När jag höll på med Fredriks raritetssidor gjorde jag aldrig någon till “Reseriksdalrarna”. Anledningen var att jag tyckte det var så besvärligt att veta vad som var originalpräglingar och vad som blev präglat senare. Nu är spelreglerna ändrade eftersom SM-boken inte längre skiljer på original och efterpräglingar. Varför? Ja, sm-boken förklarar ju inte mycket och svaret hittar man i stället i Delzannos bok; “Stamparna fanns kvar på Myntverket efter den initiala utgivningen och reseriksdalrar har präglats upp även vid senare tillfällen, dock finns inget sätt att skilja originalpräglingarna från de senare präglade.”

Hur gjorde man då tidigare när man alltid tog ställning till om det var original eller inte? Ja det säkraste var ju det som även Delzanno öppnar upp för att man ibland kan se att myntet präglats med rostiga stampar. Detta är dock svårt och dessutom måste det ju ha gått rätt lång tid innan stamparna blivit tillräckligt rostangripna. Det vanligaste var att man utgick från vikten där de lättare mynten ansågs vara original. På varianten med dubbelporträtt har även 2 frånsidesstampar använts och där anses det att stampen med smalare sveakronor och en stampspricka kl. 1 är originalstampen (se bilden ovan). Ingen känner dock till när den stampen slutade användas, om det var 1731 eller senare.

Eftersom katalogmakarna varit väldigt duktiga på att ange vikten på reseriksdalrarna har jag hittat 35 försäljningar där man kan roa sig med att föra lite statistik:

Tidigare tog auktionsfirmorna alltid ställning till om det var original eller efterprägling, men från och med 2016 har både MISAB och Myntkompaniet detta öppet för köparen att avgöra.

Man har angett “original” när vikterna legat mellan 23,2 g och 34,37 g (medel 27,5 g), och man har angett “efterprägling” när vikterna legat mellan 24,8 g och 38,06 g (medel 30,5 g). Detta vittnar nog mest om hur osäkra man varit.

Vad gäller de båda frånsidesstamparna till typen med dubbelporträtt så ser de ut så här. Originalet med smalare sveakronor och stampskador till vänster. Det tyngsta exemplaret präglat med den stampen vägde 31,79 g (MISAB 5) och det lättaste exemplaret präglat med den senare stampen vägde 24,8 g (Spink 143:1114). Detta bör väl fullständigt trasa sönder teorierna om att vikten och frånsidesstampen ska vara bra kännetecken på om myntet är original eller inte.

Det har även präglats en del “mulor”, d.v.s. där man kopplat samman fel stampar. Dessa anses ju alla vara senare präglingar, men föreliggande exemplar (typ II i nya sm-boken) som såldes på MISAB 35 är det enda där man kan vara helt säkert. Åtsidesstampen började nämligen inte användas förrän 1738.

I sammanhanget ska också sägas att reseriksdalrarna är gjorda av medaljsilver. Roger Jonsson har analyserat ett drygt 10-tal, både de som ansågs vara original och de som ansågs vara senare präglingar, och alla hamnade på en silverhalt mellan 94-96%. D.v.s. ordentligt över de 87,8% som stipulerats för riksdalrarna. De var alltså tänkta som minnesmedaljer, men eftersom de hade sitt silvervärde användes de givetvis även som betalningsmedel. De 35 undersökta exemplaren vägde i genomsnitt 29,5 g men det behövdes bara 27 g för att de skulle vara värda som en riksdaler. Klart som korvspad att mottagarna av betalningen tyckte att det var en bra affär.

De senaste dagarna har jag gått igenom 171 kataloger (1912-1991) utgivna av Glendinings i London. Katalogerna är inte numrerade och därför kan man inte veta hur komplett sviten är. Bland annat frågade Sonny Serrestam om en katalog från 1939 där det ska ha sålts en 8 dalersplåt, men den fanns inte med. I vilket fall hittade jag 5 kataloger med intressanta svenska mynt och bäst var utan tvekan auktionen från den 4/10 1973. Den innehöll 13 svenska guldmynt varav 5 rara dukater från Adolf Fredrik. Problemet var bara att bilderna var mycket dåliga och dessutom hade man blandat ihop dem å det grövsta.

Bilden visar en dukat 1770 och bildkvalitén är representativ för alla 5 mynten. Centreringen av mynten är det enda man kan gå efter vid identifieringen och i det här fallet passar det perfekt in på Haganders exemplar. Det var inte alltid som det var så lätt att avgöra. Just det här myntet hade man dessutom satt årtalet 1771 på, men så pass mycket ser man ju att det inte stämmer.

Av 5 möjliga hade man satt fel årtal på 4 och det är nog det sämsta katalogjobb jag sett. Misstanken uppstod att man kanske också blandat ihop åtsidorna och därför fick jag gå ner på stampnivå och se vilka åtsidesstampar som förkom vilka år. Mycket riktigt så hade nr 364 och 365 fått byta plats, vilket jag fick ändra tillbaka innan jag monterade ihop myntbilderna. Objektsbeskrivningarna i övrigt går inte att lita på eftersom man inte vet vilket årtal det beskriver. Det lättviktiga myntet på 3,30 gram kan ju faktiskt ha årtalet 1768, 1770 eller 1771. Jag tror dock att det är 1768, men det myntet tror jag är identiskt med det som såldes på Ahlström 57 och där hade man inte satt ut vikten.

Nu har jag i alla fall lagt in alla svenska mynt från den här katalogen på respektive raritetssida, med passande reservationer där jag är osäker. Jag får avsluta det det här inlägget med en märklig publicering som Glendining gjorde i katalogerna i början av 1960-talet.

Man skrev alltså ut listor på vilka som köpt mynten! Mycket innovativt får man säga och det skulle ju förenkla vardagen betydligt för proveniensforskare om alla gjorde så. Men det är nog troligare att solen går upp i väster än att Dan Carlberg gör något sådant. I vilket fall kan man se att “Ahlstrom” var en flitig köpare på auktionen som i första hand innehöll antika mynt. Förmodligen var det Bjarnes bror Berndt Ahlström som vid den här tiden lämnat Sverige och prövade sina vingar på den internationella marknaden.

Jag vet inte riktigt om “uppdaterad” är rätt ord eftersom det var så mycket som måste åtgärdas. Mitt främsta syfte var ju att uppdatera med referenser från nya sm-boken så att det skulle bli lättare hitta en viss raritet. För att göra det så måste även typsidorna följa med eftersom jag hela tiden har korsvisa hänvisningar. Första stora problemet var när jag upptäckte att det faktiskt saknas 3 porträttgrupper för 2 Mark 1669 och 1671. Man har exempelvis slagit ihop gamla typ XXIIIA och XXIIIB till samma huvudtyp, men jag kan ju inte för mitt liv tycka att de porträtten är särskilt lika. Hur som helst slutade det med att jag gjorde 3 specialsidor där jag redovisar dessa typer och dess varianter.

Nästa stora problem var mångfaldigandet av krontyper på öresmynten i silver. Jag är nog ingen riktig variantmänniska för jag känner att jag blir förvirrad när det blir för mycket smått att komma ihåg. I sm-boken tycker jag det borde räcka med att veta att det finns en kunglig krona och att det finns sveakronor. Vill man nörda ner sig i kronvarianterna så finns det andra förteckningar som är mer lämpliga.

Vad gäller raritetssidorna så var målet dels att ordna alla sidor i sm-nummerordning och dels att redovisa “förekomsten” av samtliga sm-nummer. Det gick väl bra för det mesta, men det är helt omöjligt med min metod att veta hur ofta de här nya varianterna av småvalörer förekommer. De visas ju nästan aldrig på bild i auktionskatalogerna. Jag fick helt enkelt slå ihop en hel del abcd för att få det hanterligt.

Jag läste också det Ulf Ottosson skrev om att det borde vara tydligare åtskillnad mellan typrariteter, årtalsrariteter och variantrariteter, och det tycker jag att det är nu. Till vänster i varje tabell redovisar jag typ och årtal, och då är det bara att räkna ihop på högra sidan hur många det kan finnas av varje. Jag vet nog inte hur jag ska kunna göra det tydligare.

Jag kan också nämna att det nu finns raritetssidor även för plåtmynt och provmynt. Vad gäller plåtmynten så har jag ju stött mig mycket på Tingströms inventering, men i en del fall har jag hittat fler privata exemplar än han gjorde och det är ju roligt. Tingströms enkätundersökningen redovisas på SM-bokens hemsida.

Slutligen kan jag nämna att jag en dag när jag ville göra något annat lade ut Lorentz Anderssons uppsats bland “kända samlingar”. Det blev inte särskilt vackert men är en trevlig läsning för de som inte redan har läst det.

Förra veckan hade jag nöjet att gå igenom en samling med 678 utländska myntkataloger i mitt sökande efter svenska rariteter. Katalogerna var mestadels från perioden 1960-2000, men det fanns en del både äldre och senare också. Ja, “nöje” är väl kanske fel ord i sammanhanget eftersom själva sökandet är en rätt tröttsam historia. Nöjet kommer efteråt när man kan sammanställa det man funnit. I det här fallet hittade jag 30 intressanta kataloger som jag inte haft möjlighet att gå igenom tidigare. Resten av katalogerna innehöll mestadels antika och utländska mynt. Detta är dock inget ovanligt, det är helt enkelt så det förhåller sig. Jag brukar räkna med att för varje utländsk katalog med svenska mynt så går det minst 10 kataloger där det inte finns något svenskt alls och det brukar krävas 60-70 utländska kataloger som innehåller svenska mynt för att man ska hitta lika många rariteter som det finns på en genomsnittlig svensk auktion (MISAB eller Myntkompaniet). Eftersom jag denna gång fick anledning att uppdatera 50 raritetssidor så kan man såga att utbytet var ovanligt bra.

En pärla jag måste nämna i sammanhanget är Leu Numismatiks auktion 58 från 1993 Inte nog med att det fanns 7 rariteter i katalogen, samtliga var dessutom tidigare sålda på Stockholms Auktionsverks auktion i mars 1991. Det vill säga när mynten från Hirsch konsortier blev sålda. Jag blev naturligtvis nyfiken och kollade samtliga 32 svenska mynt i Leus katalog och kom fram till att 18 gick att identifiera i Auktionsverkets katalog. Detta framkallar givetvis fler frågor men det blir nog svårt att få reda på vem som ägt mynten mellan 1991 och 1993.

En annan rolig sak var att jag hittade den här bilden i en onumrerad Hess-auktion från 1955. Först kände jag inte igen myntet, men när jag satt ihop och redigerat bilden så såg jag ju att det var Haganders exemplar (se nedan). Han köpte myntet på Hess/Leu 34 (1967) när Graf Robert Douglas samling såldes och det var ett av Haganders första mynt. Att upptäcka var Douglas måste ha köpt myntet var ju en bonus.

Tja, så går det till när jag roar mig och jag har nog det mesta roliga framför mig. Vid det här laget har jag gått igenom över 10000 kataloger och jag räknar med att jag måste gå igenom minst 40000 till för att vara säker på att inte missa något. Härligt!

Det råkade bli så att jag lyckades vinna en del kataloger på Sinconas auktion sistlidna helg. Katalogerna blev ju inte billiga så det blev ju en slant att punga ut med, men det var ju inte mer än jag orkade med. Eftersom jag gjort affärer med Sincona tidigare så var ju alla uppgifter om dem redan inmatade på banken och för att vara en utlandsbetalning så gick det snabbt och smidigt.

Döm om min förvåning när jag går in på bankens hemsida någon dag senare och upptäcker att den där betalningen inte är gjord och att jag till på köpet inte kunde göra några betalningar alls längre. Där fanns bara ett meddelande om att jag måste kontakta deras “digitalsupport” för att få hjälp att få ordning på sidan igen.

Sagt och gjort så ringer jag upp och blir utsatt för världens utfrågning. Jag måste säga mitt fullständiga namn, min adress, siffrorna på bankkortet, knappa in mitt personnummer på mobilen och jag minns inte allt. När hon i andra änden av luren till slut blivit övertygad om att jag är jag så får jag förtroendet att signera alltihop med mitt mobila bank-ID.

Andra delen av utfrågningen gällde varför jag skickade pengar utomlands, om jag visste om mottagarna hade ett registrerat företag, om någon ringt mig och övertalat mig att göra utbetalningen osv. Fan jag blir sjuk av sådan här byråkrati och det verkar bara bli värre och värre. Dom stoppade alltså betalningen för att dom inte litade på sina egna säkerhetssystem och för att dom inte visste om jag var ansvarig för mina egna handlingar. Tydligen klarade jag provet för nu är jag betrodd att göra mina egna affärer igen, men alltihop känns jäkligt kränkande. Det är nästan så att man funderar på att stoppa pengarna i madrassen i stället…

Det är väldigt noga i olika myntförteckningar att hålla ordning på sveakronorna till Karl XI:s 2-marker, men 1-markernas sveakronor är det ingen som gör så stort väsen av. Ändå är ju skillnaderna och fantasifullheten som synes lika stor här. Anledningen torde vara att dessa sveakronor inte skapar så många egna varianter. En del avvikelser finns naturligtvis, men dessa försvinner som regel i mängden.

Lite irriterande får jag säga att jag nu ser att den där J2-kronan nog skulle ha passat bättre bland H-kronorna. Men spela roll, jag orkar inte ändra.

Ja, hur många har sett den där tidigare? Och tydlig är den också! Fick mig bilden tillsänd för någon vecka sedan av en samlare i Umeå. Som alltid lika roligt med nya upptäckter.

Det får väl bli ett blogginlägg om Myntkompaniets auktion också, det var ju en del roliga mynt även där. Men det verkar gå lite trögt för dem. Om jag räknat rätt så var det 70 osålda bland 621 svenska objekt. Mer än 10% som man inte fick någon provision på p.g.a. för höga utropspriser. Det verkar som man emellanåt ger inlämnarna för mycket att säga till om. Den där dukaten 1816 är både sällsynt och vacker, men hur många hugade spekulanter finns det om priset redan från början ligger över 90000 kr?

Jag tror dessutom att det nog skulle hjälpa upp en del om man skrev objektsbeskrivningarna på svenska och satte priserna i kronor.

Idag när jag tittade igenom Künkers nästa auktion (nr 387) fick jag kvitto på att ryktet talar sant; Ekströmstiftelsen säljer sin Ekströmsamling!!!

På Ahlström 35 (1987) köpte Ekströmstiftelsen en stor del av de mer åtråvärda mynten och medaljerna för att ha att visa upp på KMK. Nu 36 år senare har man tydligen bestämt sig för att sälja igen. Alla objekten på bilden kommer från Ahlström 37, plus ett antal till som jag inte räknat. Det ska dock sägas att det är en del toppobjekt med svenskanknytning på den här auktionen som inte kommer från Ekström, eftersom de har andra provenienser. Hur som helst känner man sig nästan lite andäktig som får vara med om detta.

Den här gången är det tydligen objekt från besittningarna som säljs och vi får anta att de mer helsvenska objekten kommer på auktion i Sverige så småningom. Det här ska bli spännande att följa!

Jag håller som bäst på med att komplettera mina sidor med bland annat de nya varianter som fått sm-nummer. Jag följer dock inte sm-boken slaviskt. Som jag talade om för Hemmingsson häromdagen så lämnar jag walkover när dom exempelvis fördjupar sig för mycket i krondjungeln bland kopparmynten. Det är ju omöjligt för mig att ha någon uppfattning om förekomsten av varianter som praktiskt taget aldrig visas på bild. För den som vill ha djupare kunskap om sådana mynt kan jag med varm hand hänvisa till andra förteckningar som är mer djupgående än jag vill ha min.

Däremot tar jag gärna itu med nya varianter som är lättare att känna igen när man står på en mässa och inte har något jämförelsematerial till hands. Jag har exempelvis just gjort en liten inventering av förekomsten av ovanstående varianter, 2/3 Riksdaler 1660 med pärlring resp. krans. Skillnaden är ju tydlig på de här bilderna, men det blev lite besvär ändå.

Om man först tittar på “pärlringen” så är den ju inte som en pärlring runt om, mer då som en smal krans. Och det finns kransar som inte är så tydliga som den här, kort sagt finns det mellanting som inte är så lätt att definiera. Då kom jag på att det finns ett annat kännetecken på de här bilderna som är mycket lättare att se.

Handtaget på svärdet! Den skillnaden är lätt att se med blotta ögat. Sagt och gjort, då behövs bara en bättre benämning på de här varianterna. Det ska vara något kort och koncist så att det är lätt att förstå när man pratar om mynten. Jag googlade på svärdets delar och fick reda på att det inte finns någon enhetlig terminologi på något språk utom japanska och det har man ju ingen nytta av. Den där “bygeln” som går utanför handen och som utgör den utmärkande skillnaden mellan bilderna kan man dock med hedern i behåll kalla för “greppskydd”. Men sedan måste man ju även definiera skillnaden mellan dessa greppskydd och då blir det svårare. “Öppet och slutet greppskydd” kanske? Öppet och slutet E på Karl XV:s mynt är ju inte helt rättvisande det heller, men vi vet ju vad det står för.

Oavsett vad man kallar dem så hade jag nu ingen svårighet att se skillnaden på varianterna. Jag hade ett hyfsat underlag; i Ahlströms och MISABs kataloger hade jag noterat 35 försäljningar varav 7 visade sig ha pärlring och resten var krans. Senare hittade jag ännu en pärlring hos Schmitz.

Det här är givetvis ingen fullskalig inventering, men det är mycket långt på väg. Resten får komma med tiden.