anser alltså inte att jag kan uttala mig om rariteter, kända exemplar och provenienser eftersom jag inte gjort hemläxan och gått igenom 6000 auktionskataloger. Jag erkänner villigt och glatt att jag inte gått igenom 6000 kataloger, men däremot måste jag nog rätta honom om att jag både kan och vill uttala mig om raritets- och proveniensforskning. Det MEM inte talar om är att 90% av de omtalade katalogerna är oanvändbara för ändamålet eftersom dom sällsynta mynten saknar både bild och adekvat beskrivning. MEM kan med sitt i det närmaste kompletta katalogbibliotek naturligtvis redovisa antalet försäljningar betydligt noggrannare än jag kan, men däremot har han inte större möjligheter än jag har att avgöra vilket specifikt mynt som säljs vid ett visst tillfälle. Jag anser alltså att det saknas en punkt i listan:

6. Morten Eske Mortensen är heller inte i stånd att upprätta fullständiga sällsynthets-, antals- och proveniensundersökningar.

MEM har som sagt stora möjligheter att räkna antalet försäljningar, men det är ju en helt annan sak än att påvisa och bevisa hur många exemplar det finns på marknaden av en viss variant eller ett visst årtal. MEM behöver definitivt bättre på fötterna än sina 6000 kataloger för att sätta mig på plats i det här fallet.

Jag kan förresten också nämna att jag ju köpte Myntårsböckerna 2009/2010 och 2011/2012, men kom snart underfund med att det inte var något för mig. För min forskning är det enda riktiga att gå direkt till källan, myntkatalogerna med godtagbara bilder i. Myntårsböckerna var dessutom inte helt kompletta, vilket ju är förståeligt med tanke på den mängd data som ska behandlas. Det saknades alltså rara mynt som sålts på stora auktioner under perioden, men det är nog Morten inte villig att erkänna.

Slutligen kan jag också säga att mitt underlag numera är betydligt fler än 120 kataloger. Det känns dock inte längre meningsfullt att redovisa dem. 

Läs mer
26:e maj 2017

Lång och fin provenienskedja

Lars Emil Bruuns samling (-1918) --> mynthandlare Adolf Hess, Frankfurt a. M. --> Israel Berghmans samling (1918-1921) --> mynthandlare Jacques Schulman, Amsterdam --> Virgil Brands samling (1921-1926) --> i brodern Horace Brands ägo (1926-1941) --> mynthandlare B.G.Johnson, St.Louis --> mynthandlare Abe Kosoff, Encino, Kalifornien --> T.James Clarkes samling (1941-1961) --> mynthandlare Kosoff igen --> mynthandlare Emile Bourgey, Paris --> Per Otto Nordins samling --> Claes-Olof Algårds samling -->?--> Ahlström 55 (1997) --> PG Carlssons samling --> MM:s samling 

Det är kul med proveniensforskning, speciellt när man lyckas pussla ihop en provenienskedja som är så lång och händelserik som ovan. Det är som synes en Paykulldukat som efter att först ha legat i Lars Emil Bruuns samling får göra en tur över till Amerika innan den i början av 1960-talet återvänder till Europa och Per-Otto Nordins samling i Paris. Dessvärre kommer därefter en period på över 30 år som inte är helt utredd, men tydligen hamnade den i Olle Algårds ägo någon gång på 1960-talet, möjligen med Harry Glück som mellanhand. Algård slarvade dock bort den i början av 1970-talet efter att ha använt den som bokmärke i en bok... Ingen har ännu kunnat bekräfta för mig att Algård återfann dukaten, men 1997 dyker det upp ett ex på Ahlströms auktion 55. Om det är samma ex går inte att bevisa eftersom fotot från Bruuns katalog är för dåligt. Det finns dock bara 3 kända ex av denna dukat i privat ägo, så sannolikheten för att det skulle dyka upp ett fjärde ex verkar mindre än att Algård återfann sitt ex. Men vem vet; någon dag kanske jag får ett mail med ett avgörande bevis åt endera hållet...   (Foto Ahlström 55)

Läs mer
22:a maj 2017

En släng av virus

För någon månad sedan utsattes internet för en omfattande hackerattack med ett ovanligt elakartat virus. Jag har själv inte sett så mycket av det mer än att rubrikerna på mina sidor ibland ser lite märkliga ut. Det är bokstäverna å, ä och ö som blivit utbytta mot tecken och krumelurer som inte finns på mitt tangentbord. Tack och lov har bokstäverna inne i texterna inte blivit ändrade, men rubrikerna är illa nog eftersom jag har över 2000 sidor att titta igenom. Jag rättar allteftersom, men det är inte säkert att jag hittar allt i brådrasket. På sidorna med öresmynt samt bland kända samlingar är det fortfarande mycket som jag inte hunnit rätta, om nu någon är nyfiken och vill se hur det ser ut.

Läs mer
18:e maj 2017

På banken

I veckan som var hade jag ärende in på banken. Som vanligt nu för tiden så innebär det en viss olustkänsla. Det var så att jag hade 5000 kr i gamla 500-kronorssedlar i min "mässkassa" och ville sätta in dem på mitt konto. När det är under 10000 kr så ska dom ju inte ha någon anledning ifrågasätta insättningen på något sätt. Ändå kommer frågan: "Hur kommer det sig att du har så mycket pengar i kontanter? Man ska undvika kontanter i möjligaste mån." I min värld är det en mycket märklig inställning. Jag gillar kontanter, mycket på grund av att jag i yngre dagar inte hade så många. Sedan säger han att han måste skriva en anledning till insättningen. "Skriv att jag måste byta ut sedlarna i madrassen eftersom dom snart blir värdelösa", sa jag. Men det ville han inte och i stället skrev han att dom var "sparade under lång tid". Vilket trams! Sanningen var att jag tog ut alla 10 sedlar ur en bankomat vid samma tillfälle och det tog inte "lång tid".

Det finns ett gammalt talesätt som säger: "Vad gör man på banken efter kl 3?" Med det menas en exemplifiering av diffusa göromål som ingen riktigt kan precisera. Numera bör man kunna strunta i tidsangivelsen och helt enkelt fråga "Vad gör man på banken?" Jag har ingen aning men man verkar inte vilja ha kunder där inne i alla fall.

Läs mer
7:e maj 2017

Dukater från Schmitz samling ute till salu igen

Nu på Sincona 38 som går av stapeln den 16/5 säljs et 25-tal svenska guldmynt. Mest intressant är objekt nr 1925, 1926, 1928, 1931 och 1932 vilka alla köptes av en okänd köpare med spade nr 331 på Schmitz auktion i Zürich 1990. Eftersom ingen av mynten setts till sedan dess kan man förmoda att dom legat i en utländsk storsamling som nu har börjat avyttras. Denna mystiska "spade 331" köpte sammanlagt 15 mynt på Schmitz auktion och det ska bli intressant att se om även resterande mynt säljs inom en nära framtid. Här en förteckning över mynten det rör sig om.

Läs mer
4:e maj 2017

Eremitaget

Denna grandiosa byggnad är Vinterpalatset i Sankt Petersburg där Eremitaget ingår. Som man kan läsa på Wikipedia är Eremitaget ett av världens största konstmuseer med cirka 3 miljoner föremål i samlingarna. Enligt vår guide så var andra världskriget en starkt bidragande orsak till storleken. När man 1941 insåg att tyskarna var på väg så samlade man ihop det mest värdefulla i staden och fraktade det till Vinterpalatset där det var mest skyddat. Efter kriget förflöt många år av återuppbyggnad och när sedan de olika palatsen slutligen var beredda att ta emot sina samlingar igen så vägrade helt enkelt Eremitaget att lämna ifrån sig något. Man hävdade tydligen att man fått dem i gåva. Det är nästan så att en känsla av Deja Vu infinner sig. Guiden sa vid flera tillfällen när vi var i något palats och det var någon skulptur eller målning som saknades: "Den finns nu på Eremitaget och vi hoppas givetvis på att en dag få tillbaka den till sin rätta plats, men det verkar omöjligt". Tydligast var det med släkten Jusupovs konstsamling. Den släkten var rikare än Tsarfamiljen Romanov och hade en enorm samling. Nu får Jusupovpalatset nöja sig med ett galleri med fotografier av sina tidigare mästerverk medan de flesta av originalen finns undangömda för världens ögon i Eremitagets magasin. På Eremitaget har man ju bara möjlighet att visa upp ungefär 10% av sina samlingar. Det finns uppenbarligen mycket inom konstvärlden som man kan häpna över.

Under "Läs mer" har jag lagt bilder från Myntkabinettet.  

Läs mer
1:a maj 2017

Eldorado för modellbyggare

Så är jag då hemma igen efter en dryg vecka i Sankt Petersburg. Någon specialinriktad resa för myntintresserade blev det inte eftersom det var för få anmälda. I stället hoppade jag på en mer allmänt inriktad resa av samma arrangör och det ångrar jag inte. Det är faktiskt inte mycket av det jag fått se som jag definitivt velat byta ut mot numismatiska studier. Sankt Petersburg är en helt fantastisk stad som är svår att beskriva rättvist och det enda raka är att åka dit och se allt själv.

Någon reseberättelse kommer jag inte att skriva, men några reseinspirerade blogginlägg kommer det nog att bli. Den här gången visar jag bilder från en modell man gjort av staden sådan som den såg ut på 1700-talet.

Modellen är byggd i skala 1:87 vilket är den storlek som är bäst anpassad för lokalen där den är inrymd. Den har oräkneliga rörliga delar, som exempelvis skepp som seglar på Nevafloden, hästdroskor som kör runt i staden och vikbroar som öppnas och stängs vid behov. En del stadsdelar skildrar vinter och andra visar vår, sommar och höst. Med jämna mellanrum försänks lokalen i mörker för att visa hur man tror att staden såg ut på natten. Det tog 170 personer 2 år att bygga modellen!

Det enda numismatiska denna gång blir en vy över Peter-Paul-fästningen där Sankt Petersburgs myntverk har legat ända sedan 1600-talet och gör än idag. På den tiden drevs präglingsmaskinerna av vindkraft från "kraftverket" som syns ganska mitt i bilden. Numera är det naturligtvis borta.

Numera ligger myntverket inte längre i fästningsmuren utan i en nyare byggnad innanför muren. Man har inte längre uppdrag att prägla mynt, men däremot slås fortfarande medaljer här.

I fästningsmuren har man dock gjort plats för en utställning med inriktning på präglingsmetoder. Tyvärr fanns inte tid för en noggrannare inspektion, vilket ju skulle varit mycket intressant.

Jag avslutar för denna gång med fler bilder av stadsmodellen under "Read more" 

Läs mer
13:e april 2017

Vem var "EGO"?

I höstas fick jag i min ägo en liten svit Ahlströmkataloger, nr 1-24, som var fullklottrade med köparnoteringar. Som vanligt i modernare kataloger så det ju mestadels spadnumren som är antecknade och de tillhörande namnen på köparna förekommer mer sporadiskt. De köpare som är namngivna är oftast välkända handlare och samlare, som exempelvis Selin, Westerlund, Österlund, Törngren, Algård osv. Mycket intressant för en proveniensforskare!

Vem som skrivit dessa anteckningar går dock inte att utläsa; han har konsekvent benämnt sig själv som "EGO". Jag upptäckte dock en ledtråd till den mystiske katalogägaren: på en handfull köpare hade han skrivit in förnamnet, som om deras identitet var så självklar att det inte behövdes mer. Främst 3 namn, Anders, Johan och Ted, förekom i så gott som alla kataloger och därutöver förekom även Rolf och Hugo ganska flitigt. Min tanke blev att detta måste vara namnen på "EGO:s" närmaste myntkompisar. Visste man bara vilka dessa var så skulle även namnet på EGO vara givet?

Jag skickade iväg min fråga till Kjell Holmberg, som ju varit med länge, och fick napp direkt: "Kombinationen av namn får mig genast att tänka på Ted Malmstedt, Anders Frösell, Johan Wilander, Johans kompis Hugo samt Rolf Sjöberg. Ring till Johan Wilander så kanske han kan hjälpa dig."

Detta resulterade i ett mycket trevligt samtal med en rolig och synnerligen speciell farbror. Johan har nyligen fyllt 84 år och har varit med i auktionssammanhang ända sedan 1960-talet. Om någon skulle förtjäna att bli behandlad i en egen artikel så är det han, men det får bli någon annan gång. På frågan vilken EGO kunde vara så kunde han först inte säga säkert, det här var ju för över 30 år sedan och han har ju naturligtvis med åren skaffat sig en omfattande bekantskapskrets. Lösningen kom genom att han frågade om vilka mynt EGO köpt och genom sina egna anteckningar kunde han genast säga: "Det var Erik Kroon som köpte dessa mynt!"

Erik Kroon var en mycket välkänd myntprofil på 1970- och början av 1980-talet, bland annat SNF:s klubbmästare under många år. Han dog hastigt och alldeles för tidigt i april 1985, och numera är det inte många i samlarkåren som kommer ihåg honom. Även om hans samling inte var speciellt känd och min kunskap om honom är mager, så har jag ändå givit honom en plats bland "Kända samlingar". Kanske kommer det fler pusselbitar med tiden.

Myntträff hemma hos Johan Wilander bara några månader innan Erik Kroons frånfälle. Det är Erik som sitter närmast kameran. Övriga på bilden är Anders Frösell och Rolf Sjöberg med fruar, Ted Malmstedt samt den mer anonyme Hugo Lundqvist (mitt i bild, bredvid soffan). Johan Wilander befinner sig bakom kameran. Myntträffarna med likasinnade var då som nu en av hörnstenarna som myntsamlandet vilar på. 

Läs mer
print