Tidigare postat 9/4 2016
I något av mina tidigare liv, för 50 år sedan eller så, så läste jag en bok som hette “Den rikaste pojken i världen“. Jag tyckte nog inte att den var så bra för jag kände aldrig något sug att läsa om den. Den måste dock ha påverkat mig ganska rejält eftersom jag fortfarande, efter alla dessa år, har ett mycket levande minne av handlingen. Minnet kan naturligtvis ha blivit förvanskat en del med tiden, men det spelar egentligen ingen roll; det viktiga är den lärdom jag fick.
Bokens huvudperson är en pojke som går på en internatskola, där den av tradition viktigaste fritidssysselsättningen är att spela kula, på skolgården, i korridorer och var man nu än råkar befinna sig. Kulorna har med tiden inrättats i en värdetabell efter sällsynthet där dom små stenkulorna i den vanligaste färgen är minst värda och en stor och ovanligt vacker glaskula, som det bara finns en av på hela skolan, är mest värd. På detta sätt kan man byta kulor med varandra, köpa varor och tjänster, och det har till och med gått så långt att man kan handla med kulorna i handelsboden som ligger bredvid skolan. I själva verket fungerar handelsboden som en centralbank i ett slutet ekonomiskt system. Affärsinnehavaren har för länge sedan insett att det inte är någon god strategi att köpa in nya kulor utifrån. Så länge som han kan hålla antalet befintliga kulor på skolan på en lämplig nivå, så kan han också tjäna pengar både när pojkarna handlar godis och när dom handlar kulor. Nåväl, handlingen drivs framåt av två viktiga händelser: den första är att rektorn på skolan av någon anledning förbjuder hela verksamheten och beslagtar samtliga kulor. Den andra är att pojken, som är bokens huvudperson, inte kan resa hem över ferien. Som enda elev tvingas han stanna kvar på skolan hela lovet. Redan första lovveckan kommer rektorn en dag till pojkens rum bärande på en låda, som visar sig innehålla skolans samtliga kulor. “Dom här tar sådan plats på mitt kontor så jag måste göra mig av med dem. Vill du ha dem?” Pojken blir över sig av glädje, en sådan rikedom hade han aldrig kunnat tro att han någonsin skulle kunna äga. Gradvis förstår han dock att det kanske inte var så mycket till gåva, och den stora chocken kom när han gick till handelsboden och inte fick handla eftersom kulorna inte längre var giltigt betalningsmedel. Han fick alltså lära sig att kulorna inte hade något värde i sig själva, bara det värde som tillgång och efterfrågan skapar. När efterfrågan försvinner så blir även värdet noll.
På senare tid har jag reflekterat en del över det där. Tänk om Eva Rahmberg på KMK skulle ringa en dag och säga: “Det är beslutat att vårt myntkabinett ska avvecklas. Vill du ta hand om våra mynt?” Inför en sådan förfrågan skulle alla samlarinstinkter säga “ja, ja”, men förnuftet skulle obönhörligt säga nej. Att plötsligt få så många mynt i sin ägo skulle innebära att alla mål man rimligen kunnat sätta upp med ens blivit uppnådda. Och helt utan ansträngning; man kan ju jämföra med att man anmält sig till ett maratonlopp och efter 5 km stannar en bil och erbjuder lift. Jag kan inte riktigt tänka mig hur den vore skapt som i ett sådant läge tackar ja.
Ska vi sätta upp mål för vårt samlande? Ja naturligtvis delmål, men jag skulle vilja säga att huvudmålet ska vara så högt satt att man rimligtvis aldrig kommer att nå det. “När förvärvstillfällena minskar, minskar även intresset” är en välkänd sanning bland samlare. Det intressanta har aldrig varit att nå mål, det intressanta är vägen dit.
