Jag satt och läste Bengt Hemmingssons artikel “Ännu en 10 Daler sm 1644?” som publicerades i Samlad Glädje 2009. En mycket intressant artikel som belyser problemen som kan uppstå vid all proveniensforskning där bilder saknas. Men nu var det inte det som jag tänkte skriva om denna gång utan en liten passus där Hemmingsson i förbifarten nämner att Carl Reinhold Berch var så skeptisk till plåtmyntens likvärdighet som betalningsmedel, jämfört med de ordinarie mynten, att han inte ens nämner dem i sin beskrivning över svenska mynt och medaljer som utkom 1773. Varför då? tänkte jag.
Tja, efter att frågan fått rassla runt på hjärnkontoret ett tag så kom jag fram till att åtminstone de högre valörerna kanske inte användes som betalningsmedel särskilt ofta. Finessen med mynt är ju att de ska användas vid betalning av varor och tjänster. Det är mycket möjligt att inte ett enda exemplar av 10 Daler SM någonsin fick den funktionen. Enligt Tingström ska man 1644-1646 ha sålt 21317 stycken till utlandet där de definitivt inte fungerade som betalningsmedel. Och betalt fick man i guld och silver! Så egentligen är det kanske rättare att betrakta 10 Daler SM som en kopparplåt med en inpräglad prislapp på. En prislapp som dessvärre blev inaktuell tämligen fort; redan 1646 hade kopparpriset ökat så att 20 kg var värt 12 Daler SM.
Vad gäller de lägre valörerna så gick ju även där väldigt mycket på export, men man kan inte utesluta att till och med en 8 Daler SM någon gång användes som det var tänkt, som betalningsmedel.
