Obevisbart

Som väl de flesta vid det här laget har jag sett på “Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet” och jag undrar om jag någonsin sett något så sorgligt förr. Ett helt liv byggt på lögner, lögner som måste upprätthållas med ett dyrt leverne, ett dyrt leverne som man inte har råd med om man inte drygar ut intäkterna med olagliga verksamheter. Och när upptäckten kommer rasar allt, man har inga pengar kvar, inga vänner och inget anseende. Nog är det sorgligt!

Än mer tragiskt är det dock att detta bara är toppen av ett isberg och det är inte begränsat enbart till KMK. Jag tänkte här berätta en anekdot om en företeelse som kan vara minst lika försåtlig och svårbevisbar som stulna mynt.

Någon gång i början av 1980-talet bestämde ledningen för ett museum i Sundsvall att man skulle sälja ut en del av sina samlingar och det handlade då om sådant som ändå bara låg magasinerat och aldrig skulle hamna i någon utställning. Däribland fanns en myntsamling och eftersom man själva saknade numismatisk expertis kontaktade man KMK och bad om råd. Självfallet blev man mycket glada när Ernst Nathorst-Böös, dåvarande chef på KMK, meddelade att han själv kunde komma och hjälpa till. Exakt hur allt förlöpte är det väl ingen som längre vet, men historien berättar i alla fall att det blev bestämt att Nathorst-Böös skulle ta med samlingen till Stockholm och ordna med försäljningen. En tid senare fick man också betalt, men det var bara en bråkdel av vad man förväntat sig.

Det blev aldrig något efterspel eftersom museet inte hade några som helst bevis för att något oegentligt hade skett. Man hade inga myntbilder och inte ens en förteckning över vilka mynt samlingen innehöll. Man hade helt enkelt litat blint på en man som “stod över alla misstankar”. I rättvisans namn skall sägas att Nathorst-Böös mycket väl kan ha gjort exakt det han blivit ombedd att göra, och att samlingen helt enkelt inte var värd mer än vad man fick betalt. Men detta kan ju bevisas lika lite som motsatsen.

Tänk er in i det som hände; så fort samlingen lastats in i Nathorst-Böös bil så hade han full kontroll över den och var samtidigt den ende som visste vad den innehöll. Han kan ha behållit allt mellan 0 och 99%, och det är aldrig någon annan som kunnat veta vilket. Var han nu helt ärlig och lät hela behållningen gå tillbaka till Sundsvall så begick han ändå ett mycket grovt misstag; han tänkte inte på att skydda sitt eget anseende. Han skulle givetvis ha sett till att han hade vittnen på all kontakt han hade med samlingen. Då hade det inte blivit något snack efteråt. Misstankar kan tyvärr vara lika efterhängsna som fällande domar och Sundsvallsborna var i alla fall övertygade om att man blivit grundlurade.

Nu gällde detta ett museum, men det skulle lika gärna kunna hända, och har dessvärre även hänt, ett dödsbo. Ett av våra starkaste försvar för att vi samlare ofta lägger ner tämligen stora belopp i våra samlingar är att vi bygger upp ett värde som finns till godo för våra anhöriga den dagen då vi är borta. Men hur många gamla samlare är det inte som lämnar stora samlingar efter sig, men inte en enda rad om hur deras okunniga anhöriga bäst ska förvalta samlingens värde. Risken är då stor att de anhöriga lyssnar alltför mycket på någon “rådgivare” som råkar komma förbi, och i värsta fall kan det bli lika illa som för museet i Sundsvall. Kanske en tanke som är värd att komma ihåg för många.

Falcoin