Är upplagan ett bra mått på sällsynthet?

När jag nu har anledning att gå igenom det jag skrivit på min hemsida så hittar jag saker som jag glömt för länge sedan. Här nedan en tabell som jag skrev 2013 när jag höll på med att upprätta raritetssidorna för Karl XIV Johan. Jag har helt enkelt jämfört upplagorna för Riksdaler Specie 1832-1842 med antalet funna försäljningar på Ahlströms auktioner och rangordnat efter upplagan. Kommentaren längst ner är också från 2013.

1838     833801     46     0,06 promille (1838 med G ingår)

1841     549188     52     0,09 promille

1835     330809     42     0,13 promille

1842     287877     72     0,25 promille

1839     212020     26     0,12 promille

1837     176748     11     0,06 promille (1837 md G ingår)

1836      93227     32     0,34 promille

1840      68452     18     0,26 promille

1834      67837     60     0,88 promille

1831      47303     28     0,59 promille

1833      39040     19     0,48 promille

1832        2100     10     4,8 promille

Den sista kolumnen är alltså “antalet försäljningar i Ahlströms i förhållande till upplagan uttryckt i promille”. Det man kan se är att upplagan inte är något bra mått på hur många exemplar som finns kvar. I stället kan man nog dra slutsatsen att avgången (nedsmältning mm) minskar kraftigt när sällsyntheten blir tillräckligt stor. Vilket ju är ganska logiskt! Men man kan också se att för tex 1837 har avgången gått längre än normalt (givetvis förutsatt att Ahlströms auktioner kan anses vara ett tillräckligt bra mått på antalet ex som finns på marknaden). Att 1837 numera kan anses vara ytterst sällsynt verkar dock våra mynthandlare ha ha missat: Tonkin värdesätter den till bara hälften av priset för en riksdaler 1832 och av dom 11 försäljningar som gjordes på Ahlströms auktioner så saknade 10 bild i katalogen. 

Falcoin