Tidigare postat 17/10 2015
Mynt som sålts privat, eller som ärvts, i flera generationer
Det säger sig ju självt att mynt som inte bjuds ut i offentliga sammanhang heller inte är kända på myntmarknaden. Det är mycket vanligt när det gäller enstaka mynt, men det kan även hända att hela samlingar förblir anonyma i många år. Exempelvis så hade Dr Otto Smith samlat ihop en mycket fin svensk samling fram till 1912, och trots att han dog 1935 så fann inte hans arvingar anledning att börja sälja förrän 1977 (Ahlström 16). Än värre var det med Henrik Pripps samling. Han slutade också att samla i början av 1900-talet och sedan låg samlingen bortglömd i ett bankvalv i nästan 80 år innan den slutligen såldes på Ahlström 27 och 29. Hur fantastiska dessa auktioner var för specialsamlarna kan man med fördel läsa i Sten Törngrens bok “Mitt liv i Numismatikens underbara värld”.
Ett tredje exempel kan vara att George de Laval i början av 1930-talet kom i besittning av Bonniers Karl XI-samling. Uppgifterna är visserligen obekräftade, men mycket tyder på att så var fallet. de Laval sålde sedan sin samling till Manne Jakobsson 1941. Denne sålde sedan i sin tur betydande poster till Per Hellström 1965-1966. Det är mycket möjligt att ett flertal av Bonniers mynt, som han köpte i 1900-talets början, fortfarande ligger kvar i den ännu orörda delen av Hellströms samling. Sånt är spännande!
I Nils Lindbergs bok fick jag med en liten artikel om en länge okänd 8 Öre 1557 (kvadratisk Åboklipping). Det var en sådan där fantastisk historia som är så rolig att återberätta. Nyligen fick jag höra en annan historia om ett annat mynt, annorlunda men lika trevlig att återberätta.
Myntet är alltså en Riksdaler 1781, försedd med ett hänge och sittande i en halskedja. Nuvarande ägaren berättar att myntet gått i arv, generation efter generation, ända sedan 1844. Släktsägnen säger att den fanns i släktens ägo ännu tidigare, men detta är tyvärr inte dokumenterat. Men det är sannerligen inte många mynt som har en provenienskedja som sträcker sig 170 år bakåt i tiden. Där kan man tala om släktklenod! Faktiskt tur att myntet inte är någon raritet så att någon ägare skulle bli frestad att sälja den. Man kan ju tänka sig själv hur värdefullt jag skulle ha tyckt att ett mynt skulle ha varit om jag säkert vetat att den varit i min faffars farfars ägo.
