Jag läste för en tid sedan en intressant historia i “Bland Numismatiker” (Erik Gamby, SNF:s smärre skrifter nr 3). I slutet av 1920-talet var det en excentrisk affärsman, Martin Coles Harman, som köpte Lundy Islands, den största ön i Bristolkanalen.
Den lilla ön beboddes då av 42 personer samt några 1000 lunnefåglar. 2007 hade befolkningen minskat till 28, men antalet fåglar var nog ungefär detsamma. Harman slog sig ner på ön och fick av den engelska staten lov att ta upp tull, förmodligen för att man skulle slippa att inrätta en tullstation där. Han ville även ge ut egna frimärken och mynt, men till detta fick han inget tillstånd. Harmon struntade dock oblygt i detta förbud och 1929 startade han präglingen av 2 myntvalörer. Så får man naturligtvis inte göra om man vill vara en laglydig medborgare och Harmon dömdes, efter flera rättegångar, till att betala 25 pund i böter.
Så här i efterskott kan man ju tycka att Harmons lilla verksamhet var ganska harmlös. Vilken skada kan det göra att prägla mynt som till utseende och valör inte är giltiga betalningsmedel någonstans utanför den 6 kvadratkilometer stora ön? Svaret är givetvis att utan en lagstiftning i frågan så skulle det, teoretiskt sett, kunna bli okontrollerad myntning på varenda bakgård, och det vore ju inte så bra. Kronan (myntherren) kan. om man så finner lämpligt, bevilja särskilda tillstånd för enskild prägling, men den är då alltid reglerad och villkorad. Frågan om var gränsen mellan “harmlös” och “upprorisk” går kan givetvis också alltid diskuteras. I Harmons fall kan det knappast ha rört sig om annat än ett reklamjippo och det tyckte nog myndigheterna inte var ett tillräckligt behjärtansvärt ändamål. Harmon själv var säkert nöjd ändå eftersom uppståndelsen och det massmediala bevakningen kring hans person blev större än han rimligtvis kunde ha räknat med. Han hann dessutom med att sälja en del av sina alster och dessa utgör numera eftertraktade objekt på samlarmarknaden.
Jag känner inte till någon vedertagen benämning på denna typ av mynt, men “oauktoriserad myntning” borde väl vara en passande beskrivning. Företeelsen är sällsynt men absolut inte unik. Exempelvis så finansierade de båda hertigarna Johan och Karl sitt uppror mot sin bror kung Erik XIV (myntherren) genom att prägla sina så kallade “blodsklippingar” 1568. Om dessa båda herrar inte lyckats i sitt uppsåt hade nog straffet blivit betydligt värre än det blev för Martin Coles Harmon.
